Juliläsning

Thomas Manns återgivning av sina intryck av  Wagner är  krävande men intressant läsning

Det går långsamt fram, men det går ändå fram…

Inledning:  ”Det som Erika Mann här sammanställt ur sin fars skrifter och brev över temat Richard Wagner har varaktig aktualitet genom de däri ingående motsägelserna. Dessa motsägelser har emellertid – såvitt de inte bara är aspekter på ett och samma komplicerade fenomen – sitt ursprung lika mycket hos Wagner själv som hos författaren som under sitt långa liv ständigt på nytt fängslades och fascinerades av Wagners mäktiga och mångtydiga konstnärsgestalt , men samtidigt också behöll en kritisk inställning till den.—

Thomas Mann levde 1875-1955. Han fick Nobelpriset i litteratur 1929.                           ”När bokbränningar började 1933, var både Thomas Mann och hans bror Heinrich bland de författare vars verk brändes.”

Första citatet är från 1902 det sista 1951

Just nu har jag kommit till sidan 25  Ur ”Betrachtungen eines Unpoliischen” från 1918

Följ den spännande fortsättningen!

Biblioteksrens

Som tidigare meddelats har jag ju ärvt och tagit hand om

såväl föräldrarnas som morbrors och mosters bibliotek.

Dyrgriparna var ju  lätta,

de har redan 1973 då min mor dog och 1976 och 1981 i samband med mostrarnas bortgång sorterats in i det egentliga biblioteket.

EX

*

De återstående hivades  upp på vinden

NU

som åldrande änka försöker jag successivt kasta ”skräplitteratur”

MEN

Vad är egentligen skräp?

När vi red efter räv av Sassoon, som jag ju alls inte, före Google, hade något hum om

visade sig ju vara en av de bästa böcker jag läst, gjorde att jag varit väldigt försiktig med att kasta olästa böcker.

MEN

nu börjar det tryta med dyrgripar

*

Nu kan jag scanna på Google:

Finns inte boken och/eller des sförfattare  där  åker den i soptunnan med en hastighet av en bok/dag!

”I hängmattan”

Samtidigt som jag nu avslutar den seriösa läsningen av

Med helt ”bedårande” synpunkter från Thomas Mann

editerade av dotter Erica, läser jag,  totalt avslappad,

Det är som sedvanligt Harry Hole som är detektiven…

Jo Nesbø är ju alltid BRA,

men denna gång är han ännu bättre!

Sommarlektyr

Nu har jag äntligen kommit till slutet av denna

”classic of American literary criticism”

Det var en Mors dagspresent som jag glatt gav mig i kast med, hoppades på något ”lättläst” så här i sommartid…

MEN

det visade sig vara en väldigt  klassisk och ambitiös kritik:

First published in 1947, this acknowledged classic of American literary criticism explores the influences—especially Shakespearean ones—on Melville’s writing of Moby-Dick. One of the first Melvilleans to advance what has since become known as the ”theory of the two Moby-Dicks,” Olson argues that there were two versions of Moby-Dick, and that Melville’s reading King Lear for the first time in between the first and second versions of the book had a profound impact on his conception of the saga: ”the first book did not contain Ahab,” writes Olson, and ”it may not, except incidentally, have contained Moby-Dick.” If literary critics and reviewers at the time responded with varying degrees of skepticism to the ”theory of the two Moby-Dicks,” it was the experimental style and organization of the book that generated the most controversy.

Sedan jag väl insett detta har jag med stor behållning, sakta och eftertänksamt

tillägnat mig innehållet!

SÅLEDES:

On a higher level!

Morsdagspresent

Till Mors dag begåvades jag med nedanstående bok:
SOM

Jag nu med intresse och nöje läser.

Det är en essä från 1947 som presenterar

Herman Melville – sedd genom Amerika, Shakespeare, Moses, Kristus och Noa

Har kommit till sid 40/95

Det är angenämt att sitta läsande i skuggan i  rosors doft och njuta i sommaren!

Ljuset vi inte ser

är nu utläst

600 sidor New York Times:” Skrämmande vacker”

Det är en bok som följer en grupp människor under  andra världskriget, dels i Bretagnes Saint-Malo, framför allt en blind flicka Marie -Laure, dels  ett med henne jämnårigt tyskt överbegåvat , autisktiskt barnhemsbarn Werner Pfennig. Han hittar en söndrig radioapparat som han sätter samman till funktionsduglighet, och kan så få kontakt via kortvåg. Han har haft en ursprungligen fransktalande barnsköterska på barnhemmet och förstår därför även franska.

Första kapitlet ”Noll” är angivet tilll att skildra 7 augusti 1944, ”ETT” 1934. Näst sista, Kap 11, skildrar händelser 1945. Det berättas ”bara” personliga upplevelser av kriget ,framför allt  ur Marie Laures och Werners perpektiv. De olika episoderna berättas huller om buller utan kronologi…

Och det blev, för att citera The Guardian:

MAGNIFICENT

Junimys

Nu är det ”mittimellanväder”

dvs :

Allt är möjligt – inget nödvändigt

Jag sitter i trädgården och läser,

medan jag knaprar på en nybakad kaka med banan

                      Man har inte roligare än man gör sig                            (Uttalande ärvt från min fader)

Foucaults pendel

Jag har ju sedan 2 år i flera omgångar strävat med denna bok!

NU
är den faktiskt utläst!

Det har inte varit lätt att läsa den här boken Jag är inte den ende!

(Här följer recensioner jag hittat på nätet)

EX: Under sommaren ägnade jag någon vecka   (Jag tog två år!) åt att läsa Umberto Ecos ”Foucaults pendel”, och den lämnade mig med fler frågor än jag hade när jag började läsa. Är Eco verkligen allvarlig med den här boken? Den är inget skämt?
För det första måste man i princip behärska tre-fyra språk för att förstå boken. Här och där dyker meningar på franska och latin upp, och ibland inleds kapitlet med ett citat på franska, som lämnas oöversatt. Att behärska dessa språk är alltså ett måste, och om jag inte missminner mig så förekommer det något annat språk också, oöversatt.
Utöver det rent språkliga så pendlar (no pun intended) historien mellan att vara en episk historia om tempelriddare och stora hemligheter, en italiensk släktberättelse, samt en nutida ockult thriller. Allt känns märkbart hafsigt och osammanhängande, och de långa, långa passagerna från Belbos ordbehandlare Abulafia känns mer som hinder än bitar i ett pussel.

EX 2 Det var länge sen jag läste den men jag minns att jag hade en liknande upplevelse som du. Boken kräver extrem koncentration och dessutom tillgång till ett gäng bra lexikon för att bli begriplig. Jag tror att problemet ligger i att Eco försänkte sig så djupt i esoterika att boken i sig blev esoterisk.
Eco har berättat i intervjuer att han samlade på sig ett bibliotek i världsklass av ockult material när han skrev boken. Detta tycks ha lett till att man som läsare skulle ha haft tillgång till samma bibliotek för att reda ut alla obskyra referenser. I slutändan blev verket nån sorts initiation. Läs den som ett pussel i Rosencreutz anda. En lekfull meditation över Europas ockulta historia.

För att få någon insikt i vad ECO syftar till med sin roman bör man sätta sig in i vad en Foucalts pendel är!

OCH

Rosencreuzare

Kända Rosencreuzare:

Jag ha tagit tillfället i akt att verkligen sätta mig in i den europeiska ockultismens utveckling från 1500-talet och framåt

OCH  ÄR

Still confused but on a higher level