Ack, forna tiders jular…

Här är en frukostbild från 23/11 2013.

Välbekanta är nybakade  ”Ginger biscuits” och kapade pelargonblommor

efter att  plantorna blivit intagna för vinterförvaring.

Frukostkoppen hade fortfarande sitt ”öra” och Lars Gustafsson var aktuell i tidningen.

 ÷

Aktuell har han ju varit för mig sedan 1971!

Jag började då läsa hans Pentalogi ”Sprickorna i muren”

Först ut var YLLET.

÷

Sedan har jag noga följt honom läst de flesta av hans böcker

EX

Nu har han sällat sig till flera andra idoler som under året lämnat detta jordelivet…

Eco, Bowie, Cohen

Mina lekkamrater

 Jag har,  med start under efterkrigstiden då Sverige bröt med sin 6-700-åriga  gemenskap med det tyska kulturområdet, och  så småningom tillsammans inte bara med europeiska länder utan även i stort sett resten av världen helt övergått till  det engelska språkområdet

MEN

Så sakteliga…

Det började med att Elias Canetti fick Nobelpriset 1981 På väg till Aten stod jag på Sturup och spontanköpte en pocket med hans Den räddade tungan  och som jag började läsa på planet Den medhavda ILIADEN blev liggande oläst…

SEDAN

Efter att som tonåring haft Leslie Howard och Cary Grant som idoler

via

i 50-årsåldern  Lars Gustafson, Lars Forsell,

är det nu

 Friedrich Schiller:

Jag läste ju utöver engelska och franska även tyska- i real och gymnasieskolan,

 hade tyska läroböcker vid medicinstudierna på 50-talet

MEN

har fram till år 2000 dåligt SAMTALAT på tyska.

÷

Efter åtskilliga besök i Berlin och framför allt daglig Facebookkontakt med JK:s fan sedan 2013 är jag nästan lika slängd i tyska som engelska.

 På Königsplatz i München 27/6

Nr 24

Wolf Hall ligger där och väntar på mig…

MEN

Så här i sensommarblåsten vill KRAFTEN inte riktigt infinna sig

 Jag nappar till mig litet av varje som ligger ”och skräpar”.

T.ex:

Den är ju utgiven  1975 (Sic!) som en mellanbok av min favorit LG.

Han skriver på bakpärmen:

 ”Den här boken innehåller reseintryck från fyra världsdelar så som de kunde te sig vid slutet av sextio- och början av sjuttiotalet: Europa, Asien, Amerika och Australien.

För mig har den varit en övning i konsten att se. Kan den förmedla något litet av seendets glädje, något av en tidsperiod och något av mysteriet med den väldiga planeten Jorden är jag nöjd.” 

Ja i varje fall är det verkligen ett återupplevande av strömningarna i  tiden 1967- 74.

Han börjar i Australien, fortsätter via Japan

till det

Det gåtfulla Europa

Där berättar han från en vistelse i Berlin, som känns igen från första delen i pentalogin ”Sprickorna i muren”: Herr Gustafsson själv.

Via Ungern och Balkan hamnar vi slutligen i Norge.

Fångarna i Ramleh

Israel mellan två krig

Om livet i Berlin  2014 har föga gemensamt med detsamma 1969, så verkar situationen i Palestina nu vara ännu mera tröstlös än den period han skildrar!

Från Nya Världen

Funderingar kring den amerikanska livsstilen så som den utvecklats efter antagandet av konstitutionen den  17 september 1787 .

” Och därför påpekade professor C., måste sådana våldsamma handlingsalternativ som i Europa omedelbart uppfattas som revolutionära, exempelvis Carmichaels och Browns agitation om våld, här snarast framstå som en form av mycket tillspetsade demonstrationer än som en upprorsrörelse i egentlig mening. De hela är en fråga om en i systemet inbyggd brist på uttrycksmedel. 

Alexis de Toqueville förutsade denna utvecklong 1839 i ”Democratie en Amerique”:

 Det känns så egendomligt att se en teori bli verklighet – som en smak i munnen!”

Väldigt angelägen litteratur för dagens 50-åringar!

Kommer att anbefallas!

En kakelsättares eftermiddag

Som ivriga läsare av denna blogg vet ,

kämpar jag nu med en av världslitteraturens giganter:

Moby Dick

 Jag har ju efter cirka 100 sidor insett att det är ett projekt på åtskilliga månader

VARFÖR jag

för att något sånär kunna genomföra mitt läsprojekt med 4 böcker/månad

försöker hitta ”bredvidläsning”

Den här boken låg  i en ”mellanhög”,

dvs jag var i början osäker om det gällde en OM-läsning .

Det  är troligen så att jag i början av 90-talet, den kom ut -91, köpte den, läste några kapitel,

sedan blev det sommar eller något som distraherade mig,

 och den blev  liggande i sin ”mellanhög”

FÖR

när jag  nu läst cirka 50 sidor, = en tredjedel, blev jag

övertygad : den var oläst

MEN

Det är den inte längre!

Det är en märklig bok.

Den börjar:

Torsten Bergman hette en man, vithårig och tunn.Han var kakelsättare, född 1917. Och alltså den grå novembermorgon år 1982 då denna berättelse utspelas, i Uppsala, redan 65 år gammal. Han sov i en säng, som en gång varit äktenskaplig och dubbel. Nu var den ensam och med lakanen föga tvättade. Gamla tidningar och ett par tomflaskor låg utströdda litet här och var över golvet, och borta i hörnet var den nedhårade gamla svarta mattan där hunden brukade sova.

Sedan börjar ett långsamt trivialt händelseförlopp som beskrivs på denna vardagliga, samtidigt poetiskt noggranna prosa. Efter hand blir det alltmera dystert och efter  de ovannämnda första femtio sidorna  litet tråkigt…

MEN

Det tar sig!

Återigen blir jag lycklig över LG:s förmåga att stillsamt vända berättelsen till

 en allegori över livets förunderliga gåta: Älska, glömma och förlåta!

LÄS ÄVEN

Vi rundar av med sista dikten i

Om begagnandet av elden:

BLANKHET

Här rådde nu den stilla blankhet

som kunde störas av ett enda årtag.

Årstiden som långsamt svalnar.

Ljudet av kätting som tas loss

och läggs på botten av en eka.

Och rädd att skada denna

vattenspegels sällsamt stora lugn

höll jag min åra svävande i luften

Sprickorna i muren

Den försenade våren har det goda med sig att det ju blir en del läst.

SÅSOM

I januari berättade jag om mitt förhållande till Lars Gustafsson:

”Strax efter, (1971), kom första boken i pentalogin ”Sprickorna i muren” ut, nämligen Herr Gustafsson själv. Även om sjuttiotalet var den period i livet då jag hade minst tid för skönlitteratur, läste jag den med stor fascination och även Yllet och med alldeles särskild behållning Sigismund. Tennisspelarna har ju fått en särskild blogg”

Familjefesten har stått i min ”nattduksbokhylla”  säkert i 25 år! När jag nu , tandagnisslande, beslutar mig för att FAKTISKT läsa den till slut, erfar jag:

– Det är den tredje, inte den fjärde som jag har trott, i pentalogin ”Sprickorna…”

– Den är ganska förvirrande – ÅNGEST framkallande – jag förstår varför mina tidigare läsförsök strandat!

MEN

Jag var ju ”med”

DVS

Jag känner igen den Kafkaliknande, marxist-leninistiskt färgade  stämning som härskade i Sverige efter – 68.

”Alla gamla sanningar är slut”

Kommen halvvägs läser jag Lars Gustafssons egna ord på baksidan

Klicka på bilden för att förstora texten

OCH

minns mina egna problem med  profeterna Laing och Lacan

Så här på 40 års sikt  kan jag bättre förstå och uppskatta berättelsen:

På Wikipeda finner jag:

Under 70-talet försköts fokus i Lars Gustafssons författarskap mot samtidsanalys och samhällskritik. Om förändringen säger han själv:
” Omkring år 1967 hade jag en känsla av att mitt litterära arbete hade råkat in i en total återvändsgränd. Jag fann att jag tillämpade en asketism i mina böcker som jag inte kunde uthärda i mitt eget liv. Och denna asketism hade på något sätt att göra med rädslan för att göra bort sig med allför bestämda ställningstaganden, rädslan för att skriva som om jag verkligen trodde att vissa saker är sannare än andra.    „
Under sitt yngre författarskap sätter Lars Gustafsson sig med sin romansvit Sprickorna i muren upp emot vad han uppfattar som totalitära tendenser i det moderna svenska samhället. Han såg det byråkratiska samhället som ett hot mot individens andliga och intellektuella frihet och kände sig alltmer utomstående i Sverige.

SÅLEDES

Sehr interessant!

Visst är Stålmannen Clark Kent

Jag läser träget i Lars Gustafssons En tid i Xanadu.

Det är inalles 55 dikter av varierande längd.

Alla är spännande,

somliga mer än andra,

De flesta dikterna är ganska korta, denna en av de längre:

VISST ÄR STÅLMANNEN CLARK KENT

(Till minnet av W.V.Quine, Harvard som gick bort Julafton 2000)

För Bertrand Russell och rätt länge efter

var detta med existens inte så krångligt.

Existens var en kråka

som kom flygande när man behövde den,

ett omvänt E

som talade om att något

som kallade sig ”x” var ett värde

på en variabel. Som hette”f”.

(Omvänt E)x(fx): det finns ett x som är f

– (Omvänt E)x(fx): det är inte så att det finns ett x som är f.

Med denna metod kunde man visa att

det är inte fallet att någon är kung i Frankrike

och flintskallig.

Så detta påstående blir då inte meningslöst 

utan falskt.

 

Med denna metod  går det lätt att bevisa

både att Mr Pickwick är en flicka

(ty det är inte fallet att han är en man)

och

att Clark Kent inte är Stålmannen.

 

”Att vara  är  ett värde på en variabel”,

sade den store Quine som alltid

hälsade vänligt i tobaksbutiken

vid Boston Square.

 

Trodde vi verkligen på det här

 i min ungdom? 

Eller låtsades vi bara?

Så vad gör vi med Clark Kent?

Det vet väl alla människor att att

Clark Kent är Stålmannen?

För att inte tala om stackar Universum

som ensamt går omkring

och förgäves söker hitta

sin variabel att att vara värde på.


Exit Dr. Quine,

and flights of angels sing thee to thy rest.


Men tillbaka till vår fråga:


Vad är nu detta att finnas till?


Tennisbollar kommer tillbaka

men inte gårdagens tennisboll

utan bara den här.

Ty det finns bara en tennisboll,

just denna,

och det har aldrig funnits någon annan.


Jag cyklade längs den i grönska inmurade

floden Isis, alla slussarna förbi,

en försommarkväll år 57

med  danske filosofen Søren Nordentoft

som ville förklara att för Heidegger

är existens något helt annat än för Russell.

Den mörkbruna celloton

som likt en avlägsen dynamo

brummar bakom våra liv?

Eller något annat:

Det finns en enda tennisboll som kan returneras.

Och det var aldrig mer 

än denna enda.

 

Det var svårt att glömma Heideggers bild

i den svarta rektorsuniformnen i Freiburg,

men vad han hade att säga om Varat, 

eller som det snarare hette Dasein

just här och nu och aldrig någon annanstans

var onekligen litet mera likt Livet

än detta pyttelilla omvända E.

Dasein kan aldrig bli ett omvänt E.

Det är härvaro, närvaro, smärta och tvång.

Detta hemliga som håller tingen upprätt.

 

”Och uppriktigt sagt”, tillade den gamle logikern,

medan han diskret slog kritdammet

ur händer som ingav en känsla

att i sin blyga smalhet aldrig ha smekt en kvinna,

i slutet av ett långt och svettigt bevis,

 

”uppriktigt sagt

har jag aldrig riktigt förstått

varför existens skall anses så viktig.

 

Enhörningar, imaginära tal klarar sig ändå,

och Mr Pickwick och alla hans vänner.

För att inte tala om Gud.

Det är ju klart att Stålmannen är Clark Kent.

 

Och resten tar vi vid nästa sammanträde” 

Januariläsande

Jag har ju föresatt mig att läsa fyra böcker i månaden.

OCH

Det har jag ju gjort, men inte just i den ordningen jag har planerat …

 En diktbok som

En tid i Xanadu

måste dessutom läsas med tålamod och eftertanke och tar sin tid!

Lars Gustafsson (LG) är en författare som smugit sig på mig.

 Jag  lade först märke till honom som  krönikör i DN på sextiotalet. Det var strax innan vi bytte till SvD eftersom vi ansåg att DN blivit alltför vänstervriden. Jag tyckte mig lägga märke till att LG också började dra öronen åt sig; i just den krönikan som gjorde bestående intryck på mig uttryckte han ungefär:

”Tidigare var jag helt inställd på FRIHET, ända tills jag förstod att den frihet jag TAR, tar jag alltid från någon ANNAN”

 Strax efter, (1971), kom första boken i pentalogin  ”Sprickorna i muren” ut, nämligen Herr Gustafsson själv. Även om sjuttiotalet var den period i livet då jag hade minst tid för skönlitteratur, läste jag den med stor fascination  och även Yllet  och med alldeles särskild behållning  Sigismund. Tennisspelarna har ju fått en särskild blogg.!

 Nu när jag läser hans dikter så här på gamla dar  upplever jag en ”själarnas ” gemenskap!

– Vi är nästan jämnåriga (LG född 17 maj 1936)

– Vi har båda f(r)ötterna  i den svenska mon (Han i Västmanland, jag ju i Kronoberg)

– Vi är båda de första i släkten att få en akademisk utbildning etc  mm mm

 DÄRFÖR

går dikterna i En tid i Xanadu rakt in i både hjärna, hjärta och mage på mig!

som

GYMNASIUM

Det var egentligen bara fyra korta vintrar.

Med Thomas Mann och Hesse

och grekiska grammatiken.

Och biografen Skandia.

Sånt går fort numera.

Men då, på den tiden

var alltsammans så stort, så långt

som ett halvt liv.

 

Cyklarna där låsen rostade.

Det innersta av dess rostande cykellås:

Ett av de ställen 

som vi inte studerade

tillräckligt noga. 


Lars Gustafsson har en blogg:

 Det senaste bidraget

För att få ordning på alla inlägg jag skrivit om LG de senaste åren har nu jag sammanfört dem till en KATEGORI: Lars Gustafsson

De svävande

Tennisspelarna läste jag ju om därför att jag hade läst:
Det började med den här recensionen i SvD den 25 augusti av Lars Gustafssons nya diktsamling :
”Om begagnandet av elden”.
som jag inköpte.

Stina och jag hade den som kvällssaga när vi var i Istanbul!

KRISTI Himmelfärdsdags morgon
drabbas jag av ett underbart radioprogram
som avslutas med denna nyskrivna dikt :

 

I jordebrynet
Försommardag.
Här finns de flygande,
Alltför lyckligt ovetande.
Här finns de simmande
Alltför tyngda av smärtan
Att en tidsrymd finnas till.
Och vi som tillhör jordebrynet
Vi, som är över och under
de alltför verkliga,
Vi overkliga, mellan alla riken.
Lars Gustafsson
*

 Jag Googlar på Lars Gustafsson

OCH
UPPTÄCKER att han har en blogg

Tennisspelarna

I´ve done it again!

Dvs, efter att metodiskt ha planerat den tidiga höstens läsande, har jag någon dag efteråt läst något helt annat!
Det började med den här recensionen i SvD den 25 augusti av Lars Gustafssons nya diktsamling :”Om begagnandet av elden”.
Alltsedan jag läste pentalogin Sprickorna i muren på 70-talet har jag ju varit en stor Gustafssonfan.
Detta har medfört att jag köpt på mig en hel del böcker, som ju sedan aldrig blivit lästa. Så även nu: Istället för att köpa denna nya diktsamling letar jag fram
som utkom tidigt 80-tal, och som samlat damm i hyllan sedan dess…Recensenten Tommy Olofsson skriver ju i slutet av sin recension:

Ändå påminner hela denna diktsamling allra mest om en mycket tidig Lars Gustafsson, nämligen diktsamlingen ”En förmiddag i Sverige”, som publicerades för snart 50 år sedan.”.

Och mycket riktigt, den finns med i samlade dikter
OCH

Inte bara den utan den inleds med en ”essä” av Gustafsson själv Retropektiv utställning där han med upp till trettio års perspektiv värderar sin produktions kvalitet och förmåga att motstå tidens tand.

inträffar en sinkadus:

På kvällen den 28 augusti när jag går och sätter en bok på sin plats upptäcker jag att där står Tennisspelarna. Det är en bok som jag faktiskt köpte, läste och NJÖT av när den kom ut 1977. Jag trodde jag hade lånat ut den….
Med darrande händer bläddrar jag fram och läser de 125 sidorna i ett huj.
Jag mindes boken som sällsam, intressant och roande, mycket därför den innehåller, då ju helt nytt, en ingrediens med utnyttjande av datorbearbetning av fakta.
Ja, jag har satt upp den på listan på de 100 största läsupplevelserna som jag arbetar med…

MEN

Nu, sedan världen, inklusive jag själv, blivit drygt 30 år äldre, är jag ”stunned”.

Om en ung människa på 2050-talet skall läsa en bok för att sätta sig in i västerländsk kultur och kanon under andra hälften av 1900-talet behöver de bara läsa dessa 125 sidor –

och det är vansinnigt ROLIGT!

Så nu kommer boken att placeras bland de 10 största läsupplevelserna.