Charles Aznavour

 Jag har ju tidigare berättat om käre makens och min gemensamma utlandsresa,

TILL

Paris 1955
Vi åkte efter avklarad termin ner till Paris där vi på Pers fars bekostnad bodde i 3 veckor
Pers far :Karl Johan var ”utlånad” av sin arbetsgivare Bofors till franska staten för att ”kontrollera” en export av Boforskanoner.
÷
Det var ju ”efterkrigstid” – Nöjesliv och kultur började så smått att återhämta sig. Det var ett stort utbud med kabareer och uppträdanden
MEN
Turismen hade inte riktigt kommit igång så publiken hade inte börjat strömma till.
Detta hade till följd att det cirkulerade en mängd fribiljetter.
Både hotellvärd och” les Pompeir” hade gott om fribiljetter som ”den gamle” och jag överöstes med.
Det resulterade i vi såg en kabaré på lÓlympia med den unge Aznavour  tre ggr! (31)
Vi hamnade ju mitt i smeten bara ett stenkast fråm Boulevard des´Italiens. Vi kastade oss ut i den befriade staten – vi var inte så många turister på den tiden. Utanför ett etablissement på Boulevard des Capucines stod man och sålde biljetter till en musikshow på ”Olympia”. Vi köpte och steg in. jag minns fortfarande det fantastiska programmet!:
 
It may have opened as a music hall under the German occupation of France during World War II, but certainly in 1945 after the Liberation, it was a music hall free to Allied troops in uniform. Attendees had to listen to the playing of four national anthems before the varied programs that always ended with a spirited French can-can performed by dancers, some of whom were no longer young. Thereafter, at times it may have reverted to movies again until Bruno Coquatrix revived it as a music hall with a grand re-opening in February 1954. 
÷
Således ett drygt år före vårt besök i Paris
”Charles Aznavour  sjöng således. Det stod i programmet att han var armenier minns jag.
Sedan var det mimkonstnären Marcel Marceau
 
Kvinnlig sångstjärna var Patachou
Slutnumret var Sidney Bechets orkester med fullt ös!”
÷
Det jag minns bäst är Marcel Marceau och Charles Aznavour:
Charles Aznavour ursprungligen Chahnour Varinag Aznavourian (armeniska: Շահնուր Վաղինակ Ազնավուրեան), född 22 maj1924 i Paris, är en fransk, senare naturaliseradarmenisk, viskompositör, sångare och skådespelare. Aznavour har tillhört Frankrikes mest populära sångare under ett halvt sekel. Hans genombrott kom när Edith Piaf tog med honom på turné i Frankrike och USA.Riktigt erkänd blev Aznavour i början på 1960-talet. Bland hans mest kända sånger finns ”She” från 1974.
Still going strong!

Nu är han 93 år

Aznavour talar flera språk och har sjungit på såväl franska, engelska, tyska, spanska som italienska, något som underlättat hans internationella karriär. I en omröstning 1998 på Time Online och CNN utsågs han till århundradets artist med 18% av rösterna, före Elvis Presley, Bob Dylan och Frank Sinatra.[2]

Förutom som sångare har Aznavour också medverkat som skådespelare i ett stort antal filmer. Sin senaste turné inledde han 2014.

Aznavour är sedan 1968 gift med svenskan Ulla, född Thorsell.

Adventskost

Blodpudding

Croque Monsieur 

är ju ett fantastiskt mellanmål:

lättlagat, lättätet och lättsmält! 

med ingredienser som man som regel har hemma!

Det var en rätt vi tände på i Paris!

2001 var vi där med en 15-årig JOHAN som
krävde
 5-6 STADIGA mål dagligen.
vi åt 3-4, de övriga 1-2 fick han äta ensammen som Croque Monsieur.
Väl hemkomna infogade vi den i ”husmanskosten”

I Paris

var jag första gången 1955

skickade jag det här vykortet till min mormor

Fru Anna Öberg

Skogslund

Hå Hamneda

Suéde

med texten

Kära mormor!

Som synes på kortet är jag nu i Paris.Jag har bara varit här i 2 dagar så bara en del av stadens många sevärdheter är avverkade – Triumfbågen och Eiffeltornet har jag hunnit med och dessutom flanerat på gatorna och tittat på folklivet både på dagen och natten. När jag får mer att berätta kommer brev.

Gunilla

Här är foton vi tog

1955 fick man klättra upp i Notre Dame
Det gjorde jag varje gång till den här gargoylen jag var i Paris fram till 2002
var det plötsligt inte  tillåtet längre
DET VAR BÄTTRE FÖRR…

Mest om Paris

 För ett drygt år sedan tyade jag med att äntligen läsa

en av mina böcker av

och om

Nu har jag avnjutit nästa, som innehåller teckningar och essäer om Paris.

Även denna har jag fått av ”Morbror Allan”.

Den är utgiven 1969, med Förord av Jolo  och Iwan W. Fischerström.

Den kostade ursprungligen 42.50, men inköptes, troligen på bokrea, för 4.50.

Känslan av att läsa den kan jämföras med att lyssna på en romans med Jonas!

Illustrationerna är mästerliga

Ännu mer om Paris

På topp!

När jag letade efter bilder från vår resa till Egypten,

blev jag varse även de här:

Här är jag,1958, på taket till Milanodomen.

Liksom när det gäller Notre Dame var det inte tillåtet för turister att äntra taket

när vi återvände på 90-talet!

proxy

Däremot

uppmuntrades det1987, att bestiga taket på Empire State Building!

Damen i förgrunden svärdotter Ingrid.

I Paris

Jag var ju i London den 17 oktober och hörde

Jonas Kaufmann

sjunga sitt Pucciniprogram.

Dagen därpå åkte han till Berlin och hämtade sitt pris ”Sänger des Jahres”

 SEDAN

har han ”krankheitsbedingt” ställt in ALLT.

Hans beundrarskara på Facebook: ”Jonas Kaufmanns Fans” har varit bekymrade…

MEN

 Sedan i går lär han ha siktats i PARIS!

(han har Premiär på ”La Damnation de Faust” 8 december på Opera Bastille

Snopet!

Under mitt återställande av ordningen i mitt bibliotek dök den här boken upp.

Det är en gammal läsecirkelbok från 1967, en roman av Georges Simenon ”La mort d´Auguste”.

På 60 – 70-talet läste jag ju åtskilliga av hans Maigret-deckare, gärna på franska, ofta som reselektyr vid besök i Frankrike.

DÄRFÖR

Blev jag inspirerad att börja spontanläsa.

OCH

 det gick som tåget

(Den var översatt till svenska)

Även i romanen har han en enkel, korthuggen prosa. Mannen som dör är en 78-åring, en ”lantis” som i 20-årsåldern kommer till Paris, öppnar bistro, som han tillsammans med en son arbetar upp till en tvåstjärnig restaurang.

På romanens fjärde sida faller Auguste, mitt under pågående middagsservarande, plötsligt död ner. Sonen Antoines och den övriga personalens viktigaste uppgift blir att skyndsamt undanskaffa liket så att  middagsätarna inte blir störda.

Efter stängningsdags blir det aktuellt att kontakta Antoine´s båda bröder. De kommer på natten och är endast intresserade av hur mycket de kommer att få ärva…

÷

ALLT

som har med restaurangen och dess drivande att göra är ordrikt och detaljrikt skildrat 

MEDAN

 människoskildringen är ytterst karg .

FÖRST

tycks de båda bröderna misstänka Antoine för att ha stoppat Faderns pengar i egen ficka

SEDAN 

hittar man en nyckel , troligen till ett bankfack.

MEN

Det är söndag

det blir till att vänta till måndag för att lura ut VILKEN bank.

Jag läser och bläddrar

OCH

PRECIS som HEMLIGHETEN

är i färd med att avslöjas

TAR SIDORNA SLUT

De sista 10-20 ss fattas!

Jag kommer ALDRIG att få reda på vad som fanns i bankfacket!

Utsupet sa´ Wadman!

sa´s det ofta i mitt barndomhsem vilket betydde att det mest fanns tomglas i skafferiet.

Det var bara ett talesätt

MEN

Nu kan man ju  på Google få reda på bakgrunden!

Nåväl

Häromveckan var det dags att sätta undan dessa tompavor:

1. Jelen är ett serbiskt öl som vår helnykterist DDM hade hamstrat

vid sitt besök i Belgrad i september

 OCH

 som jag kunde njuta av under Sigges födelsedagsfirande

tillsammans med

utflykter i Sörmlands natur.

Pernodflaskan har funnits i spritförrådet ”en femtan år”.  När vi våren 1955 åkte till Paris för att jag skulle träffa den gamles föräldrar och vi därstädes förlova oss propsade den blivande fästmannen, i Strindbergs efterföljd, att vi skulle dricka absinth – vilket då innebar just denna produkt. Sedan har vi någon gång under 80-90-talet köpt en flaska för att påminna om gamla tider. Men nu är den utsupen!

 I Paris 1955

Efterlämnat

När jag rymde upp efter övernattarna vid sommarfesten,

dök den här boken upp.

Sven Aurén – Pompidou

Jag förflyttades i andanom fyrtiofem år tillbaka i tiden,,,

I Paris våren 1974

…då vi under våra strövtåg ofta passerade den här byggarbetsplatsen

SOM

så småningom fick namnet

CENTRE POMPIDOU

 När jag sedan slog upp den…

 VAR?

har den här boken varit alla dessa år? 

Jag minns SVEN AURÈN som en oerhört duglig utrikeskorrespondent i Paris  under efterkrigsåren varför jag börjar läsa – och slutar inte förrän den är utläst kl 23! Det är en fröjd att återknyta kontakten med denna kvalitetsjournalistik, en sorg att den, liksom Pompidou för länge sedan är borta!

SA berättar först om Pompidous uppväxt i en småbrukarfamilj i Auvergne – kapitlet heter  ”En fransk smålänning”!– hur han sedan genom sin utomordentliga begåvning avancerar genom utbildningssystemet och blir utexaminerad från Ecole Normale Superieure som ETTA.

Han var ju inte särskilt politiskt intresserad – ” 1935 sökte han en tjänst vid Saint Charles-läroverket i Marseille där han undervisade i franska grekiska och latin.”

Han rekryterades så småningom, via en skolkamrat på ENS ,av de Gaulle för att vara en kvalificerad rådgivare i den blivande presidentens kontakter med undervisningsministeriet.:

”Skicka till mig en agrégé som också kan skriva!

Pompidou visade sig ha samma naturbegåvning och totala  mentala utrustning för att leda en stat som  Thomas Cromwell som är huvudpersonen i WOLF HALL

En underbar läsupplevelse är kapitlet ”Förbjudet att förbjuda” som ingående  skildrar ”La grande nuit de Paris”  1968 och vad som sedan följde :

A bas de Gaulle!

La revolution insaissable

Oui aux reformes, non à chienlit

När det gäller detta exempel på journalistik

var det bättre förr!

Boken kommer att vara obligatorisk läsning för barnbarnen

 för att kvalificera sig för fortsatta förmåner!

NK-köp

Redan de gamla grekerna…

Nja ,

Fullt så långt behöver vi inte gå tillbaka

MEN

Väl till vårt första och enda besök i  Grekland 1983.

Bilderna är tagna i Delfi

På den tiden sålde flygvärdinnorna taxfree diverse varor, så på hemvägen köpte jag en parfymflaska. Jag hade alltsedan mitt Parisbesök 1955 använt YvesSaintLaurents Rive Gauge men  inköpte då samme mans  PARIS

Redan 1986 fick jag första barnbarnet. Barnläkare som jag är, är jag  väl medveten om att det första sinne som en nyfödd ”minns med” är lukten. Tiden gick. Under nittiotalet tumlade alltfler barnbarn till världen. Jag började bli nervös för att PARIS inte skulle räcka min tid ut…

Jag återgick till vardags  till RIVE GAUGE, som är lättare att få tag på på ”landet”, använde de återstående dropparna av PARIS endast vid barnbarnsbesök.

Fylld av julstämning

kunde jag inte gå förbi det goa,goa smörgåsbordet…

(lundahumor!)