En saga

1805-1875

÷

Denna bok

som är mini = 9,5×14,5 cm

köpte jag  när jag för  första och enda gången var

i ODENSE 1969

Sedan har den stått i ATT LÄSA-hyllan i 47 år….

 Det visar sig vara en helt underbar och informativ bok med  illustrationer av

Kapitelrubriker:

 1.Barndomshjemmet

2. Københavnerår

3. På skolebænken i Slagelse och Helsingør 

4. Digte och Rejser

5. H.C Andersen hjemme

6. H.C. Andersen på herregårdene

7. H.C. Andersen i udlandet

8. Æresborgeren

Jag har ju förstått att han växte upp fattig och utan egentlig skolgång

MEN

att det var så uselt som det här beskrivs har jag inte förstått

DESTO

större mirakel hur fjortonårig, efter båda föräldrarnas död, han tar sig,

till Köpenhamn, tar studenten och blir

hela världens  sagofarbror är

ETT MIRAKEL!

Andersen’s father, who had received an elementary education, introduced Andersen to literature, reading to him Arabian Nights. Andersen’s mother, Anne Marie Andersdatter, was uneducated and worked as a washerwoman .

Following his father’s death in 1816; she remarried in 1818. 

Andersen was sent to a local school for poor children where he received a basic education and was forced to support himself, working as an apprentice for a weaver and, later, for a tailor. 

At 14, he moved to Copenhagen to seek employment as an actor. Having an excellent soprano voice, he was accepted into the Royal Danish Theatre, but his voice soon changed. A colleague at the theatre told him that he considered Andersen a poet. Taking the suggestion seriously, Andersen began to focus on writing.

÷

Han måste ha varit blixtrande intelligent!

Vikendagar 2016

Månadsskiftet juli/augusti högtidlighålles de s.k.

Här 2013

Såsom tillbör en 81-årig änka avstod jag partyprogrammet på fredag kväll…

Däremot vandrade jag på lördagen ner till

Marknaden på hamnplan

Det var samma utbud som varje år:

Ex hemslungad honung, parmesanost (av vilken jag köpte,) mm

Skånska husarsextetten spelade

Nytt var denna provning av müsli!

Jag kom i samspråk med två familjer, boende på ön Maui i Hawaii.

Hustrurna visade sig vara svenskor, varav en vuxit upp i Viken (= det gula huset i bakgrunden!)

De hade varit på Vikens sjöfartsmuseum och sett utställningen

Släktträff

Nu när barnbarnen är i 20-årsåldern och utspridda över landet gäller det att passa på!

Vi samlades på Knutpunkten

Det var sommartrångt vid färjeläget

MEN

P1030255 (1)

Vi lyckades ta oss fram till Louisiana

Väl där njöt vi av lunch, samvaro och konst.

men också av den vackra parken.
De hade lovat regn, men det slapp vi.

Sedan åkte var och en till sitt:

bla Erik till kärnkraftverket i Barsebäck,

Karl till drivingrangen i Viken för att vässa formen

inför morgondagens möte med gammal klasskompis!

Das Lesen XXXII

är nu avverkad!

Det är verkligen en bok att TUGGA!  DOCK samtidigt en bladvändare, så de 444 sidorna  krävde blott 5 dagar. Den är helt unik. Det berättas om Frøken Smilla med en grönländsk mor   och en framgångsrik  dansk far. Han har tagit hand om Smilla  efter moderns död.

 Baksidestexten:

Grönländskan Smilla Qaavigaaq Jaspersson är 37 år gammal och bor i Köpenhamn. Hon är ogift, barnlös,hetlevrad. I samma trappuppgång som Smilla bor Esajas, som är sex år. De båda blir vänner.

En kalla och snörik vinterdag halkar Esajas ner från ett hustak och slår ihjäl sig Smilla vägrar att tro på polisens förklaringar om en olyckshändelse. Hon har sett Esajas fotspår i snön. Och fröken Smilla har känsla för snö…

De första drygt 200 sidorna försiggår i Köpenhamn och handlar om Smillas försök att få kläm på hur polisens utredning gått till. Hon kommer successivt på många märkliga saker. De inblandade aktörerna har anknytning till vetenskapliga expeditioner till Nord-Grönland, den senaste 1991 (boken kom ut 1992). Fröken Smilla, som genom sin dubbla bakgrund har både basal kunskap om det primitiva livet  och naturen på Grönland, och genom sin universitetsutbildning också kunskaper om forskningsfrontens läge när det gäller radioaktivitet, klimat, miljö you name it, är inte lätt att föra bakom ljuset. Hon lyckas uppdaga att det planeras ytterligare en expedition med ett stort fartyg och lyckas medfölja som städerska och mässuppasserska.

Denna båtfärd till Ultima Thule startar på sidan 250. Det är rena science fiction – SAMTIDIGT  som PH hela tiden lyckas logiskt och som det verkar för läsaren, vetenskapligt korrekt beskriva händelseförloppet!

Peter Høegs nya roman om en ovanlig kvinna och hennes kärlek till ett barn är inte bara en sällsynt spännande kriminalroman. Den är också en svidande vidräkning med vår moderna civilisation och en elegi över en döende grönländsk kultur 

Boken platsar definitivt på 100-listan

OCH

minst bland de 20! 

Weekendbesök 2:1

På lördagen företog den här gruppen en bildningsresa.

Vi for med färja till främmande land.

Sedvanliga besöksrutiner vidmakthölls…

SOM

fotografering framför Kirkebys hus

OCH

och Moore (not less…)

Sedan stärkte vi oss med en rejäl lunch

Sedan voro vi redo för den kulturella utmaningen!

Följ den spännande fortsättningen!

Köpenhamn

Denna bok, av Adolf Hallman, fick jag

 tillsammans med två om Paris på sjuttiotalet av Allan Bescher,

”morbror Allan”

(en person värd en egen blogg vad det lider…)

1893- 1968

Där har de stått i bokhyllan och samlat damm.

NU

har jag ju äntligen litet tid att sortera i mitt bestånd

OCH

blir helt förundrad över vilken bibliofil skatt dessa böcker är.

” Med illustrationer av författaren”

Texten är bara på 103 sidor men tidskrävande på grund av sitt innehåll

EX:

Staden var under dessa år en vallfartsort för grannländernas författare och konstnärer. Överallt på Strøget såg man kända ansikten, mest norrmän, med Hamsun, Olaf Bull, Wildenvey och Nils Kjær i spetsen. Av svenska författare såg man Henning Berger, Frank Heller och någon enstaka gång Hjalmar Söderberg. De var allesammans fast bosatta i staden och de samlade gärna landsmännen i sina hem. Det finaste var att komma till Söderbergs i det gamla förnäma hemmet på Allégade, där fru Emilie var den danskt glättiga, alltid omtänksamma värdinnan. Henning Bergers frukostbjudningar i övre våningen i det gamla rokokopalatset i Christianshavn [Strandgade 26 vån 3 var överdådigt roliga och långa. Sällan varade de bara ett dygn, sägnen berättar om veckolånga fester. Även Frank Heller var en gästfri värd om än hans bjudningar uteslutande bestod i “ett liv efter elva”, som han brukade säga, en enkel supé efter restaurangdags, man stängde klockan elva i dåtidens Köpenhamn. Hans dubblett på Ahlefeldsgade i fonden av Ørstedsparken gästades under åren av hela det intellektuella Norden. Jag minns ännu den “skrappe gamle dame”, fru Hvorupkjær, som han hyrde hos, en mager och till synes ondskefull kvinna, som i grund och botten var en riktigt hjärtegod gammal köpenhamnska. Hon visade alltid sitt missnöje över de bullrande nattliga invasionerna, hon brummade och hon förmanade, men snart nog stack hon leende in sitt annars så skarpa ansikte genom dörren och bar fram ett överdådigt “koldt bord”, med alla det danska charkuteriets läckerheter och med en Rød Aalborg mitt i all härligheten.
För den yngste bland gästerna, som var målare, blev hon till och med mecenat och beställde av honom sitt porträtt i olja. I betalningen, som ingalunda var dålig, ingick även ett dagligt mål i hennes lilla trevliga, gröna kök. På grund därav tog det rätt lång tid innan porträttet blev färdigt, fru Hvorupkjær var en lika frikostig som utmärkt matmamma. Men då tavlan äntligen stod där, fernissad och i fin guldram, hade också den unge artisten, som nu kommit att hålla av gumman, målat henne så förnäm att hon liknade en hertiginna. Åtminstone var detta den spydigt småleende Frank Hellers åsikt.
Konstverket fick jag aldrig återse och inte den gamla damen heller. Hon har för länge sedan gått till skuggorna. Men aldrig kan jag passera Ahlefeldsgade n:r 18A utan att kasta en blick upp mot tredje våningen och minnas den goda fru Hvorupkjær.

Ur Wikipeda:

”…Adolf Hallman var illustratör och skribent är nog idag mest känd för att ha illustrerat ett antal böcker under 30-talet, bl.a. Bertil Malmbergs “Åke och hans värld” och Söderbergs “Förvillelser” (1938 års upplaga).

Hallman föddes i en arbetarfamilj i Göteborg men fick möjlighet att studera vid Valands målarskola under åren 1914-1916. Han kom sedan att verka i både Stockholm, Köpenhamn, Paris  och New York. Han var radikal och uppskattade anarkisternas idéer. Han gav ut ett par böcker runt 1930 där han i ord och bilder skildrade livet i kontinentens storstäder. Dog gjorde han Rom 1968…”

Boken är utgiven på Bonniers förlag, startar med en skildring av hur hans sällskap kommer seglande från Malmö via Saltholmen. Samtidigt som han beskriver hur den dagens infart till ”Havn” ter sig berättar han historien hur Valdemar och Absalon grundar det.

Han fortsätter i nästa kapitel LANGELINIE  som inleds:

Langelinies första blomstringstid inföll under adertonhundratalets två sista decennier.. Det var i ”De store Kejsardages tid”, då furstar från tre väderstreck gästade danska hovet och ”Europas svärföräldrar” som Christian och drottning Louise kallades.

Kapitel III heter HAMNPROMENAD och berättar om det gamla befästa Köpenhamn :

En köpenhamnare tänker först och främst historiskt på sina forna befästningsvallar. Hans minns ”Svenskekrigene” med Carl XGustavs härar utanflr Kalvbode Strand, kungen som ville utplåna Köpenhamn från städernas antal och göra Malmö till Nordens huvudstad. Han kan inte annat än känna sig tacksam vid minnet av dem och han firar så gärna den 1886 instiftade tack och åminnelsefesten ”Store Bededags Aften”

Det  fjärde och längsta kapitlet  heter STRØGET och skildrar Guldaldern:

”Man har betecknat 1800-talet första hälft som den nästan barnsligt idylliska tiden, den mätta självgoda borgerlighetens tidsålder. Det stämmer nog. Kritiken är i många avseenden berättigad. Men det en smula dåsigt sorglösa tillståndet kan med välvilja förklaras. Efter de hårda krigsåren som avslutades med engelsmännens bombardemang av KÖpenhamn med förlusten av flottan och stadsbankrutt som därefter följde, hade Danmark så småningom börjat leva upp igen.”

Det var HC Andersens och Søren Kierkegaards Köpenhamn

Kapitel V ”Andreas Vindings Köpenhamn” är det för mig mest intressanta.

”Mitt” Köpenhamn daterar sig från 1947 då det ju efter krigsslutet blev familjens nöjes-och

kulturutflykts mål. Då åkte vi färja och tåg till Vesterbro – promenerade snabbt till Rådhusplatsen, Ströget och återvände via Tivoli.

NU

får jag reda på att

Rådhuset stod färdigt först  1905!

Sista och avslutande kapitlet handlar om hur Adolf Hallman blir anställd på Politiken 1922

OCH

avslutas:

— Vi fortsatte vår båt från Köpenhamn uppåt Öresund, längs Själlands kust. Vi gick iland här och där i de små utmärkta hamnarna. Längs Strandvejen gled strömmen av cyklar med Danmarks ungdom, par om par, sjungande i sommarnatten.

Säsongsmässigt återfinnande

När vi under februarilovet var i Köpenhamn

 shoppade mina medarbetare en hel  del

Bl. a. gick de in i en butik som hette TIGER

OCH

gick där länge och väl och fingrade på diverse utbjudna varor.

(Det liknade min ungdoms EPA!)

Till slut började jag också fördriva tiden med detta

Det bar sig inte bättre än att jag införskaffade

 ett fodral till min Panasonic.

Någon gång fram i maj upptäckte jag att det förkommit.

Jag letade litet halvhjärtat efter det i juli efter sommarfesten,

 men nej… inget kamerafodral

igår – när jag vid sextiden skulle sitta ute och äta kvällsmat  –

tog jag på mig en litet höstligare jacka som skydd mot kvällskylan i den nedåtgående solen

OCH

där i fickan dök det upp!

Bayeux-tapeten V

ELLER

Vad  hände se´n ?  2

Boken avslutas med en redogörelse för Vilhem Erövrarens tid som

Vilhelm den förste,  Englands konung 

1066-1087

Kung Haralds hær var slået, han selv faldet og med ham en stor del av Englands adel, deriblandt to av hans brødre. Godwin-slægtens magt var brudt. Hertug Vilhelm havde vunnet det förste slag på engelsk jord, men det skulle ta seks år, för det sidste var vundet og hele England erobret, ja endnu ni år,  før også Wales var inddraget under hans hertugdømme.

 Strax gällde det ju att lägga under sig resten av England, i synnerhet London. Det var många fraktioner, lokala herremän och kyrkan som skulle övertygas att lyda under en normandisk hertig. Strax framkom det ett önskemål om att Vilhelm skulle låta sig krönas till kung, snarast möjligt. Vilhelm var först tveksam, han ville först pacificera landet, men lät sig övertalas.

Han kröntes till kung av England Juldagen 1066

 i Aposteln Sankt Peters kyrka – det senare Westminster Abbey.

” Før salvelsen havde kongen svoret – eftersom ærkebispen gjorde det till en betingelse – at han ville forsvare Guds hellige kirker og deres præster, og han ville regere hele det folk. der var ham underlagt, rætfärdigt og med kongelig omsorg, at han ville skæbe och opredtholde lov och ret, og att han fuldständig ville forbyde enhver udplyndring og enhver uretfærdig dom…”

Vilhelm hade också besvär med sina normandiska  baroner och även söner,

särskilt den äldste, Robert Corte Hose:

Robert Corte-Hose var næsten i konstant opposition til sin far, som dog på  sit dødsleje tilgav ham och anerkendte ham som hertug av Normandie.  Robert blev aldrig konge av England; den tredje bror, Vilhelm Rufus, efterfulgte 1087 sin far – en ældre bror Richard var död 10 år før.  Robert drog på på korstog 1096 og udmærkede sig i kampen mot muhamedanerne, men avslog att blive konge af Jerusalem. Under hans fravær døde Vilhelm Rufus og Henrik Beauclerc  (Ytterligare en son/bror)  blev konge. Efter sin hemkomst førsøgte Robert førgæves tillrive sig Englands krone, og under et slag i 1106 blev han taget till fange och ført till borgen Cardiff, hvor han døde efter 28 års (Sic!) indspærring.

 Apropos nationaliteten Engelsman, citeras Daniel Defoes dikt

 The  True-born Englishman:

The Romans first with Julius Caesar came,

Including all the nations of that name,

Gauls, Greeks, and Lombards, and, by computation,

Auxiliaries or slaves of every nation.

With Hengist, Saxons; Danes with Sueno came,

In search of plunder, not in search of fame.

Scots, Picts, and Irish from the Hibernian shore,

And conquering William brought the Normans o’er.
All these their barbarous offspring left behind,

The dregs of armies, they of all mankind;

Blended with Britons, who before were here,

Of whom the Welsh ha’ blessed the character.

From this amphibious ill-born mob began

That vain ill-natured thing, an Englishman. —

Bayeux-tapeten IV: Vad hände se´n?

I berättelsen om upplösningen efter slaget berättas:

Då hertug Vilhelm efter slaget vendte tilbage till valplatsen, beretter Poitiers ”kunne han ikke uden medfølelse stirre på denna blodsudgydelse, skønt de dræbte var onde mænd, og skönt det er godt og hæderfuldt i en rætfærdig krig att dræbe en tyran.. Den blodige slagmark var dækket av blomsten av Englands ungdom og  adel. Kongens to brødre blev fundet nær ham, og Harald selv, der var berøvet alle distinktioner, kunne ikke identificeres ved hjælp af sit ansigt, men kun vid visse mærker på sin krop…”

 

Om tillvägagångssättet vid identifieringen har Heinrich Heine skrivit en dikt

 Heinrich Heine

1797-1856

 

Schlachtfeld bei Hastings

 

 Der Abt von Waltham seufzte tief,
Als er die Kunde vernommen,
Daß König Harold elendiglich
Bei Hastings umgekommen.

Zwei Mönche, Asgod und Ailrik genannt,
Die schickt’ er aus als Boten,
Sie sollten suchen die Leiche Harolds
Bei Hastings unter den Toten.

Die Mönche gingen traurig fort
Und kehrten traurig zurücke:
»Hochwürdiger Vater, die Welt ist uns gram,
Wir sind verlassen vom Glücke.

Gefallen ist der beßre Mann,
Es siegte der Bankert, der schlechte,
Gewappnete Diebe verteilen das Land
Und machen den Freiling zum Knechte.

Der lausigste Lump aus der Normandie
Wird Lord auf der Insel der Briten;
Ich sah einen Schneider aus Bayeux, er kam
Mit goldnen Sporen geritten.

Weh dem, der jetzt ein Sachse ist!
Ihr Sachsenheilige droben
Im Himmelreich, nehmt euch in acht,
Ihr seid der Schmach nicht enthoben.

Jetzt wissen wir, was bedeutet hat
Der große Komet, der heuer
Blutrot am nächtlichen Himmel ritt
Auf einem Besen von Feuer.

Bei Hastings in Erfüllung ging
Des Unsterns böses Zeichen,
Wir waren auf dem Schlachtfeld dort
Und suchten unter den Leichen.

Wir suchten hin, wir suchten her,
Bis alle Hoffnung verschwunden –
Den Leichnam des toten Königs Harold,
Wir haben ihn nicht gefunden.«
Asgod und Ailrik sprachen also;
Der Abt rang jammernd die Hände,
Versank in tiefe Nachdenklichkeit
Und sprach mit Seufzen am Ende:

»Zu Grendelfield am Bardenstein,
Just in des Waldes Mitte,
Da wohnet Edith Schwanenhals
In einer dürft’gen Hütte.

Man hieß sie Edith Schwanenhals,
Weil wie der Hals der Schwäne
Ihr Nacken war; der König Harold,
Er liebte die junge Schöne.

Er hat sie geliebt, geküßt und geherzt,
Und endlich verlassen, vergessen.
Die Zeit verfließt; wohl sechzehn Jahr’
Verflossen unterdessen.

Begebt euch, Brüder, zu diesem Weib
Und laßt sie mit euch gehen
Zurück nach Hastings, der Blick des Weibs
Wird dort den König erspähen.

Nach Waltham-Abtei hierher alsdann
Sollt ihr die Leiche bringen,
Damit wir christlich bestatten den Leib
Und für die Seele singen.«

Um Mitternacht gelangten schon
Die Boten zur Hütte im Walde:
»Erwache, Edith Schwanenhals,
Und folge uns alsbalde.

Der Herzog der Normannen hat
Den Sieg davongetragen,
Und auf dem Feld bei Hastings liegt
Der König Harold erschlagen.

Komm mit nach Hastings, wir suchen dort
Den Leichnam unter den Toten,
Und bringen ihn nach Waltham-Abtei,
Wie uns der Abt geboten.«

Kein Wort sprach Edith Schwanenhals,
Sie schürzte sich geschwinde
Und folgte den Mönchen; ihr greisendes Haar,
Das flatterte wild im Winde.

Es folgte barfuß das arme Weib
Durch Sümpfe und Baumgestrüppe.
Bei Tagesanbruch gewahrten sie schon
Zu Hastings die kreidige Klippe.

Der Nebel, der das Schlachtfeld bedeckt
Als wie ein weißes Leilich,
Zerfloß allmählich; es flatterten auf
Die Dohlen und krächzten abscheulich.

Viel tausend Leichen lagen dort
Erbärmlich auf blutiger Erde,
Nackt ausgeplündert, verstümmelt, zerfleischt,
Daneben die Äser der Pferde.

Es wadete Edith Schwanenhals
Im Blute mit nackten Füßen;
Wie Pfeile aus ihrem stieren Aug’
Die forschenden Blicke schießen.

Sie suchte hin, sie suchte her,
Oft mußte sie mühsam verscheuchen
Die fraßbegierige Rabenschar;
Die Mönche hinter ihr keuchen.

Sie suchte schon den ganzen Tag,
Es ward schon Abend – plötzlich
Bricht aus der Brust des armen Weibs
Ein geller Schrei, entsetzlich.

Gefunden hat Edith Schwanenhals
Des toten Königs Leiche.

Sie sprach kein Wort, sie weinte nicht,
Sie küßte das Antlitz, das bleiche.

Sie küßte die Stirne, sie küßte den Mund,
Sie hielt ihn fest umschlossen;
Sie küßte auf des Königs Brust
Die Wunde blutumflossen.

Auf seiner Schulter erblickt sie auch –
Und sie bedeckt sie mit Küssen –
Drei kleine Narben, Denkmäler der Lust,
Die sie einst hineingebissen.

Die Mönche konnten mittlerweil’
Baumstämme zusammenfugen;
Das war die Bahre, worauf sie alsdann
Den toten König trugen.

Sie trugen ihn nach Waltham-Abtei,
Daß man ihn dort begrübe;
Es folgte Edith Schwanenhals
Der Leiche ihrer Liebe.

Sie sang die Totenlitanei’n
In kindisch frommer Weise;
Das klang so schauerlich in der Nacht –
Die Mönche beteten leise. –

Läs den spännande fortsättningen!