Aurora Königsmarck

Min senast lästa blev bok blev För oss Lundastudenter är hon mest känd från  spexet Karl den XII

MEN

Hon var tillräckligt betydelsefull politiskt för att även dyka upp i våra historieböcker på realskolan. Det var säkert  också skälet till att hon dök upp i spexet:

När vi sen komma hem till hotellet,

ska du rent av få drunkna i sällhet.

Fastän danskorna nog kan va´ svåra

gå de alls icke upp mot Aurora.

÷

Jag är gullhårig, smärt och rödmynt

och jag älskar dig  fast i pungen du blott har nödmynt.

Kallelill om du bara vill

ska du få litet killekill,

Jag vet nog hur sånt där ska gå till!

Hon var en av de första feministerna:

Hon växte upp i Tyskland och fick under sin mors ledning en mycket god uppfostran och utbildning. Hon talade tyska, franska, italienska, svenska och förstod litet latin. Hon älskade musik och skådespel och författade själv verser. Hon var även mycket duktig på att brodera och teckna. Tidigt blev hon bemärkt för sin spiritualitet och skönhet.

Hon hade en mängd friare – men eftersom hennes egentliga kärlek, Gustav Horn, redan var gift, tackade hon nej till alla. Hon var begåvad även när det gällde ekonomi, såg till att bli självförsörjande.

”Under hösten 1694 reste Aurora till Dresden för att ta reda på vad som hänt med hennes bror Philip Christoph. Här träffade hon den sachsiske kurfursten August den starke, drogs in i ett vilt nöjesliv vid hovet och blev Augusts älskarinna. 1696 födde hon sonen Moritz (Moritz av Sachsen, marskalk av Frankrike). ”

August blev ju sedan en av Karl XII:s motståndare, det är här Altranstädt kommer in….

Snoilsky har skrivit en lång dikt om Aurora, nedan ett avsnitt:

Den firade fröken Aurora,
Ett under af vett och behag,
Sett småningom ätten förlora
Hvar skärf af bytet från Prag.

Familjens grafkor i Stade
Med multnande fanor bland damm
Var allt hvad den ensamma hade,
Se’n reduktionen gått fram.

Hon, stjärnan i krönta kretsar,
Hon skulle nu tigga om stöd,
Med rosiga fingerspetsar
Af nåd få bryta sitt bröd!

Som sällskap åt en prinsessa
Kanhända i tukt och tvång
För snubbor sänka sin hjässa …
Hon, Königsmark! — Allons donc!

Hvad eljest? Rufva på minnen
Kanske i ett adligt stift,
Då redan hon vant sina sinnen
Vid verldslifvets ljufvaste gift!

Det högdragna fältherreblodet
En stund henne upprätthöll;
Men ack, så svek henne modet …
En snyftning af harm — och hon föll.

Ifall hon gett efter för hjärtats
Försmäktande, brinnande bön,
Af världen hur skulle hon svärtats,
Som redan var snillrik och skön!

Hon föll ej så oförsiktigt;
En halfgud med konunganamn
Steg ner mytologiskt riktigt,
I guldregn till tjuserskans famn.

Med blygsel i hjärtat buren
Men stolt i hållning och skick
Hon gick att möta på couren
Hvar kall eller bortvänd blick.

Sitt folk hon ej kände tillräckligt!
Bemärkt af hans majestät,
Med smicker slafviskt och äckligt
Hon omgafs vid första fjät.

Drabanter, pager, hejduker,
De stodo som tända ljus.
Förnäma allonge-peruker
Sig sänkte med krypande krus.

Och hofvets damer i gala
De nego med finaste takt
Och dygderna djupast af alla —
Ty här var en verklig makt.

Den kunglige älskarens dyrkan
Lät hofvet sin plikt förstå:
»Behaget hylladt af styrkan»
Gaf ämne till mången tablå.

Dock sköna som hon voro flera
Som funnit för styrkan nåd;
Aurora var något än mera,
Hon visste ge kloka råd.

Hon fattade statens brister,
Ett rike hon kunde ha styrt.
Hon är min premier-minister!
Svor ofta kung August dyrt.

Så var nu förtjuserskan hunnen
Till höjden af glans och makt;
Och dock kring den sköna munnen
Hvad hemligt vemod, förakt!

Aj, sådan förskräckelse öfverkom
Den värld som niger och bockar!
En plötslig stormby ruskade om
Styfkjortlar och skarlakansrockar.

Här lades för Sverges ynglingakung
Så länge giller och fälla;
Nu kom hans hämnd som ett snöskred tung,
Nu skulle menedarn det gälla.

Kung August i salen gick upp och ned
I slottet vid Elbes stränder.
Hvad var att göra? Han hjälplös vred
Herkuliska, hvita händer.

Han jagat på dörren samma dag
Sitt råd under onåd och snäsa,
Peruker vanda i härskarens drag
Hans vilja på förhand att läsa.

De varit hans lydiga eko blott
Och fingo nu bära vreden.
Så hade Aurora rätt dock fått!
Hon ensam talat för freden.

Från länstoln vid fönstret akt hon gaf
I liknöjd och lugn förbidan
Hur rasande utbrott följdes af
Omanlig och rådlös kvidan.

Skön var hon alltjämt. Det krigarblod,
Som fordom hos släkten brände,
En döende, dämpad rosenflod
Till kindernas rundning sände.

Den svällande munnen, förföriskt krökt,
Af finaste dun omgifven,
Hvar frestande nektar i grund försökt,
Men nu stod leda där skrifven.

Den glans, för hvilken sin själ hon sålt,
I hjärtat hånfullt belog hon,
Mot egen fördel i full revolt,
Parti för fienden tog hon.

För svenskarne — samma råa nation,
Hon talt om med ömkande miner,
Och där en orättvis reduktion
Lagt hennes hus i ruiner!

Det fanns i nord en magnetisk nål
Som drog hennes heta begäran.
Hon vämjdes vid nöjets fulla skål,
Ty törsten, den gällde — äran.

Besjungen, beskrifven tusenfaldt,
I mörkblått och elghuds-handskar,
En segervinnare öfverallt
Mot saxare, ryssar och danskar,

Mot falska grannar ett ljungande svärd,
Men ren som en femtonårs tärna,
Stod Karl i en lumpen och lågsint värld
Att rätten och sanningen värna.

Kom skräcken till August med en stafett
Att åter det gått som vid Narva,
Då jublade hemligt Aurora: rätt!
Mer stryk är just hvad de tarfva!

Det värsta var kommet. Man fått besked
Att hjälten ej lät sig försona
Förr’n August vid hans fötter lagt ned
Sin polska guldpapperskrona.

Den stackars Herkules brydd tog an
Sin aldra lenaste stämma:
»Du, vackra väninna, allena kan
Oss hjälpa ur denna klämma.

»Aurora, låt spänna för i smyg,
Svep in dig i varmaste sobel,
Med löften in blanco till svensken flyg!
Mot dig han visar sig nobel.

»Du ensam, huldaste envoyé,
Kan finna de rätta orden.
För ögon som dina skall sig ge
Den vilda pojken från norden –»

Här sjönk hans röst till en hviskning ned:
»Och bli dina offer stora,
Om blott du köper en bättre fred,
Jag lönar dig kungligt, Aurora!»

Till hennes panna en flamma steg
Och ögonen ljungade klara,
Men djupt i sin styfva brokad hon neg
Och sade blott: jag skall fara.

Ja, det är på skön vers en rekapitulation

av den mångbegåvade Auroras levnadsöde…

Das Lesen XLIII

Jag låg ju ganska bra till i somras

MEN

Trots att jag tycker att jag läser och läser blir ANTALET klent

(Får skyllas på tvingande insatser i trädgården…)

DOCK

har jag nu avverkat nr 27:

”Joan Didion, född 5 december 1934 i Sacramento i Kalifornien, är en amerikansk författare, journalist och essäist.”

Den här boken började jag läsa 29 oktober.Den är en gåva från en vän jag fick på grund av att jag läste  och bloggade om J.D:s  A Year of Magical Thinking.

Inledning:

”My great-great.great-great-great-grandmother Elizabeth Scott was born in 1766, grew up on the Virginia and Carolina frontier,  at age sixteen married an eighteen-year-old veteran of the Revolution and the Cherokee expeditions namned Bejamin Hardin IV, moved with him into Tennessee and Kentucky and died on still another frontier, the Oil Trough Bottom on the south bank of the White River in what is now Arkansas but was then Missouri Territory.”

÷

Joan Didion är en utomordentlig biograf – berättar om kolonisationen av Californien där hennes förfäder deltog, etablerade sig som jordbrukare  i början av 1800-talet.

” Its a story of the hardship, abandonment and endurance that created a culture in which survival would seem the sole virtue.

En fantastisk skildring, som blir särskilt intressant i dessa Trump-tider!

Annorlunda

Vädret har varit ovanligt lugnt sista halvåret!

PLÖTSLIGT

vaknade jag igår upp till höstens första storm

Jag passade på att ligga kvar i sängen och läsa…

…en bok som legat och väntat i 10 år!

Gick ner till stranden först kl 14.00 då det ”mojnat” från 23 till 18 sek/m

Surfarna hade redan hunnit ner

Resa till det förflutna…

är nu utläst = nr 26 i år1917-2003

Detta är första delen av Gustaf  ”Buster” von Platens memoarer

I vårt hushåll är han ju mest känd som den som ”räddade” Svenska Dagbladet

von Platen studerade vid Lunds universitet där han tog fil.kand 1940. Efter examen blev han konstkritiker vid bland annat Expressen (1945–1948), och var under densamma tid verksam vid tidningen Allt som medarbetare och chefredaktör. 1949 blev von Platen Pariskorrespondent för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Chefredaktör för Vecko-Journalen 1951–1965, Veckans Affärer 1965–1967 och slutligen Svenska Dagbladet 1974–1982. Tack vare honom – och hans ofta djärva men lyhörda val av medarbetare – räddades tidningen inte bara från nedläggning, utan upplevde ett lyft ekonomiskt, upplagemässigt och kvalitativt.

÷

”Vi hade ju sedan 1954 en prenumeration på Dagens Nyheter. När Lagercrantz 1968 helt spårade ur, åkte till Kina, kom hem i Maokostym etc, sade vi upp vår prenumeration Jag skrev till redaktionen och motiverade vår aktion!”

”För att karakterisera Lagercrantz personlighet jämförde Gyllensten honom med ”en kelsjuk, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår.”

÷

Om Buster v.Platen:

”Som en sann muck-raker kastar han sig över sitt förlutna och skyfflar bland minnen och dokument. Resultatet har blivit en rapp, öppenhjärtig, humoristisk och underhållande skildring av de upplevelser som präglat hans liv och de människor som befolkat det. Släktingarna, vännerna, kollegorna och kvinnorna.”

För mig har det varit särskilt spännande eftersom hans karriär helt har sammanfallit med mitt ”offentliga” liv.

Das Lesen mm

Nu är jag inne i höstlunken.

Buskar ska klippas ner, trädgårdsmöbler tas in för vinterförvaring, uteplatsen städas…

Trädgårdslandet rensas

Höstläsandet förberedas

Jag mjukar upp med en deckare…

EFTER

att ha värmt upp med en omläsning av

Lawrence of Arabia

När den berömda filmen kreerades hade jag sedan länge

genom boken god kännedom om hans öde:

Som jag skriver i inslaget från 2012:    ”Långt innan filmen hade premiär (1962) var T.E Lawrence en känd person i mitt föräldrahem. Min far, som var dyslektiker, hade bland andra böcker ”Vishetens sju pelare” i sitt personliga bibliotek, och talade ofta beundrande om honom, i samma andetag som om Sitting Bull.”

÷

När jag så bland mina ärvda böcker hittar ännu en bok om Lawrence sätter jag i gång att läsa. Det är till en början när det handlar om hans uppväxt och skolgång mycket som stämmer…

MEN

till slut börjar jag undra?

Jag slår upp i Google och finner då att D.H Lawrence (1985-1930)  är född i Nottinghamshire medan T.E Lawrence (of Arabia) är walesare  född 1988 död 1935.

En bok  av D.H. Lawrence som jag faktiskt läst är

LADY CHATTERLEYS ÄLSKARE

”På grund av de explicita erotiska skildringarna över klassgränser, det råa språket och den nära skildringen av en kvinnas sexualitet var romanen förbjuden i flera länder och publicerades privat första gången i Florens 1928. Under många årtionden fick den bara publiceras i censurerat skick. I Storbritannien utkom den första gången 1960 sedan den samma år friats av en domstol efter en lagändring. I Sverige utkom den första gången 1941 i Ingmar Forsströms översättning”.

Då var jag sex år. Som tidigare framkommit på denna blogg växte jag upp med ivrigt läsande kvinnor=mamma, mostrar och en faster som ivrigt samtalade om sina läsupplevelser.  Det blev för mig en viktig strävan att tillåtas läsa denna bok under mina tonår!

Goldielocks

Jag har läst min första

Den italiensk-amerikanske författaren Evan Hunter var en av vår tids mest produktiva. Han föddes som Salvatore A Lombino i den italienska delen av Harlem 1926, men bytte namn för att lättare kunna etablera sig på den litterära marknaden. Han skrev under flera pseudonymer och reserverade namnet Evan Hunter för vad han såg som sitt seriösa författarskap. Hans mest kända alter ego är Ed McBain. Det var under den pseudonymen som han skapade den moderna polisromanen, en genre som deckarförfattaren Julian Symons kallade ”the police-procedural”  i sin deckarhistorik ”Bloody Murder”. Termen markerade att intresset i romanerna mer riktades mot polisarbetet än den konkreta gåtan.

Ed McBain, his best known pseudonym, was first used with Cop Hater (1956), the first novel in the 87th Precinct crime series. Hunter revealed that he was McBain in 1958 but continued to use the pseudonym for decades, notably for the 87th Precinct series, and the Matthew Hope detective series

Pocketupplagor med EDMCBain-deckare cirkulerade under hela andra halvan av

1900-talet i min omedelbara närhet men ansågs som ”kiosklitteratur”


From 1958 until his death, (2005) McBain’s 87th Precinct novels appeared at a rate of approximately one or two novels a year. Additionally, NBC ran a police drama called 87th Precinct during the 1961–62 season, based on McBain’s work.


När jag nu, för att koppla av från

sticker emellan med en Ed McBAIN

visar det sig alls inte vara snabbläst.

Försättsblad:

Klicka för förstoring

Även om han massproducerade är det kolossalt BRA!

Bokfynd

Jag blir allt som oftast imponerad av mina förfäders bildningtörst:

Bland de efterlämnade böckerna finner jag t.ex. den här från 1934

författad av studierådet K.U. Passen vid handelsskolan i Leipzig!

Själv hade jag ju förmånen att SR

Pozjalujsta 1-4

Pozjalujsta, nybörjarkurs i ryska

i början på 60-talet i radio sände en Nybörjarkurs som jag åtminstone de två första säsongerna p.g. av mammaledigheter  kunde  engagera mig i.

Jag kan åtminstone läsa kyrillisk test!

Livet deluxe

Den 27 augusti lade jag upp en plan för höstens läsande

som inleddes med att jag skulle läsa boken ovan.

Vilket jag nu gjort!

Den var litet svår att komma in i, fragmentiserad…

Det tog 50-70 sidor innan jag fick överblick. Det lönade sig på slutet – alla de olika  delarna förenades mot slutet i en intressant skildring av Stockholm Noir.!