Högsommardagar

…i en, som det tycks, OÄNDLIG  följd!

Vindstilla – 28-29°

Jag är litet aktiv med städning och trädgårdsskötsel på förmiddagen, lyssnar på  ”SOMMAR” kl 13.00, vilar och läser (se nedan) och  går sedan ner och badar.

”Blomflugorna på Runmarö, ibland till förväxling lika små getingar eller humlor, spelar en viktig roll i den här boken, skriven av en biolog som också är litteraturkritiker. Man får även stifta bekantskap med en numera bortglömd naturforskare och hans jättelika flugfälla och ta del av betraktelser över tillvaron på öar och samlandets psykologi. Fredrik Sjöberg lär ut levnadskonst, och det gör han med en essästil lika lätt och rörlig som de sommarinsekter han studerar. Att läsa Flugfällan är en ren njutning.

Som ung man, efter att på nära håll ha bevittnat en legendarisk teaterbragd, lämnar Fredrik Sjöberg sitt arbete på Dramaten i Stockholm och bosätter sig på en ö i skärgården. Efter några år börjar han samla flugor. Blomflugor. Detta leder slutligen till att han dras in i en gåtfull härva kring en stulen målning av Rembrandt van Rijn.

Flugfällan är en självbiografisk betraktelse över samlandets psykologi, men också ett underhållande försök att förklara varför vissa människor söker sig till öar, även där inga öar finns. Ytterst handlar den dock om ärelystnad och om konsten att begränsa sig i de tusen möjligheternas tid. Författaren tecknar även ett ömsint porträtt av sin bortglömde landsman, entomologen och globetrottern René Malaise (1892-1978), sobelfarmare på Kamtjatka, intendent vid Naturhistoriska riksmuseet och samlare av dyrbar konst.

Den som vill veta något om det läsbara landskapet och dess blomflugor kan här stilla sitt kunskapsbegär. Men framför allt är Flugfällan en roande bok om färgstarka människor och deras passioner.”

EN lämplig bok under ett sommarhögtryck!
 

Livläkarens besök

Den här boken har legat, halvläst, på mitt nattduksbord, nästan sedan den utgavs 1999. När jag nu greppar den på nytt fann jag för gott att starta från sidan 1.

OCH

Jag märker att, när jag då läste den första halvan, har det varit med dålig kvalitet. Av        PO Enquists  noggranna, detaljrika text har jag uppfattat föga första gången…

Huvudrollsinnehavarna är den danske kungen Christian den sjunde, hans hustru  Caroline Matilde , yngsta syster till Englands kung Georg den tredje, och deras livmedicus Johan Friedrich Struensee.

Boken inleds med ett citat från Immanuel Kant(1783):                                        ”Upplysning är människans seger över hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är avsaknaden av förmåga att använda sitt eget förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet,när orsaken inte  är brist på  förstånd, men brist på mod att använda förståndet. Till upplysning kräves intet annat än frihet, den frihet som innebär att i varje avseende göra offentligt bruk av sitt förnuft. Ty det är varje människas kall att tänka själv”

HEGEL

I morse när jag ”för tidigt” satte mig och frukosterade framför TVn, hade de inte riktigt startat frukostprogrammet, utan jag fick in ett avsnitt av serien

                       De stora filosoferna , dagens avsnitt var

Hegel

1770-1831

Hegel porträttGeorg Wilhelm Friedrich Hegel var elev hos den berömda filosofen Friedrich von Schelling, detta trots att han var den äldre av de två. Hegel följe Schellings filosofiska läror till en början, men blev sedan självständig.

Hegel var en så kallad ”systembyggare” vars filosofi omslöt mer eller mindre alla områden av mänskligt vetande och ställde upp teorier som skulle förklara både naturens och samhällets väsen.

Jag har ju följt denna serie när den gavs för några år sedan;

Välbehövlig repris!

Skuld och makt

… en kapitalistisk historia

Medici, Rothschild, Rockefeller, Wallenberg;

”Åke Ortmark berättar i ”Skuld och makt” om en handfull måttlöst rika och gränslöst ambitiösa människor. De har alla försökt behärska världen – eller en så stor del som möjligt – drivna av maktbegär i förening med ansvarskänsla. Boken tecknar det kapitalistiska systemets historia från 1300-talet mitt till vår tid. Fyra stora kapitalistiska familjer står i blickpunkten och framför allt fem personer.”

Boken är helt klart inspirerad av den  då  (1981) heta politiska frågan om LÖNTAFARFONDERFör oss som sedan 1928 varit utsatta för en socialistiskt styrd ekonomi är det en

kolossalt intressant genomgång!

 

Säsongsavslutning

SOM

sedvanligt

kom vi i god tid för att tillgodogöra oss  introduktionen

OCH

väl var det, för det var  ett digert program , Med hela den tidigare säsongen i sammanfattning kring

De 7 dödssynderna

Ur programmme t:  ”Det har nu blivit dags att avsluta abonnemangsåret 2017-18 och Helsingborgs Symfoniorkesters tema ” De sju dödssynderna”. Först får vi  nu för första gången  höra verket i sin helhet,: Vortex Peccatorum – The Seven Deadly Sins In The Time Of Alternative Facts,, Årets hustonsättare, österrikiskan Julia Purgina (F 1980) har ju, som den flitige konserthusbesökaren säkert varseblivit, i sju korta satser applicerat katolicismens dödssynder på en rad samtida samhällsfenomen och därmed format en personlig kommentar till vad hon betraktar som en rad allvarliga problem i vår tid.

En manskvartett sjöng mellan Farrencs symfonisatser,

Stenhammar, Sibelius och Rangström

Farrenc tackar för applåderna

 

Tredje gången gillt

Jag har haft en del förberedelser för mitt påskfrämmande

På kvällarna var jag trött, orkade inte med att starta på någon ny bok så det blev

OMLÄSANDE

Nu har jag läst Den sjunde dagen för tredje gången

OCH

När det gäller böcker med kvalitet

som handlar om VADAN och VARTHÄN:

”… en sympatisk tänkebok…Jag tror rentav  att den här boken kan vara till hjälp för var och en som grubblat över existenser och religioners relevans” SVD

så blir upplevelsen  djupare och djupare för vare gång!

Ljuset vi inte ser

är nu utläst

600 sidor New York Times:” Skrämmande vacker”

Det är en bok som följer en grupp människor under  andra världskriget, dels i Bretagnes Saint-Malo, framför allt en blind flicka Marie -Laure, dels  ett med henne jämnårigt tyskt överbegåvat , autisktiskt barnhemsbarn Werner Pfennig. Han hittar en söndrig radioapparat som han sätter samman till funktionsduglighet, och kan så få kontakt via kortvåg. Han har haft en ursprungligen fransktalande barnsköterska på barnhemmet och förstår därför även franska.

Första kapitlet ”Noll” är angivet tilll att skildra 7 augusti 1944, ”ETT” 1934. Näst sista, Kap 11, skildrar händelser 1945. Det berättas ”bara” personliga upplevelser av kriget ,framför allt  ur Marie Laures och Werners perpektiv. De olika episoderna berättas huller om buller utan kronologi…

Och det blev, för att citera The Guardian:

MAGNIFICENT

Foucaults pendel

Jag har ju sedan 2 år i flera omgångar strävat med denna bok!

NU
är den faktiskt utläst!

Det har inte varit lätt att läsa den här boken Jag är inte den ende!

(Här följer recensioner jag hittat på nätet)

EX: Under sommaren ägnade jag någon vecka   (Jag tog två år!) åt att läsa Umberto Ecos ”Foucaults pendel”, och den lämnade mig med fler frågor än jag hade när jag började läsa. Är Eco verkligen allvarlig med den här boken? Den är inget skämt?
För det första måste man i princip behärska tre-fyra språk för att förstå boken. Här och där dyker meningar på franska och latin upp, och ibland inleds kapitlet med ett citat på franska, som lämnas oöversatt. Att behärska dessa språk är alltså ett måste, och om jag inte missminner mig så förekommer det något annat språk också, oöversatt.
Utöver det rent språkliga så pendlar (no pun intended) historien mellan att vara en episk historia om tempelriddare och stora hemligheter, en italiensk släktberättelse, samt en nutida ockult thriller. Allt känns märkbart hafsigt och osammanhängande, och de långa, långa passagerna från Belbos ordbehandlare Abulafia känns mer som hinder än bitar i ett pussel.

EX 2 Det var länge sen jag läste den men jag minns att jag hade en liknande upplevelse som du. Boken kräver extrem koncentration och dessutom tillgång till ett gäng bra lexikon för att bli begriplig. Jag tror att problemet ligger i att Eco försänkte sig så djupt i esoterika att boken i sig blev esoterisk.
Eco har berättat i intervjuer att han samlade på sig ett bibliotek i världsklass av ockult material när han skrev boken. Detta tycks ha lett till att man som läsare skulle ha haft tillgång till samma bibliotek för att reda ut alla obskyra referenser. I slutändan blev verket nån sorts initiation. Läs den som ett pussel i Rosencreutz anda. En lekfull meditation över Europas ockulta historia.

För att få någon insikt i vad ECO syftar till med sin roman bör man sätta sig in i vad en Foucalts pendel är!

OCH

Rosencreuzare

Kända Rosencreuzare:

Jag ha tagit tillfället i akt att verkligen sätta mig in i den europeiska ockultismens utveckling från 1500-talet och framåt

OCH  ÄR

Still confused but on a higher level