Aurora Königsmarck

Min senast lästa blev bok blev För oss Lundastudenter är hon mest känd från  spexet Karl den XII

MEN

Hon var tillräckligt betydelsefull politiskt för att även dyka upp i våra historieböcker på realskolan. Det var säkert  också skälet till att hon dök upp i spexet:

När vi sen komma hem till hotellet,

ska du rent av få drunkna i sällhet.

Fastän danskorna nog kan va´ svåra

gå de alls icke upp mot Aurora.

÷

Jag är gullhårig, smärt och rödmynt

och jag älskar dig  fast i pungen du blott har nödmynt.

Kallelill om du bara vill

ska du få litet killekill,

Jag vet nog hur sånt där ska gå till!

Hon var en av de första feministerna:

Hon växte upp i Tyskland och fick under sin mors ledning en mycket god uppfostran och utbildning. Hon talade tyska, franska, italienska, svenska och förstod litet latin. Hon älskade musik och skådespel och författade själv verser. Hon var även mycket duktig på att brodera och teckna. Tidigt blev hon bemärkt för sin spiritualitet och skönhet.

Hon hade en mängd friare – men eftersom hennes egentliga kärlek, Gustav Horn, redan var gift, tackade hon nej till alla. Hon var begåvad även när det gällde ekonomi, såg till att bli självförsörjande.

”Under hösten 1694 reste Aurora till Dresden för att ta reda på vad som hänt med hennes bror Philip Christoph. Här träffade hon den sachsiske kurfursten August den starke, drogs in i ett vilt nöjesliv vid hovet och blev Augusts älskarinna. 1696 födde hon sonen Moritz (Moritz av Sachsen, marskalk av Frankrike). ”

August blev ju sedan en av Karl XII:s motståndare, det är här Altranstädt kommer in….

Snoilsky har skrivit en lång dikt om Aurora, nedan ett avsnitt:

Den firade fröken Aurora,
Ett under af vett och behag,
Sett småningom ätten förlora
Hvar skärf af bytet från Prag.

Familjens grafkor i Stade
Med multnande fanor bland damm
Var allt hvad den ensamma hade,
Se’n reduktionen gått fram.

Hon, stjärnan i krönta kretsar,
Hon skulle nu tigga om stöd,
Med rosiga fingerspetsar
Af nåd få bryta sitt bröd!

Som sällskap åt en prinsessa
Kanhända i tukt och tvång
För snubbor sänka sin hjässa …
Hon, Königsmark! — Allons donc!

Hvad eljest? Rufva på minnen
Kanske i ett adligt stift,
Då redan hon vant sina sinnen
Vid verldslifvets ljufvaste gift!

Det högdragna fältherreblodet
En stund henne upprätthöll;
Men ack, så svek henne modet …
En snyftning af harm — och hon föll.

Ifall hon gett efter för hjärtats
Försmäktande, brinnande bön,
Af världen hur skulle hon svärtats,
Som redan var snillrik och skön!

Hon föll ej så oförsiktigt;
En halfgud med konunganamn
Steg ner mytologiskt riktigt,
I guldregn till tjuserskans famn.

Med blygsel i hjärtat buren
Men stolt i hållning och skick
Hon gick att möta på couren
Hvar kall eller bortvänd blick.

Sitt folk hon ej kände tillräckligt!
Bemärkt af hans majestät,
Med smicker slafviskt och äckligt
Hon omgafs vid första fjät.

Drabanter, pager, hejduker,
De stodo som tända ljus.
Förnäma allonge-peruker
Sig sänkte med krypande krus.

Och hofvets damer i gala
De nego med finaste takt
Och dygderna djupast af alla —
Ty här var en verklig makt.

Den kunglige älskarens dyrkan
Lät hofvet sin plikt förstå:
»Behaget hylladt af styrkan»
Gaf ämne till mången tablå.

Dock sköna som hon voro flera
Som funnit för styrkan nåd;
Aurora var något än mera,
Hon visste ge kloka råd.

Hon fattade statens brister,
Ett rike hon kunde ha styrt.
Hon är min premier-minister!
Svor ofta kung August dyrt.

Så var nu förtjuserskan hunnen
Till höjden af glans och makt;
Och dock kring den sköna munnen
Hvad hemligt vemod, förakt!

Aj, sådan förskräckelse öfverkom
Den värld som niger och bockar!
En plötslig stormby ruskade om
Styfkjortlar och skarlakansrockar.

Här lades för Sverges ynglingakung
Så länge giller och fälla;
Nu kom hans hämnd som ett snöskred tung,
Nu skulle menedarn det gälla.

Kung August i salen gick upp och ned
I slottet vid Elbes stränder.
Hvad var att göra? Han hjälplös vred
Herkuliska, hvita händer.

Han jagat på dörren samma dag
Sitt råd under onåd och snäsa,
Peruker vanda i härskarens drag
Hans vilja på förhand att läsa.

De varit hans lydiga eko blott
Och fingo nu bära vreden.
Så hade Aurora rätt dock fått!
Hon ensam talat för freden.

Från länstoln vid fönstret akt hon gaf
I liknöjd och lugn förbidan
Hur rasande utbrott följdes af
Omanlig och rådlös kvidan.

Skön var hon alltjämt. Det krigarblod,
Som fordom hos släkten brände,
En döende, dämpad rosenflod
Till kindernas rundning sände.

Den svällande munnen, förföriskt krökt,
Af finaste dun omgifven,
Hvar frestande nektar i grund försökt,
Men nu stod leda där skrifven.

Den glans, för hvilken sin själ hon sålt,
I hjärtat hånfullt belog hon,
Mot egen fördel i full revolt,
Parti för fienden tog hon.

För svenskarne — samma råa nation,
Hon talt om med ömkande miner,
Och där en orättvis reduktion
Lagt hennes hus i ruiner!

Det fanns i nord en magnetisk nål
Som drog hennes heta begäran.
Hon vämjdes vid nöjets fulla skål,
Ty törsten, den gällde — äran.

Besjungen, beskrifven tusenfaldt,
I mörkblått och elghuds-handskar,
En segervinnare öfverallt
Mot saxare, ryssar och danskar,

Mot falska grannar ett ljungande svärd,
Men ren som en femtonårs tärna,
Stod Karl i en lumpen och lågsint värld
Att rätten och sanningen värna.

Kom skräcken till August med en stafett
Att åter det gått som vid Narva,
Då jublade hemligt Aurora: rätt!
Mer stryk är just hvad de tarfva!

Det värsta var kommet. Man fått besked
Att hjälten ej lät sig försona
Förr’n August vid hans fötter lagt ned
Sin polska guldpapperskrona.

Den stackars Herkules brydd tog an
Sin aldra lenaste stämma:
»Du, vackra väninna, allena kan
Oss hjälpa ur denna klämma.

»Aurora, låt spänna för i smyg,
Svep in dig i varmaste sobel,
Med löften in blanco till svensken flyg!
Mot dig han visar sig nobel.

»Du ensam, huldaste envoyé,
Kan finna de rätta orden.
För ögon som dina skall sig ge
Den vilda pojken från norden –»

Här sjönk hans röst till en hviskning ned:
»Och bli dina offer stora,
Om blott du köper en bättre fred,
Jag lönar dig kungligt, Aurora!»

Till hennes panna en flamma steg
Och ögonen ljungade klara,
Men djupt i sin styfva brokad hon neg
Och sade blott: jag skall fara.

Ja, det är på skön vers en rekapitulation

av den mångbegåvade Auroras levnadsöde…

Das Lesen XLIII

Jag låg ju ganska bra till i somras

MEN

Trots att jag tycker att jag läser och läser blir ANTALET klent

(Får skyllas på tvingande insatser i trädgården…)

DOCK

har jag nu avverkat nr 27:

”Joan Didion, född 5 december 1934 i Sacramento i Kalifornien, är en amerikansk författare, journalist och essäist.”

Den här boken började jag läsa 29 oktober.Den är en gåva från en vän jag fick på grund av att jag läste  och bloggade om J.D:s  A Year of Magical Thinking.

Inledning:

”My great-great.great-great-great-grandmother Elizabeth Scott was born in 1766, grew up on the Virginia and Carolina frontier,  at age sixteen married an eighteen-year-old veteran of the Revolution and the Cherokee expeditions namned Bejamin Hardin IV, moved with him into Tennessee and Kentucky and died on still another frontier, the Oil Trough Bottom on the south bank of the White River in what is now Arkansas but was then Missouri Territory.”

÷

Joan Didion är en utomordentlig biograf – berättar om kolonisationen av Californien där hennes förfäder deltog, etablerade sig som jordbrukare  i början av 1800-talet.

” Its a story of the hardship, abandonment and endurance that created a culture in which survival would seem the sole virtue.

En fantastisk skildring, som blir särskilt intressant i dessa Trump-tider!

”Mina fantastiska teaterår”

Igår åhörde vi

Marianne Mörck framföra sig ”I total frihet”

på Föreläsningsföreninga´

På ett rapsodiskt, burleskt maner lyckades hon både roa och upplysa!

Marianne Mörck kom till Malmö stadsteater 1977 efter att ha utbildat sig vid scenskolan i Göteborg. Sedan dess har hon haft en minst sagt framstående roll i Malmös teatervärld. Hon har vunnit mängder av priser för sitt arbete, bland annat Sydsvenskans kulturpris 2009.

Tisdag i kyrkan

Så var det dags igen

Denna gång inte bara en

UTAN

TVÅ pianister, två systrar;

 Lea Shinyin Lööf har vi hört tidigare  i Vikens kyrka. Hon är ursprungligen från Taiwain, utbildad vid konservatoriet vid Cleveland Institute of Music i USA.Sedan två år tillbaka är hon gift och bosatt i Helsingborg. Hon ger egna konserter och är också anställd som pianopedagog vid Kulturskolan i Halmstad.
Hsin Bei-Lee

Pianisten Hsin-Bei Lee är mitt i en bred karriär både som solist, kammarmusiker och pedagog. Hon är prisvinnare i “Leschetizky and Robert Casadesus International Piano Competitions”. Vidare har hon också genomfört både solo- och kammarmusikkonserter i bl.a. USA, Argentina, Norge och Kina. Hsin-Bei Lee är även en hängiven pedagog och har arbetat som Ass. Professor vid olika högre musikutbildningar i flertalet länder.

She currently serves on the faculty of Musikhögskolan Ingesund in Sweden and is a member of Gjøvik Piano Trio in Norway.

÷

Den enda personliga notationen jag finner är:

When I am away from music, my husband and I often go on motorcycle rides, spend time with our horse, Faxi, or fixing our old farm in Wärmskog.

Fantastisk nivå på pianospel i lilla Viken en tisdagmiddag…

Väninnebesök

Det har ju varit VVV  =Verkligt Varierande Väderlek

”Rätt som det regnar så kommer det en skur”

Dessutom var det en Klass 1-varning för storm, men det blev inte så illa som befarat

Emellertid

Jag behövde inte fundera på ”Vad göra?”

Min väninna från Jämtland var på släktbresök  i granngårn och vi passade på  att  ha ”kafferep” två eftermiddagar  och språka om  ”gamla tider”

Tilltugg saknades inte…

Ljuset vi inte ser

är nu utläst

600 sidor New York Times:” Skrämmande vacker”

Det är en bok som följer en grupp människor under  andra världskriget, dels i Bretagnes Saint-Malo, framför allt en blind flicka Marie -Laure, dels  ett med henne jämnårigt tyskt överbegåvat , autisktiskt barnhemsbarn Werner Pfennig. Han hittar en söndrig radioapparat som han sätter samman till funktionsduglighet, och kan så få kontakt via kortvåg. Han har haft en ursprungligen fransktalande barnsköterska på barnhemmet och förstår därför även franska.

Första kapitlet ”Noll” är angivet tilll att skildra 7 augusti 1944, ”ETT” 1934. Näst sista, Kap 11, skildrar händelser 1945. Det berättas ”bara” personliga upplevelser av kriget ,framför allt  ur Marie Laures och Werners perpektiv. De olika episoderna berättas huller om buller utan kronologi…

Och det blev, för att citera The Guardian:

MAGNIFICENT