Läsväder

Efter nästa tre månaders värme och uppehållsväder är det ca 18°,småblåsigt och regnigt.När jag tittar på min blogg för ett år sedan finner  jag:

Den sjunde dagen och D.H.Lawrence har jag läst

MEN INTE

VALFRÄNDSKAP

Just nu läser jag ovanstående – Goethe får bli nästa!

Det går sakta…

…fram, men ÄNDÅ fram:

Jag har nu lyckats läsa färdigt ovanstående. Det är en bok som man inte ska läsa för fort, passar väldigt bra som ”sommarbok”= några sidor varje kväll efter trädgårdsarbete, promenad och bad i det underbara vädret!   PO Enquist är ju en av mina favoriter.Liknelseboken är metaforiskt självbiografisk,  det är mycket som jag som jämnårig känner samhörighet med!

Läsväder

Igår

regnade det hela dagen

Jag l tog tillfälle i akt och läste ut ovanstående.När jag väl kom igång gick det som en dans.

”Elena Ferrantes storslagna romanepos i fyra delar om Lila och Elena tar sin början när de båda kvinnorna hunnit bli sextiosex år och Lila försvunnit spårlöst. Lilas son Rino tror att hans mor gömmer sig hos Elena, som nu är bosatt i Norditalien och en etablerad akademiker, men Elena och Lila har inte haft kontakt med varandra på ett tag. I ett slags desperat försök att nå Lila, börjar Elena skriva romanen om deras gemensamma uppväxt och liv, för att på så sätt rädda Lila undan glömskan och i hopp om att få möta henne igen.”

När jag köpte denna framtida del 1 var den singel…

Den förtjänar verkligen alla de lovord som den åtnjutit

NU

måste jag ju införskaffa de 3 ytterligare delar som under tiden blivit till!

Fullföljt!

Sommarens läsäventyr är nu fullbordat!

Jag startade den 22 juni och har sedan läst träget varje kväll. Det är en tung text med  många referenser till både tidigare litteratur och politik. Det är nästan omöjligt att sammanfatta…    

Jag gör det som vanligt enkelt för mig genom att citera:

– Hur går det till när människor som inte nödvändigtvis är idioter börjar tro på idiotier?

 – Det sistnämnda är en sanning med modifikation. Man kan känna behov av att ta reda på en hel del under läsningens gång, om italiensk politik, Dreyfusaffären, skumma sekter och annat. Mycket är historiskt korrekt, till och med uppgifterna om den helt osannolike bedragaren Léo Taxil.

Bara huvudpersonen Simonini själv är helt fiktiv, och tur är väl det för någon mer hatisk person har aldrig skildrats. Simonini hatar alla folkgrupper och även kvinnor förstås, för rasism går ofta ihop med misogyni och sexualskräck. Mest av allt hatar han judar. Hat är hans enda identitet. ”Odi ergo sum”, säger han själv, ”Jag hatar alltså finns jag”. Kan en sådan självuppfattning fungera? Inte så bra. Spionen och förfalskaren Simonini är förklädnadskonstnär och ett mystiskt fall av personlighetsklyvning eller dubbelgångarsyndrom blir den gåta som i romanen slutligen får sin lösning.”

*

När Ecos litterära collage svämmar över av fakta så ska det inte ses som lärdomsskryt utan som uttryck för äkta desperation. Foucaults pendel var en semiotisk konspirationsroman, men den nya bokens egentliga ämne är själva hatet och den omtumlande och briljanta textens ibland utsvävande form förklaras av att vi här bevittnar en ovanligt förnuftig mans kollision med det totala oförnuftet. Det är ingen historisk roman, tyvärr handlar den om samtiden: mot slutet planerar dess konspirationsteoretiker ett terrorattentat.”

När jag läser biografiska anteckningar på Wikipeda poängteras ständigt ECOs  bibliotek:
His apartment is a labyrinth of corridors lined with bookcases that reach all the way up to extraordinarily high ceilings—thirty thousand volumes, said Eco, with another twenty thousand at his manor. I saw scientific treatises by Ptolemy and novels by Calvino, critical studies of Saussure and Joyce, entire sections devoted to medieval history and arcane manuscripts. The library feels alive, as many of the books seem worn from heavy use; Eco reads at great speed and has a prodigious memory. In his study, a maze of shelves contains Eco’s own complete works in all their translations (Arabic, Finnish, Japanese . . . I lost count after more than thirty languages). Eco pointed at his books with amorous precision, attracting my attention to volume after volume, from his early landmark work of critical theory, The Open Work, to his most recent opus, On Ugliness.
NÄSTA PROJEKT:
Jag har redan börjat, är på sidan 153/335