Alf Martin, London

Jag har nu läst hälften av den första boken för 2018. Det är ovanstående, en av de biografier som den gamle samlade på sig av nyhetsankare 1940-2009.

Även jag minns Alf Martin, hans karakteristiska röst i radion rapporterande från London under de händelserika åren efter andra världskriget

Alf Martin, född 2 maj 1897 i Bunge, Gotland, död 16 februari 1985 i Brighton, England, var en svensk journalist. Han var verksam inom den brittiska handelsflottan1924–1932 och bosatte sig sedan i London.

Från 1936 var han utlandskorrespondent för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Under åren 1940–1945 medverkade han i BBC:s svenska radiosändningar och åren 1945–1973 var han frilansmedarbetare åt Sveriges Radio

Avsnitt 1     Gotland, Stockholm, England; Han började på en bondgård på Gotland.

Avsnitt 2   …gick till sjöss

Avsnitt 3 …  gick i land som obetald journalist på Götebogs Handelstidning

Avsnitt 4  …  blev erbjuden jobbet som utrikeskorrespondent  i London 1931, bosatte sig i                    London, blev staden trogen till pensioneringen.

Med hänvisning till allmänt kända politiska fakta berättar han om vardagliga trivialiteter i dess spår som blir särskilt intressanta när vi närmar oss andra världskriget. Jag har nu kommit till:

22 juni 1941

”Till de svartaste dagarna räknar jag 22 juni 1941, den dag då Hitler-Tyskland anföll Sovjetunionen. Jag minns hur vi satt där, en skara jounalister, och liksom hukade oss under varje nytt telegram om den förkrossande övermakten. För en gångs skull trodde vi på Hitler: detta var nog historiens största attack.Segerrapporter strömmade in varenda timme. Under denna dag och halva natten hade  Londonpressens militära experter tid till  överblickar på den breda fronten. Jag hörde dem säg: ”Hitler har attackerat i rätta ögonblicket, det ryska förvaret åt väster befinner  sig i en ytterst riskabel skalömsningsperiod,överallt  måste det uppstå brutna kommunikationer och total villervalla. Ryssarna har bara gammalmodiga och ineffektiva vapen”

FÖLJ DEN SPÄNNANDE FORTSÄTTNINGEN!

Lånebok

Bland alla de ur diverse sterbhus hoprafsade ärvda böckerna

är denna en av de intressantaste.

Den är tryckt 1929 och är bok nr 810 i Göta Lifgardes centrala bibliotek.

Vicomte de Bragelonne

The Vicomte of Bragelonne: Ten Years Later is a novel by Alexandre Dumas. It is the third and last of The d’Artagnan Romances, following The Three Musketeers and Twenty Years After. It appeared first in serial form between 1847 and 1850.Jag råkar känna till att min fars yngre bror ,min ”farbror Hugo” faktiskt gjorde sin värnplikt  på Lifgardet. Han var, trots att han var en av Sveriges främsta idrottsmän frikallad på grund ”allmän svaghet”.Troligen var det hans närsynthet som låg bakom

På Lifgardet var han placerad på kontoret och sprang ärenden, vässade pennor m.m.

Min far växlar över till sin bror Hugo.

Min far ”Storebror” tränade och förkovrade sig i allehande idrotter. Lillebror Hugo tränade aldrig… Min far sa ofta ”Om Hugo hade tränat hade han blivit världsmästare…”

Mycket intressant!

kommenterade jag när jag presenterade min aktuella bok:
Nu, efter 198/350 sidor RÄCKER INTE det!

Den framkallar en stark känsla av ljuvlig nostalgi!

 T.ex.: Kapitlet heter EDITH PIAF.

Boxaren Marcel Cerdan, som  nyligen blivit ny världsmästare var Edith Piafs fästman.

”Det var den största kärleksnatten och det vackraste mötet mellan de två fattigbarnen som nått toppen av världen och som båda stod högt över allt som kunde hända dem”

÷

”Med storstil skriker raderna ut:  MARCEL CERDANS PLAN FÖRSVUNNET,

KATASTROF PÅ AZORERNA: ALLA 48 PASSAGERARNA OMBORD PÅ PLANET Paris-New York OMKOMNA.

Med ännu större bokstäver skrev tidningarna namnet MARCEL CERDAN”

÷

Många gråa dagar skulle följa. Edith Piaf hade många år kvar att leva, hon skulle bli större och större och det var med en sorts ömhet vi följde henne. Hon blev viktig, och det som hände henne var viktigt.

Jag läser vidare…

Fars dag

När jag numera går här ”i min blodiga butik” har jag ju på fullt allvar kommit fram till att jag förmodligen är en av de lyckligaste människor som levat!

En av ingredienserna i denna upplevelse är

MIN PAPPA

som ju redan på 30-talet personifierade den moderna papparollen!

Tyvärr insjuknade han 55-årig i en tumör som fem år senare innebar en alltför tidig död.

Här en bild från mitt bröllop 1957,

kroppsligen medtagen men mentalt obruten.

Resa till det förflutna…

är nu utläst = nr 26 i år1917-2003

Detta är första delen av Gustaf  ”Buster” von Platens memoarer

I vårt hushåll är han ju mest känd som den som ”räddade” Svenska Dagbladet

von Platen studerade vid Lunds universitet där han tog fil.kand 1940. Efter examen blev han konstkritiker vid bland annat Expressen (1945–1948), och var under densamma tid verksam vid tidningen Allt som medarbetare och chefredaktör. 1949 blev von Platen Pariskorrespondent för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Chefredaktör för Vecko-Journalen 1951–1965, Veckans Affärer 1965–1967 och slutligen Svenska Dagbladet 1974–1982. Tack vare honom – och hans ofta djärva men lyhörda val av medarbetare – räddades tidningen inte bara från nedläggning, utan upplevde ett lyft ekonomiskt, upplagemässigt och kvalitativt.

÷

”Vi hade ju sedan 1954 en prenumeration på Dagens Nyheter. När Lagercrantz 1968 helt spårade ur, åkte till Kina, kom hem i Maokostym etc, sade vi upp vår prenumeration Jag skrev till redaktionen och motiverade vår aktion!”

”För att karakterisera Lagercrantz personlighet jämförde Gyllensten honom med ”en kelsjuk, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår.”

÷

Om Buster v.Platen:

”Som en sann muck-raker kastar han sig över sitt förlutna och skyfflar bland minnen och dokument. Resultatet har blivit en rapp, öppenhjärtig, humoristisk och underhållande skildring av de upplevelser som präglat hans liv och de människor som befolkat det. Släktingarna, vännerna, kollegorna och kvinnorna.”

För mig har det varit särskilt spännande eftersom hans karriär helt har sammanfallit med mitt ”offentliga” liv.