Skuld och makt

… en kapitalistisk historia

Medici, Rothschild, Rockefeller, Wallenberg;

”Åke Ortmark berättar i ”Skuld och makt” om en handfull måttlöst rika och gränslöst ambitiösa människor. De har alla försökt behärska världen – eller en så stor del som möjligt – drivna av maktbegär i förening med ansvarskänsla. Boken tecknar det kapitalistiska systemets historia från 1300-talet mitt till vår tid. Fyra stora kapitalistiska familjer står i blickpunkten och framför allt fem personer.”

Boken är helt klart inspirerad av den  då  (1981) heta politiska frågan om LÖNTAFARFONDERFör oss som sedan 1928 varit utsatta för en socialistiskt styrd ekonomi är det en

kolossalt intressant genomgång!

 

Sidenvägen

Vädret har varit typiskt april…

Det har blivit en del läsande de senaste dagarna = Jag har nu hunnit till sid 253/388

Under årens lopp  har jag haft stort utbyte av att läsa Jan Myrdal. Så även denna gång, som handlar om ” En resa från Höga Pamir och Ili genom Sinkiang och Kansu”.              Som vanligt är han ju tabellryttare, redogör i detalj och återgivande statistik och historik i detalj hur Sinkiang utvecklats under och efter Mao. Han och partnern och fotografen Gun Hessle var tillsammans på resan

Jag hittar denna recension av Pierre Gilly på nätet:

”Men på vanligt Myrdalvis är det lika mycket en resa i bokhyllan. Myrdal reser med fotografen Gun Kessle men också i sällskap av Sven Hedin, August Strindberg och Marco Polo.  Och var de än stannar stöter de också på ordförande Maos ande.

”Under ledning av ordförande Mao förmår vi göra det vi vill göra” förklarar varenda människa de möter.
Som vanligt när det gäller Myrdal har jag svårt att bestämma mig för om det är genialt eller gräsligt. Det gäller såväl stil, komposition som resonemang. Men det går nog i alla fall inte att hitta någon som skrivit så väl om Josef Stalin på svenska som Myrdal gjort.”

Ja. bara man ”anpassat sig” till JM:s verklighetsuppattning är det mycket intressant och upplysande!

Jag gläder mig mycket åt de återstående 135 sidorna!

Mina fem liv

Mycket intressant memoar av  Gusti Stridsberg

Kap 1 Österike          Det stora kejsardömet – den lilla republiken

Kap 2 Jugoslavien        Balkanfeodalism – balkaniserad demokrati

Kap 3 Stalins Moskva   ”Frihet är en borgerlig fördom”

Kap 4 Spanien             Den okändes hjältesaga

Kap5 Sverige               Den principiella humanismens medelväg

Augustina ”Gusti” Stridsberg, född  22 augusti 1892

i Slovenien i dåvarande Österrike-Ungern (officiellt  de i riksrådet företrädda kungarikena och länderna och den heliga ungerska Stefanskronans länder även kallat bland annat dubbelmonarkin och Donaumonarkin, var en stat som bestod av kejsardömet Österrike och kungariket Ungern, vilka var förenade i en personalunion under åren 1867–1918.) – död 13 mars 1978 i Lidingö,                                                                var en svensk författare och journalist. Hon var informatör åt NKVD under täcknamnet Klara. Hon anlände till Sverige 1939 och ingick äktenskap med Hugo Stridsberg 1941 från vilken hon skildes 1944, då hon hade erhållit svenskt medborgarskap. En personutredning finns i Venona. Spåren från ett underrättelsekrig. si 302-328, där det framgår att hennes ursprung och identitet inte är fullt klarlagda.

”Gusti Stridsberg kom till Sverige som flykting i slutet på 30-talet, ingick skenäktenskap med kommunisten Stridsberg och etablerade sig snabbt bland annat genom sin vänskap med Sonja Branting.
I diplomatiska kretsar välkomnades hon som en elegant och intressant personlighet.
Trots att säkerhetspolisen intresserat sig för henne vid flera tillfällen var det först genom uppgifter från ett avhoppat diplomatpar som Stridsberg kunde avslöjas på 50-talet. Då hade hon gjort stor skada i sin kapacitet som informationsinsamlare, inflytandeagent och rekryterare av nyttiga idioter. Det kalla kriget är över, men det är avkylande att tänka på att varken spioner eller nyttiga idioter är något avslutat kapitel.

Vad Stridsberg aldrig berättade i de böcker hon skrev som sitt liv, var att hon arbetade som spion och kontinuerligt skickade information till Sovjetunionen. Stockholm var under dessa år att betrakta som Nordens Casablanca om den tiden skriver Anders Thunbergs i boken om Karin Lannby. Det var först  när de så kallade Venonatelegrammen dechiffrerades som Stridsbergs illegala verksamhet avslöjades. Varför hon gjorde detta har jag undrat mycket över, ty hon var relativt skeptiskt inställd till Sovjetunionen. Kanske fanns förklaringen att söka i hennes kärlek till Stefan.

Det är uppenbart för mig under genomläsningen att GS var en intelligent, charmerande, litterärt begåvad person. Trots att hon berättar om personliga och socialt och politiskt känsliga förhållanden, känner man  dock hela tiden att hon ”spelar en roll”

MEN

För oss som var med är det oerhört spännande att följa hennes ”karriär” från överklassflicka i dubbelmonarkin till societetsdam på Östermalm, med små avstickare till Spanska inbördeskriget och Stalins Moskva.!

Min väg till Berlin

Ännu en bok ur min morbror Rulles bibliotek  utgiven 1960Willy Brandt, född Herbert Ernst Karl Frahm 18 december 1913 i Lübeck, Schleswig-Holstein, död 8 oktober 1992 i Unkel (nära Bonn), Landkreis Neuwied, Rheinland-Pfalz, var en tysk socialdemokratisk politiker. Han var Västtysklands utrikesminister 1966-1969 och Västtysklands förbundskansler19691974.

Brandt växte upp i arbetarrörelsen i Lübeck och levde i exil undan nazistregimen innan han återkom till Tyskland och inledde en politisk karriär i SPD. Han blev känd som Berlins regerande borgmästare under en period av spänningar under Kalla kriget. 1969 valdes han till förbundskansler varpå han initierade den nya tyska Östpolitiken för vilken han fick Nobels fredspris 1971. Brandt var Tysklands första socialdemokratiska förbundskansler, han avgick 1974

Brandt  skriver denna bok i jagform. Han inleder med en skildring av sin triumfatoriska infart i New York längs Broadway :

Långsamt for min bil längs Broadway mitt på dagen den 10 februari 1959.Jag stod i den öppna bilen utan att märka kylan och regnet. Färg och form blandades och mina ögon fästes vid vissa färgklickar: flaggorna på gatmaster och lyktstolpar – stjärnbanerets blått, vitt, rött, Västtysklands svart, rött, guld, Berlins rött, vitt. Mängdens bifall var som havets bränning. Spridda rop hördes genom bruset: Hej, Willy…Lycka till Willy!                                —                                                                                                                                         Detta var mitt tredje besök i Amerika.

År 1954 var jag där för första gången – som riksdagsman – och upplevde hela vidden och de väldiga möjligheterna hos denna kontinent, en gäst som vid sitt studium av landet och allt vad det har att erbjuda knappast förmådde smälta de med sådan generositet uppdukade håvorna .                                                                                                            —–                                                                                                                                      ”Jag kom nu som särskild budbärare, av omständigheterna tvingad att framträda för Berlins och frihetens sak på Washingtons världsbehärskande scen.

I lika hög grad som Karl XIV  JohN skulle WB kunna utbrista:

Ingen har fyllt en bana, liknande min

Das Lesen mm

Nu är jag inne i höstlunken.

Buskar ska klippas ner, trädgårdsmöbler tas in för vinterförvaring, uteplatsen städas…

Trädgårdslandet rensas

Höstläsandet förberedas

Jag mjukar upp med en deckare…

EFTER

att ha värmt upp med en omläsning av

Lawrence of Arabia

När den berömda filmen kreerades hade jag sedan länge

genom boken god kännedom om hans öde:

Som jag skriver i inslaget från 2012:    ”Långt innan filmen hade premiär (1962) var T.E Lawrence en känd person i mitt föräldrahem. Min far, som var dyslektiker, hade bland andra böcker ”Vishetens sju pelare” i sitt personliga bibliotek, och talade ofta beundrande om honom, i samma andetag som om Sitting Bull.”

÷

När jag så bland mina ärvda böcker hittar ännu en bok om Lawrence sätter jag i gång att läsa. Det är till en början när det handlar om hans uppväxt och skolgång mycket som stämmer…

MEN

till slut börjar jag undra?

Jag slår upp i Google och finner då att D.H Lawrence (1985-1930)  är född i Nottinghamshire medan T.E Lawrence (of Arabia) är walesare  född 1988 död 1935.

En bok  av D.H. Lawrence som jag faktiskt läst är

LADY CHATTERLEYS ÄLSKARE

”På grund av de explicita erotiska skildringarna över klassgränser, det råa språket och den nära skildringen av en kvinnas sexualitet var romanen förbjuden i flera länder och publicerades privat första gången i Florens 1928. Under många årtionden fick den bara publiceras i censurerat skick. I Storbritannien utkom den första gången 1960 sedan den samma år friats av en domstol efter en lagändring. I Sverige utkom den första gången 1941 i Ingmar Forsströms översättning”.

Då var jag sex år. Som tidigare framkommit på denna blogg växte jag upp med ivrigt läsande kvinnor=mamma, mostrar och en faster som ivrigt samtalade om sina läsupplevelser.  Det blev för mig en viktig strävan att tillåtas läsa denna bok under mina tonår!

Ljuset vi inte ser

är nu utläst

600 sidor New York Times:” Skrämmande vacker”

Det är en bok som följer en grupp människor under  andra världskriget, dels i Bretagnes Saint-Malo, framför allt en blind flicka Marie -Laure, dels  ett med henne jämnårigt tyskt överbegåvat , autisktiskt barnhemsbarn Werner Pfennig. Han hittar en söndrig radioapparat som han sätter samman till funktionsduglighet, och kan så få kontakt via kortvåg. Han har haft en ursprungligen fransktalande barnsköterska på barnhemmet och förstår därför även franska.

Första kapitlet ”Noll” är angivet tilll att skildra 7 augusti 1944, ”ETT” 1934. Näst sista, Kap 11, skildrar händelser 1945. Det berättas ”bara” personliga upplevelser av kriget ,framför allt  ur Marie Laures och Werners perpektiv. De olika episoderna berättas huller om buller utan kronologi…

Och det blev, för att citera The Guardian:

MAGNIFICENT

Foucaults pendel

Jag har ju sedan 2 år i flera omgångar strävat med denna bok!

NU
är den faktiskt utläst!

Det har inte varit lätt att läsa den här boken Jag är inte den ende!

(Här följer recensioner jag hittat på nätet)

EX: Under sommaren ägnade jag någon vecka   (Jag tog två år!) åt att läsa Umberto Ecos ”Foucaults pendel”, och den lämnade mig med fler frågor än jag hade när jag började läsa. Är Eco verkligen allvarlig med den här boken? Den är inget skämt?
För det första måste man i princip behärska tre-fyra språk för att förstå boken. Här och där dyker meningar på franska och latin upp, och ibland inleds kapitlet med ett citat på franska, som lämnas oöversatt. Att behärska dessa språk är alltså ett måste, och om jag inte missminner mig så förekommer det något annat språk också, oöversatt.
Utöver det rent språkliga så pendlar (no pun intended) historien mellan att vara en episk historia om tempelriddare och stora hemligheter, en italiensk släktberättelse, samt en nutida ockult thriller. Allt känns märkbart hafsigt och osammanhängande, och de långa, långa passagerna från Belbos ordbehandlare Abulafia känns mer som hinder än bitar i ett pussel.

EX 2 Det var länge sen jag läste den men jag minns att jag hade en liknande upplevelse som du. Boken kräver extrem koncentration och dessutom tillgång till ett gäng bra lexikon för att bli begriplig. Jag tror att problemet ligger i att Eco försänkte sig så djupt i esoterika att boken i sig blev esoterisk.
Eco har berättat i intervjuer att han samlade på sig ett bibliotek i världsklass av ockult material när han skrev boken. Detta tycks ha lett till att man som läsare skulle ha haft tillgång till samma bibliotek för att reda ut alla obskyra referenser. I slutändan blev verket nån sorts initiation. Läs den som ett pussel i Rosencreutz anda. En lekfull meditation över Europas ockulta historia.

För att få någon insikt i vad ECO syftar till med sin roman bör man sätta sig in i vad en Foucalts pendel är!

OCH

Rosencreuzare

Kända Rosencreuzare:

Jag ha tagit tillfället i akt att verkligen sätta mig in i den europeiska ockultismens utveckling från 1500-talet och framåt

OCH  ÄR

Still confused but on a higher level

Jag minns mitt 40-tal

Den här boken har jag fått överta från yngste sonen.

”För mig som var med” är det en helt underbar rekapitulalation

”Förtjusande” skulle moster Ebba ha sagt!
Jag minns mitt 40-tal är en svensk TV-serie från 1989 av Berndt Egerbladh. Serien sändes första gången 1989, och repriserades 1991 och 2013. Serien är en uppföljare till Jag minns mitt 50-tal från 1988 och följdes 1993 av Jag minns mitt 60-tal.

Berndt Egerbladh berättar med hjälp av filmklipp, husbandet Staffan Broms and his Four-ties och gästartister om 1940-talet. Varje avsnitt vigs åt ett år under årtiondet. Främst avhandlas musik och underhållning men även bland annat en del politik, sport och mode. Ett urval av de händelser, företeelser och kända personer som tas upp är mordet på Folke Bernadotte, Nils Poppes framgångar med Soldat Bom, crazyhumorns genombrott, Karl Gerhards gisslande av den tidens kändisar samt nöjeslivet på danspalatset Nalen.

Det är inte bara musiken utan även politiken som avhandlas:

Urvalet och presentationen har högsta klass.

De är för mig ”som var med” synnerligen intressant

MEN

Jag förmodar att 60-talare har minst lika stort utbyte!

Mitt Liv :III

 Det blir intressantare och intressantare!

Inledningen:

” Den 2 oktober 1945 ringde Tor Bonnier, som jag då inte hade sett på ett halvår, och bjöd mig på middag för ett angeläget samtal.

 — 

Han började omedelbart:” Dehlgren skall avgå i vår, och vi har beslutat oss för att först erbjuda dig platsen som hans efterträdare som chefsredaktör på Dagens Nyheter.

Jag har nog aldrig blivit så häpen;…”

÷

Sedan går HT på sedvanligt sätt  noggrant igenom: sina relationer med Bonniers, tidigare chefsredaktörer för Dagens Nyheter, hur han grep sig verket an, relationer till medarbetare på DN, hans egen omorganisation och rekrytering etc.

÷

Han diskuterar sin egen glidning från socialism till liberalism, medarbetare  och tidningens policy under hans banér.

Han går noggrant igenom sin egen utveckling i förhållande till världshändelserna t.ex ockupationen  i Tjeckoslovaken 1948 och revolten i Prag 1968  , ”den tyska frågan”.

I kapitlet Människor och miljöer skriver han små biografier om :

Carl-Henrik Höjer, Gustaf Hellström, Sigurd Hoel, Marika Stiernstedt, John Landquist, Alice Lyttkens, Olle Holmberg, Bertil Ohlin, Bengt Nordenskiöld, Archibald Douglas, Jarl Hjalmarson m.fl.

MEN

Bland dem som får en särskild eloge är ex.

Ernst Wigforss:

”Att jag satt Ernst Wigforss så mycket högre än andra svenska politiker som jag mött under de senaste tjugo åren beror sannerligen inte på någon gemenskap i åsikter. I de frågor som särskilt fängslat mig har jag alltid sett Wigforss som motståndare eller främmande, inte bara främst när det gäller socialism och socialisering utan framför allt beträffande den yttre politiken: förhållandet till Ryssland, Atlantpakten, atomvapnet och mycket annat. Jag har prisat honom som den svenska socialdemokratiens främste teoretiker, men det vill, därom kan man väl vara överens, inte säga mycket; hans ungdomsskrift om den materalistiska historieuppfattningemn anser jag, trots Wigforss förnekande, vara präglad av en rätt primitiv marxism, och hans senare skrifter tycks mig, trots stora perspektiv och glänsande analyser, inte ge tillräckligt besked om mål och metoder.

 …Ett stort temperament – på den punkten är Wigforss Brantings och Staaffs arvtagare i svensk politik… Han är som politiker inte originell för att han är intelligent  utan därför han är intellektuell.”

 

Kapitlet Resor och möten är mycket intressant. Han, på grund av sina fobier, alltid åtföljd av hustrun Gerd, åkte runt i Europa och träffade ”höjdare” både politiska och kulturella mest varje år – dessutom från och till längre resor till USA, Kanada och Syd-Amerika.

Han var ju – tillsammans med Sven Stolpe, Sveriges störste läsare:

”Läsningen, min huvudsakliga sysselsättning vid sidan om skrivning och samtal, fortgick under dessa år i samma omfattning som tidigare. Enligt mina alltmer pedantiskt förda

anteckningar läste jag bortåt 200 böcker om året *, i genomsnitt 100-150 sidor om dagen. ”

 Avslutningsvis litet reflexioner om sitt förhållande till Döden och Gud…

*Där ligger jag med mina i bästa fall 45/år i lä!

NU

tar jag itu med

Den spännande fortsättningen i del IV