Das Lesen XXXII

är nu avverkad!

Det är verkligen en bok att TUGGA!  DOCK samtidigt en bladvändare, så de 444 sidorna  krävde blott 5 dagar. Den är helt unik. Det berättas om Frøken Smilla med en grönländsk mor   och en framgångsrik  dansk far. Han har tagit hand om Smilla  efter moderns död.

 Baksidestexten:

Grönländskan Smilla Qaavigaaq Jaspersson är 37 år gammal och bor i Köpenhamn. Hon är ogift, barnlös,hetlevrad. I samma trappuppgång som Smilla bor Esajas, som är sex år. De båda blir vänner.

En kalla och snörik vinterdag halkar Esajas ner från ett hustak och slår ihjäl sig Smilla vägrar att tro på polisens förklaringar om en olyckshändelse. Hon har sett Esajas fotspår i snön. Och fröken Smilla har känsla för snö…

De första drygt 200 sidorna försiggår i Köpenhamn och handlar om Smillas försök att få kläm på hur polisens utredning gått till. Hon kommer successivt på många märkliga saker. De inblandade aktörerna har anknytning till vetenskapliga expeditioner till Nord-Grönland, den senaste 1991 (boken kom ut 1992). Fröken Smilla, som genom sin dubbla bakgrund har både basal kunskap om det primitiva livet  och naturen på Grönland, och genom sin universitetsutbildning också kunskaper om forskningsfrontens läge när det gäller radioaktivitet, klimat, miljö you name it, är inte lätt att föra bakom ljuset. Hon lyckas uppdaga att det planeras ytterligare en expedition med ett stort fartyg och lyckas medfölja som städerska och mässuppasserska.

Denna båtfärd till Ultima Thule startar på sidan 250. Det är rena science fiction – SAMTIDIGT  som PH hela tiden lyckas logiskt och som det verkar för läsaren, vetenskapligt korrekt beskriva händelseförloppet!

Peter Høegs nya roman om en ovanlig kvinna och hennes kärlek till ett barn är inte bara en sällsynt spännande kriminalroman. Den är också en svidande vidräkning med vår moderna civilisation och en elegi över en döende grönländsk kultur 

Boken platsar definitivt på 100-listan

OCH

minst bland de 20! 

Weekendbesök 2:1

På lördagen företog den här gruppen en bildningsresa.

Vi for med färja till främmande land.

Sedvanliga besöksrutiner vidmakthölls…

SOM

fotografering framför Kirkebys hus

OCH

och Moore (not less…)

Sedan stärkte vi oss med en rejäl lunch

Sedan voro vi redo för den kulturella utmaningen!

Följ den spännande fortsättningen!

Köpenhamn

Denna bok, av Adolf Hallman, fick jag

 tillsammans med två om Paris på sjuttiotalet av Allan Bescher,

”morbror Allan”

(en person värd en egen blogg vad det lider…)

1893- 1968

Där har de stått i bokhyllan och samlat damm.

NU

har jag ju äntligen litet tid att sortera i mitt bestånd

OCH

blir helt förundrad över vilken bibliofil skatt dessa böcker är.

” Med illustrationer av författaren”

Texten är bara på 103 sidor men tidskrävande på grund av sitt innehåll

EX:

Staden var under dessa år en vallfartsort för grannländernas författare och konstnärer. Överallt på Strøget såg man kända ansikten, mest norrmän, med Hamsun, Olaf Bull, Wildenvey och Nils Kjær i spetsen. Av svenska författare såg man Henning Berger, Frank Heller och någon enstaka gång Hjalmar Söderberg. De var allesammans fast bosatta i staden och de samlade gärna landsmännen i sina hem. Det finaste var att komma till Söderbergs i det gamla förnäma hemmet på Allégade, där fru Emilie var den danskt glättiga, alltid omtänksamma värdinnan. Henning Bergers frukostbjudningar i övre våningen i det gamla rokokopalatset i Christianshavn [Strandgade 26 vån 3 var överdådigt roliga och långa. Sällan varade de bara ett dygn, sägnen berättar om veckolånga fester. Även Frank Heller var en gästfri värd om än hans bjudningar uteslutande bestod i “ett liv efter elva”, som han brukade säga, en enkel supé efter restaurangdags, man stängde klockan elva i dåtidens Köpenhamn. Hans dubblett på Ahlefeldsgade i fonden av Ørstedsparken gästades under åren av hela det intellektuella Norden. Jag minns ännu den “skrappe gamle dame”, fru Hvorupkjær, som han hyrde hos, en mager och till synes ondskefull kvinna, som i grund och botten var en riktigt hjärtegod gammal köpenhamnska. Hon visade alltid sitt missnöje över de bullrande nattliga invasionerna, hon brummade och hon förmanade, men snart nog stack hon leende in sitt annars så skarpa ansikte genom dörren och bar fram ett överdådigt “koldt bord”, med alla det danska charkuteriets läckerheter och med en Rød Aalborg mitt i all härligheten.
För den yngste bland gästerna, som var målare, blev hon till och med mecenat och beställde av honom sitt porträtt i olja. I betalningen, som ingalunda var dålig, ingick även ett dagligt mål i hennes lilla trevliga, gröna kök. På grund därav tog det rätt lång tid innan porträttet blev färdigt, fru Hvorupkjær var en lika frikostig som utmärkt matmamma. Men då tavlan äntligen stod där, fernissad och i fin guldram, hade också den unge artisten, som nu kommit att hålla av gumman, målat henne så förnäm att hon liknade en hertiginna. Åtminstone var detta den spydigt småleende Frank Hellers åsikt.
Konstverket fick jag aldrig återse och inte den gamla damen heller. Hon har för länge sedan gått till skuggorna. Men aldrig kan jag passera Ahlefeldsgade n:r 18A utan att kasta en blick upp mot tredje våningen och minnas den goda fru Hvorupkjær.

Ur Wikipeda:

”…Adolf Hallman var illustratör och skribent är nog idag mest känd för att ha illustrerat ett antal böcker under 30-talet, bl.a. Bertil Malmbergs “Åke och hans värld” och Söderbergs “Förvillelser” (1938 års upplaga).

Hallman föddes i en arbetarfamilj i Göteborg men fick möjlighet att studera vid Valands målarskola under åren 1914-1916. Han kom sedan att verka i både Stockholm, Köpenhamn, Paris  och New York. Han var radikal och uppskattade anarkisternas idéer. Han gav ut ett par böcker runt 1930 där han i ord och bilder skildrade livet i kontinentens storstäder. Dog gjorde han Rom 1968…”

Boken är utgiven på Bonniers förlag, startar med en skildring av hur hans sällskap kommer seglande från Malmö via Saltholmen. Samtidigt som han beskriver hur den dagens infart till ”Havn” ter sig berättar han historien hur Valdemar och Absalon grundar det.

Han fortsätter i nästa kapitel LANGELINIE  som inleds:

Langelinies första blomstringstid inföll under adertonhundratalets två sista decennier.. Det var i ”De store Kejsardages tid”, då furstar från tre väderstreck gästade danska hovet och ”Europas svärföräldrar” som Christian och drottning Louise kallades.

Kapitel III heter HAMNPROMENAD och berättar om det gamla befästa Köpenhamn :

En köpenhamnare tänker först och främst historiskt på sina forna befästningsvallar. Hans minns ”Svenskekrigene” med Carl XGustavs härar utanflr Kalvbode Strand, kungen som ville utplåna Köpenhamn från städernas antal och göra Malmö till Nordens huvudstad. Han kan inte annat än känna sig tacksam vid minnet av dem och han firar så gärna den 1886 instiftade tack och åminnelsefesten ”Store Bededags Aften”

Det  fjärde och längsta kapitlet  heter STRØGET och skildrar Guldaldern:

”Man har betecknat 1800-talet första hälft som den nästan barnsligt idylliska tiden, den mätta självgoda borgerlighetens tidsålder. Det stämmer nog. Kritiken är i många avseenden berättigad. Men det en smula dåsigt sorglösa tillståndet kan med välvilja förklaras. Efter de hårda krigsåren som avslutades med engelsmännens bombardemang av KÖpenhamn med förlusten av flottan och stadsbankrutt som därefter följde, hade Danmark så småningom börjat leva upp igen.”

Det var HC Andersens och Søren Kierkegaards Köpenhamn

Kapitel V ”Andreas Vindings Köpenhamn” är det för mig mest intressanta.

”Mitt” Köpenhamn daterar sig från 1947 då det ju efter krigsslutet blev familjens nöjes-och

kulturutflykts mål. Då åkte vi färja och tåg till Vesterbro – promenerade snabbt till Rådhusplatsen, Ströget och återvände via Tivoli.

NU

får jag reda på att

Rådhuset stod färdigt först  1905!

Sista och avslutande kapitlet handlar om hur Adolf Hallman blir anställd på Politiken 1922

OCH

avslutas:

— Vi fortsatte vår båt från Köpenhamn uppåt Öresund, längs Själlands kust. Vi gick iland här och där i de små utmärkta hamnarna. Längs Strandvejen gled strömmen av cyklar med Danmarks ungdom, par om par, sjungande i sommarnatten.

Säsongsmässigt återfinnande

När vi under februarilovet var i Köpenhamn

 shoppade mina medarbetare en hel  del

Bl. a. gick de in i en butik som hette TIGER

OCH

gick där länge och väl och fingrade på diverse utbjudna varor.

(Det liknade min ungdoms EPA!)

Till slut började jag också fördriva tiden med detta

Det bar sig inte bättre än att jag införskaffade

 ett fodral till min Panasonic.

Någon gång fram i maj upptäckte jag att det förkommit.

Jag letade litet halvhjärtat efter det i juli efter sommarfesten,

 men nej… inget kamerafodral

igår – när jag vid sextiden skulle sitta ute och äta kvällsmat  –

tog jag på mig en litet höstligare jacka som skydd mot kvällskylan i den nedåtgående solen

OCH

där i fickan dök det upp!

Bayeux-tapeten V

ELLER

Vad  hände se´n ?  2

Boken avslutas med en redogörelse för Vilhem Erövrarens tid som

Vilhelm den förste,  Englands konung 

1066-1087

Kung Haralds hær var slået, han selv faldet og med ham en stor del av Englands adel, deriblandt to av hans brødre. Godwin-slægtens magt var brudt. Hertug Vilhelm havde vunnet det förste slag på engelsk jord, men det skulle ta seks år, för det sidste var vundet og hele England erobret, ja endnu ni år,  før også Wales var inddraget under hans hertugdømme.

 Strax gällde det ju att lägga under sig resten av England, i synnerhet London. Det var många fraktioner, lokala herremän och kyrkan som skulle övertygas att lyda under en normandisk hertig. Strax framkom det ett önskemål om att Vilhelm skulle låta sig krönas till kung, snarast möjligt. Vilhelm var först tveksam, han ville först pacificera landet, men lät sig övertalas.

Han kröntes till kung av England Juldagen 1066

 i Aposteln Sankt Peters kyrka – det senare Westminster Abbey.

” Før salvelsen havde kongen svoret – eftersom ærkebispen gjorde det till en betingelse – at han ville forsvare Guds hellige kirker og deres præster, og han ville regere hele det folk. der var ham underlagt, rætfärdigt og med kongelig omsorg, at han ville skæbe och opredtholde lov och ret, og att han fuldständig ville forbyde enhver udplyndring og enhver uretfærdig dom…”

Vilhelm hade också besvär med sina normandiska  baroner och även söner,

särskilt den äldste, Robert Corte Hose:

Robert Corte-Hose var næsten i konstant opposition til sin far, som dog på  sit dødsleje tilgav ham och anerkendte ham som hertug av Normandie.  Robert blev aldrig konge av England; den tredje bror, Vilhelm Rufus, efterfulgte 1087 sin far – en ældre bror Richard var död 10 år før.  Robert drog på på korstog 1096 og udmærkede sig i kampen mot muhamedanerne, men avslog att blive konge af Jerusalem. Under hans fravær døde Vilhelm Rufus og Henrik Beauclerc  (Ytterligare en son/bror)  blev konge. Efter sin hemkomst førsøgte Robert førgæves tillrive sig Englands krone, og under et slag i 1106 blev han taget till fange och ført till borgen Cardiff, hvor han døde efter 28 års (Sic!) indspærring.

 Apropos nationaliteten Engelsman, citeras Daniel Defoes dikt

 The  True-born Englishman:

The Romans first with Julius Caesar came,

Including all the nations of that name,

Gauls, Greeks, and Lombards, and, by computation,

Auxiliaries or slaves of every nation.

With Hengist, Saxons; Danes with Sueno came,

In search of plunder, not in search of fame.

Scots, Picts, and Irish from the Hibernian shore,

And conquering William brought the Normans o’er.
All these their barbarous offspring left behind,

The dregs of armies, they of all mankind;

Blended with Britons, who before were here,

Of whom the Welsh ha’ blessed the character.

From this amphibious ill-born mob began

That vain ill-natured thing, an Englishman. —

Bayeux-tapeten IV: Vad hände se´n?

I berättelsen om upplösningen efter slaget berättas:

Då hertug Vilhelm efter slaget vendte tilbage till valplatsen, beretter Poitiers ”kunne han ikke uden medfølelse stirre på denna blodsudgydelse, skønt de dræbte var onde mænd, og skönt det er godt og hæderfuldt i en rætfærdig krig att dræbe en tyran.. Den blodige slagmark var dækket av blomsten av Englands ungdom og  adel. Kongens to brødre blev fundet nær ham, og Harald selv, der var berøvet alle distinktioner, kunne ikke identificeres ved hjælp af sit ansigt, men kun vid visse mærker på sin krop…”

 

Om tillvägagångssättet vid identifieringen har Heinrich Heine skrivit en dikt

 Heinrich Heine

1797-1856

 

Schlachtfeld bei Hastings

 

 Der Abt von Waltham seufzte tief,
Als er die Kunde vernommen,
Daß König Harold elendiglich
Bei Hastings umgekommen.

Zwei Mönche, Asgod und Ailrik genannt,
Die schickt’ er aus als Boten,
Sie sollten suchen die Leiche Harolds
Bei Hastings unter den Toten.

Die Mönche gingen traurig fort
Und kehrten traurig zurücke:
»Hochwürdiger Vater, die Welt ist uns gram,
Wir sind verlassen vom Glücke.

Gefallen ist der beßre Mann,
Es siegte der Bankert, der schlechte,
Gewappnete Diebe verteilen das Land
Und machen den Freiling zum Knechte.

Der lausigste Lump aus der Normandie
Wird Lord auf der Insel der Briten;
Ich sah einen Schneider aus Bayeux, er kam
Mit goldnen Sporen geritten.

Weh dem, der jetzt ein Sachse ist!
Ihr Sachsenheilige droben
Im Himmelreich, nehmt euch in acht,
Ihr seid der Schmach nicht enthoben.

Jetzt wissen wir, was bedeutet hat
Der große Komet, der heuer
Blutrot am nächtlichen Himmel ritt
Auf einem Besen von Feuer.

Bei Hastings in Erfüllung ging
Des Unsterns böses Zeichen,
Wir waren auf dem Schlachtfeld dort
Und suchten unter den Leichen.

Wir suchten hin, wir suchten her,
Bis alle Hoffnung verschwunden –
Den Leichnam des toten Königs Harold,
Wir haben ihn nicht gefunden.«
Asgod und Ailrik sprachen also;
Der Abt rang jammernd die Hände,
Versank in tiefe Nachdenklichkeit
Und sprach mit Seufzen am Ende:

»Zu Grendelfield am Bardenstein,
Just in des Waldes Mitte,
Da wohnet Edith Schwanenhals
In einer dürft’gen Hütte.

Man hieß sie Edith Schwanenhals,
Weil wie der Hals der Schwäne
Ihr Nacken war; der König Harold,
Er liebte die junge Schöne.

Er hat sie geliebt, geküßt und geherzt,
Und endlich verlassen, vergessen.
Die Zeit verfließt; wohl sechzehn Jahr’
Verflossen unterdessen.

Begebt euch, Brüder, zu diesem Weib
Und laßt sie mit euch gehen
Zurück nach Hastings, der Blick des Weibs
Wird dort den König erspähen.

Nach Waltham-Abtei hierher alsdann
Sollt ihr die Leiche bringen,
Damit wir christlich bestatten den Leib
Und für die Seele singen.«

Um Mitternacht gelangten schon
Die Boten zur Hütte im Walde:
»Erwache, Edith Schwanenhals,
Und folge uns alsbalde.

Der Herzog der Normannen hat
Den Sieg davongetragen,
Und auf dem Feld bei Hastings liegt
Der König Harold erschlagen.

Komm mit nach Hastings, wir suchen dort
Den Leichnam unter den Toten,
Und bringen ihn nach Waltham-Abtei,
Wie uns der Abt geboten.«

Kein Wort sprach Edith Schwanenhals,
Sie schürzte sich geschwinde
Und folgte den Mönchen; ihr greisendes Haar,
Das flatterte wild im Winde.

Es folgte barfuß das arme Weib
Durch Sümpfe und Baumgestrüppe.
Bei Tagesanbruch gewahrten sie schon
Zu Hastings die kreidige Klippe.

Der Nebel, der das Schlachtfeld bedeckt
Als wie ein weißes Leilich,
Zerfloß allmählich; es flatterten auf
Die Dohlen und krächzten abscheulich.

Viel tausend Leichen lagen dort
Erbärmlich auf blutiger Erde,
Nackt ausgeplündert, verstümmelt, zerfleischt,
Daneben die Äser der Pferde.

Es wadete Edith Schwanenhals
Im Blute mit nackten Füßen;
Wie Pfeile aus ihrem stieren Aug’
Die forschenden Blicke schießen.

Sie suchte hin, sie suchte her,
Oft mußte sie mühsam verscheuchen
Die fraßbegierige Rabenschar;
Die Mönche hinter ihr keuchen.

Sie suchte schon den ganzen Tag,
Es ward schon Abend – plötzlich
Bricht aus der Brust des armen Weibs
Ein geller Schrei, entsetzlich.

Gefunden hat Edith Schwanenhals
Des toten Königs Leiche.

Sie sprach kein Wort, sie weinte nicht,
Sie küßte das Antlitz, das bleiche.

Sie küßte die Stirne, sie küßte den Mund,
Sie hielt ihn fest umschlossen;
Sie küßte auf des Königs Brust
Die Wunde blutumflossen.

Auf seiner Schulter erblickt sie auch –
Und sie bedeckt sie mit Küssen –
Drei kleine Narben, Denkmäler der Lust,
Die sie einst hineingebissen.

Die Mönche konnten mittlerweil’
Baumstämme zusammenfugen;
Das war die Bahre, worauf sie alsdann
Den toten König trugen.

Sie trugen ihn nach Waltham-Abtei,
Daß man ihn dort begrübe;
Es folgte Edith Schwanenhals
Der Leiche ihrer Liebe.

Sie sang die Totenlitanei’n
In kindisch frommer Weise;
Das klang so schauerlich in der Nacht –
Die Mönche beteten leise. –

Läs den spännande fortsättningen!

Bayeux-tapeten III

 Kommentasrsvar från Bayeaux II:

”När Wilhelm landade var Harald uppe vid York och sysslade med Slaget vid Stamford Bridge. Det var den tredje ”kusinen” Harald Hårdråde, kung av Norge, som också ansåg sig ha arvsrätt till England, bl.a. via sin syster Edith som var Edvard Bekännarens änka, som anfallit här.
Harald Godwinsson fick bud om landstigningen just som han besegrat Harald Hårdråde, som dödades i slaget. Den 1 oktober fick han bud om att Wilhelm landstigit, gick i ilmarsch till London, och redan 14 oktober var det dags för nästa batalj… (utgången var nog beroende av att hans trupper var utmattade…)”

”Då Harald Godwinson i York hade modtaget meddelelsen om normannernes landgang,

 var han straks brudt op og i ilmarsch gået mod London” 

Klicka på bilderna för viss förstoring

ET VENERUNT AD PRELIUM CONTRA HAROLDUM REGE(M)

… og gik til kamp emot Harald

HIC CECIDERUNT SIMUL ANGLI ET FRANCI IN PRELIO.

Her faldt både englændere och franskmænd samtidig i slaget 

HIC ODO EPISCOPUS BACULUM TENEN

Her opmuntrer biskop Odo med stav i hånden sine svende.

CONFORTAT PUEROS. HIC EST WILLUM DUX. EUSTATIUS.

HIC FRANKI PUGNANT.

Her er Hertug Vilhelm . Eustace (af Boulogne) her kæmper fransmændene.

ET CECIDERUNT QUI ERANT CUM HARALDO.

HIC HAROLD REX INTERFECTUS EST.

Og de der var med Harald faldt. Her blev kong Harald dræbt.

 ET FUGA VERTERUNT ANGLI

Og englænderne flygtede 

Kring 1966 infördes i The Times årligen denna notis:

Harold of England killed in action 14 Oct 1066

 

Jag har ju bara återgett 15 av de 50 olika scenerna som broderiet utgöres av. Det är fantastiskt hur noga själva slaget återges. Det pågick i åtta timmar och var mycket jämnt. Det fanns flera stunder då bara  tillfälligheter innebar att det faktiskt var normanderna som vann.

Första fasen är när Wilhelms bågskyttar avlossar sina första pilar RAKT fram, utan större effekt, de gick antingen över huvudena eller fastnade i sköldarna. Tredje fasen innebär anfall av Wilhelms rytteri – Harold hade inget. Wilhelm faller av hästen och det sprids att han fallit och panik börjar utbryta. Han hoppar snabbt upp på en ny häst, sliter av sig hjälmen för att visa sitt ansikte och ropar högt att han lever och stridsmodet återvinns.

Sista fasen är ett förnyat anfall av bågskyttarna – denna gång skjuter de upp i luften så att pilarna dalar ner förbi sköldarna och bl. a träffar Harolds banerförare.

(Denna taktikförändring är tydlig i broderiet!)

Harold blir nedmejad av en normandisk ryttare, vilket kan ses i näst sista scenen längst till höger.

Det är dock inte bara krigsscenerna som är intressanta för eftervärlden. Detaljer när det gäller klädsel, måltidsvanor etc är ovärderliga – föga annan information om dagligt liv finns  från Nord-Europas 1000-tal.

ss 129-143 beskriver hur Wilhelm regerade som Kung av England fram till sin död 1087.

Följ den spännande fortsättningen

Bayeux-tapeten II

Edvard Bekännaren(1003-66) var mest intresserad av det religiösa.

”Edvards samhörighet med normandiska gunstlingar frustrerade både den saxiska och danska adeln, vilket eldade på det växande antinormandiska åsikterna framförda av Godwin, Earl of Wessex som blivit kungens svärfar 1045. Godwin utvisades i september 1051, men han återvände med en armé följande år för att tvinga kungen att ge honom hans titel tillbaka. Godwin dog 1053, men hans son Harald erövrade ännu större områden och intog tronen i januari 1066 vid Edvards död.


”Edvard hade gift sig med Edith av Wessex 23 januari 1045, men han vägrade dock att fullborda äktenskapet av religiösa skäl och blev därför barnlös. Hans släkting Vilhelm av Normandie, som hade besökt England under Godwins exil, yrkade på att den barnlöse Edvard hade lovat honom tronen”

 —-

Vid Edvard Bekännarens död 6 januari 1066 hävdade Harald  Godwinsson att Edvard på sin dödsbädd lovat honom kronan och fick Witenagemot (rådet av rikets betydande män) att godkänna honom för kröning, något som ägde rum följande dag.

 HIC VENIT NUNTIUS AD WILGELMUM DUCEM

HIC WIDO (=Guy) ADDUXIT HAROLDUM AD WILGELMUM NORMANNORUM DUCEM 

Åren före Edward B:s död var det ett väldigt kringseglande över engelska kanalen där de framtida rivalerna om engelska kronan umgås mer eller mindre fredligt. En viktig deltagare i dessa förvecklingar är greve GUY av Ponthieu; 1064  strandade Harald utanför Guy:s kust, räddades av Guy, men skickades därefter till hovet i Normandi

HIC NAVIS ANGLICA VENIT IN TERRAM WILLEMI DUCUS

dvs Wihelm får bud om att Edward dött och Harald krönts som efterträdare.

HIC WILLEM DUX IUSSIT NAVES EDIFICARE

Det finns en hävdatecknare, Guillaume de Poitiers, som citerar Wilhelm :” Ej heller vil mangel på skibe hindre os, for vi skal meget snart nyde synet av en flåde… Krig vindes ikke ved antal, men ved mod.”

Berättelsen av invasionsföretaget är minst lika spännande och chansartat som D-Day!
Redan den 12 augusti  1066 ligger flottan klar –
MEN
Vinden är ogynnsam.
Dessutom utbryter efter en månad ut en storm så de måste  styra österut in i en vik för skydd.
Maten börjar ta slut – både till män och hästar
DOCK
Den 27 september blir de plötsligt sydlig vind och man tog omedelbart chansen.
Det uppskattas att det var 450 skepp med  7000 män, adelsmän, riddare meniga, hantverkare, förplägningsfolk, präster, hästskötare och ca 2000 stridshingstar…
 
Den engelske militærhistoriker, oberstløjtnant Charles H.Lemmon, der har beskftigt sig ingående med den normanniske invasion og slaget ved Hastings, har bl.a. foretaget en nøje analyse af tidspunktene i forbindelse med inskibningen, overfarten, og landgangen ved Pevensey. Han meddeler, at solen på afsejlingsdagen gik ned kl 17.34, og att en seks dage gammel halvmåne forsvandt 21.15. Af hensyn til tidvandet har det varit nødvändigt at være i rum sø kl 18.30. Kl 6.04 næste morgon stod solen op. Vind och vejrforhold synes at have været ideale og flåden nåede den engelske kyst vid Pevensy kl 8.30.
 
Inte har jag förstått att de korsade Kanalen på NATTEN! 
 
De hade ju betydligt mera tur med vädret än Napoleon 1812! 

MILITIS FESTINAVERUNT HESTINGAM UT CIBUM RAPERANTUR.
Soldaterna skyndar sig genast till Hastings för att proviantera…
Kun to skibe gik tabt under vejs…

Följ den spännande fortsättningen!

Bayeux-tapeten I

Denna bok köpte jag ju på Nationalmuseum i København när vi var där vecka 8.

På försättssidan läste jag:

Det nu næsten 1000 år gamle Bayeux-tapet er et enestående kunstnerisk och kulturhisorisk monument. Det 70 meter lange broderi giver et sjældent indblik i, hvordan folk levede i den sene vikingatid. I denne bog  gengives Bayeux-tapetet i sin fuldstændighed og i nye reproduktioner efter det seneste optagelser fra Museet i Bayeux.  Hver scene i den dramatiske handling, der afsluttes med Slaget vi Hastings, gengives på ett opslag i bogen med den tillhørige originale tekst – netop som kunstneren i sin tid  kunne have ønsket det. Det smukke och handlingsmættede billeder presenteres av arkæologen Mogens Rud, som framlægger årsagerne til tidens politiske og dynastiske konflikter; han giver et levende inblik i vingingarnas levevilkår, således som de med förbløffende realisme er vist på de farverige broderier.

Under min utomordentliga historieundervisning på realskolan på 40-talet (långt före ”PISA-piss”) inpräntades följande årtal:

Slaget vid Salamis 480 f.Kr

.Slaget vid Poitier 732 e.Kr

Slaget vid Lepanto 1571 e.Kr.

och

Försvaret av Wien 1526 och 1683 

som milstolpar när det gällde Europas försvar mot oriental övermakt

RESP framväxten av parlamentarismen:

Slaget vid Hastings  AD 1066

Magna Charta 1215

Tillkomsten av Parlamentet 1258-64

Den stora armadan 1588

Dette billeder viser et udsnit av en måltidscen. 

Biskop Odo av Bayeux velsigner maden, iakttaget av sin halvbror, hertug Vilhelm av Normandie senere kaldet Erobreren.

När jag bläddrade i boken kom jag på att jag ju i drygt sextio år varit stensäker på  NÄR slaget vid Hastings (VAR!) ägde rum, och tack vare Walter Scott och Robin Hood har en aning om vad som blev följden

MEN

Egentligen inte VAD som hände och varför!(=HUR???)

 Det blev ju affär!

Först berättas om broderiets tillkomst:

Når Bayeux-tapetet intager en helt enastående plads blandt periodens billedtæpper, er grunden dels, at det er så stort och så otroligt velbevaret, dels att det skildrer en række historiske begivenheder, der er velkendt fra litteraturen, og som det er i stand til att bekräfte, ja i visse tilfælle endog at supplere. Bayeux-tapetets uvurderlige kulturhistoriske betydning ligger bl.a. deri, at det – skønt ofte stiliseret og til tider næstaen naivt – levende og detaljerer gengiver en mængde træk fra både dagligliv och krig, sådan som tilværelsen har formet sig på et tidspunkt, der precis kan dateres.

I sine ca 50 scener viser Bayeux-tapetet et væld av motiver; en omhyggelig forsker har optalt deres bestanddele og er kommet til det resultat, at der i alt gengives 623 mennesker, 202 heste, 55 hunde, 505 andre dyr (inkl fugle og fabeldyr), 37 bygningar, 41 skibe og både samt 49 træer; desuden henimot 2000 bogstaver.

”Et mirakel at det existerer!”

Under de näst intill tusen år som gått har det varit nära förstörelse många gånger. 

Värst var det 1792 under franska revolutionen då man rensade ut och förstörde allt i kyrkornas innanmäten, Tack vare ” en respekteret sagfører, Lambert  Léonard-Leforestier – hans navn bør huskes med taknemmelighed – og med en tordentale til mængden lykkedes det ham att gjøre alle begribeligt, hvad de var i færd med. Han beordrede tapetet fjernet igen fra vognen og erstattet med sækkellærred. Så lod han klenodiet bære in i sin kontor for at beskytte det mot flere overgreb. Da oroligheterna var forbi, overlod Monsieur Lèonard Leforestiet det atter till byens råd 

SEDAN 

berättas om deltagarna vid slaget..

OCH

Inte visste jag att de alla egentligen var släkt!:

–  ättlingar till Sven Tveskæg, Knud den store och Ethelred

med en massa ingiften kors och tvärs.

ss 60-126 berättas, allteftersom hela broderiet avbildas, om  vad det åskådliggör

VILKET

återges i del II

Följ den spännande fortsättningen!

København dag 2

När vi planerat vår resa, beställt hotellrum natten mellan sö/må kom vi att inse att det var ett misstag:

ALLA MUSEER I K. är stängda måndagar

VILKET

dock blev en stor upplevelse.

var nämligen öppet:

Ur Wikipedia:

Rundetårn (äldre stavning: Runde Taarn), ”Runda Torn(et)”, är ett torn byggt på 1600-talet i Köpenhamn i Danmark. Tornet är en del av Trinitatisanläggningen, som byggdes för att ge tidens elever och studenter ett astronomiskt observatorium, ett universitetsbibliotek och en studentkyrka, Trinitatis kirke (Treenighetskyrkan).

Det visade sig vara synnerligen uppskattat.

Medan vi gamlingar kunde inspektera observatoriet,

 det gamla universitetbiblioteket, som nu är konstutställning och café;

sprang ungdomarna upp och ned i minst en halvtimme.

Vi var ju också uppe och tittade på utsikten.

Beundrade det vackra gamla järnstaketet

På vägen ut gick vi en sväng  in i Trinitatis-kirken.

Sedan släntrade vi via det moderna Universitetsbiblioteket på Fiolstrræde

 ut på Strøget till Hovedbangaarden fvb hem.

Det var rea i sta´n…