Vid den fortsatta genomgången av min faders efterlämnade bibliotek har jag lyckats
skilja mig från
detta konstlexikon från 1921!
Det fjärde bandet är redan i soptunnan…
Fortsatt utrensning
Svara
Kategoriarkiv: Das Lesen
Juliläsning
Thomas Manns återgivning av sina intryck av Wagner är krävande men intressant läsning
Det går långsamt fram, men det går ändå fram…
Inledning: ”Det som Erika Mann här sammanställt ur sin fars skrifter och brev över temat Richard Wagner har varaktig aktualitet genom de däri ingående motsägelserna. Dessa motsägelser har emellertid – såvitt de inte bara är aspekter på ett och samma komplicerade fenomen – sitt ursprung lika mycket hos Wagner själv som hos författaren som under sitt långa liv ständigt på nytt fängslades och fascinerades av Wagners mäktiga och mångtydiga konstnärsgestalt , men samtidigt också behöll en kritisk inställning till den.—
Thomas Mann levde 1875-1955. Han fick Nobelpriset i litteratur 1929. ”När bokbränningar började 1933, var både Thomas Mann och hans bror Heinrich bland de författare vars verk brändes.”
Första citatet är från 1902 det sista 1951
Just nu har jag kommit till sidan 25 Ur ”Betrachtungen eines Unpoliischen” från 1918
Följ den spännande fortsättningen!
Sommar-LESEN
Jag har första halvåret läst 17 böcker.
Här är nästa tre på ”väntelistan”
Biblioteksrens
Som tidigare meddelats har jag ju ärvt och tagit hand om
såväl föräldrarnas som morbrors och mosters bibliotek.
Dyrgriparna var ju lätta,
de har redan 1973 då min mor dog och 1976 och 1981 i samband med mostrarnas bortgång sorterats in i det egentliga biblioteket.
*
De återstående hivades upp på vinden
NU
som åldrande änka försöker jag successivt kasta ”skräplitteratur”
MEN
Vad är egentligen skräp?
När vi red efter räv av Sassoon, som jag ju alls inte, före Google, hade något hum om
visade sig ju vara en av de bästa böcker jag läst, gjorde att jag varit väldigt försiktig med att kasta olästa böcker.
MEN
nu börjar det tryta med dyrgripar
*
Nu kan jag scanna på Google:
Finns inte boken och/eller des sförfattare där åker den i soptunnan med en hastighet av en bok/dag!
”I hängmattan”
Samtidigt som jag nu avslutar den seriösa läsningen av
Med helt ”bedårande” synpunkter från Thomas Mann
editerade av dotter Erica, läser jag, totalt avslappad,
Det är som sedvanligt Harry Hole som är detektiven…
Jo Nesbø är ju alltid BRA,
men denna gång är han ännu bättre!
Sommarlektyr
Nu har jag äntligen kommit till slutet av denna
”classic of American literary criticism”
Det var en Mors dagspresent som jag glatt gav mig i kast med, hoppades på något ”lättläst” så här i sommartid…
MEN
det visade sig vara en väldigt klassisk och ambitiös kritik:
First published in 1947, this acknowledged classic of American literary criticism explores the influences—especially Shakespearean ones—on Melville’s writing of Moby-Dick. One of the first Melvilleans to advance what has since become known as the ”theory of the two Moby-Dicks,” Olson argues that there were two versions of Moby-Dick, and that Melville’s reading King Lear for the first time in between the first and second versions of the book had a profound impact on his conception of the saga: ”the first book did not contain Ahab,” writes Olson, and ”it may not, except incidentally, have contained Moby-Dick.” If literary critics and reviewers at the time responded with varying degrees of skepticism to the ”theory of the two Moby-Dicks,” it was the experimental style and organization of the book that generated the most controversy.
Sedan jag väl insett detta har jag med stor behållning, sakta och eftertänksamt
tillägnat mig innehållet!
SÅLEDES:
On a higher level!
Morsdagspresent
Till Mors dag begåvades jag med nedanstående bok:
SOM
Jag nu med intresse och nöje läser.
Det är en essä från 1947 som presenterar
Herman Melville – sedd genom Amerika, Shakespeare, Moses, Kristus och Noa
Har kommit till sid 40/95
Det är angenämt att sitta läsande i skuggan i rosors doft och njuta i sommaren!
Ljuset vi inte ser
är nu utläst
600 sidor New York Times:” Skrämmande vacker”
Det är en bok som följer en grupp människor under andra världskriget, dels i Bretagnes Saint-Malo, framför allt en blind flicka Marie -Laure, dels ett med henne jämnårigt tyskt överbegåvat , autisktiskt barnhemsbarn Werner Pfennig. Han hittar en söndrig radioapparat som han sätter samman till funktionsduglighet, och kan så få kontakt via kortvåg. Han har haft en ursprungligen fransktalande barnsköterska på barnhemmet och förstår därför även franska.
Första kapitlet ”Noll” är angivet tilll att skildra 7 augusti 1944, ”ETT” 1934. Näst sista, Kap 11, skildrar händelser 1945. Det berättas ”bara” personliga upplevelser av kriget ,framför allt ur Marie Laures och Werners perpektiv. De olika episoderna berättas huller om buller utan kronologi…
Och det blev, för att citera The Guardian:
MAGNIFICENT
Junimys
Nu är det ”mittimellanväder”
dvs :
Allt är möjligt – inget nödvändigt
Jag sitter i trädgården och läser,
medan jag knaprar på en nybakad kaka med banan
Man har inte roligare än man gör sig (Uttalande ärvt från min fader)
Foucaults pendel
Jag har ju sedan 2 år i flera omgångar strävat med denna bok!
NU
är den faktiskt utläst!
Det har inte varit lätt att läsa den här boken Jag är inte den ende!
(Här följer recensioner jag hittat på nätet)
EX: Under sommaren ägnade jag någon vecka (Jag tog två år!) åt att läsa Umberto Ecos ”Foucaults pendel”, och den lämnade mig med fler frågor än jag hade när jag började läsa. Är Eco verkligen allvarlig med den här boken? Den är inget skämt?
För det första måste man i princip behärska tre-fyra språk för att förstå boken. Här och där dyker meningar på franska och latin upp, och ibland inleds kapitlet med ett citat på franska, som lämnas oöversatt. Att behärska dessa språk är alltså ett måste, och om jag inte missminner mig så förekommer det något annat språk också, oöversatt.
Utöver det rent språkliga så pendlar (no pun intended) historien mellan att vara en episk historia om tempelriddare och stora hemligheter, en italiensk släktberättelse, samt en nutida ockult thriller. Allt känns märkbart hafsigt och osammanhängande, och de långa, långa passagerna från Belbos ordbehandlare Abulafia känns mer som hinder än bitar i ett pussel.
EX 2 Det var länge sen jag läste den men jag minns att jag hade en liknande upplevelse som du. Boken kräver extrem koncentration och dessutom tillgång till ett gäng bra lexikon för att bli begriplig. Jag tror att problemet ligger i att Eco försänkte sig så djupt i esoterika att boken i sig blev esoterisk.
Eco har berättat i intervjuer att han samlade på sig ett bibliotek i världsklass av ockult material när han skrev boken. Detta tycks ha lett till att man som läsare skulle ha haft tillgång till samma bibliotek för att reda ut alla obskyra referenser. I slutändan blev verket nån sorts initiation. Läs den som ett pussel i Rosencreutz anda. En lekfull meditation över Europas ockulta historia.
För att få någon insikt i vad ECO syftar till med sin roman bör man sätta sig in i vad en Foucalts pendel är!
OCH
Kända Rosencreuzare:
Jag ha tagit tillfället i akt att verkligen sätta mig in i den europeiska ockultismens utveckling från 1500-talet och framåt
OCH ÄR
Still confused but on a higher level