Rolig arkeologi

 1948 fick jag i premium en bok betitlad Rolig arkeologi, 

skriven av Ann Terry White

som blivit en bra grund för mig när det gäller  att utforska 1900-talets arkeologi.

Den stod länge i bokhyllan, fanns här när gossarne var i skolåldern, men är nu ej till att finna.

Det var för mig fascinerande läsning.

Som jag minns det började den med utgrävningen av Tutanchamons grav, fortsatte med Evans utgrävningar på Kreta och fynden efter Mayafolket i Yucatan. Sedan dess har jag varhelst det dykt upp intresserat läst  om nya upptäcker.

Som denna understreckare från SvD 6/9 2016:

”Skriftspråket linear B påträffades på lertavlor som hittades i samband med

utgrävningar av Knossos på Kreta 1900″

Läsvärt

En av fröjderna med min prenumeration på SvD är den dagliga

UNDERSTRECKAREN

Ex:

Kant är filosofins Beethoven.

Med samma triumfatoriska djärvhet tar han sig an sina problem, problem som han till stor del upptäckt och formulerat på egen hand. Lägg därtill hans förkärlek för grandios och minutiöst utarbetad arkitektur: Kants system är filosofisk byggnadskonst när den är som mest anslående. På ett djupare plan består likheten i det enorma språng som filosofin tar med Kants insats (liksom musiken med Beethovens): ett språng från 1600- och 1700-talens naturfilosofier (som med ens ter sig besynnerligt föråldrade) in i ett avsevärt mer nutida filosofiskt universum….”

Klicka på bildkommentaren för att läsa färdigt!

Under strecket

Jag kämpar vidare med mina undanlagda SvD med olästa

UNDERSTRECKARE

Här en nu läst från 3/4 2011:

”Arabiska köpmän”,

målning av italienaren

Guiseppe Signorini kring sekelskiftet 1900

Juridiken höll Mellanöstern tillbaka

 LAGSTADGAT. Varför har inte Mellanöstern hängt med när övriga utvecklingsländer gått mot ökat välstånd? En ny bok förkastar idén att det skulle ha sin grund i islam, och pekar i stället på små men viktiga skillnader i handelsavtal och synen på arvskifte.

Man kan fylla ett bibliotek med böcker som påstår sig förklara vad som gått fel i Mellanöstern. När andra stater i vad som fordom kallades tredje världen har blivit välmående demokratier står länder i Mellanöstern och stampar på samma fördemokratiska fläck. Visserligen är somliga av dem obscent rika men inte genom egna förtjänster utan för att de av försynen givits stora oljetillgångar. Tar man bort oljan är deras exportindustri blygsam om man jämför med andra delar av Asien.

Den dynamiska intellektuella utveckling i den muslimska världen som inleddes mot slutet av 600-talet kom av sig redan i början av 1400-talet. Ibn Khaldun, som dog 1406, räknas ofta som den sista betydande tänkaren inom den klassiska muslimska kulturen. —

Karl Kraus

I mitt sorterande av olästa Understreckare har jag nu avnjutit en publicerad

14 november 2014 :

Kraus var ständigt på sin vakt mot samtiden

”Satirikern Karl Kraus hade som få andra blick för det avmänskligande som pågick i offentligheten i sekelskiftets Wien. När första världskriget bröt ut fick han ett ämne vars storlek motsvarade hans förmåga…”

Klicka på länken för att läsa Understreckaren!

  Det var när jag 1981 läste det årets Nobelpristagare Elias Canettis bok:

Facklan i örat  som jag för första gången kom i kontakt med

Karl Kraus och hans tidning.

 Elias Canetti

Åren 1890-1915 var ju Wien Europas kulturella centrum!

Karl Kraus
PS Efter genomläsande av understreckaren, förstår man hur Canetti kunde benämna sin memoarbok ”Facklan i örat!” DS

Biblioteket i Alexandria

Understreckare i SvD 20/9 2015
Biblioteket som skulle omfatta allt vetande

Idén att samla allt befintligt vetande i en enda byggnad kläcktes av Alexander den store, och började efter hans död genom­föras av hans barndomsvän Ptolemaios. Astronomiska summor lades ner på insamling och kopiering av tidens kända skrifter.

Människan ristade och skrev till en början på stenar, lertavlor och vaxtavlor. De äldsta textsamlingarna i Mesopotamien var förvaltningsdokument. Myter, epos, medicinska och religiösa texter var också vanliga. I Ebla, sex mil söder om Aleppo i Syrien, förvarades 20 000 lertavlor under mitten av 2000-talet f   Kr. Arkivet i Hattusa, hettitiska rikets huvudstad 15 mil öster om Ankara, innehöll 30 000 lertavlor. I Nineve, Assyriens huvudstad, fanns tusentals lertavlor förvarade i Assurbanipals (668–627 f   Kr) palats.

Genom sådana skrifter fick vi till ­exempel reda på fredsavtalet 1274 f   Kr mellan hettiterna och egyptierna, köpeavtalen som assyrier flitigt använde och de första lagarna som Babylons konung Hammurabi instiftade. Den sumeriska gudinnan Inannas erotiska kärleksdikter var bland de första litterära texterna i historien. Också på andra sidan jordklotet, framför allt i Kina, går skriftens historia också tusentals år tillbaka i tiden.

Skriften fick en omvälvande utveckling genom en sorts vass, cyperus papyrus, som växte 4–5 meter hög vid Nilens stränder. Egyptierna tillverkade då, för 5 000 år sedan, ett skrivmaterial av denna växt, vars fibrer vävdes till ark som fick torka i solen. Det var billigt och användbart. Man kunde nu skriva långa texter som var lätta att bära, frakta och förvara.

Papyrus blev snart Egyptens viktigaste exportvara och spreds över hela den då kända världen genom fenicier, Medelhavets skickliga köpmän. Den största exporthamnen i Fenicien var nuvarande Jbeil, fyra mil norr om Beirut. Greker kallade denna stad för Byblos som senare användes för att beteckna ordet ”bok”. Hit kan också härledas Bible som kristendomen kom att kalla för böckernas bok. Grekiskans bibliotekhe som betyder ”platsen, där böcker bevaras” blev benämningen för bibliotek i alla västerländska språk. Ordet papyrus överfördes med lite förändring till andra språk såsom paper eller papier.

I början samlade man skrifterna i privata bostäder och i templen. Man staplade samlingarna på hyllor i särskilda rum och i nischer inmurade i väggarna. Med tiden började skrifterna användas och förvaras även i de filosofiskolor som en efter en öppnades i antikens Grekland, till exempel Platons Akademi och Aristoteles Lykeion.

Men idén att samla all befintlig kunskap i en egen byggnad grodde först under Alexander den stores tid när han drömde om att bygga upp en världsomfattande stat med Babylon i centrum. Men Alexander dog mycket ung och det gigantiska imperiet som han grundat föll samman. Ptolemaios härskade 305–285 f Kr över Egypten, den viktigaste och rikaste delen. Han var den närmaste barndomskamraten till Alexander den store (enligt vissa källor halvbror) och hade som andra pojkar i slottet Aristoteles till sin lärare.

Samtidigt regerade den makedonska befälhavaren Kassandros i Grekland och sände filosofen Demetrius som förvaltare till Aten. Efter det att denne filosof under tio år styrt Aten med framgång blev han tvungen att av politiska anledningar lämna staden och sökte skydd i Alexandria. Ptolemaios gav honom då uppgiften att grunda biblioteket i Alexandria och med detta började ­historiens första stora bibliotek ta form i Mouseion, de nio musornas tempel, musorna som ju var konstens och vetenskapens beskyddare. Byggnaden rymde mötesrum, sovsalar och andra lokaler för forskare, skriftlärda och skrivare. Ptolemaios bjöd in vetenskapsmän och konstnärer från hela världen. Matematikerna Eukleides och Arkimedes, filosofen Straton och författaren till den första vetenskapliga ordlistan, Philetas från Kos, flyttade dit.

Demetrius satte igång med att samla ihop de grekiska författarnas texter. Men han ville även dokumentera Egyptens historia. Många vetenskapsmän och präster delade på uppdraget att skriva detta lands historia på grekiska. Förutom dessa arbetade och bodde ungefär 40 anställda, bibliophylax, i biblioteket. Lönerna betalades till en början av slottet och senare av statsbudgeten.

Man hade också stort intresse för ­österländska religioner och en mängd texter skrevs främst om Zarathustra och buddhismen. Viktiga skrifter översattes till grekiska. Så även Gamla testamentet. Detta betraktas i historien som ett viktigt översättningsarbete och kallas Septuaginta (Sjuttio). Det var 70 skriftlärda från Jerusalem som utförde det arbetet under Ptolemaios II (284–246 f  Kr).

Denne konung såg också till att man började med ett omfattande ­katalogiseringsarbete under ledning av Zenodotos från Efesos. Bokrullarna märktes med bibliografiska uppgifter och delades upp i poesi och prosa. Poesin fick underavdelningarna epik, lyrik och dramatik (tragedi och komedi). Prosa indelades i bland annat historia, retorik, filosofi, medicin. Även matrecept fick sin egen plats. Bokrullarna listades inom varje avdelning i alfabetisk ordning efter författare med härkomst, utbildning och till och med författarpseudonym. Det är detta alfabetiska system som sedan dess tillämpats inom biblioteksvärlden.

Verk inom litteratur och vetenskap från hela världen samlades i biblioteket i Alexandria. Man spenderade enorma summor på att köpa bokrullar. Ptolemaios III (246–222 f  Kr) begärde från Aten att få låna de stora tragediförfattarnas texter för att kopiera dem. Han betalade en astronomisk summa som garanti ifall originaltexterna skulle få någon form av skada. Sedan lyssnade han på sitt hjärtas röst, offrade garantipengarna och lämnade tillbaka kopiorna i stället för originalen. Alla båtar som besökte Alexandrias hamn var tvungna att lämna varenda bokrulle som fanns ombord till myndigheterna för att kopieras. Med tiden ökade antalet papyrusrullar på biblioteket till 700  000–800  000. Ptolemaios III lät bygga annexbiblioteket i Serapeion, Serapis-templet. Här bevarades en mindre del av samlingarna, cirka 40 000 rullar, och de var troligen tillgängliga även för stadens invånare.

Alexandrias bibliotek gav stor respekt åt Ptolemaiosdynastin och banade väg för att bilda bibliotek på många andra ställen. Man började tillverka skrifter i flera städer runt Medelhavet och grundade bibliotek i bland annat Edessa, Halikarnassos, Priene, Smyrna, Teos, Efesos, Antiokia och Nysa. Kungliga biblioteket i Pergamon fick så småningom en ställning som det främsta i Mindre Asien. Det inrymdes i templet som var ägnat åt vishetens gudinna Athena och konkurrerade snart med biblioteket i Alexandria.

De som skötte biblioteket använde till och med våld för att skaffa bokrullar. Arvingarna till Aristoteles bibliotek lär ha grävt ner sina rullar för att undkomma Pergamons härjningar. Men det dröjde inte länge innan Ptolemaios V (204–180 f  Kr) svarade från Alexandria. Efter ryktet att hans biblioteksföreståndare Aristofanes avsåg att överge honom och bege sig till konkurrenten i Pergamon blev han ursinnig och lät Aristofanes sättas i fängelse. Han förbjöd också export av bokrullarnas råvara, papyrus. Priset på papyrus hade redan gått upp på grund av stor efterfrågan. Därför valde Pergamonborna ett annat material som tidigare prövats i Egypten, Mesopotamien och Jonien. De började skriva på skinnrullar av lamm, kalv och framför allt killing som efter stadens namn kom att kallas pergament. En dag tömdes plötsligt Pergamons bibliotek. Det var inte en förbannelse av arvingarna till Aristoteles Lykeion eller någon hämndaktion från den Ptolemaioska dynastin som var orsaken, utan en överdådig gest av en ny härskare. När Marcus Antonius 36 f  Kr gifte sig med Kleopatra gav han henne denna kulturskatt på 200 000 bokrullar som bröllopspresent.

Men världens största bibliotek i Alexandria drabbades också av olyckor. Det brann och plundrades i en rad händelser genom århundradena. Först brändes biblioteket under Julius Caesars belägring av staden 48 f Kr, av misstag sägs det. År 270 e Kr förstördes det av romerska kejsaren Aurelianus och drygt 100 år senare, år 391, beordrade kejsar Theodosius, på inrådan av patriarken Theofilos av Alexandria, att alla hedniska tempel skulle förstöras, där­ibland biblioteket. Sedan ödelades det under islams erövring av landet år 642. Biblioteket i Alexandria hade nu nästan ingenting kvar av sin storhet. De härskande har genom seklerna varit starkt medvetna om bokens makt. Böcker har censurerats, förbjudits och bränts. I maj 1933 eldade nazisterna upp tiotusentals böcker i Berlin. General Pinochet lät avlägsna ”Don Quijote” från alla bibliotek i Chile på grund av att det i romanen fanns ett argument för civil olydnad. Samma år som det nya biblioteket invigdes i Alexandria, 2003, lät de allierade sina soldater och inhemska vandaler skövla nationalarkivet, ­arkeologiska museet och nationalbiblioteket i Bagdad. På ett par timmar försvann en stor del av mänsklighetens äldsta dokumenterade historia.

Böcker ger oss möjligheten att bevara och föra vidare det kollektiva minnet. Genom böcker tar vi del av andras erfarenheter, skaffar oss kunskap om världen och om oss själva. Borges kallade universum för en bok och i hans föreställningsvärld var paradiset ett bibliotek.

Numera samlas all litteratur och kunskap, ja, tusentals böcker i ett litet chip. Den digitala teknikens utveckling går svindlande fort. Biblioteken kommer kanske snart att bli ett minne blott. Men boken kommer att finnas kvar, om än i många andra skepnader. För människan kommer alltid att ha något att berätta, uppfinna och upptäcka. Hon kommer fortsätta att skriva historia. Och det känns befriande att se en “tänkande August”, en bokmal ur den yngre generationen, sitta på sätet bredvid i tunnelbanan försjunken i en bok.

Turhan Kayaoglu är journalist, författare och översättare.

Rupert Brooke

Han var en nationell idol, dyrkad lika mycket för sin skönhet som för in patriotiska poesi. För 100 år sedan stupade Rupert Brooke i första världskriget, 27 år gammal, och kom därmed att peronifiera förlusten av en barndomsidealiserande brittisk förkrigsvärld.

Rupert Brooke

1887-1915

The Soldier


If I should die, think only this of me:

That there’s some corner of a foreign field

That is for ever England. There shall be

In that rich earth a richer dust concealed;

A dust whom England bore, shaped, made aware,

Gave, once, her flowers to love, her ways to roam,

A body of England’s, breathing English air,

Washed by the rivers, blest by suns of home.

And think, this heart, all evil shed away,

A pulse in the eternal mind, no less

Gives somewhere back the thoughts by England given;

Her sights and sounds; dreams happy as her day;

And laughter, learnt of friends; and gentleness,

In hearts at peace, under an English heaven. 

Jubilarer!

150px-Miguel_de_Cervantes2_1.2180px-Shakespeare_1

”William Shak-speare – som namnet stavas på samtida tryckta texter – dog 1616, 52 år gammal. Han dog på sin födelsedag den 23 april – samma dag som Cervantes. En lycklig era av språklig upptäckariver, av formexperiment och känsla för bitsk ironi var över. Tiden blev alltmer bister.1642 stängde puritanerna alla engelska teatrar: Man ansåg att scenen var en plats för osedlighet  och  överdrivna utopiska drömmar.

Se även

 Apropos att man ska ha premiär på Kung Lear på Uppsala stadsteater i kväll

 har Lars Ring skrivit en intressant understreckare :

Terrorhotet närde Shakespeares geni

Ett religiöst betingat mordförsök på kung Jakob I skrämde slag på hela England och kom att sätta sin prägel på två av Shakespeares mest centrala verk, ”Kung Lear” och ”Macbeth”. Mot bakgrund av pjäsernas tidsbundenhet har de visat sig häpnadsväckande tidlösa.

Linus Tunströms ­uppsättning av ”Kung Lear” har premiär på Uppsala stadsteater 23/1.
Linus Tunströms ­uppsättning av ”Kung Lear” har premiär på Uppsala stadsteater 23/1. Foto: Micke Sandström

William Shak-speare – som namnet stavas på flera samtida tryckta texter – dog 1616, 52 år gammal. Han dog på sin födelsedag den 23 april – samma år och dag som Cervantes. En lycklig era av språklig upptäckariver, av formexperiment och känsla för bitsk ironi var över. Tiden blev alltmer bister. 1642 stängde puritanerna alla engelska teatrar: man ansåg att scenen var en plats för osedlighet och överdrivna utopiska drömmar. I år är det alltså exakt 400 år sedan barden från Stratford gick ur tiden. Därmed kommer också mängder av storslagna och nytänkta uppsättningar att sättas upp på många teatrar – som den av ”Kung Lear” på Uppsala stadsteater, med premiär i morgon, där Marie Göranzon axlar titelrollen. En hel del böcker kommer också att publiceras, Shake­speareforskningen tycks aldrig stå still.

James Shapiros läsvärda ”The year of Lear. Shakespeare in 1606” (Faber & Faber) kom ut under senhösten. Verket liknar föregångaren, den geniala och flerfaldigt prisbelönta ”1599. A year in the life of William Shakespeare”, som beskrev tillkomsten av ”Henrik V”, ”Julius Ceasar” och ”Som ni vill ha det”. Shapiro visade där elegant och påläst hur pjäserna speglar samtiden, kriget på Irland och hur drottning Elisabet behandlar sin favorit, möjligen älskaren, earlen av Essex.

”The year of Lear” skildrar tillkomsten av ”Kung Lear” men också ”Macbeth” och ”Antonius och Kleopatra”. ”Lear” spelades annandagen 1606 inför kung Jakob, tillkomstdatum för övriga pjäser är antaganden som författaren helt rimligt, efter språkliga analyser, attribuerar till detta händelserika år.

1606 var ett svårt och svart år för Jakob I. Han var relativt nytillträdd och fick slåss för sin önskan att skapa en ­brittisk union av England, Skottland och Irland. Samma år seglade skepp från England för att bilda den första nordamerikanska kolonin (vilket Shakespeare kom att använda när han skrev ”Stormen”). Pesten slog till igen med obönhörlig styrka. Den danske kungen Kristian IV kom på statsbesök och för att hälsa på sin syster Anne som var gift med Jakob. Det var ett pampigt besök som slutade med att Kristian reste hem bakfull och tämligen osams med sin svåger som mest ville jaga.

Den stora katastrofen inträffade dock redan ­under hösten 1605. Den 5 november avslöjades ett stort anlagt bombattentat mot kungen och hela överhuset. En grupp katoliker lyckades samla en enorm mängd krut för att spränga Westminsterpalatset men avslöjades kvällen innan och efter en intensiv jakt infångades samtliga skyldiga; en viss Guy Fawkes stod vakt vid tunnorna och greps omedelbart. Upprorsmännen avrättades under tids­typiskt råa och spektakulära former: hängning, ­rådbråkning och bål. Ännu idag firar britter Guy Fawkes night som en tacksägelserit över att Jakob räddades undan en säker död.

Det som kom att utmärka den allmänna mentaliteten 1606 var insikten om hur lätt ett storskaligt terrorattentat kan bringa oordning och kaos. Året präglades av en känsla av intighet, alienation och undergångsstämningar. Tiden var verkligen ur led.

Shapiro stryker under att Shakespeares verk nästan alltid bygger på andra källor. Han tar en historik, en gammal pjäs eller plockar fram Plutarchos och skapar stora verk genom sin känsla för dramatik och retoriska figurer. Saker som upphovsrätt och romantisk kult av det ensamma geniet var inte uppfunna. Shakespeare var en kompilatör, och en genial sådan. Pjäser omarbetades hela tiden, obönhörligt – det kan man förstå om man exempelvis läser den första tryckta utgåvan av ”Kung Lear” från 1608 och jämför den med folioutgåvan från 1623. Skillnaderna är stora.

”Kung Lear” bygger på en anonym pjäs från 1590 med titeln ”King Leir”, som spelats av Shakespeares trupp The King’s Men. Shapiro menar att stycket i Shakespeares utformning speglar den nya kungliga viljan att skapa en union – och att den karta som läggs ut på golvet föreställer Storbritannien med Skottland och Wales. Handlingen kretsar kring ­vilka katastrofer som inträffar när Lear vill dela på sitt land och kan därmed förstås som en plädering för unionen. Pjäsen är också den första där Shake­speare använder Britannien och brittisk istället för England och engelsk.

Jakob kan dock knappast ha varit bekväm med hur pjäsen låter kungen bli galen och dö. Leir/Lear är visserligen en sagokung (om än även nämnd av historikern Holinshed), men en stor del av texten skildrar hur Lear irrar naken på en hed och så småningom, mycket mänskligt, dör av brustet hjärta – efter att inledningsvis varit föraktfullt brutal mot sin favoritdotter Cordelia som inte velat smickra honom mer än det som är rimligt, och därför blir utan arv.

Shapiro menar att den intighet som tiden känner blivit del av pjäsen. Ordet nothingness och en rad negationer återkommer gång på gång. ”Av ingenting blir inget”, som Lear säger till sin dotter när hon vägrar sockra sin kärlek. Till detta lägger Shakespeare en parallellhandling där en son sticker ut ögonen på sin far. Också slutet gör han om totalt: ”Leir” slutar lyckligt, allt blir återställt och alla får varandra. ”Lear” slutar som bekant fruktansvärt, och blir för publiken nästan outhärdlig. Här finns inget kan fungera som etisk kompass. Slutet är nattsvart, det mest tragiska Shakespeare någonsin skrev. ”Kung Lear” rymmer en nihilism och ett mentalt landskap, stormpiskat och ödsligt, det mänskliga villkoret alldeles utplundrat på mening. Pjäsen sammanfattar den chock samtiden drabbats av, ett elfte september, 1606.

Två akuta frågeställningar kom att prägla 1606 – dels den stora frågan om vad ondska är och varför människor begår onda handlingar – men också den om det som vid tiden kallades equivocation: ett praktiskt sätt för den förbjudna minoriteten katoliker att klara sig ur besvärliga rättegångar och rannsakningar genom halvsanningar eller retoriska knep. En person säger en sak högt, men förnekar den tyst inom sig själv. Att ljuga var en synd men att med språkliga tekniker klara sig undan fängelsestraff och avrättning blev en utväg. Ordet kan förenklat översättas med tvetydighet. Shakespeares roller är visserligen alltid bra på att tala med kluven tunga men nu handlar det inte bara om ordlekar utan om att dölja förbjudna åsikter och att tro på ”fel” lära.

”Macbeth” bygger på den diskussion som utbröt efter att man hittat texter där anhängarna till katolicismen, som nu mer än någonsin uppfattades som möjliga terrorister, uppmanades att använda ­equivocation. Att högt förneka men att tyst lägga till förbehåll. Gud såg allt och förstod att alla sätt att slingra sig var av godo för den sanna tron.

Att djävulen var reell 1606 var det ingen tvekan om, men vilka smittades av ondskan och hur? Shapiro redogör för en mängd charlataner, särskilt kvinnor som kräks upp spik och säger sig kunna förutspå framtiden, och visar att många avslöjades. Karriäristen Macbeth som träffar häxor redan under första akten blir ett exempel på vad som lockar fram tvetydigheter och blodiga handlingar ur en svag människa.

”Macbeth” är en moralitet om själva grundbulten för social existens: vikten av att tro att sanning och godhet faktiskt existerar. Om inte så kommer varken sanning, tro eller tillit att finnas kvar. Tiden anar en farlig relativism som på djupet hotar alla, lika mycket som faktiska bombdåd.

”Macbeth” blandar syner, halvkvädna spådomar och begär. Ingenting av det som utlovas av häxtrion blir till verklighet. Allt är språksprång, det sagda har dolda tillägg som tvingar fram andra skeenden. Pjäsen visar hur bedrägliga utsagor kan vara. Språket är en scen, en verbal spelplats som kan dölja lika bra som att avslöja och hålla fram. Teatern är den ultimata platsen att undersöka språket som lögn.

Pjäserna ”Kung Lear” och ”Macbeth” skildrar en tid som ifrågasätter sin grundval. Världen växer, värderingar förändras. Stabilitet, kungamakt och tro kommer på glid – detta skapar grunden för dessa pjäser, menar Shapiro. Även om ”Macbeth” kan ses som ett sätt att rättfärdiga den succession som kung Jakob är del av så är pjäsen också ett sätt att diskutera vem som äger rätten till makten, och hur man tillskansar sig den.

Avslutningsvis behandlar ”The year of Lear” ­också ”Antonius och Kleopatra”. Shapiro menar att stycket fungerar som ett sätt att nostalgiskt blicka tillbaka på den elisabetanska tiden. Den rad tidiga pjäser som förut beskrivit skeendet har utmålat Kleopatra som en sköka, men Shakespeare ger hennes kärlek ord och mening. Hennes död skildras svår­slaget poetiskt. Här blir hon en kvinna som dör för sin kärlek till Antonius – läs Essex. Shapiro visar hur texten till stor del baseras på Plutarchos men också hur den skiljer ifrån förlagan och ger den lyster.

James Shapiro visar hur man lägger pussel. Han samkör historiska fakta med Shakespeares pjäser, fyller på med detaljer och ger interiörer från rummet som Shakespeare hyrt på Silver Street. Han zoomar in och ut, ser på världen 1606 från en bred brittisk horisont men också på det lilla livet vid S:t Olave’s church. Han berättar om pesten, och hur själva tilltron på tillvaron som tillförlitlig, meningsfull struktur skakas om. Han är utpräglat akademisk men vågar ifrågasätta fastslagna sanningar om verksföljden.

Mitt i denna turbulens befinner sig William Shakespeare, som andas sin tid och med hjälp av bläck förflyttar den till papper – och till oss. Ty just det är Shapiros budskap: pjäserna är bundna till historiska skeenden men transformeras av Shakespeare till studier av individer och mänskliga mekanismer som är tidlösa och eviga.

Fantasys upphovsman?

Charles-Williams-Author-Inklings-1930s-Profile-Picture

Charles Williams

1886-1945

”Jag börjar misstänka att vi lever i ´Williams tidsålder´och att vår vänskap med dig blir vår enda passersedel till berömmelsen”

Så skrev Oxfordprofessorn C S Lewis, känd som Jack bland vännerna, i maj 1938 i ett gratulationsbrev till till vännen Charles Williams när denne givit ut sin första teologiska bok.

Så inleddes häromdagen understreckaren i SvD

Klicka  på  Charles Williams ovan och läs resten!

Understreckare: Golo Mann

Jag har ju travar med gamla SvD

”som jag ska läsa när jag får tid” 

 Bland mina gamla sparade understreckare läser jag en från 27/7 2004 :

  Golo Mann var den av sex syskon som mest liknade deras far Thomas, till läggning, utseende och åskådning. Genom att inte bli författare konkurrerade han inte med sin far, men

hans livs hemlighet var att han hade velat bli berättare.

÷

Angenäm avkoppling efter trädgårdsflitig sommardag.

Johan Hus

Jan Hus, tyska Johannes Huss, född cirka 1371, död 6 juli 1415 i Konstanz, 

 var en böhmisk reformator. Hus var rektor vid universitetet i Prag samt predikant, 

och en föregångare till reformatorn Martin Luther.

I min förstklassiska historiundervisning i realskolan, ledd av ”Klotis”, lärde jag mig att trettioåriga kriget startade genom en händelse i Prag, den s.k. defenestrationen. I samma andetag nämndes Johan Hus som inspiratör. Detta hade till följd att jag trodde Johan Hus var aktiv i början på 1500-talet.

Jag blev därför förvånad

när jag läste understreckaren på 600-årsdagen av hans uppeldning -som skedde 1416!

I am still confused, but…