Ny idol!

Gudskelov!

Nu när det vi befarat när det gäller Trump har besannats

känns det betryggande att Angela fått ungdomlig support!

Macron föddes i den franska staden Amiens. Han växte upp i en läkarfamilj där han tidigt visade intresse för böcker och av flera lärare beskrevs som en brådmogen pojke. Efter gymnasiet ägnade han tre års förberedande studier i konstfakultetenLycée Henri-IV, för att vid 21 års ålder börja studera vid Sciences Po. Under det sista året studerade han vid Université Paris Nanterre, och tog ut en masterexamen med en avhandling på Machiavelli och Hegel. Samtidigt var han assistent åt den franske filosofen Paul Ricœur, för boken La mémoire, l’histoire, l’oubli, som publicerades år 2000. Han gjorde sig känd för sin retoriska skicklighet, bedyrad av bland annat historikerprofessorn François Dosse. Efter studierna vid Sciences Po fortsatte han sina studier vid den elitskolan (grandes écoles) École nationale d’administration.

SÅLEDES

Trumps verkliga motsats! med målsättningen:

Jag minns mitt 40-tal

Den här boken har jag fått överta från yngste sonen.

”För mig som var med” är det en helt underbar rekapitulalation

”Förtjusande” skulle moster Ebba ha sagt!
Jag minns mitt 40-tal är en svensk TV-serie från 1989 av Berndt Egerbladh. Serien sändes första gången 1989, och repriserades 1991 och 2013. Serien är en uppföljare till Jag minns mitt 50-tal från 1988 och följdes 1993 av Jag minns mitt 60-tal.

Berndt Egerbladh berättar med hjälp av filmklipp, husbandet Staffan Broms and his Four-ties och gästartister om 1940-talet. Varje avsnitt vigs åt ett år under årtiondet. Främst avhandlas musik och underhållning men även bland annat en del politik, sport och mode. Ett urval av de händelser, företeelser och kända personer som tas upp är mordet på Folke Bernadotte, Nils Poppes framgångar med Soldat Bom, crazyhumorns genombrott, Karl Gerhards gisslande av den tidens kändisar samt nöjeslivet på danspalatset Nalen.

Det är inte bara musiken utan även politiken som avhandlas:

Urvalet och presentationen har högsta klass.

De är för mig ”som var med” synnerligen intressant

MEN

Jag förmodar att 60-talare har minst lika stort utbyte!

Frankrikes ”First Lady”

Typiskt!

=

”Emmanuel Macron, winner in the French presidential election, shares something with President Trump: a 24-year age gap with his wife. The difference is that Macron’s wife is the older one.”

”Brigitte Trogneux (not actually Madame Macron), the wife of new President Emmanuel Macron, used to be his drama teacher. Here’s a closer look at France’s next first lady. —In short, she is the 64-year-old wife of Emmanuel Macron (39). They’ve been married since 2007. She was once his high school teacher and she is 25 years his senior. 

ATT

Den främsta detaljen i Frankrikes nyvalda presidents bakgrund och karriär som skildras, även i SvD är att hans fru är 24 år äldre…

Å andra sidan stimulerade det mig till att göra en seriös research !

Statsminister 22: Fredrik Reinfeldt

The END!
eller snarare
Vem blir nästa?

Det startade ju i november 2010

Det tog ju betydligt längre tid än jag förutsedde…
MEN
Det har varit mödan värt!
Mycket roande och UPPLYSANDE!

Min erfarenhet har ju varit att ju närmare nutid vi har kommit, desta ”tråkigare” blev berättelsen, men Björn Elmbrant som skrivit denna biografi har, trots , eller på grund av?, att framställningen slutar före valet 2010, lyckats beskriva Reinfeldts och ”gängets” palatsrevolution riktigt spännande.
När Björn E. diskuterar utgången av det förestående valet september 2010 märker man att han har sitt hjärta hos socialdemokratin. Han berömmer ”motvilligt”  satsningen på arbetslinjen och alliansens förmåga att ”hålla sams”, men verkar tveksam till att de kan upprepa valsegern. Särskilt är han negativ till Anders Borgs stora inflytande…
1 1/2 år senare uttrycker Financial Times en annan åsikt!

Statsminister 21: Göran Persson

Nu börjar jag gå in på upploppet när det gäller
Projektet: Sveriges statsministrar
Nr 21/22
* 1949 i Vingåker
1964 Elevrådsordförande i Vingåkers realskola

Författaren Annika Ström Melin inleder:
Göran Persson var statsminister mellan 1996 och 2006 och den som funderar över vad som hände under dessa tio år kan förundras över hur mycket Sverige förändrades, trots att det inte hände särskilt mycket
Biografin över  Göran Persson erbjuder för mig inga överraskningar. När han dyker upp i rikspolitiken som skolminister 1989 har ju den gamle och jag redan åstkilliga år varit ”pensionerade som föräldrar” och kunnat lusläsa våra dagstidningar i lugn och ro. Som skolöverläkare var jag ju dessutom direkt berörd av hans kommunalisering av skolan och nedläggning av Skolöverstyrelsen…
1994 blir han finansminister – och det gjorde han ju bra…

1996  blev ju Göran Persson först partiordförande för SAP, fr.o.m 22/3 statsminister
När Annika Ström Melin sammanfattar GP:s tio år som regeringschef konstaterar hon dels hur utomordentligt väl han fann sig tillrätta, genom politisk skicklighet genomdrev sin vilja , men även hur han genom sin ledarstil gjorde många bittra och besvikna.
Något som gjorde mig förvånad var han sociala kompetens. När han var tvungen att i samråd genomdriva ett projekt spelade han ut sin förmåga att skapa trivsel och kamratlig gemenskap:

 Med centerpartiet:
”Uppgörelsen välsignades av partiledarna och på annan plats, ungefär samtidigt, inleddes samtal om ett mera ingående samarbete. Det skedde under ett antal frukostmöten på den så kallade Bonntolvan, Lantbrukarnas Riksförbunds kansli på Klara Östra Kyrkogata 12. Runt bordet satt Göran Persson, centerpartiets ekonomiske talesman Per-Ola ”Pekka” Eriksson och LRF: ordförande Bo Dockered. 
Värden hade låtit duka upp prinskorv, bacon och krämig äggröra. Det fungerade tydligen utmärkt som smörjmedel. Den så kallade hundraklubben – alla tre vägde över hundra kilo – åt och hade trevligt och fann varandra och lade grunden för långtgående politisk uppgörelse.”

Med miljöpartiet:
”En gång i månaden bjöd statsministern på frukost i Sagerska huset. Stämningen var ofta bra och Göran Persson på soligt humör. Svåra förhandlingsfrågor löstes och det hände att statsministern bad miljöpartisterna att ta upp en fråga som han inte fått stöd för i sitt eget parti.”

MEN 


”Göran Persson hade blick för människors styrka – men också för deras svaghet. I ena stunden kunde han ge sina medarbetare stort ansvar och stor frihet att utforma politiken, men om han upptäckte ett illa underbyggt resonemang kunde han i andra stunden desavouera dem inför andra.
Den lynniga stilen skapade en viss ängslig nervositet omkring statsministern. Det gällde att veta på vilket humör han var.”

Ja, i samband med diskussionerna kring Margaret Thatcher som uppstått i samband med den aktuella filmen om henne känner man ju igen resonemangen…

MEN
Jag har just, vilket kommer att framgå på bloggen inom kort varför
LÄST OM denna bok.
Där finns ett kapitel om Gustav Vasa och här finner jag ännu större likheter:
”Gustav Vasas uppträdande i vardagslag har skildrats av några samtida vittnen, främst av Per Brahe den äldre. Denna skildring har tillkommit på 1580-talet och är panegyriskt hållen, men ger en del konkreta upplysningar. Man får emellertid akta sig för att generalisera det porträtt som denna och övriga memoarer ger. De är inget annat än subjektiva glimtar tillrättalagda i minnet. Men en sak visar de till full evidens: Gustav Vasas ovanliga sällskapstalanger. När han var  obekymrad och oförtörnad var han en ljuvlig, lustig och lättsinnig herre till att umgås både med snack och tal, vittnar Per Brahe. Från annat håll hör man att konungens gästabud var så lustiga, både med spel och sång, att somliga for många mil för att få vara med. På dessa fester dominerade konungen, en vacker karl, som hade egenskapen att kläderna alltid stod honom väl 
”Musicam hade konungen stor lust till att höra, både mänskliga stämmor och igenom goda och lustiga intrumenter;…”
”En kolerisk sanguineus med en lustig complexion av naturen,”
har Per Brahe sagt om sin kungliga släkting.”
Det verkar ju även stämma bra på vår sentida Göran Persson

Statsminister 20: Carl Bildt


Nils Daniel CARL Bildt
* 15 juli 1949

 Han var statsminister i tre år (1991-93) – Bildt är den förste högerledaren sedan Arvid Lindman som beträdde posten som regeringschef – och den förste som kunde leda en borgerlig koalitionsregering under en hel mandatperiod.
Biografiförfattaren, Tommy Möller skriver bl.a. inledningsvis:

”I stort sett varje dag när jag arbetat med boken har han figurerat i nyhetsinslag: ofta varit föremål för kritik, lika ofta levererat sådan
OCH
Det märker jag också, nu när jag skall sammanfatta biografin, att det faktum att vi levt med Carl Bildt  som nyhetsskapare sedan 1966 och vars  handlande fortfarande i denna dag kan vara innehållet i Dagens Eko, Aktuellt och Rapport framkallar svårigheter!
Jag avstår därför från att rekapitulera av alla nyhetsorienterade svenskar kända fakta – plockar ”russinen ur kakan”.
Redan när jag läste Bengt Jangfeldts biografi om Axel Munthe ”EN osalig ande” upptäckte jag ju CB:s ”politiska anor”. Under den period som kronprinsessan, sedermera drottning, Victoria var Axel Munthes patient när hon långa tider vistades i Rom var namnen Carl Bildt,
svensk-norsk ambassadör i Rom. 
(Det var tydligen han som ursprungligen hade rekommenderat den professionella kontakten.)
MEN 
Om detta nämnes inget av Tommy Möller
DÄREMOT
berättar han följande:

Dagen efter bjöd den nye statsministern samtliga statsråd på lunch hemma i bostaden på Karlavägen. Vid det tillfället höll Bildts far, som var med på lunchen, ett tal där han konstaterade att familjen Bildt för andra gången hade försett landet med en statsminister och överlämnade under högljutt bifall från de övriga gästerna Gillis Bildts officersvärja till den nyvalde regeringschefen. Anders Björck, som utsetts till försvarsminister, berättar för Mats Bergstrand i boken ”Framför Lyckta dörrar”: Det är en av de få gånger i mitt liv som jag sett Carl Bildt klart generad. Han var alldeles röd i ansiktet och verkade inte alls gilla situationen. Vi andra tyckte nog att det var en utomordentlig elegant gest av hans far.
”Mats Bergström har analyserat hur regeringen Bildt lyckades under den första tiden efter tillträdet och jämfört med hur Fälldins första regering och den regering som leddes av Palme efter valet 1982 lyckades. Bildt-regeringen kunde under det första året stoltsera  med överlägset flest förändringsinitiativ: inte mindre än 43 propositioner med förslag på grundläggande förändringar på centrala områden lades fram, Fälldins regering åstadkom 19 sådana,medan Palmes endast mäktade med 15 propositioner av detta slag.”

MEN

Sommaren 1992 ökade oron på valutamarknaden
Ur Ingvar Carlson- biografin:
16 september 1992 var det finanskris – IC blev av Bildt hemringd från Berlin. Alla ansträngningar till trots fick Riksbanken den 19 november överge kopplingen till ecun och övergå till flytande kronkurs.

Andra stora frågor under regeringsperioden:
 – Ubåtar eller minkar?
 – Pensionsreformen
 – EU-medlemsskap  
I september 1994 bortvalde svenska folket regeringen Bildt. 
Sommaren 1995 utsågs Bildt att vara EU:s medlare i Bosnienkonflikten. 
1999 avgår han som partiordförande.
FÖR ATT 
2006 återkomma som utrikesminister i Reinfeldts regering

Statsminister 19: Ingvar Carlsson

Så har jag då läst nr 19/22, den om Ingvar Carlsson * 9/11 1934, dvs han är bar ett 1/2-år äldre än jag.

OCH
Det blir mer och mer påtagligt att , som jag skrev redan om Fälldinbiografin, att biograferna känner sig begränsade

Erlander, Olof Palme , Sten Andersson och Ingvar Carlsson 1968
SÅ ATT
 skildringar som gäller NU levande statsministrar är ej så spännande…

Dels var jag ju ”politiskt medveten” 1986 när IC blev statsminister och därför är det som skildras välkänt, dels märks ju tydligt att referenterna, i detta fall Rolf Gustavsson, är obenägna att tydligt ta ställning till kvaliteten på intervjuoffrens faktiska handlande.

Ingvar föddes och växte upp i Borås som yngst av tre bröder. Hans far Olof var lagerarbetare och dog på sin arbetsplats av en trolig hjärtinfarkt när Ingvar var tretton år gammal. Hans mamma Ida fick börja arbeta som textilarbeterska för att försörja familjen. För henne var det självklart att sönerna skulle gå på läroverket.
Han var under tonårstiden mest intresserad av fotboll – har hela livet varit ”fanatisk” Elfsborgsfan

Carlsson tillhör idag den snälla supporterklubben 
Gulliganerna 
som ser Elfsborgs matcher på Temple Bar på Tegelbacken i Stockholm.
Studievalet blev yrkesinriktat för Ingvar liksom för de äldre bröderna. Rune socialinstitutet, Bengt ingenjör och Ingvar ekonom Det gällde att snabbt komma ut och tjäna pengar. 
Han gick således på handelsgymnasium, fick jobb på Folksam som skadereglerare , där han stannade tre år. Under den tiden läste han in studenten och företagsekonomi på kvällar och nätter.
Hösten 1956 kom Ingvar Carlsson till Lund. Under två intensiva år hann han gifta sig med Ingrid, vara ordförande i den socialdemokratiska studentklubben och fullborda en pol.mag. examen samtidigt som han var en flitigt anlitad debattör av Skånes SSU-distrikt.
Studentkårens ordförande Olof Ruin lyckades förverkliga en idé som importerats från Köpenhamn:statsministern skulle utfrågas av studenterna. Våren 1956 genomfördes den första statsministeraftonen* med Tage Erlander, som därmed inledde en uppmärksammad mångårig Lundatradition. Vid mötet våren 1958 tillät sig Ingvar Carlsson en ganska polemiskt inlägg med udden riktad mot Tage Erlander. Carlsson ifrågasatte att en socialdemokratisk statsminister kunde försvara tvåkammarsystemet i riksdagen.Carlsson tyckte det tillhörde en förgången tid och trodde inlägget irriterat Erlander. I sin dagbok var emellertid statsministern mycket nöjd med denna studentafton och beskrev den som den klart bästa.
* Både 1956 och 1958 satt jag bland åhörarna!
I början av hösten samma år ringde Olof Palme och erbjöd en förvånad Ingvar Carlsson att bli politisk sekreterare hos Erlander i statsrådsberedningen. Den 23-årige Ingvar Carlsson begav sig till Stockholm och fick fråga sig fram, för han visste inte ens var kanslihuset låg.
1960  Studier vid Northwestern University, Evanstone, USA
1961 Ordförande i SSU
1964 Riksdagsledamot
1967 Statssekreterare hos statsminister Tage Erlander
1969 Utbildningsminister
1973 Bostadsminister
1982 Vice statsminister
1985 tillika miljöminister
OCH
Efter nästan 30 år i närheten av partiets högsta ledning i regeringskansliets topp var Ingvar Carlsson väl preparerad för uppgiften, men mentalt var han helt oförberedd när han plötsligt blev aktuell. Han hade då, drygt 51 år gammal, egentligen tänkt dra sig ur det politiska livet och göra något annat före pensioneringen. 
Men mordet på Olof Palme sent på fredagskvällen den 28 februari  1986 förändrade dramatiskt planerna.
 De första åren hade IC ”bara” att städa upp efter Palme:
BOFORS-affären
 Ebbe Carlsson-affären
OCH
TREDJE vägen på krita
De vallöften som Socialdemokraterna gav i 1988 års valrörelse – som de vann med 43% av rösterna – innebar en ”grekisk” situation dvs att inkomsterna understeg utgifterna. Kjell-Olof Feldt, finansministern, slog omedelbart larm, de blev osams och Feldt lämnade sitt uppdrag  februari 1990.
Innan dess hade Ingvar dock lagt om kursen när det gällde Europapolitiken. Under en Europaturné 1988 säger sig IC ha insett att om Sverige skulle behålla sin ställning ekonomiskt räckte det inte med att delta i EFTA  utan  eftersträvade därefter ett EG-medlemsskap.
Den 22 november 1990 avlät utrikesutskottet i  riksdagen ett betänkande om EG-politiken. Utskottet bedömde det som sannolikt  att en ansökan om medlemskap skulle kunna lämnas in under 1991. Ledamöterna Margareta af Ugglas(m) och Jan-Erik Wikström(fp) yrkade på att så ”bör ske” under 1991
Den 12 december 1990 följde riksdagen utrikesutskottets linje.
Valet 1991 innebar att sossarna förlorade regeringsmakten, och Bildt tog över. 16 september 1992 var det finanskris – IC blev av Bildt hemringd från Berlin. Alla ansträngningar till trots fick Riksbanken den 19 november överge kopplingen till ecun och övergå till flytande kronkurs.
I valet 1994 kunde sedan Ingvar Carlsson åter flytta in som statsminister i kanslihuset. 
Sommaren 1995 återvände Ingvar Carlsson till Gotland. Visserligen gipsad på höger ben, med en skadad hälsena efter en tennismatch.
De fyra mål han satt upp hade nåtts: 
regeringsmakten, EU-medlemskapet, budgetsaneringen och FN-rapporten.
Nu kunde han  detaljplanera sin avgång.
 ur Wikipedia:
I augusti 1995 meddelade Ingvar Carlsson att han ville avgå som partiordförande och svensk statsminister. Efterträdaren ansågs länge vara dåvarande jämställdhetsminister och vice statsminister Mona Sahlin. Men till följd av den s.k. Tobleroneaffären tog hon tillbaka sin kandidatur och avgick även senare ur regeringen. Den 5 december 1995 presenterade valberedningen finansminister Göran Persson till ny partiledarkandidat.  
Göran Persson valdes den 15 mars följande år på Socialdemokraternas partikongress till Socialdemokraternas partiordförande, och den 22 mars 1996 till ny statsminister

Statsminister 18:Ola Ullsten

*1931i Teg

På den tiden det begav sig, 1978, tyckte vi (=den gamle och jag) att det här med Ola Ullstens tid som statsminister var en parentes i den för oss väljare röriga kampen mellan Fälldin/Palme och så småningom Boman.

MEN
 Vilken tajming!
Dvs för mig att mitt under det socialdemokratiska partiets förnyelsevåndor läsa facit till vad som egentligen dolde sig bakom kulisserna i det politiska ränkspelet dengang.
OCH
 Il n´y a rien de nouveau sous le soleil:
Nu med Stefan Löfvden dyker ju kärnkraften upp igen!

Stefan Löfven * 1957

Det är den tidigare chefredaktören för DN Debatt , Mats Bergstrand,  som skrivit biografin. Han säger det inte rent ut men det framgår att han tycker OU egentligen är en tråkmåns…
MB avslutar:

Men avgörande för bedömningen av Ullstens gärning måste vara att han faktiskt misslyckades både sakpolitiskt och samarbetsmässigt. Hans regering hade två stora sakpolitiska mål: marginalskattereformen och energipolitiken. Båda fallerade. Möjligheterna till ett närmare samarbete med socialdemokraterna var dessutom betydligt mer fjärran när han lämnade som partiledare 1983 än när han tillträdde 1978.
Förvisso var det kärnkraftsolyckan i USA som mer än någonting annat förstörde Ullstens planer både sak-och samarbetspolitiskt. Hade den inte inträffat hade Ullsten mycket väl kunnat lycka med att bilda en koalition med socialdemokraterna och bryta blockpolitiken. Harrisburg-olyckan sprängde mycket i luften som Ingvar Carlsson uttrycker det. Där hade han otur, Ullsten. 

Och en bra statsminister har inte otur.
Ola Ullsten gillar ”la dolce vita”

Visserligen vann de borgerliga valet 1979 med ETT mandat (8404 röster…). Både centern och folkpartiet hade gått tillbaka.
I vänten låg den tidigare beslutade folkomröstningen om kärnkraften 23 mars 1980.
I den borgerliga trepartiregeringen som dock bildades blev Ola Ullsten utrikesminister, men gjorde som sådan ingen större succé. Valet 1982 blev en katastrof för folkpartiet. 1983 avgick Ola Ullsten som partiordförande.
Enligt Mats Bergström gjorde Ola Ullsten sin sista bra insats för fp genom att verka för att Bengt Westerberg, som förordade en helt annan politisk strategi än han själv, blev hans efterträdare.

Hans sista insatser för Sverige var som ambassadör i Ottawa 1984-89, och 1989-1996 i Rom .

Nu bor han alltså i Kanada, söder om Toronto nära amerikanska gränsen med sin fransktalande kanadensiska fru Louise Beaudoin. De träffades i Spanien 1984 där hon var på FN-uppdrag och gifte sig 1989.

Partiledardebatten

Jag har under det gångna året skattat mig lycklig att jag köpte och hittills hunnit läsa 17/22 häften om Sveriges statsministrar. Parallellt med att jag fått följa den svenska demokratins födelse tillsammans med de män som varit ansvariga för den, har ju motsvarande skeende inträffat i länderna i Mellanöstern. Grunden till Folkhemmet, som för oss som var unga på 50-talet, kändes självklart , lades ju under 20-talets turbulenta tid.

Jag har glatt mig åt sansen, modet och statsmannaskapet hos män som Branting,  Edén, Sandler,   Per Albin och Erlander, och när jag förstått hur nära det har varit att vi fick en kommunistrevolution 1917 eller gick Tysklands väg på 30-talet.

Mest imponerad är jag att förstå vilka intellektuella giganter dessa män med föga skolgång var!

Words, words,words;

När Håkan Juholt den 25/3 2011 blev vald till Partiordförande hade jag just läst den om Edén
Jag har inte, allteftersom jag avverkat de följande fram till Fälldin, kunnat undgå att  registrera skillnaden….

DESSUTOM
har jag ju i och med läsandet om Fälldins tid vid makten,  upptäckt hur i mångt och mycket 70-talet med oljekris, löntagarfondsdebatt och den tredje industriella revolutionen  har likheter med dagens finanskris.
Det är faktiskt intressant att först åhöra debatten, och sedan läsa kommentarerna från de olika tidningarna
Även Aftonbladet:
”Årets första partiledardebatt beskrivs på samma sätt, avgörande för Håkan Juholts ledarskap. 2012 har inte börjat bra. Opinionssiffrorna pekar nedåt och under en pressträff vid Folk och Försvar lyckades Juholt återigen trampa i klaveret.
Det blåser igen och den här gången var Juholts insats i partiledardebatten långt ifrån lika oantastlig som i oktober.
Visst, han får in en del svingar på Reinfeldt och han står pall när den borgerliga kvartetten anfaller. Men det är något som saknas, Håkan Juholt blir aldrig konkret.
Hans anförande är i princip högläsning ur partiets budgetmotion från i höstas – med alla sakpolitiska förslag kirurgiskt borttagna. Håkan Juholt målar med den breda penseln och tecknar en storslagen exposé över partiets färdriktning. Han håller sitt kongresstal, en gång till.
Stringensen finns på ett annat håll. 
Jag är ju politiskt föga överens, men jag beundrar hans skicklighet!

Statsminister 17: Fälldin

 1926-

Jag har ännu inte läst andra avsnittet av Bronshästarna men, min vana trogen, har jag flera böcker på gång för att tillfredsställa mitt tillfälliga ”mood”.
Så nu har jag avverkat ytterligare en statsministe, nr 17/22. Jag påpekade redan när det gäller Erlander att hans gärning har jag ett personligt förhållande till,

MEN
Fälldin är den förste i serien som fortfarande är i livet!

Författare är Olle Svenning, ledarskribent i Aftonbladet och under tidiga år, på Erlanders tid, medarbetare på dennes kansli.

 Han avslutar sitt Förord: 
” Jag följde som politisk kommentator detta 1970-tal. Att återvända till den perioden var lockande, inte minst för att betrakta tiden ur Thorbjörn Fälldins perspektiv,
Många har delat med sig av kunskaper och erfarenheter. Jag vill tacka alla. Ett särskilt tack till Solveig och Thorbjörn Fälldin som så generöst tog emot för långa samtal i sitt hem i Ås.”

När jag kastar mig in i boken reflekterar jag inte över detta
förrän jag efter 42 av128 sidor tänker:
”Vad tråkigt!”
Redogörelsen blir, genom att Fälldins uppväxt, skol- och bildningsgång fram till 1950-talet är föga berörd, opersonlig.

Den inleds med en analys av ”Tiden” dvs 70-talet :
Thorbjörn Fälldin förvandlade svensk inrikespolitik. Med honom som dominerande gestalt lyckades borgerligheten 1976 avsluta den mer än fyra decennier långa socialdemokratiska regeringshegemonin.

På sidan 43 blir TF statsminister.
 DÅ hettar framställningen till!
Problemen med kärnkraft eller inte minns jag ju tydligt. Äldste sonens engagement i Vattenfalls tyska verksamhet har ju gjort att jag så här drygt trettio år senare igenkännande följt Angela Merkels 

Bekymmel med Krümmel…


Däremot uppfattade jag inte på den tiden vidden av den ekonomiska krisen. Palme hade ju talat om ”det dukade bordet” – som i stället var ett konkursbo orsakat av alla löneökningar för de talrika LO-grupperna, samtidigt som storstilade satsningar på Stålverk 80 mfl visade sig vara floppar.:

” Stålindustrin bedömdes likt varven vara på väg mot undergång, oförmögen att klara konkurrensen med Brasilien och Sydkorea. Ägargrupperna var på väg att ge upp. Statliga NJA gick med kraftiga förluster, som tvingade regeringen till ständiga bidrag. I Borlänge ville Wallenberg och Stora Kopparberg göra sig av med Domnarvets Jernverk i Oxelösund. Fälldinregeringen förhöll sig inledningsvis avvaktande, hämmade av folkpartisters och moderaters skepsis mot statliga insatser. Åsling lät bygga SSAB, Svenskt Stål AB. Efter en längre omstrukturering och ett antal nedläggningar utvecklades bolaget framgångsrikt. Nils G. Åsling kallar SSAB sin mest lyckade insats.”

LO blev utmanat av SAF sedan Curt Nicolin 1976 blivit dess ordförande, han förklarade sig 1980 beredd ta konflikt på arbetsmarknaden.

För sitt hanterande av den grundstötta ryska U-båten i Karlskrona skärgård får Fälldin beröm

Det mest intressanta är att läsa om den bristande personkemin mellan Palme och Fälldin!:
Konflikten mellan de båda partiledarna har ofta psykologiserats och beskrivits som Palmehat mot Fälldin, eller som centerledarens revansch mot den socialdemokratiska överhet som Olof Palme ansågs representera.
I Dieter Strands ”Med Palme. Scener ur en partiledares liv ”säger Palme: ”Det är inte fråga om hat. Det är en fråga om ohederlighet. Mannen är ohederlig. Jag menar inte att Fälldin vill lura sin granne. Han är politiskt ohederlig. Det trodde jag inte först. Men nu ska jag inte låta lura mig mer.”
Centerpartister, exempelvis Gösta Gunnarsson, betonar att Fälldin från början inte var negativ till Palme, snarare respektfull, till och med beundrande. Gunnarsson daterar Fälldins vrede mot Palme. Den uppstod när han 1974 erbjöd centerledaren att bli landshövding i Västernorrland. Fälldin uppfattade förslaget som ett illa maskerat försök att göra sig av med en besvärlig motståndare. Han blev kränkt av Palmes initiativ.
Efter valnederlaget 1982 gick det utför med hans popularitet även i det egna partiet och han avgick 1985:
Han mer än antyder att en kupp iscensattes mot honom. Spår leder mot LRF, bland annat en av Fälldins före detta medarbetare i statsrådsberedningen. Fälldin ser dock främst de unga centerpartisterna som organisatörerna bakom hans påtvingade avsked.
Han förlåter dem aldrig, och han vägrade i mer än halvtannat decennium att besöka en centerstämma.Han kom först när barndomsvännen Haralds dotter Maud skulle bli ordförande.