Läsväder

Igår

regnade det hela dagen

Jag l tog tillfälle i akt och läste ut ovanstående.När jag väl kom igång gick det som en dans.

”Elena Ferrantes storslagna romanepos i fyra delar om Lila och Elena tar sin början när de båda kvinnorna hunnit bli sextiosex år och Lila försvunnit spårlöst. Lilas son Rino tror att hans mor gömmer sig hos Elena, som nu är bosatt i Norditalien och en etablerad akademiker, men Elena och Lila har inte haft kontakt med varandra på ett tag. I ett slags desperat försök att nå Lila, börjar Elena skriva romanen om deras gemensamma uppväxt och liv, för att på så sätt rädda Lila undan glömskan och i hopp om att få möta henne igen.”

När jag köpte denna framtida del 1 var den singel…

Den förtjänar verkligen alla de lovord som den åtnjutit

NU

måste jag ju införskaffa de 3 ytterligare delar som under tiden blivit till!

Chaplin

är nu läst.

Det är Lars Forsell som skrivit den. Han inleder denna lilla 97- sidiga broschyr med:              ”Denna lilla bok är givetvis inte avsedd att vara en uttömmande biografi                            Den är ett försök att – i anknytning till vissa estetiska element och motiv i hans konst – ge en någorlunda sammanhängande bild av Chaplins utveckling som gestalt och filmskapare.”  

För mig som växte upp med Chaplinfilmer som förspel på 40-talet och njöt av hans Rampljus på femtitalet har det varit en härlig genomgång i minnenas värld!

Se också min anknytning till Venedig!

Ännu en Donna Leon

”Donna Leon är amerikanska och sedan många år bosatt i Venedig. Hennes älskade böcker om den  sympatiske kommissarie Brunetti är översatta till 34 språk och har genom åren vunnit flera pris i deckargenren.”

Se även

÷

Donna Leon, född 28 september 1942 i Montclair, New Jersey, USA, är en amerikansk författare som bor i Venedig sedan 30 år tillbaka. Mest kända är hennes deckare om kommissarie Guido Brunetti. 1981 flyttade Donna Leon till Venedig, där hon tidigare undervisat i engelska. Hennes kriminalromaner är samhällskritiska och tar upp till exempel sexturism och flyktingtransporter.

÷

Hennes böcker är översatta till  många språk

men

 inte till italienska eftersom hon inte vill bli känd i Italien. 

Denna gång fokuserar hon kring lastbilstransporter –

– belyser hur camorran infiltrerat även uppe i Venedig.

Begreppet camorra blev under modern tid ett samlingsbegrepp för olika kriminella organisationer. Dessa har vissa gemensamma drag men saknar en samlande enhetlig struktur, något som däremot karakteriserar den sicilianska maffian enligt bl a Giovanni Falcone.  Camorra kunde fortfarande indelas i ”familjer” eller klaner fram till 1980-talet då ledaren Raffele Cutolo försökte centralisera camorra-familjerna i en maffialiknande struktur. Detta misslyckades och ledde till en långdragen fas av ständiga konflikter klaner emellan som då och då ser vinnande kartell ha övertaget. Sedan ungefär tjugo år har camorra utvecklats till en mängd organisationer som – istället för att sträva efter att behålla sitt kontroll över ett visst lokalt område – blickar till nationella och internationella arenor i syfte att idka laglig och ibland olaglig näring.

Det man idag kallar camorra är med andra ord en mängd fragmenterade grupper som ofta är i konflikt med varandra. Den största skillnaden med camorrans tidigare historia är uppkomsten av en mängd olika företag som pendlar mellan lagliga och olagliga verksamheter i 2000-talets globalisering. Dessa företag har inte längre funktionen att tvätta pengar som resulterar från brottslig verksamhet. De är tvärtom vinstgenererande aktörer i den globala finansen. Camorraföretagen specialiserar sig i avfallshantering, turism, etc; dock är de särskilt aktiva i distributionen av textilier och livsmedel i Europa och världen. Denna samtida, mera anonyma natur har gjort att Camorra numera kallas ”o’ sistema” (”systemet”) i Neapel.

När Brunetti skall utreda ett mord på en kollega  belyses tydligt hur även i Venedig de flesta samhällsfunktioner, antingen är i händerna på camorran, eller genom att framkalla rädsla fått makt över ”vanligt folk”. 

Utöver själva utredningen skildrar DL också  familjen Brunettis dagliga liv i  det moderna Venedig med exempellvis vaporettit-ransporter…

Olämpligt

Jag brukar inte köpa några vindruvor, av ekologiska skäl:

Jag tycker det är onödigt att vid ALLA årstider importera dessa från Brasilien etc

÷ 

OM

jag någon gång unnar mig är det när de kommer från Italien…

MEN

så blev jag så här efter påskfirandet och med löfte om EXTRA-pris lite sugen…

MEN

avskräcktes

Nu har de börjat importera även från INDIEN

Das Lesen:Första världskriget

Den andra sommarföljetongen i SvD är med augusti månad till ända.

Det har ju varit Peter Englunds 

”Stridens skönhet och sorg 1914”

Jag har ju redan tidigare läst, framför allt i skönlitteraturen, om hur omvälvande detta var för hela det europeiska samhället och kulturen och sammanfört dessa insikter i en egen kategori. 100-årsjubileet har ju medfört , som t.ex. Englunds betraktelser, att informationen och reflexionen om händelserna detta år och framgent fått ytterligare aktualitet.

Englund har valt att, genom att citera avsnitt ur privata dagboksanteckningar från diverse personer vid alla fronter, skildra hur gemene man påverkas av krigsutbrottet.

Som alltid fängslande och berörande,

har  det ytterligare spätt på mitt intresse för WWI:

Denna bok, publicerade i USA under namnet

1962

(ett fynd i morbror Rulles efterlämnade bibliotek)

har sedan början på 80-talet legat framme för läsning…,

INTE

av intresse för WWI

UTAN

efter det jag någon gång tidigt 80-tal

läste  och fascinerades av hennes

A Distant Mirror: The Calamitous Fourteenth Century (1978)

– Examines the era of 1340–1400 through political, military, and social lenses, taking nobleman Enguerrand VII de Coucy as its central figure;

themes include the folly of chivalry and the tragedy of war

Samma epok som Frans G förärat

Franske kungens spelemän

Krönika i sten

Jag dignar under mitt läsande…

Moby Dick och En bok om Balkan är krävande.

VISSERLIGEN

  är ju den EGENTLIGA läsnjutningen

 att så kunna försvinna in i andra världar

 för att förstå sitt universum!

MEN

Jag behöver ju litet inemellan.

Under mitt städande i hyllorna hittar jag så den här – den har nog den gamle köpt på en rea någon gång för en spottstyver… En bok för alla  startade 1976 och denna var en bland de allra första, – jag har inte läst den tidigare

MEN

Nu kan det ju passa bra tillsammans med En bok om Balkan och när DDM är i Belgrad!

På baksidespärmen står:

”Ismail Kadaré (född 1936) räknas till Albaniens främsta författare. I Krönika i sten går han tillbaka till sin egen hemstad och sina upplevelser som liten pojke under andra världskriget. Det är en fin roman som i dämpad lyrisk ton ger oss ett levande stycke ur Albaniens långa och växlingsrika historia.”
”1939 ockuperades Albanien av italienska fascistiska trupper. Kriget varade i fyra år och slutade med nederlag för angriparna. Det är detta krig som skildras i Krönika i sten genom en liten pojkes ögon. —

— Barndomsskildringen från bergstaden (Girokastër) i södra Albanien är en medryckande väv av krigsscener, släktband och, inte minst krönikörens iakttagelser i form av korta rapsodiska anteckningar.—” 

En fantastisk läsupplevelese! På drygt 200 lättlästa sidor lyckas Kadaré beskriva livet i Girokastër  1939-1944 genom en 3-8-årings ögon och uppfattning. Scener från det växlande krigandet, med ockupering av i omgångar italienare och greker, slutligen tyskar och emellanåt  nattliga attacker från engelskt bombflyg,  blandas fascinerande med vardagslivet i den ålderdomliga staden.

Boken kommer att skickas på remiss till

familjens litteraturälskare!

Pudelns kärna 2:2 Resande

1776 –  1786 var Goethe så allt i allo vid hovet i Weimar.

 Goethes simultankapacitet imponerar och hans karriär hos hertigen väcker avund. Ironiska kommentarer uteblir inte. I juli 1782 skriver Herder till Merck i Darmstadt:

”Nu är han alltså verkligt geheimerråd, kammarpresident, ordförande i krigskollegiet, ansvarig för byggnationerna ända ner till vägbyggena, därtill också directeur des plaisirs, hovpoet, författare till festligheter, hovoperor, baletter, upptåg, inskriptioner, konstverk etc, föreståndare för tecknarskolan, i vilken han under vintern föreläser i anatomi, överallt själv försteaktör, dansare, kort och gott Weimars faktotum, och om Gud vill – snart majordomus vid samtliga hov i Sachsen, som han reser runt till för att låta sig beundras. Han har blivit baron och på födelsedagen kommer upphöjningen att offentliggöras. Han har flyttat från sin trädgård in i staden och håller öppet hus, inbjuder till högläsningsaftnar som snart förvandlas till ensembler etc. etc, Under tiden går det som det går med regerandet...”

På Google har jag hittat en en blogg om:

”It was the late summer of 1786. Goethe had just celebrated his thirty-seventh birthday and was facing a mid-life crisis. He had achieved fame as a novelist and dramatist in his early twenties, but now his literary work was floundering and almost everything he started he failed to finish. He was bored with his job, having spent a decade as a top civil servant in the court of the Duke of Weimar. And he was suffering from unrequited love for a married woman seven years his senior. Goethe was on the verge of a breakdown.

So he decided to escape. A few days after his birthday, without telling anybody of his plans, he jumped on a mail coach at three in the morning, with no servant and only two small bags, and fled south to Italy under an assumed name.

I september 1786 sticker han således till Italien. Redan på resan mellan Bolzano och Trento utbrister han:

Man glaubt wieder an Gott!

 Resan fortsätter så  via Verona,Vicenca, Padua, Venedig, Perugia för att  den 29 oktoberanlända till Rom.Han skriver brev hem till framför allt fru från Stein, brev som sedermera sammanställs till :

 ”Goethes Italienska resa har fått en position i reselitteraturen och i myterna om diktarens liv som knappast går att överskatta. Men skuggorna i skildringen får inte utelämnas ur bilden av Goethe i Italien. Citronlandet är en ambivalent erfarenhet. Krocken mellan dröm och verklighet finns där trots all flyhänt journalistik och entusiasm.. . Men ett verkligt tema – förklätt till dikt  – blir den först i andra delen av Faust. 

 I slutet av februari bär det så iväg söderut tillsammans med vännen Karl Philip Moritz

I Neapel umgås  han med :

 ”den legendariske Sir William Hamilton, ambassadören och konstsamlaren.Tillsammans med sin unga hustru Emma Hart, en f.d. hålldam i Soho, bebor sändebudet en magnifik villa med utsikt över Neapelbukten och Vesuvius. ”

Emma Hamilton

1765-1815

Sedan bär det iväg till Paestum och Sicilien. Tillbaka via Neapel och åter i Rom 7 juni 1787. Han stannade där över vintern, för att anträda återresan till Weimar 23 april 1788.

Gorkij och Lenin på Capri

Det har ju varit ett tag sedan jag redogjort för Munthes liv på Capri.
blev jag fredagen den 27 varse detta TV-program 
(som jag således intresserat tog del av):
Den andra revolutionen – Gorkij och Lenin på Capri
Regi: Raffaele Brunetti, 2010, 52’

I slutet av förra sekelskiftet samlades kring Maxim Gorkij på Capri några av de mest aktiva tänkarna inom den ryska revolutionära politiken. Här bodde också filosofen Alexander Bogdanov, ledaren för Bolsjevikpartiet. Under sju år skrev och smidde de tillsammans sina planer och startade den första revolutionära skolan, mer känd som ”Capriskolan”. Lenin kunde inte hålla sig borta från den plats som allt mer hade blivit det viktigaste centret för partiets verksamhet och fonder och kom även han till ön. Paradoxalt nog var det alltså just på jetsetlivets Capri, på den tiden befolkat av Europas dandies, kungligheter och avantgardekonstnärer som spelet om Rysslands framtid skulle äga rum.

 Bogdanov och Lenin spelar schack under överinseende av Gorkij
TYVÄRR
förlorade Capriskolan greppet om revolutionen
I En osalig ande hittar vi omnämnandet av Gorkij på sid 393 i ett litet kapitel som heter Rilke, Key och Gorkij och beskriver Ellen Keys besök på Capri mars 1908. Kronprinsessan Victoria var dock klen och sängliggande varför envoyén Bildt i ett brev till utrikesminister Erik Trolle redan omtalade kronprinsessan i förfluten tid: Var beredd på att nyheterna om henne ej kunnat bli annat än dåliga. Det är stor skada, ty det var dock gott gry i henne och hon kunde ha blivit Sverige till verkligt gagn.
Rilke, Key och Gorkij
Så illa var det inte. Men tillräckligt illa för att Vicoria inte skulle kunna ta emot den österrikiske poeten Rainer Maria Rilke, som redan i februari bodde hos sin väninna Alice Faendrich i Villa Discopoli nere i Capri. I mars kom Ellen Key – denna gång i sällskap med Hanna Pauli – på besök men då var Axel i Baden. I stället fick fröken Key tillfälle att träffa en nyinflyttad capribo, Maxim Gorkij, som kommit till ön i november 1906. Hon blev starkt intagen av den ryske författaren. Han är, skriver hon, ”den typiske ryske arbetaren full av godhet, ärlighet , äkthet… hela hans väsen mycket dämpadt, tafatt, i högsta grad enkel; rösten låg och mild, håller sig alldeles från allt uteliv, all ´bohême`´, lever i största stillhet, dricker mjölk och äter mycket litet, älskar sin ryska enkla kost, som hans fru kokar ibland.

Axel Munthe 7: San Michele

 
En skapelse av den mest fantastiska skönhet, poesi och onyttighet som jag någonsin sett.
HENRY JAMES
 Ovanstående uttalande gjorde Henry James  efter att han 13 juni 1899 bevistat Anacapris Sankt Antoniusfest och noterat AM:s färdiga villabyggande. 

 Som jag påpekade när jag  refererade Mina unga år:
  AR.s skildring av mötet är karakteristiskt hur han sedan, under de 434 sidorna, i detalj skildrar alla människor han möter – och de är åtskilliga – fullt i klass med Axel Munthe !

Axel Munthe var ju född 1857. Första gången han kom till Capri var 1876 – då hals över huvud nerrest till Medelhavet för att försöka undkomma lungsotsdöden (det var  en lyckad expedition – han blev ju  92 år…)
Sedan återvände han  regelbundet – vid ett sjukdomsrecidiv avvecklade han ju sin praktik i Paris och tillbringade närmre ett år på Capri 1888 innan han återigen blev praktiserande läkare i Rom.

MEN
Fram till 1889 hade han ingen fast bostad där, utan hyrde.Sedan får han 1/6 1895 möjlighet att köpa ett hus med utsikt över havet och ett gammalt förfallet kapell (=helgat åt Sankt Mikael) . Han har som vanligt ont om pengar men kan låna till inköpssumman.

Under åren 1890-96 hade AM en regelbunden årsrytm. I maj tog han sin kutter ”lady Victoria” till Capri, varifrån han under sommarmånaderna seglade och kappseglade i Medelhavet. Framåt sensommaren åkte han till England och Sverige – hälsade på bekanta, såg till patienter – och seglade, mest på Isle of Wight och svenska västkusten (där ju också kungafamiljen semestrade).
Sedan var han åter i Rom och sin praktik till ”säsongen” i november.
1896 börjar han så bygga sin dröm.

Kapitlet som skildrar detta är sidorna 303-324 i Jangfeldts bok. Han beskriver i detalj de olika inköpen och byggprojekten, och på dessa 21 små sidorna finns även många bilder.

Inemellan får man  reda på en del personer som besökte honom utöver Henry James:
1896 Marie och Søren Krøyer  (då den senare ritar porträttet ovan)
1897 Oscar Wilde  (just utkommen från fängelse) med lord Alfred Douglas

 BJ:
En kejsare lik tog Axel emot den ena kungligheten efter den andra 

 BJ påpekar att en del av det som berättas om detta i Boken om San Michele är fel – så uppenbart fel att det är underförstått att läsaren skall inse det!

MEN
Sant är att Mayerlingdramats Rudolfs änka, kronprinsessan Stephanie var där, liksom exkejsarinnan Eugenie, Napoleon III:s änka.
”Eugenie bjöd Axel att tillbring några dagar med henne på sin yacht ”The Thistle”. Med på resan, som gick till Sicilien, var bland andra hennes släkting Joseph Napoleon (Guiseppe) Primoli, vars morfar Charles Bonaparte, furste av Canino och känd ornitolog, var brorson till Napoleon I. Greve Primoli var en bildad och originell herre, som bebodde ett stort palazzo i Rom tillsammans med sin ännu mer kufiske bror Louis (Luigi) – det inrymmer numera Roms Bonapartemuseum. Bland hans vänner och bekanta räknades Alexander Dumas, Theophile Gautier, Paul Bourget, Gabriele dÁnnunzio – och Axel.”
 OCH
I juli 1953 var ju även JAG där!
Då var ju Axel Munthe död – men bara sedan fyra år!