Läsfröjd II:1

 Ivrigt har jag nu givit mig i kast med bok 2/-12 se ovan. Som bekant har den funnits i hushållet sedan 70-talet och tydligen är det inte bara den gamle som läste den. Jag hade ett motstånd eftersom jag trodde den var väldigt ”high brow”,och under yrkeslivets tråk och tvång inte kände mig kapabel att tillägna mig den…

MEN
Så fel jag hade…
ELLER?
Först, när jag läste de inledande 9 sidorna under rubriken MANDALA , tänkte jag: ”Så dumt av mig att inte läsa detta för trettio år sedan.” Vid närmare eftertanke dock , och när jag jobbade mig igenom kapitel 3 benämnt  Pallas Atena, och som är femtio sidor långt, så är jag glad att jag har väntat tills jag, via ingående studium av Sture Linnérs författarskap är någorlunda bevandrad i Iliaden och Odyssén!

MEN
Vi tar det från början:

Det är en essäbok.
INNEHÅLL

Även det andra kapitlet betitlat Det lysande ögonblicket, är en enkel, koncentrerad,personlig och tydlig beskrivning, denna gång  av begreppet ZEN.
 
I förbifarten berättar han på dessa 17 sidor även  om HAIKU:
”I den japanska litteraturen spelar Zen en betydelsefull roll. Många kännare är ense om att den främste japanske lyrikern genom tiderna  är vandringsmunken Basho,  som levde på 1600-talet. Basho skapade en ny diktform, en kortdikt som kallas för haiku.”
Fagerberg ger också exempel på haikus av Basho och analyserar dem ex:

Stillhet
Cikadornas röster
Genomtränger klippan
Stillheten och klippan representerar här helheten, det förblivande. Det tillfälliga är cikadorna, eller sångstritarna, som är kända för det oväsen de kan prestera. Syftet med haikun är att åstadkomma ett meningsfullt samband mellan dessa två element. Det sambandet skall upplevas i ett ögonblick av klarhet, eller också kan haikun användas som utgångspunkt för meditation.
Sedan skulle jag ge mig i kast med det femtio sidor långa kapitlet om Pallas Atena. På grund av den serena inledningen, och yngsta barnbarnets specialintresse som är grekiska myter, väntade jag mig en faktisk och analytisk berättelse om Atena
För att citera Tony Blair:
I was stunned!
En kortfattade beskrivning av innehållet blir att det handlar om James Joyce´ författarskap, och inleds sålunda:
I ett kafésamtal med sin elev George Borach berättade Joyce att han som tolvåring fängslats av Odyssén, och att han sedan dess ständigt återvänt till dess tema, det mänskligaste och mest omfattande av alla, trots Hamlet, Faust och Dantes gudomliga komedi.
Förklaringen kommer en bit in:
Det finns förstås inget övernaturligt hos Homeros. Visserligen slungar Zeus sin blixt, Poseidon rör upp stormar, Hermes förmedlar budskap och Pallas Atena ger Odysseus nytt mod – men hela denna gudaapparat är ju endast ett sätt att tala i bild. En gud är en framställning i bild av ett element i människans psyke.
På fjärde sidan avsnitt 4 i kapitlet betilat PA läser vi:
Det är vänskapen mellan Pallas Atena och Odysseus som hållit Odyssén levande i tretusen år.
Sedan följer 46 sidors resonemang om vad JJ egentligen försöker säga i Dublinbor resp Ulysses.
MEN
Inemellan finns inskjutna kommentarer som:
Avsnitt 27 
 Mängden fula hus i Stockholm är skrämmande. Kärlek i poseringsateljén, arkitektur i Stockholm, det är samma sak. Dragen i hyresvärdarnas ansikten är tydligt återgivna. Om Kristus kom till Sverige idag skulle han skickas till AMS för omskolning.
Det sex sidor långa avsnittet Guden som skrattade, är en allegori med de grekiska gudarna i en modern tillvaro: Zeus  tittar på ishockey i TV.
”Världsmästerskap,” sa Zeus ”vilken hybris. Det är bara några barbarstater från norra och östra Europa. Jag borde sätta dem på plats. Jag borde slunga min blixt mitt ibland dem. Om bara Dionysos kunde hålla sig borta en stund, så att jag inte skadade också honom”.
Så skildras hur Dionysos också följer ishockeymatchen, vrålar i extas, hoppar högt och viftar med armarna
” Det är han som tagit över,” sa Zeus.” Han är den enda Gud som dyrkas i denna tid. Det enda som duger är det dionysiska smacket, den stora gemenskapsbrasan. Så hade jag inte tänkt mig att det skulle gå. Pallas, vad var det jag hade tänkt mig?
Kommen så här långt var jag väldigt nyfiken på vad kapitlet Hemingway (35 s) skulle innehålla!?
Ännu en gång skiftar SF spår:

Ytligt sett är avsnittet en 35 sidor lång recension av Hemingways roman Över floden in bland träden som publicerades 1950. Fagerberg tycker att det negativa mottagande som denna roman fick vittnar om att   litteraturkritiker världen över grundligt missförstått boken:

Dagskritiken reagerade surt på över floden in bland träden. Man var i stort sett ense: Hemingway hade skrivit sin sämsta bok, också i absolut bemärkelse var det en usel bok. Erfarenheten visar att något annat inte är att vänta när det gäller ett konstnärligt arbete som behandlar ett verkligt och pågående problem och som därför kräver kärlek och självständig tanke hos bedömaren.


Hemingway tog mycket illa vid sig. Det som smärtar en konstnär mest är känslan av att det framälskade verket försvunnit rakt ut i rymden, som Aniara, trots en satsning av alla resurser. Hemingway, som försökt komma vidare från den primitiva stridens schablon, hade blivit ordentligt missförstådd, och därtill kom att han själv måste haft en känsla av att det inre problem han arbetat med inte hade blivit slutgiltigt löst. Den Cantwell  (bokens huvudperson) som dog i baksätet på sin bil efter att ha skrivit sitt testamente till Renata, hade inte hunnit  mer halvvägs. Men även så hade han hunnit längre än de flesta.
—-

Den gamle och havet, som publicerades två år senare, 1952, kan visserligen betraktas som en perfekt illustration till det tredje steget i Jungs utvecklingschema,”den vise mannen”, men den vishet det här gäller är av den art Hemingway hade innan han började arbeta med Cantwell.
Det var alltså fråga om ett återfall. Publik och kritik hälsade den gamle Hemingway med glädje, nu med en tillsats  av sentimentalitet. Kriget vansinne var ännu i friskt minne och det kändes skönt med en oförtruten boy-scout som Den gamle. Upplagorna steg i höjden och Nobelpriset kom på posten: så mycket krut fanns det kvar i Hemingway att han avstod från galaspektaklet i Stockholm.
    Helt dukade han inte under för Dionysos.
 
 Stonewall Jackson 1824-1863
Titeln är ett citat från Stonewall Jackson som ju  skildrats av Frans G Bengtson i Litteratörer och militärer.

Den har jag sedan tidigare  på OM-läsningslistan! 

I kapitel 6 Trådar i väven dyker så äntligen bronshästarna upp. Det är i samband med vad man förstår en turistresa med buss som han vid guidening i St Marcuskyrkan får syn på dem och reflekterar över deras öde ;
I resehandboken stod att bronshästarna var gjutna i Grekland på 300-talet före Kristus.Som eventuell upphovsman angavs självaste Lysippos, ”den störste konstnären enligt de gamles egen uppfattning,” mannen som lät Animas sinnliga gnista springa fram också ur de allvarligaste gudar. Hästarna hade tagit en  plats i mångas fantasi. Någon hade skeppat dem, trodde man, över havet till en triumfbåge i Rom, och därifrån reste de tillbaka mot öster för att sättas upp i Konstantinopels hippodrom. Dogen Dandolo fick syn på dem år 1204 och lastade dem på ett skepp till det mäktiga Venedig. Napoleon tänkte på nytt i triumfbågar och tog dem som krigsbyte till Paris, men hans kejsardöme blev ej gammalt. Efter dess fall återlämnades bronshästarna till Venedig, där står de nu och sjunker sakta i havet.
Turistresan fortsätter till Florens och Uffizierna där han står begrundande framför ett porträtt av 
Efter en tillbakablick till Kina och taoismen, via Dostojevskis Bröderna Karamazov handlar huvuddelen av kapitlet om  Hermann Hesses Stäppvargen utmynnande i:

Grekisk helhet representeras i första hand av Zeus, men Pallas Atena, som står honom närmare än någon annan av de olympiska gudarna, utvecklades av Homeros  till helhetssymbol. Dessutom står hon för impulsen och vägen till helhet, vilket förklarar att Joyce och  Hesse uppfattade henne som Anima. Såväl fågelflickan som Hermione vädjar i början till psykets helhet, men eftersom både Joyce och Hesse sitter fast i tidens sexuella tvångsneuros sker snart en urartning till Kalypso. Bloom och Stäppvargen kommer ingenstans; Bloom leds i själva verket bakåt, till den livmoder ur vilken han kommit. Marion Blooms slutmonolog inskärper med största tydlighet vad som är hans Itaka.
Slutkapitlet i del I :  kapitel 7 Speglar kring Tintomara handlar ganska konkret om tillkomsten av Carl Jonas Love Almqvists   Drottningens juvelsmycke.

Kapitlet avslutas sålunda:

Naturen tindrar i Almqvists prosa – allt måste börja på nytt. Det enda som finns kvar i spillrorna efter det romantiska äventyret är några ord som Tintomara ritat med knappnål på ett löv: Minns verket!

Hur länge ska vi tanklöst pendla fram och tillbaka? Symbolens innebörd är dock tydlig Minns verket.

Nu ska jag ge mig i kast med den andra delen:
STRIDENS ARKETYP 
Följ den spännande fortsättningen!

Sapfo

Återkommer om Sapfo skrev jag för drygt ett år sedan
Vad stort sker sker långsamt….

Efter tjugo år har jag nu läst färdigt 
Den gyllene lyran!

Sin vana trogen går SL noga igenom allt som de sista 200 åren skrivits om Sapfo. Han granskar ”kända” fakta och finner att egentligen är det väldigt litet som är belagt. Likaså är det ovanligt få dikter som faktiskt bevarats, endast EN  i  (sannolikt) fullständigt skick.
MEN
SL konstaterar:Hon har ovedersägligen levt på Lesbos kring år 600 fKr, och är en stor diktare!
Han analyserar ett flertal diktfragment och presenterar åtskilliga översättningar ex
Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall
och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;
tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.
Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.

fragment 31 okänd översättning 

Se även denna understreckare
som ju bl.a. visar på Jesper Svenbros översättning:

Plötsligt framstår han som en gudars like –

just som han ska sätta sig mitt emot dig,
alldeles intill, och han hör dig viska
ömt och förälskat
brista ut i skratt – men i mig slår hjärtat
bultande som ville det spränga bröstet;
möter jag din blick en sekund, går rösten
genast förlorad,
tungan vägrar lyda, den fina elden
går som en signal genom hud och nerver,
allting suddas ut för min syn, jag hör hur
öronen susar,

kallsvett bryter fram och en häftig skälvning

griper mig till slut när jag känner färgen
vika från min kind – jag blir själv med ens en
döendes like.





I am still confused, but on a higher level!

Adonis

Så var det åter dags för Föreläsninsföreninga´:

Denna afton var det Gunvor Andersson som berättade om ”Syrien – landet som alla velat ha”. Reseledare var Bengt Wadensjö.
Hon berättade om de allra första kristna församlingarna och kyrkobyggena, Simon styliten mm.

Gunvor Andersson
MEN
Det som blev kvällens intressantaste information var anekdoten om Bengt W:s glädje över alla vackra vallmor som blommade. Gunvor, som varit biologilärare,  kunde upplysa honom om att de var anemoner – närmare bestämt den röda anemonen som minner om Adonis öde:

 Adonis was killed by a wild boar, said to have been sent variously:

– by Artemis, jealous of Adonis’ hunting skills;
– by Ares, who was jealous of Aphrodite’s love for Adonis;
– by Apollo, to punish Aphrodite for blinding his son, Erymanthus.

Adonis died in Aphrodite’s arms, who came to him when she heard his groans.  
When he died she sprinkled the blood with nectar, from which sprang the short-lived anemone, which takes its name from the wind which so easily makes its petals fall. And so it is the blood of Adonis that each spring turns to red the torrential river, the Adonis River (modern Nahr Ibrahim in Lebanon).

En som också inspirerats av denna gamla myt

Das Lesen XIII

 I blogginlägget Nu äntligen, publicerat den16 mars 2010 noterade jag:

Redan den 14 januari 2008 (Sic!) skriver jag:
Jag tänker ge mig i kast med Sture Linnérs Europas ungtid som samlat damm på skrivbordet i snart sex år.
Det är en dubbel tegelsten 622 sidor.

Redan efter fyra dagar har jag läst 200 sidor och utbrister i glädje.

MEN
Efter ytterligare 100 sidor blir det en paus i läsandet under sommaren.
Sedan har har andra läsprojekt krånglat sig före…
Jag har räknat att jag under 2010 trots allt färdigläste 19 böcker, alltifrån Ett annat liv av PO Enquist till En orolig ande av Bengt Jangfeldt. (se kategori Recension
 MEN
Nu har det således skett :

I förrgår avverkade jag de två SISTA kapitlen.
Etruskerna ss 521-577 och
Roms kungatid  ss 578 – 605
Boken avslutas med Eftertankar, som skrives september 2001, EFTER 9/11
”Nyligen har Västvärldens förbindelser  med Främre Orienten och den muslimska världen över huvud taget aktualiserats på det mest dramatiska sätt genom terrordåden i New York och Washington. Några frågor bland de många som nu tränger sig fram är dessa: Hur kan människor bli så förvridna i sinnet, så desperata att de begår dessa slags helt oförsvarliga illdåd, hur ska man kunna undanröja rekryteringsgrunden för terrorism? Inte minst i nuvarande chocktillstånd är det svårt att hitta svaren. Personligen kan jag tills vidare bara hoppas att man i bedömningen av vad som skett och kommer att hända iakttar den största varsamhet i uttryckssättet. Låt oss, när vi i dessa dagar tänker tillbaka på Dag Hammarskjölds död för fyrtio år sedan, minnas några ord av honom:
Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet – dess bruk med  strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek är också för samhället och släkten ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för den oss bakåt på människoblivandets långa väg.

Så slutar en bok i en skälvande nutid som handlat om 
Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr.

Europas ungtid :5

Nu har jag läst tredje kapitlet från slutet, betitlat:
Den grekiska kulturens begynnande storhetstid ss449-516.

Medan jag läser det erinrar jag mig bokens undertitel:  Nedslag i Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr .
Detta är således inte bara det fjärde avsnittet om den grekiska kulturgryningen, utan också det sista. 400-talets guldålder i Aten med Alkibiades, Themistokles, Sokrates, Platon, Aiskylos, Euripides etc får man läsa om någon annanstans!

MEN
Vi får en noggrann introduktion i kapitlet ” Filosofins födelse”. Sture Linnér påpekar än en gång att när det gäller praktisk kunskap fanns den tidigt i Mesopotamien och Egypten, både avseende himlavalvet, lantmäteriet etc. Babylonierna behärskade  ”Pythagoras´sats 1100 år före P., men skapade ingen generell formulering i stil med ”summan av kvadraterna på kateterna är lika med kvadraten på hypotenusan.”
Det föregående avsnittet (Europas ungtid:4)  inleddes med poeten Archilochus´ beskrivning av den skräck som många kände vid eklipsen år 648 f.Kr.

Den 28 maj 585 förmörkades åter solen, och detta gjorde  abrupt slut på en strid mellan lydierna och mederna i Mindre Asien och fick deras kungar att inse att fred var bättre än gudomlig vrede. 
Men i Miletos i Jonien, på det Anatoliska fastlandets egeiska kust, vann en viss
Thales (c:a 625-545 f.Kr.) berömmelse för att ha förutsagt att den sortens naturfenomen skulle komma att inträffa det året! Han insåg också att solförmörkelseer inte var något hemskt och obegripligt utan naturliga fenomen som kunde förklaras rationellt.

Med den insikten föddes den västerländska filosofin

Thales var inte den första greken som  undrade över världens ursprung och struktur  —
Det revolutionerande med Thales var att han i denna mångskiftande värld såg en underliggande rationell enhet och ordning.
OCH
Han hade många efterföljare i Miletos:
Anaximander (ca 610-546 f.kr.)
Anaximenes
Nära Miletos låg Kolofon där Xenofanes var poet, sångare och filosof.
 SL igen:
Näst efter Pythagoras och Parmenides är Herakleitos den viktigaste av försokratikerna….
De två som i längden fick det största inflytandet av alla försokratiska filosofer var Pythagoras och på 400-talet Parmenides. 
Jag har tidigare på Axess TV sett ett program om Pythagoras. Då skrev jag:

Nu har jag sett ännu ett helt underbart program: ”Pythagoras tradition”, nämligen en
filosofihistorisk dokumentär som söker svar på Pythagoras´ och Platons påverkan på den moderna värld vi lever i idag.

Ja, han hade stort inflytande på  filosofins utveckling, intresserade sig för musiken, myntade begreppet sfärernas musik, hyllades av Bertrand Russel som ”en av de viktigaste människor som någonsin levat”

MEN
Mycket  av detta har tydligen blivit ifrågasatt på senare år
Jag tror han ska få en EGEN blogg vad det lider!

Slutligen, under rubriken Litteraturen, kommer han in på en atenare: 
SOLON.
Solon  ca 640 – 558 f.Kr.) utnämndes till arkont, den högsta ämbetsmannatiteln i Aten. 
Hans rättsliga, ekonomiska och politiska reformer, Solons konstitution, förebådade demokratin.

Avslutningsvis berättas om hur ”En inskrift från Paros nämner 534 f. Kr som det år då poeten Thespis först framförde ett skådespel i Aten och vann en get, tragos, som pris.
Den arkaiska poesins tredje stora genre, tragedin, var född!
Nu är det 100 sidor, två kapitel, kvar:
Om Etruskerna resp Roms kungatid
Jag börjar bli något mindre confused, definitely on a higher level…

Europas ungtid:4

Redan innan vi for iväg till Istanbul hade jag tillägnat mig ytterligare ett avsnitt av Europas ungtid:

Omvälvningarnas tid 600talet ss 397-448.

SL inleder med ett poem av Archilochus (690-640?) inspirerat av en solförmörkelse på Thasos 6 april 648 f. Kr.

Inget är oväntat, inget är omöjligt,
inget förvånar sen gudafadern dolde solens glans
och dag blev natt, till människornas fasa.
Allt kan nu ske – häpna då icke
om skogens dju roch havens fiskar byter plats,
om boskap lämnar land för havets vågor
och fisken klättrar uppför bergen.

Han uppehåller sig mycket kring LYRIKEN:

Nu kan man fråga sig: Varför växlade de mest kreativa processerna strax efter 700f.Kr. över från epik till lyrik?
Orsakerna är säkert många och komplicerade. En av dem har redan antytts:stadsstaterna utsattes för påfrestande politiska och sociala förändringar som fick individen att känna sig vilsen och orolig.

Under denna tid framträder Sapfo!:

Ännu större som poet var Archilochos diktarkollega och vän Sapfo. Hennes levnadstid ssmmanfaller delvis med Buddhas; den store Nebudkanessar i Babylonien var hennes samtida, så även profeterna Jeremia och Hesekiel. Men hur nära hon ändå kommer oss i sin poesi!

Det är egentligen väldigt få diktrader av Sapfo som bevarats till eftervärlden
MEN
Fragmenten har satt  väldiga spår i diktningen 2500 år senare.

Jag börjar med det mest berömda fragmentet, den första stora kärleksdikten i europeisk lyrik. Den kom att efterbildas och på olika sätt ge eko århundradena igenom, främst kanske hos Catullus men också hos Theokritos, Lucretius, Racine och många andra:

Så kan ingen likna en gud i lycka
som den avundsvärde du låter sitta
hos dig för att njuta din stämmas alltid
älskliga tonfall

och ditt skratt som klingar så ljuvt – och får mitt
hjärta dock att klappa så tungt i bröstet;
blott jag flyktigt möter dig får jag intet
ord över läppen,
själva tungan ligger i band och plötsligt
ilar genom köttet den fina lågan,
jag förlorar synen, i örats gångar
börjar det ringa,
hela kroppen dryper av svett, jag skälver
in i märg och ben och min hy får gräsets 
bleka färg på marken, jag liknar mest en
döende…



Linnér nämner Bo Carpelan, Ovidius, Linné, Hjalmar Gullberg, Lars Forsell som inspirerats!


Slutligen ännu en 600-talspoet: Alkman , av okänd härkomst men verksam som körlyriker i Sparta. Av honom finns också bara fragment, men både Karin Boye, Wilhelm Ekelund och Gunnar Ekelöf har travesterat honom.

Ekelöf i Partitur 1969:

Agesichóra, du övermodiga blonda
och du Agido med din kör av duvor
som fladdrar skyddande framför gudinnans inhägnad
bär mig över havet
på ioniska sköldar, era bara bröst, era bara ryggar
bär mig dit, lång bort
att jag må dö med min älskandes läppar i mina
identifierad
två måste man vara för att bli en.
På vinröda vingar bär mig
som havet eller den gungande kamelen
till fjärran Sardis
Men innan dess: ge gubben en närande soppa
sådan han älskade den med bröd och mycket lök
och tyck om honom litet…

Så står Alkman fram för oss efter 2500 år; i förtrolig närhet, naiv, charmfull och samtidigt så gäckande avlägsen.

VASMÅLERIET

Den keramik som producerades i antikens Grekland hör tack vare den utvecklade formen och tekniken till Europas främsta kulturskapelser, hur stilen än skiftat under nära tusen år.

 Det finns åtskilliga vaser på Medelhavsmuseet.

MEN
Chigikannan finns i Rom
SLUTLIGEN

MONUMENTAL KONST
Under denna rubrik går SL igenom hur byggnadskonsten förändrade sig:
doriska, joniska och korintiska pelare…

Så sakteliga… Europas ungtid:3

Nu när höstrusket kring oss står har jag återigen tagit tag i Europas ungtid och läst ytterligare ett kapitel:

De mörka seklen cirka 1050-700 f.Kr. sid 321- 394

Ja, när jag började på första avsnittet ”Vad vållade Mykenes fall?”, fick jag läsa om stora delar av det föregående kapitlet ” Den Mykenska kulturen”.

Det är det som är problemet med Sture Linnérs prosa. Den är så lättläst att man glider över texten utan att tillräckligt notera hur fylld av genomarbetade fakta den är.

MEN

Nu när jag tagit del av 394/604 sid börjar jag lära mig hans metod: Han för i stora spännande avsnitt om Knossos, Trojanska kriget, Homeros, Orestien sin framställning – rikt illusterarad – framåt

Dipylonvasen, monumentalt minnesmärke över de döda på Kerameikos-gravplatsen utanför Dipylonporten i nordvästra Athen;
från mitten av 700-talet f. Kr.

för att plötsligt introducera långa breda detaljerade överblickar som t.ex: ”Gemensamma drag i främst Mesopotamiens och det tidiga Greklands kultur(30 sidor utan bilder…)

Det är här han avslöjar sin väldiga beläsenhet. Han kan ju sin Ilead, Odyssé,Theogoni på sina fem fingrar och läser obehindrat antik grekiska. Men inte bara det, han har läst och citerar alla de senfödda diktare som hämtat inspiration i antiken ex:

Tänkvärd åtminstone för skalder tycks mig denna
vers hos Hesiodos apropå hans egen lager-
kransning hos muserna, denna vändning i portalen:
”Dock varför tala om mig? Till ädlare ämnen jag skrider.”
Ädlare ämnen – kunde han påstå när han sköljde
bort i de sex daktylernas fall sin personlighet, innan
lovsången öppnar det blå panoramat och visar för folket
Gudarnas liv i den höga Olympen, THEOGONIEN.

HJALMAR GULLBERG,
”TÄNKVÄRD ÅTMINSTONE”
DÖDSMASK OCH LUSTGÅRD,1952

Sist men inte minst har han uppmärksamt fram till sin dödsdag 25 mars 2010 följt den arkeologiska forskningens landvinningar….
På sidan 322 får vi en kort sammanfattning av vad som menas med de mörka seklen:

Kulturen och den materiella välfärden hängde samman med, ja, var beroende av handeln över haven. Mellan ca 1250 och 1150 f.Kr. bröt emellertid flera stater i östra Medelhavsområdet och Främre Orienten samman, bland dem hettiterriket. Egyptiska källor talar om anfallande ”sjöfolk”,en samlingsbenämning på grupper av varierande etnisk bakgrund men med liknande erfarenheter av handel och sjöfart som i detta maktpolitiska vacuum slagit sig samman och bildat piratband.

Följ den spännande fortsättningen!

Europas ungtid:2

De senaste fyra veckorna har ju varit hektiska med två släktbesök , musikevenemang och inte minst vårarbete i trädgården.

Icke desto mindre har jag, visserligen i långsammare takt, framhärdat med läsningen av Europas ungtid.

OCH

Jag har nu avverkat kapitlen:

Troja – myt och verklighet sid 205- 262
Den mykenska kulturen sid 263 – 318

Greppet är detsamma:
Sture Linnér inleder med en skildring av utgrävningarna och tolkningarna av fynden över tid, avslutar med ett resonerande filosofiskt avsnitt.

När det gäller Trojaavsnittet under rubriken:

” Trojasagan som symbol och inspiration i efterhomerisk tid.”

Hela avsnittet om Mykene sysslar dock mest med myten om atridernas ätt.

Jag citerar SL:
”Troja brinner!
—-
Överbefälhavaren själv, Agamemnon, återvänder emellertid raka vägen till sin kungaborg, Mykene.

I glädjen finns dock en underton av oro, av fruktan för nya olyckor. Allt står inte rätt till i den gamla borgen. Under kungens långa frånvaro har hans maka Klytaimnestra härskat, men hon har svikit honom och lever tillsammans med sin älskare Aigisthos, kungens kusin. Vad skall nu ske?”

Kilroy was there…
(Bilden från mitt besök i Mykene 1982)

Sidorna 289-318 avhandlar avslutningsvis ”Orestien i senare tiders teaterkonst”
med underrubiken:

Till Peter Oskarsson,
inför uppsättningen av Orestien 2002
En fascinerande genomgång av hur Euripides´ drama hanteras på nutidens teaterscener!

Nu är det bara 300 sidor kvar…

Läsfröjd!

När jag nu äntligen unnat mig att angripa den för snart åtta år sedan inköpta Europas ungtid av Sture Linnér, så visar det sig att den innehåller MYCKET mer än förväntat. Det är bara fyra dagar sedan jag började läsa och jag har redan tillgodogjort mig 200 av drygt 600 sidor.

Det som fick mig att köpa boken var understreckaren i SvD där den anmäldes. Jag mindes mest den dråpliga historien om omröstningen i godtemplarlogen Skärgårdsblomman. Däremot hade jag slarvat över resten av Ronny Ambjörnssons beskrivning: ”ungtiden” skulle handla om vår västerländska kulturs gryning med start med sumererna och den första skriften

OCH

Visst handlar den om det.

MEN

Med start på sidan 100 och i en dityramb betitlad Ikaros flykt på sidorna 178-199 utbrister han i en hänförd kavalkad med hänvisningar (i den ordning de göres) till

Sofokles, Euripides, Kallimachos, Horatius, Vergilius, Goethe, Byron, Baudelaire, Stefan Zweig, Rainer Maria Rilke, Erik Lindegren, James Joyce, Stefan George, Artur Lundkvist, Arthur Rimbaud, André Gide, W.H. Auden, Gunnar Ekelöf, Anders Palm, Johannes Edfelt, Peter Weiss, Kellgren, Thorild, Fröding, Viljo Kajava, Verner Aspenström och Åke Hodell!

Först får man dock en noggrann genomgång av de arkeologiska fynden och dess tolkning
avseende
Främre Orienten:
Förhistorik tid
Sumererna
Akkaderna
Sumerisk renässans
Babylonierna
Assyrierna
Det nybabyloniska eller kaldeiska väldet
Mesopotamierna i modern litteratur och konst. Europeérnas syn på Orienten.

Han går särskilt in på skrivkonstens tillblivelse och Gilgamesheposet.

Han fortsätter:
Myter om Kretas storhetstid
Minoerna
Minoisk konst
Tidigkykladisk konst
Ikaros flykt.


La parisienne

Arhur Evans var den som från 1900 utgrävde palatset Knossos på Kreta. Sture Linnér diskuterar fynden och de tolkningar som Evans gjorde, i det kritiska ljus som nu faller över dem sedan man dels lyckats tolka skriften Linear B, dels har betydligt mera avancerad vetenskap att stödja sig på.
Sture Linnér hänvisar också till Göran Schildts iakttagelser i I Odyssevs farvatten.

Fortsättning följer!

Pindaros

Maj månad är hektisk – det gäller att krama musten ur undret som sker mellan hägg och syren.
MEN
De allt ljusare kvällarna och det gudomliga vädret gör ju att det finns KRAFT att även LLL.
Häromkvällen läste jag så understreckaren i SvD som publicerades 14 april:

Den var skriven av Sture Linnér. Jag blev inspirerad att fördjupa mig – hur var det nu hade jag inte….

Jo visst! Denna bok fick jag för en femtan år sedan*. Efter en inledning om ”Det lyriska landskapet i äldsta tid”, behandlas i ordning: Archiologos, Sapfo och Pindaros. Jag läste bara till och med om A.

Nu har jag läst om Pindaros – återkommer om Sapfo.

Pindaros levde mellan 518 och 438 f.Kr.
Han står som den siste, hängivne besjungaren av de doriska adelstraditionerna och deras gudomliga ursprung. Av en slump har de 38 segerdikterna bevarats i nära nog fullständigt skick. Det är mer än någon annan grekisk lyriker lämnat efter sig till våra dagar.

Ett smakprov: Den fjortonde olympiska segersången.

Ni som bor vid Kefisos vatten i de ädla hästarnas ängd,
ni som beskyddar Orchomenos´ blommande dal,
hägnar Minyas´urgamla folk,
mångbesjungna Chariter, hör min bön!
Allt som gör livet ljust för de dödliga
skänks ju av er: visdom, fägring och segerglans.
Även gudarnas dans och fest
råder ni över, höga Chariter,
allt som i himlen sker.
Tronande bredvid Apollon, gyllene bågens gud
hyllar ni Zeus´evigt flödande makt.

Höga Aglaia, du som gläds åt sången,
Eufrosyne, döttrar till himlens kung – hör mig!
Lyssna till mig Thalia, du som har sången kär,
se med behag hur vår festliga trupp
rör sig med lätta steg i segerfröjd.
Jag bringar en sång till Asopikhos,
i lydiska toner och sinnrika ord.
Du har skänt Minyas´ stad Olympias segerkrans.
Till Persefones dystra hem gå nu Eko, med ärebud
åt Kledamos ynglingens far. Säg att hans unge son
i Pisas berömda dal fått sina lockar krönta
med ädel tävlans bevingade krans.

en femtan år sedan* Detta är s.k. ”family shorthand”, förklaras i kommande blogg!