Hos frissan II

Igår hade jag en tid hos min frissa i Viken. Uppfylld av min just utlagda blogg om PALIMPSEST berättade jag för henne om denna understreckare.


Damen i stolen intill blev nyfiken . Jag frågade då vi var på väg hem om hon nu fått klart för sig vad en palimpsest är.

Hon berättade då att hennes far skrivit de första understreckarna någonsin i SvD.
Vad hette hennes far?
Jo, Anders Österling
Han bodde de sista åren av sitt 97-åriga liv hos just denna dotter i Möllaregården. Själv var hon bara 89…
Läs mera i Byaluren 26 sid 4

Återvändande

Syskonen Erik och Oskar var ju på Kulturbesök i Lund i somras.
Denna stad utgör ju ett nav kring vilken klan Bergmans öden är lindande….

Nu var det dags för vår kära Ida att återknyta bekantskapen med födelsestaden.
På väg hem från PRAO-tjänstgöring i Lund passade hon på :

att personligen gratulera FARFAR på födelsedagen
OCH
att insupa en skånsk vitsippsbackes härlighet

Dårpippi

På grund av ivrigt sällskapsliv denna weekend fick vi avstå från fågelskådning vid Trönninge.
(Se i stället Erics fotodagbok för den 23 april)

Men vi fick hembesök!

På grund av det vackra vårvädret hade vi fönstren på vid gavel. Den tvekade länge inne den gav sig ut i det fria igen.


Vägen


Vägen ,The Road, är en bok av Cormac McCarthy.

Det är en bok som det inte skulle ha fallit mig in att läsa om jag inte FÅTT den.
(Nämligen av vår veteranvän Solvey som är svärmor till översättaren Thomas Preis)

Den handlar om en man och hans son som flera år efter en förhärjande katastrof, som ödelagt allt biologiskt liv , tröstlöst vandrar i ett grått kallt landskap, helt öde och förbränt.

MEN
Egendomligt nog är boken både spännande och lättläst.

Det händer i stort sett ingenting: De har ingen mat, de letar efter mat – de hittar ingen, de svälter – plötsligt hittar de litet mat – de blir sjuka – osv,osv!
Hela tiden vandrar de – mot söder – mot havet men väl framme där är det lika dystert och livlöst som överallt i inlandet.
Man får inte reda på deras namn – det är Mannen och Pojken. Mannen är monomant intresserad av pojkens överlevnad. Dennes försök till funderande om Vadan och Varthän
viftas bort.

Allt är beskrivet på en bländande skön korthuggen prosa.
När jag fick boken slog jag upp första sidan:

När han vaknade i skogen i mörkret och nattkylan brukade han sträcka ut handen och röra vid barnet som sov bredvid honom. Obeskrivligt mörka nätter och dagarna ständigt gråare än allt som föregått dem. Som en kall grönstarr hade börjat skymma världen. Hans hand höjdes och sänktes sakta för varje dyrbart andetag. Han sköt undan plastpresenningen, hävde sig upp bland de illaluktande rockarna oh filtarna och tittade mot öster efter någon antydan till ljus men det syntes ingen…

Sedan sträckläste jag de 240 sidorna på mindre än 36 timmar.

Jag förstår mycket väl att McCarthy fick Pulitzerpriset 2007 för denna bok!

Cinquanta anni fa…

För femtio år sedan var vi på bröllopsresa i Italien:

Vi gav oss iväg på en lång Italienturné:
Milano,Firenze, Napoli och slutligen Roma.
Vi hade ingen vidare tur med vädret…

EFTER besöket i Rom åkte vi till Venedig och DÄR sken solen!

Första gången jag var i Venedig var 1953. Denna tredje (och som det ser ut sista) gång 1958 var det fortfarande ”lagom” med folk. Här poserar jag elegant i sömmerskesydd dräkt, krokodilväska och svinrygg!

Canalettos version från 1730…

De hade levande musik på kaféerna på Piazza San Marco och så gott som alla spelade oupphörligen

Chaplins musik till filmen Rampljus(Limelight)
som haft premiär i London ett halvår tidigare!

Vi flanerade längs kanalerna,

den gamle med sin mustasch,

och dinerade ute i vårsolens glans.

Till slut blev det så varmt att vi åkte ut till Lido och badade!
Den gamle i sitt rätta element