Fullföljt!

Sommarens läsäventyr är nu fullbordat!

Jag startade den 22 juni och har sedan läst träget varje kväll. Det är en tung text med  många referenser till både tidigare litteratur och politik. Det är nästan omöjligt att sammanfatta…    

Jag gör det som vanligt enkelt för mig genom att citera:

– Hur går det till när människor som inte nödvändigtvis är idioter börjar tro på idiotier?

 – Det sistnämnda är en sanning med modifikation. Man kan känna behov av att ta reda på en hel del under läsningens gång, om italiensk politik, Dreyfusaffären, skumma sekter och annat. Mycket är historiskt korrekt, till och med uppgifterna om den helt osannolike bedragaren Léo Taxil.

Bara huvudpersonen Simonini själv är helt fiktiv, och tur är väl det för någon mer hatisk person har aldrig skildrats. Simonini hatar alla folkgrupper och även kvinnor förstås, för rasism går ofta ihop med misogyni och sexualskräck. Mest av allt hatar han judar. Hat är hans enda identitet. ”Odi ergo sum”, säger han själv, ”Jag hatar alltså finns jag”. Kan en sådan självuppfattning fungera? Inte så bra. Spionen och förfalskaren Simonini är förklädnadskonstnär och ett mystiskt fall av personlighetsklyvning eller dubbelgångarsyndrom blir den gåta som i romanen slutligen får sin lösning.”

*

När Ecos litterära collage svämmar över av fakta så ska det inte ses som lärdomsskryt utan som uttryck för äkta desperation. Foucaults pendel var en semiotisk konspirationsroman, men den nya bokens egentliga ämne är själva hatet och den omtumlande och briljanta textens ibland utsvävande form förklaras av att vi här bevittnar en ovanligt förnuftig mans kollision med det totala oförnuftet. Det är ingen historisk roman, tyvärr handlar den om samtiden: mot slutet planerar dess konspirationsteoretiker ett terrorattentat.”

När jag läser biografiska anteckningar på Wikipeda poängteras ständigt ECOs  bibliotek:
His apartment is a labyrinth of corridors lined with bookcases that reach all the way up to extraordinarily high ceilings—thirty thousand volumes, said Eco, with another twenty thousand at his manor. I saw scientific treatises by Ptolemy and novels by Calvino, critical studies of Saussure and Joyce, entire sections devoted to medieval history and arcane manuscripts. The library feels alive, as many of the books seem worn from heavy use; Eco reads at great speed and has a prodigious memory. In his study, a maze of shelves contains Eco’s own complete works in all their translations (Arabic, Finnish, Japanese . . . I lost count after more than thirty languages). Eco pointed at his books with amorous precision, attracting my attention to volume after volume, from his early landmark work of critical theory, The Open Work, to his most recent opus, On Ugliness.
NÄSTA PROJEKT:
Jag har redan börjat, är på sidan 153/335

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *