Pudelns kärna 2:1

2. Weimar och Rom 1776-1790 ss 111-189

 Detta kapitel löper över bara 78 sidor, men beskriver en väldigt händelserik period i Goethes liv, så jag väljer att dela upp det på två!

Men först Sturm und Drang

Det finns knappast någon period i Goethes liv som är så full av kreativa uppslag som åren mellan Strassburg och Weimar, alltså perioden 1771-75

Redan vid beskrivningen av dessa år, och alltmer förstärkt allteftersom, uppfattar jag Goethe som den första ”moderna” människan!

Här en skildring av en vän, den första informationen till hovet i Weimar:

”Ju mer jag tänker på det desto livligare känner jag att det är omöjligt att skriva något begripligt om den utomordentliga varelsen Goethe till den som inte sett eller hört honom. Goethe är, för att citera Heinse, ett geni från hjässan till fotabjället; en besatt, tillägger jag, som nästan aldrig tillåter sig att göra om alla andra. Man behöver bara vara hos honom en timme för att finna det i högsta grad löjligt att han skulle tänka och handla annorlunda än han gör. Med detta vill jag inte säga att han inte skulle kunna förändras till det bättre och mer tilltalande; men bara på det sätt som en blomma slår ut, säden mognar och trädet växer i höjden och får krona.” 

Kulturen och dess försörjning var ju före franska revolutionen helt beroende av furstehoven. 1774 kommer Sachsen-Weimars två tonårsprinsar, den blivande hertigen  Carl August, 17, och hans bror Konstantin,16, på besök till Frankfurt på genomresa för vidare färd till Schweitz och Italien på sin ”Grand Tour”. Deras adjutant skriver hem en rapport till deras mor änkehertiginnan Anna Amalia och berättar om sitt sammanträffande med den berömda Goethe.

Änkehertiginnan Anna Amalia, en ovanligt allmänbildad och musikalisk kvinna, är bara 38 år när diktaren kommer till Weimar. Hennes bakgrund och skolning leder tankarna till drottning Kristina av Sverigeoch Katharina den stora i Ryssland. Denna systerdotter till Fredrik II av Preussen och kusin till Gustav den III av Sverige fostrades vid hovet i Braunschweig enligt barockens alla regler och grymheter. Till hennes favoritlitteratur hörde Axel Oxenstiernas (Sic!) franska satirer. Som regent visar Anna Amalia samma förmåga som sina manliga släktingar att, i blygsam skala, dra till sig vittra män och bygga upp kulturinstitutioner. Hon väljer sina hovdamer med omsorg, de får inte vara några dumhuvuden eller tråkmånsar.

Det första Goethe gör som furstementor är att kommendera  ut hovet i naturen.

Det uppskattas av den unge fursten 

… som nu blir våghalsig till häst och en passionerad jägare.

Goethe berättar  :

”Han var som ett ädelt vin i våldsam jäsning. Han visste inte vart han skulle ta vägen med sina krafter, och vi höll ofta på att bryta nacken. På därtill dresserade hästar bar det iväg över häckar och diken och åar, uppåt och inåt bergen. Vi kunde slita ut oss i dagar och kampera i det fria på nätterna, vid en eld i skogen till exempel. Det tyckte han om. Att ha ärvt ett hertigdöme var inget jämfört med att kämpa sig till ett, jaga sig till ett, storma ett, det hade varit något.”


Goethe passar även Anna Amalia:

Goethe är ett fynd för hennes salong, han kan umgås med bildade fruntimmer.

Det visar sig även att Goethe har en kameral kompetens och utnämns  av fursten till Geheimer Legationsrat,  alltså en sorts utrikesråd, och medlem av konseljen. Han får  mångdubbelt i lön jämfört med övriga tjänstemän.

Han använder sitt inflytande för kompetensförhöjning:

I Weimar blir tjänsten som kyrkoherde och hovpredikant ledig. Goethe vill att Herder kallas till den för han vantrivs där han är. Herder är fortfarande ung och bitsk men en stor förkunnare. Carl August driver igenom favoritens önskan och Weimar får ännu en betydande intellektuell att ståta med. 

Karl August av Sachsen-Weimar

1757-1828

 Hertig av Sachsen-Weimar och Sachsen-Eisenach från 1758 till 1809, 

under moderns förmyndarskap 1758–1775.

 Han var från 1809 hertig och 1815 storhertig av Sachsen-Weimar-Eisenach fram till sin död 1828.

Första avsnittet avslutas:

Goethes första år i Weimar står i regerandet och teaterns tecken. Men också förälskelsens

Det är en märklig kärlekshistoria

Goethe älskade kvinnor livet ut, men hade tydligen väldigt svårt att förstå sig på hur han skulle förhålla sig till dem. Redan när han kom till Weimar hade han flera avbrutna förhållanden t.o.m förlovningar. I Weimar blir han bekant med en gift, intellektuell kvinna, som  lär honom hur man umgås med kvinnor ur  aristokratin. Huruvida förhållandet var enbart platonskt  ”därom tvista de lärde”.

DOCK

Till henne skrev han

”en av världslitteraturens originellaste och innerligaste kärleksdikter. 

Med den tar den tyska lyriken ett hundraårs kliv framåt.”

Warum gabst du uns die tiefen Blicke …

PS Jag ser att i länken har man stavat tyskan fel på flera ställen

Så här ska det vara DS

Warum gabst du uns die Tiefen Blicke
Unsre Zukunft ahnungsvoll zu schaun
Unsrer Liebe, unserm Erdenglücke
Wähnend selig nimmer hinzutraun?

Warum gabst uns Schicksal die Gefühle
Uns einander in das Herz zu sehn,
Um durch all die seltenen Gewühle
Unser wahr Verhältnis auszuspähn.
Ach, so viele tausend Menschen kennen
Dumpf sich treibend kaum ihr eigen Herz,
Schweben zwecklos hin und her und rennen
Hoffnungslos in unversehnem Schmerz,
Jauchzen wieder wenn der schnellen Freuden
Unerwarte Morgenröte tagt.

Nur uns Armen liebevollen beiden
Ist das wechselseitge Glück versagt
Uns zu lieben ohn uns zu verstehen,
In dem Andern sehn was er nie war
Immer frisch auf Traumglück auszugehen

Und zu schwanken auch in Traumgefahr.
Glücklich den ein leerer Traum beschäftigt!
Glücklich dem die Ahndung eitel wär!
Jede Gegenwart und jeder Blick bekräftigt
Traum und Ahndung leider uns noch mehr.
Sag was will das Schicksal uns bereiten?
Sag wie band es uns so rein genau?

Ach du warst in abgelebten Zeiten
Meine Schwester oder meine Frau.
Kanntest jeden Zug in meinem Wesen,
Spähtest wie die reinste Nerve klingt,
Konntest mich mit Einem Blicke lesen
Den so schwer ein sterblich Aug durchdringt.
Tropftest Mäßigung dem heißen Blute,
Richtetest den wilden irren Lauf,
Und in deinen Engelsarmen ruhte
Die zerstörte Brust sich wieder auf,
Hieltest zauberleicht ihn angebunden
Und vergaukeltest ihm manchen Tag.

Welche Seligkeit glich jenen Wonnestunden,
Da er dankbar dir zu Füßen lag.
Fühlt sein Herz an deinem Herzen schwellen,
Fühlte sich in deinem Auge gut,
Alle seine Sinnen sich erhellen
Und beruhigen sein brausend Blut.

Und von allem dem schwebt ein Erinnern
Nur noch um das ungewisse Herz
Fühlt die alte Wahrheit ewig gleich im Innern,
Und der neue Zustand wird ihm Schmerz.
Und wir scheinen uns nur halb beseelet,
Dämmernd ist um uns der hellste Tag.
Glücklich daß das Schicksal das uns quälet
Uns doch nicht verändern mag.

2 reaktion på “Pudelns kärna 2:1

  1. Intressant att föreställa sig Goethe under hård ritt genom landskapet – man tänker ju mest på honom som konversatör och skriftställare, inte något fysisk kavallerist-typ.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *