Läsväder!

Jag har med stort nöje läst denna bok med noveller  av kända författare från Wien,Prag, Budapest, Berlin och München.

”En gång sa Franz Kafka att han ville skriva en historia, som skulle handla om  ”en man som vill göra det möjligt för människor att träffas utan att vara formellt inbjudna, bara för att träffa andra, prata med dem, iaktta dem utan att etablera en intim relation. —

— Och till sist slut förstår läsaren att detta försök att besegra människans ensamhet ingenting annat är än uppfinningen av det första kaféet.”

Sicilianskt

På försättsbladet:

”Att förstå vad det fasansfulla innebär,

att inte förneka dess existens, att fördomsfritt bemöta verkligheten

Hannah Arendt

”De som segrar, hur de än segrar, skäms aldrig för det.”

Niccolò Machiavelli

”Folk är ohyra och bör förbli ohyra”  

från en telefonavlyssning

                                                           ” Världen är din

        Scarface 1983      Dessa har legat olästa sedan den gamle lämnade dem…

Tillsammans   utgör de en fascinerande   läsning,  följer  COSA NOSTRA    alltsedan

   ”Den sicilianska aftonsången”  1282

Ett hus…

… åt Mr Biswas

Min vana att läsa böcker av Nobelpristagare lönar sig!

Denna bok, som skildrar en indisk mans tillvaro på Trinidad

är en stor och trivsam läsupplevelse.

Nu blir frågan:

VAD ska jag läsa nu när det inte blir något Nobelpris i litteratur i år?

Fullföljt!

Sommarens läsäventyr är nu fullbordat!

Jag startade den 22 juni och har sedan läst träget varje kväll. Det är en tung text med  många referenser till både tidigare litteratur och politik. Det är nästan omöjligt att sammanfatta…    

Jag gör det som vanligt enkelt för mig genom att citera:

– Hur går det till när människor som inte nödvändigtvis är idioter börjar tro på idiotier?

 – Det sistnämnda är en sanning med modifikation. Man kan känna behov av att ta reda på en hel del under läsningens gång, om italiensk politik, Dreyfusaffären, skumma sekter och annat. Mycket är historiskt korrekt, till och med uppgifterna om den helt osannolike bedragaren Léo Taxil.

Bara huvudpersonen Simonini själv är helt fiktiv, och tur är väl det för någon mer hatisk person har aldrig skildrats. Simonini hatar alla folkgrupper och även kvinnor förstås, för rasism går ofta ihop med misogyni och sexualskräck. Mest av allt hatar han judar. Hat är hans enda identitet. ”Odi ergo sum”, säger han själv, ”Jag hatar alltså finns jag”. Kan en sådan självuppfattning fungera? Inte så bra. Spionen och förfalskaren Simonini är förklädnadskonstnär och ett mystiskt fall av personlighetsklyvning eller dubbelgångarsyndrom blir den gåta som i romanen slutligen får sin lösning.”

*

När Ecos litterära collage svämmar över av fakta så ska det inte ses som lärdomsskryt utan som uttryck för äkta desperation. Foucaults pendel var en semiotisk konspirationsroman, men den nya bokens egentliga ämne är själva hatet och den omtumlande och briljanta textens ibland utsvävande form förklaras av att vi här bevittnar en ovanligt förnuftig mans kollision med det totala oförnuftet. Det är ingen historisk roman, tyvärr handlar den om samtiden: mot slutet planerar dess konspirationsteoretiker ett terrorattentat.”

När jag läser biografiska anteckningar på Wikipeda poängteras ständigt ECOs  bibliotek:
His apartment is a labyrinth of corridors lined with bookcases that reach all the way up to extraordinarily high ceilings—thirty thousand volumes, said Eco, with another twenty thousand at his manor. I saw scientific treatises by Ptolemy and novels by Calvino, critical studies of Saussure and Joyce, entire sections devoted to medieval history and arcane manuscripts. The library feels alive, as many of the books seem worn from heavy use; Eco reads at great speed and has a prodigious memory. In his study, a maze of shelves contains Eco’s own complete works in all their translations (Arabic, Finnish, Japanese . . . I lost count after more than thirty languages). Eco pointed at his books with amorous precision, attracting my attention to volume after volume, from his early landmark work of critical theory, The Open Work, to his most recent opus, On Ugliness.
NÄSTA PROJEKT:
Jag har redan börjat, är på sidan 153/335

VATTEN!

                 Solen strålar och jag  vattnar. Det har inte regnat på flera månader (Sic!)            Det blir tid för en hel del läsning på eftermiddagarna, T.ex:                                     En intressant bok – med ett essäistiskt och blandat innehåll:                         Bl.a. om blomflugor, René Malaise  (1892-1978)

René Malaise, född 29 september 1892, död 1 juli 1978, svensk entomolog som konstruerade en fälla för insekter, vilken oftast kallas för Malaisefälla. Filosofie doktor 1945 på en avhandling om de asiatiska sågsteklarna.

Han var gift med journalisten och författaren Ester Blenda Nordström mellan 1925 och 1929. Hon deltog i hans utforskande av Kamtjatka i dåvarande Sovjetunionen, där han också varit tidigare mellan 1920 och 1922 tillsammans med Sten Bergman och Eric Hultén. År 1933 gifte han sig med Ebba Söderhell, lärare i biologi och religionskunskap vid Lidingö läroverk. Hon följde med honom på expeditionen till Burma och Sydkina, som ägde rum från slutet av 1933 fram till början av 1935.

Slutkapitlet handlar om René’s konstsamling:

Kanske en Rembrandt?

Skuld och makt

… en kapitalistisk historia

Medici, Rothschild, Rockefeller, Wallenberg;

”Åke Ortmark berättar i ”Skuld och makt” om en handfull måttlöst rika och gränslöst ambitiösa människor. De har alla försökt behärska världen – eller en så stor del som möjligt – drivna av maktbegär i förening med ansvarskänsla. Boken tecknar det kapitalistiska systemets historia från 1300-talet mitt till vår tid. Fyra stora kapitalistiska familjer står i blickpunkten och framför allt fem personer.”

Boken är helt klart inspirerad av den  då  (1981) heta politiska frågan om LÖNTAFARFONDERFör oss som sedan 1928 varit utsatta för en socialistiskt styrd ekonomi är det en

kolossalt intressant genomgång!

 

Sidenvägen

Vädret har varit typiskt april…

Det har blivit en del läsande de senaste dagarna = Jag har nu hunnit till sid 253/388

Under årens lopp  har jag haft stort utbyte av att läsa Jan Myrdal. Så även denna gång, som handlar om ” En resa från Höga Pamir och Ili genom Sinkiang och Kansu”.              Som vanligt är han ju tabellryttare, redogör i detalj och återgivande statistik och historik i detalj hur Sinkiang utvecklats under och efter Mao. Han och partnern och fotografen Gun Hessle var tillsammans på resan

Jag hittar denna recension av Pierre Gilly på nätet:

”Men på vanligt Myrdalvis är det lika mycket en resa i bokhyllan. Myrdal reser med fotografen Gun Kessle men också i sällskap av Sven Hedin, August Strindberg och Marco Polo.  Och var de än stannar stöter de också på ordförande Maos ande.

”Under ledning av ordförande Mao förmår vi göra det vi vill göra” förklarar varenda människa de möter.
Som vanligt när det gäller Myrdal har jag svårt att bestämma mig för om det är genialt eller gräsligt. Det gäller såväl stil, komposition som resonemang. Men det går nog i alla fall inte att hitta någon som skrivit så väl om Josef Stalin på svenska som Myrdal gjort.”

Ja. bara man ”anpassat sig” till JM:s verklighetsuppattning är det mycket intressant och upplysande!

Jag gläder mig mycket åt de återstående 135 sidorna!

Mina fem liv

Mycket intressant memoar av  Gusti Stridsberg

Kap 1 Österike          Det stora kejsardömet – den lilla republiken

Kap 2 Jugoslavien        Balkanfeodalism – balkaniserad demokrati

Kap 3 Stalins Moskva   ”Frihet är en borgerlig fördom”

Kap 4 Spanien             Den okändes hjältesaga

Kap5 Sverige               Den principiella humanismens medelväg

Augustina ”Gusti” Stridsberg, född  22 augusti 1892

i Slovenien i dåvarande Österrike-Ungern (officiellt  de i riksrådet företrädda kungarikena och länderna och den heliga ungerska Stefanskronans länder även kallat bland annat dubbelmonarkin och Donaumonarkin, var en stat som bestod av kejsardömet Österrike och kungariket Ungern, vilka var förenade i en personalunion under åren 1867–1918.) – död 13 mars 1978 i Lidingö,                                                                var en svensk författare och journalist. Hon var informatör åt NKVD under täcknamnet Klara. Hon anlände till Sverige 1939 och ingick äktenskap med Hugo Stridsberg 1941 från vilken hon skildes 1944, då hon hade erhållit svenskt medborgarskap. En personutredning finns i Venona. Spåren från ett underrättelsekrig. si 302-328, där det framgår att hennes ursprung och identitet inte är fullt klarlagda.

”Gusti Stridsberg kom till Sverige som flykting i slutet på 30-talet, ingick skenäktenskap med kommunisten Stridsberg och etablerade sig snabbt bland annat genom sin vänskap med Sonja Branting.
I diplomatiska kretsar välkomnades hon som en elegant och intressant personlighet.
Trots att säkerhetspolisen intresserat sig för henne vid flera tillfällen var det först genom uppgifter från ett avhoppat diplomatpar som Stridsberg kunde avslöjas på 50-talet. Då hade hon gjort stor skada i sin kapacitet som informationsinsamlare, inflytandeagent och rekryterare av nyttiga idioter. Det kalla kriget är över, men det är avkylande att tänka på att varken spioner eller nyttiga idioter är något avslutat kapitel.

Vad Stridsberg aldrig berättade i de böcker hon skrev som sitt liv, var att hon arbetade som spion och kontinuerligt skickade information till Sovjetunionen. Stockholm var under dessa år att betrakta som Nordens Casablanca om den tiden skriver Anders Thunbergs i boken om Karin Lannby. Det var först  när de så kallade Venonatelegrammen dechiffrerades som Stridsbergs illegala verksamhet avslöjades. Varför hon gjorde detta har jag undrat mycket över, ty hon var relativt skeptiskt inställd till Sovjetunionen. Kanske fanns förklaringen att söka i hennes kärlek till Stefan.

Det är uppenbart för mig under genomläsningen att GS var en intelligent, charmerande, litterärt begåvad person. Trots att hon berättar om personliga och socialt och politiskt känsliga förhållanden, känner man  dock hela tiden att hon ”spelar en roll”

MEN

För oss som var med är det oerhört spännande att följa hennes ”karriär” från överklassflicka i dubbelmonarkin till societetsdam på Östermalm, med små avstickare till Spanska inbördeskriget och Stalins Moskva.!

Min väg till Berlin

Ännu en bok ur min morbror Rulles bibliotek  utgiven 1960Willy Brandt, född Herbert Ernst Karl Frahm 18 december 1913 i Lübeck, Schleswig-Holstein, död 8 oktober 1992 i Unkel (nära Bonn), Landkreis Neuwied, Rheinland-Pfalz, var en tysk socialdemokratisk politiker. Han var Västtysklands utrikesminister 1966-1969 och Västtysklands förbundskansler19691974.

Brandt växte upp i arbetarrörelsen i Lübeck och levde i exil undan nazistregimen innan han återkom till Tyskland och inledde en politisk karriär i SPD. Han blev känd som Berlins regerande borgmästare under en period av spänningar under Kalla kriget. 1969 valdes han till förbundskansler varpå han initierade den nya tyska Östpolitiken för vilken han fick Nobels fredspris 1971. Brandt var Tysklands första socialdemokratiska förbundskansler, han avgick 1974

Brandt  skriver denna bok i jagform. Han inleder med en skildring av sin triumfatoriska infart i New York längs Broadway :

Långsamt for min bil längs Broadway mitt på dagen den 10 februari 1959.Jag stod i den öppna bilen utan att märka kylan och regnet. Färg och form blandades och mina ögon fästes vid vissa färgklickar: flaggorna på gatmaster och lyktstolpar – stjärnbanerets blått, vitt, rött, Västtysklands svart, rött, guld, Berlins rött, vitt. Mängdens bifall var som havets bränning. Spridda rop hördes genom bruset: Hej, Willy…Lycka till Willy!                                —                                                                                                                                         Detta var mitt tredje besök i Amerika.

År 1954 var jag där för första gången – som riksdagsman – och upplevde hela vidden och de väldiga möjligheterna hos denna kontinent, en gäst som vid sitt studium av landet och allt vad det har att erbjuda knappast förmådde smälta de med sådan generositet uppdukade håvorna .                                                                                                            —–                                                                                                                                      ”Jag kom nu som särskild budbärare, av omständigheterna tvingad att framträda för Berlins och frihetens sak på Washingtons världsbehärskande scen.

I lika hög grad som Karl XIV  JohN skulle WB kunna utbrista:

Ingen har fyllt en bana, liknande min