Livet deluxe

Den 27 augusti lade jag upp en plan för höstens läsande

som inleddes med att jag skulle läsa boken ovan.

Vilket jag nu gjort!

Den var litet svår att komma in i, fragmentiserad…

Det tog 50-70 sidor innan jag fick överblick. Det lönade sig på slutet – alla de olika  delarna förenades mot slutet i en intressant skildring av Stockholm Noir.!

Bröderna von Humboldt

Alltsedan vi 1981 åkte till Grekland och jag på flygplatsen köpte en bok av den aktuelle Nobelprisvinnaren Canetti har jag ju ”återvänt” till vårt kulturella ursprung= den tyska. När vi år 2000 ffg åkte till Berlin stod de ju där på Unter den Linden  i all sin glans!

Wilhelm von Humboldt

Friedrich Wilhelm Christian Carl Ferdinand von Humboldt, född 22 juni 1767 i Potsdam, död 8 april 1835 i Berlin, var en tysk friherre, grundare av Humboldt-Universität zu Berlin, det första moderna forskningsuniversitetet. Han var bror till Alexander von Humboldt och från 1791 gift med Caroline von Humboldt.

Wilhelm von Humboldt studerade mellan 1787 och 1790 juridik, statskunskap, fornkunskap och filosofi i Frankfurt an der Oder och Göttingen. År 1789 besökte han Paris och Versailles och på hemvägen Weimar. Humboldt tjänstgjorde 1790-91 som legationsråd i kammarrätten i Berlin, men drog sig därefter tillbaka från statstjänsten, och levde på sina gods, från 1794 i förtrolig vänskap med Friedrich von Schiller. Han skrev 1792 Ideen zu einem Versuch, die Grenzen der Wirksamkeit eines Staates zu bestimmen, i sin helhet tryckt först 1851.

Alexander von Humboldt

1769-1859

Alexander von Humboldt var verksam inom de flesta vetenskapliga grenar, som var kända under 1700-talet. Han grundade även nya som klimatologi och oceanografi. Redan efter sina forskningsresor till Syd– och Centralamerika (1799–1804) och till Centralasien (1829) fick han världsberömmelse. Utöver sin naturvetenskapliga verksamhet var von Humboldt även intresserad av litteratur. Han hade vänskaplig kontakt med diktarna Johann Wolfgang von Goethe och Friedrich Schiller.

SEDAN

har de ju dukit upp litet då och då

Mest Alexander….

Nu senast i en understreckare 18/10 2016

Höstsäsongen börjar…

Jag börjar så smått inrätta mig inför hösten med de mörknande kvällarna.

Det har ju inte varit någon vidare ”struktur” på mitt läsande…

Varför jag finner för gott att göra en nystart.

Den sjunde dagen har jag haft som kvällslektyr

FINNER

när jag skall recensera den att jag inte kommer ihåg mycket av vad jag läst…

Jag har beslutat läsa om den!

D.H. Lawrence har jag läst  en tredjedel av. Jag trodde den handlade om

min faders idol T.H. Lawrence, (I988-1935)  alias Lawrence of Arabia

men började undra

OCH

upptäckte att D.H (1985-1930) var nästan jämnårig

OCH

Färfattaren till  Lady Chatterleys älskare

Fadern var gruvarbetare och modern var lärare. Lawrence studerade vid Nottingham university college och försörjde sig därefter som folkskollärare innan han blev författare. Han gifte sig med Frieda Weekley, född von Richthofen (avlägsen släkting till Manfred von Richthofen, ”Röde Baronen”). Hon var gift med hans före detta lärare i Nottingham och mor till tre barn då de 1912 rymde till Tyskland. De gifte sig 1914. Under första världskriget arresterades Lawrence och hans tyska hustru i England, misstänkta för spionage. Romanen The Rainbow (1915) förbjöds efter en rättegång där Lawrence klassades som obscen författare.

Lawrence författarskap uttrycker hans av Freud påverkade primitivistiska livsfilosofi, kritik av överklassens intellektualism, karriärmedvetenhet och civilisation, och sin samtids urbanisering och industrialisering. Han utgår från sin teori om den mänskliga naturen, särskilt den fria sexualiteten, när han i romanerna skildrar kvinnlig frigörelse i motsättning till de av samhället skapade rollerna, som utgår från socialklass, bildning, ekonomi och kön.

Boken, Lady Chatterley. i.e. var ju ”förbjuden” för oss tonårsflickor på den tiden…

Vilket ju innebar att man naturligtvis läste den så snart chansen erbjöds…

Jämförelse

Både jag och trädgården börjar ställa om till höst…

Av nyfikenhet gick jag in på min blogg 2016

Väder och växtlighet är sig lika

MEN

”Das Lesen” avslöjade visserligen att jag ju avverkat

Herbert Tingstens memoarer I-IV

MEN

”tappat bort”

AH:s ”Biblisk historia”

Nu när jag är färdig med

(Fantastisk skildring av hur det var att leva i Litauen 1950-90…)

och håller på med

blir AH:s Biblisk historia nästa projekt!

Das Lesen XLII

Jag   låg ju på årsbasis bra till i slutet av maj…

MEN

Sommaren har ju bjudit på trädgårdsarbete, familjeumgänge mmm

Jag har inte  lyckats hålla ”ställningarna” juni -juli;

Det blev bara 6 böcker

Nu läser jag medstor behållning

”I böcker som Issadalen (1955), Mitt Europa (1959) med mera och diverse artiklar har han diskuterat om det europeiska kulturarvet, inte bara det centraleuropeiska utan även Sverigerelaterat, bland annat finns i hans produktion en poetisk dikt om botanikern Carl von Linné och referenser till Emanuel Swedenborg. Miłosz har även som skönlitterär författare förstått flodens betydelse för kulturens blomstring, floden som på många sätt bundit samman Europa.

Czeslaw Milosz var född 1911 i Vilnius i Litauen. Det var oroliga tider för området:

1915–1918 var Vilnius och Litauen ockuperat av tyska trupper. Efter första världskrigets slut uppstod stridigheter mellan Polen och Litauen om överhögheten till Mellanlitauen där Vilnius ligger. Ryska trupper kontrollerade staden varpå Polen fick kontroll och sedan Sovjetryssland. 1920 fick Litauen kontroll över staden efter ett fredsavtal med Sovjetryssland. Polen erkände sedan, 7 oktober 1920, att Vilnius och Vilniusregionen tillhörde Litauen. Men redan två dagar senare, 9 oktober 1920, tog den polska armén kontrollen över området och kallade det Mellanlitauen och såg det som en egen stat. 1922 blev området en del av Polen som vojvodskapet Wilno. Huvudstaden i det nybildade Litauen blev då temporärt Kaunas, ett förhållande som ägde bestånd under hela mellankrigstiden.

Milosz utbildade sig till jurist, läste hebreiska, var så småningom femspråkig.

Det var ju oroliga tider – Vilnius blev ömsom polskt, ömsom sovjetiskt etc.

M. beslöt sig för att satsa på polskt medborgarskap, blev kulturattaché studerade vid Berkeley i USA, blev 1970 amerikansk medborgare, fick Nobelpriset 1980.

I nio essäer ger han sin uppfattning om Europas sociala och kulturella historia under 1900-talet

Text på försättsbladet:

”Om två persone har olika meningar om en sak, och den ene har rätt till 55 procent, så är allt gott och väl. Det är ingenting att bråka om. Än om den ene har rätt till 60 procent? Det är utmärkt. Han bör skatta sig lycklig och tacka sin Skapare. Vad skall man säga om den som har rätt till 75%?. De visa menar att det är ytterst misstänkt. Nå, men den som påstår sig ha rätt till 100%? Han är en ärkedrummel, en skälm och en skurk av värsta sorten.”

                                            En gammal jude från Galizien

Hans ”visa” underfundiga, humoristiska skildring är en lisa för själen i dessa TRUMP-tider!

Den goda viljan

Det har ju varit ”full rulle” med släktsammankomster under juli

MEN

icke desto mindre har det blivit läst en  hel del

SÅSOM

(lånad av änkegrannen)

Baksidestext:

I Laterna magica skildrade Ingmar Bergman sin far och sin mor ur egen barndomsvinkel: fadern som svart stränghet, modern som ljusgestalt, båda oåtkomliga.

I Den goda viljan söker han en annan bild. Denna fria berättelse tar sin början 1909 och avslutas ett knappt decennium senare då en ung prästfamilj som lever i konfliktladdad kärlek väntar sitt andra barn, han som en gång ska skriva Laterna Magica.

Ingmar Bergmans stora berättelse är skriven för film. Men med den berättande prosa som frigjordes i självbiografin och i den nya förståelsens ljus har Bergman här skapat ett gestaltande prosaverk, som utan överdrift kan kallas en av de stora svenska kärleksromanerna.

IB skildrar fängslande, det märks att han är van att skriva filmmanus,

sina föräldrars historia,

MEN

liksom i Laterna magica är det psykologiska samspelet väldigt främmande jämfört med mina livserfarenheter…

 

Wagner IV: Slutet

Slutligen är den utläst.
En storartad läsupplevelse!
Det är dottern Erica, som valt ut kommentarer av TM om Wagner alltsedan 1902 till 1951
i brev, tidningsartiklar, essäer etc.
Det är ju ett enastående fall, ett ämne  för sträng intellektuell kritik (detta måste erkännas gång på gång) – denna förening av diktare och musiker, där båda egenskaperna ovillkorligen förlorar sin rena karaktär och blir något annat än de brukar vara , i större eller mindre skala. Wagner var musiker som diktare, och diktare som musiker. Hans förhållande till dikten var tonsättarens; musiken tvingade hans språk tillbaka till ett primitivt stadium, och utan musik är hans dramer ofullgångna dikter, och hans förhållande till musiken var inte rent musikaliskt utan litterärt i den meningen att det bestämdes av musikens andliga och symboliska innehåll, dess suggestiva mening och betydelse.”
 
OSV,OSV;
Thomas Mann är  ju nittonhundratalets store tyske berättare –
med underbara verk som Buddenbrocks och Bergtagen
Baksidestext:
—  Är det en bok om Richard Wagner eller om Thomas Mann vi har framför oss? I varje fall kan den läsas på två sätt: som en utomordentlig Wagnervärdering där beundran sammanvävs med kritik, eller som en samling ännu knappast uttömda dokument till Thomas Manns inre biografi. Båda läsarterna ger en gripande föreställning om hur fascinerad han var av Wagners verk, en förtrollning som han aldrig förnekade, inte ens i faser av skarpaste ogillande. Vad som här samlats vittnar både om den konstinstinkt och konstnjutning han vunnit genom musikern och teatermannen (vars teorier han förkastade), och om vilken kritisk distans – till denne andre ”trollkarl” – han förstod att bevara som konstnärlig och etisk uppgift.
En STOR liten BOK!

Wagner:III

Denna bok är på endast 146 sidor men är djupt analyserande á la Mann, så den tar sin tid. Dessutom har jag ju haft sommarfrämmande, som gjort utrymmet för seriöst läsande litet. Nu när 2/3 sommargäster åkt hem,och det börjat regna tar jag nya tag.Jag har hunnit till sidan 78.”

EX ” I vissa officiella böcker om Wagner hävdas på fullt allvar att ”Tristan” skulle vara opåverkad av Schopenhauers filosofi. Detta röjer en besynnerlig omdömeslöshet. Det ärkeromantiska förhärligandet av natten i detta upphöjt morbida, förtärande och underfulla verk – präglat av djup insikt i romantikens dunklaste och sublimaste mysterier – är visserligen inte något specifikt schopenhauerskt. De sinnligt-översinnliga intuitionerna i ”Tristan” kommer längre inifrån: från den hektiske Novalis som skriver: ” En förbindelse som ingås även för döden är ett bröllop som ger oss en maka för natten. Kärleken är ljuvast i döden; för den älskande är döden en bröllopsnatt, ljuva mysteriers hemlighet

OSV,OSV;