Jubilarer!

150px-Miguel_de_Cervantes2_1.2180px-Shakespeare_1

”William Shak-speare – som namnet stavas på samtida tryckta texter – dog 1616, 52 år gammal. Han dog på sin födelsedag den 23 april – samma dag som Cervantes. En lycklig era av språklig upptäckariver, av formexperiment och känsla för bitsk ironi var över. Tiden blev alltmer bister.1642 stängde puritanerna alla engelska teatrar: Man ansåg att scenen var en plats för osedlighet  och  överdrivna utopiska drömmar.

Se även

 Apropos att man ska ha premiär på Kung Lear på Uppsala stadsteater i kväll

 har Lars Ring skrivit en intressant understreckare :

Terrorhotet närde Shakespeares geni

Ett religiöst betingat mordförsök på kung Jakob I skrämde slag på hela England och kom att sätta sin prägel på två av Shakespeares mest centrala verk, ”Kung Lear” och ”Macbeth”. Mot bakgrund av pjäsernas tidsbundenhet har de visat sig häpnadsväckande tidlösa.

Linus Tunströms ­uppsättning av ”Kung Lear” har premiär på Uppsala stadsteater 23/1.
Linus Tunströms ­uppsättning av ”Kung Lear” har premiär på Uppsala stadsteater 23/1. Foto: Micke Sandström

William Shak-speare – som namnet stavas på flera samtida tryckta texter – dog 1616, 52 år gammal. Han dog på sin födelsedag den 23 april – samma år och dag som Cervantes. En lycklig era av språklig upptäckariver, av formexperiment och känsla för bitsk ironi var över. Tiden blev alltmer bister. 1642 stängde puritanerna alla engelska teatrar: man ansåg att scenen var en plats för osedlighet och överdrivna utopiska drömmar. I år är det alltså exakt 400 år sedan barden från Stratford gick ur tiden. Därmed kommer också mängder av storslagna och nytänkta uppsättningar att sättas upp på många teatrar – som den av ”Kung Lear” på Uppsala stadsteater, med premiär i morgon, där Marie Göranzon axlar titelrollen. En hel del böcker kommer också att publiceras, Shake­speareforskningen tycks aldrig stå still.

James Shapiros läsvärda ”The year of Lear. Shakespeare in 1606” (Faber & Faber) kom ut under senhösten. Verket liknar föregångaren, den geniala och flerfaldigt prisbelönta ”1599. A year in the life of William Shakespeare”, som beskrev tillkomsten av ”Henrik V”, ”Julius Ceasar” och ”Som ni vill ha det”. Shapiro visade där elegant och påläst hur pjäserna speglar samtiden, kriget på Irland och hur drottning Elisabet behandlar sin favorit, möjligen älskaren, earlen av Essex.

”The year of Lear” skildrar tillkomsten av ”Kung Lear” men också ”Macbeth” och ”Antonius och Kleopatra”. ”Lear” spelades annandagen 1606 inför kung Jakob, tillkomstdatum för övriga pjäser är antaganden som författaren helt rimligt, efter språkliga analyser, attribuerar till detta händelserika år.

1606 var ett svårt och svart år för Jakob I. Han var relativt nytillträdd och fick slåss för sin önskan att skapa en ­brittisk union av England, Skottland och Irland. Samma år seglade skepp från England för att bilda den första nordamerikanska kolonin (vilket Shakespeare kom att använda när han skrev ”Stormen”). Pesten slog till igen med obönhörlig styrka. Den danske kungen Kristian IV kom på statsbesök och för att hälsa på sin syster Anne som var gift med Jakob. Det var ett pampigt besök som slutade med att Kristian reste hem bakfull och tämligen osams med sin svåger som mest ville jaga.

Den stora katastrofen inträffade dock redan ­under hösten 1605. Den 5 november avslöjades ett stort anlagt bombattentat mot kungen och hela överhuset. En grupp katoliker lyckades samla en enorm mängd krut för att spränga Westminsterpalatset men avslöjades kvällen innan och efter en intensiv jakt infångades samtliga skyldiga; en viss Guy Fawkes stod vakt vid tunnorna och greps omedelbart. Upprorsmännen avrättades under tids­typiskt råa och spektakulära former: hängning, ­rådbråkning och bål. Ännu idag firar britter Guy Fawkes night som en tacksägelserit över att Jakob räddades undan en säker död.

Det som kom att utmärka den allmänna mentaliteten 1606 var insikten om hur lätt ett storskaligt terrorattentat kan bringa oordning och kaos. Året präglades av en känsla av intighet, alienation och undergångsstämningar. Tiden var verkligen ur led.

Shapiro stryker under att Shakespeares verk nästan alltid bygger på andra källor. Han tar en historik, en gammal pjäs eller plockar fram Plutarchos och skapar stora verk genom sin känsla för dramatik och retoriska figurer. Saker som upphovsrätt och romantisk kult av det ensamma geniet var inte uppfunna. Shakespeare var en kompilatör, och en genial sådan. Pjäser omarbetades hela tiden, obönhörligt – det kan man förstå om man exempelvis läser den första tryckta utgåvan av ”Kung Lear” från 1608 och jämför den med folioutgåvan från 1623. Skillnaderna är stora.

”Kung Lear” bygger på en anonym pjäs från 1590 med titeln ”King Leir”, som spelats av Shakespeares trupp The King’s Men. Shapiro menar att stycket i Shakespeares utformning speglar den nya kungliga viljan att skapa en union – och att den karta som läggs ut på golvet föreställer Storbritannien med Skottland och Wales. Handlingen kretsar kring ­vilka katastrofer som inträffar när Lear vill dela på sitt land och kan därmed förstås som en plädering för unionen. Pjäsen är också den första där Shake­speare använder Britannien och brittisk istället för England och engelsk.

Jakob kan dock knappast ha varit bekväm med hur pjäsen låter kungen bli galen och dö. Leir/Lear är visserligen en sagokung (om än även nämnd av historikern Holinshed), men en stor del av texten skildrar hur Lear irrar naken på en hed och så småningom, mycket mänskligt, dör av brustet hjärta – efter att inledningsvis varit föraktfullt brutal mot sin favoritdotter Cordelia som inte velat smickra honom mer än det som är rimligt, och därför blir utan arv.

Shapiro menar att den intighet som tiden känner blivit del av pjäsen. Ordet nothingness och en rad negationer återkommer gång på gång. ”Av ingenting blir inget”, som Lear säger till sin dotter när hon vägrar sockra sin kärlek. Till detta lägger Shakespeare en parallellhandling där en son sticker ut ögonen på sin far. Också slutet gör han om totalt: ”Leir” slutar lyckligt, allt blir återställt och alla får varandra. ”Lear” slutar som bekant fruktansvärt, och blir för publiken nästan outhärdlig. Här finns inget kan fungera som etisk kompass. Slutet är nattsvart, det mest tragiska Shakespeare någonsin skrev. ”Kung Lear” rymmer en nihilism och ett mentalt landskap, stormpiskat och ödsligt, det mänskliga villkoret alldeles utplundrat på mening. Pjäsen sammanfattar den chock samtiden drabbats av, ett elfte september, 1606.

Två akuta frågeställningar kom att prägla 1606 – dels den stora frågan om vad ondska är och varför människor begår onda handlingar – men också den om det som vid tiden kallades equivocation: ett praktiskt sätt för den förbjudna minoriteten katoliker att klara sig ur besvärliga rättegångar och rannsakningar genom halvsanningar eller retoriska knep. En person säger en sak högt, men förnekar den tyst inom sig själv. Att ljuga var en synd men att med språkliga tekniker klara sig undan fängelsestraff och avrättning blev en utväg. Ordet kan förenklat översättas med tvetydighet. Shakespeares roller är visserligen alltid bra på att tala med kluven tunga men nu handlar det inte bara om ordlekar utan om att dölja förbjudna åsikter och att tro på ”fel” lära.

”Macbeth” bygger på den diskussion som utbröt efter att man hittat texter där anhängarna till katolicismen, som nu mer än någonsin uppfattades som möjliga terrorister, uppmanades att använda ­equivocation. Att högt förneka men att tyst lägga till förbehåll. Gud såg allt och förstod att alla sätt att slingra sig var av godo för den sanna tron.

Att djävulen var reell 1606 var det ingen tvekan om, men vilka smittades av ondskan och hur? Shapiro redogör för en mängd charlataner, särskilt kvinnor som kräks upp spik och säger sig kunna förutspå framtiden, och visar att många avslöjades. Karriäristen Macbeth som träffar häxor redan under första akten blir ett exempel på vad som lockar fram tvetydigheter och blodiga handlingar ur en svag människa.

”Macbeth” är en moralitet om själva grundbulten för social existens: vikten av att tro att sanning och godhet faktiskt existerar. Om inte så kommer varken sanning, tro eller tillit att finnas kvar. Tiden anar en farlig relativism som på djupet hotar alla, lika mycket som faktiska bombdåd.

”Macbeth” blandar syner, halvkvädna spådomar och begär. Ingenting av det som utlovas av häxtrion blir till verklighet. Allt är språksprång, det sagda har dolda tillägg som tvingar fram andra skeenden. Pjäsen visar hur bedrägliga utsagor kan vara. Språket är en scen, en verbal spelplats som kan dölja lika bra som att avslöja och hålla fram. Teatern är den ultimata platsen att undersöka språket som lögn.

Pjäserna ”Kung Lear” och ”Macbeth” skildrar en tid som ifrågasätter sin grundval. Världen växer, värderingar förändras. Stabilitet, kungamakt och tro kommer på glid – detta skapar grunden för dessa pjäser, menar Shapiro. Även om ”Macbeth” kan ses som ett sätt att rättfärdiga den succession som kung Jakob är del av så är pjäsen också ett sätt att diskutera vem som äger rätten till makten, och hur man tillskansar sig den.

Avslutningsvis behandlar ”The year of Lear” ­också ”Antonius och Kleopatra”. Shapiro menar att stycket fungerar som ett sätt att nostalgiskt blicka tillbaka på den elisabetanska tiden. Den rad tidiga pjäser som förut beskrivit skeendet har utmålat Kleopatra som en sköka, men Shakespeare ger hennes kärlek ord och mening. Hennes död skildras svår­slaget poetiskt. Här blir hon en kvinna som dör för sin kärlek till Antonius – läs Essex. Shapiro visar hur texten till stor del baseras på Plutarchos men också hur den skiljer ifrån förlagan och ger den lyster.

James Shapiro visar hur man lägger pussel. Han samkör historiska fakta med Shakespeares pjäser, fyller på med detaljer och ger interiörer från rummet som Shakespeare hyrt på Silver Street. Han zoomar in och ut, ser på världen 1606 från en bred brittisk horisont men också på det lilla livet vid S:t Olave’s church. Han berättar om pesten, och hur själva tilltron på tillvaron som tillförlitlig, meningsfull struktur skakas om. Han är utpräglat akademisk men vågar ifrågasätta fastslagna sanningar om verksföljden.

Mitt i denna turbulens befinner sig William Shakespeare, som andas sin tid och med hjälp av bläck förflyttar den till papper – och till oss. Ty just det är Shapiros budskap: pjäserna är bundna till historiska skeenden men transformeras av Shakespeare till studier av individer och mänskliga mekanismer som är tidlösa och eviga.

3 reaktion på “Jubilarer!

  1. Väldigt intressant! Jag tröttnar aldrig på att läsa artiklar och böcker om Shakespear.
    En gång läste jag en teori om att Shakespear själv var katolik (i hemlighet) och att förklaringen till att det fanns så många okända skeeenden i hans liv var att han levde detta hemliga katolska liv i skymundan. Något som ovanstående bok inte verkar alls tro.

  2. Pingback: Metamorfos | Vikeningarna funderar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *