Das Lesen XLIII

Jag låg ju ganska bra till i somras

MEN

Trots att jag tycker att jag läser och läser blir ANTALET klent

(Får skyllas på tvingande insatser i trädgården…)

DOCK

har jag nu avverkat nr 27:

”Joan Didion, född 5 december 1934 i Sacramento i Kalifornien, är en amerikansk författare, journalist och essäist.”

Den här boken började jag läsa 29 oktober.Den är en gåva från en vän jag fick på grund av att jag läste  och bloggade om J.D:s  A Year of Magical Thinking.

Inledning:

”My great-great.great-great-great-grandmother Elizabeth Scott was born in 1766, grew up on the Virginia and Carolina frontier,  at age sixteen married an eighteen-year-old veteran of the Revolution and the Cherokee expeditions namned Bejamin Hardin IV, moved with him into Tennessee and Kentucky and died on still another frontier, the Oil Trough Bottom on the south bank of the White River in what is now Arkansas but was then Missouri Territory.”

÷

Joan Didion är en utomordentlig biograf – berättar om kolonisationen av Californien där hennes förfäder deltog, etablerade sig som jordbrukare  i början av 1800-talet.

” Its a story of the hardship, abandonment and endurance that created a culture in which survival would seem the sole virtue.

En fantastisk skildring, som blir särskilt intressant i dessa Trump-tider!

”Mina fantastiska teaterår”

Igår åhörde vi

Marianne Mörck framföra sig ”I total frihet”

på Föreläsningsföreninga´

På ett rapsodiskt, burleskt maner lyckades hon både roa och upplysa!

Marianne Mörck kom till Malmö stadsteater 1977 efter att ha utbildat sig vid scenskolan i Göteborg. Sedan dess har hon haft en minst sagt framstående roll i Malmös teatervärld. Hon har vunnit mängder av priser för sitt arbete, bland annat Sydsvenskans kulturpris 2009.

Tisdag i kyrkan

Så var det dags igen

Denna gång inte bara en

UTAN

TVÅ pianister, två systrar;

 Lea Shinyin Lööf har vi hört tidigare  i Vikens kyrka. Hon är ursprungligen från Taiwain, utbildad vid konservatoriet vid Cleveland Institute of Music i USA.Sedan två år tillbaka är hon gift och bosatt i Helsingborg. Hon ger egna konserter och är också anställd som pianopedagog vid Kulturskolan i Halmstad.
Hsin Bei-Lee

Pianisten Hsin-Bei Lee är mitt i en bred karriär både som solist, kammarmusiker och pedagog. Hon är prisvinnare i “Leschetizky and Robert Casadesus International Piano Competitions”. Vidare har hon också genomfört både solo- och kammarmusikkonserter i bl.a. USA, Argentina, Norge och Kina. Hsin-Bei Lee är även en hängiven pedagog och har arbetat som Ass. Professor vid olika högre musikutbildningar i flertalet länder.

She currently serves on the faculty of Musikhögskolan Ingesund in Sweden and is a member of Gjøvik Piano Trio in Norway.

÷

Den enda personliga notationen jag finner är:

When I am away from music, my husband and I often go on motorcycle rides, spend time with our horse, Faxi, or fixing our old farm in Wärmskog.

Fantastisk nivå på pianospel i lilla Viken en tisdagmiddag…

Väninnebesök

Det har ju varit VVV  =Verkligt Varierande Väderlek

”Rätt som det regnar så kommer det en skur”

Dessutom var det en Klass 1-varning för storm, men det blev inte så illa som befarat

Emellertid

Jag behövde inte fundera på ”Vad göra?”

Min väninna från Jämtland var på släktbresök  i granngårn och vi passade på  att  ha ”kafferep” två eftermiddagar  och språka om  ”gamla tider”

Tilltugg saknades inte…

Ljuset vi inte ser

är nu utläst

600 sidor New York Times:” Skrämmande vacker”

Det är en bok som följer en grupp människor under  andra världskriget, dels i Bretagnes Saint-Malo, framför allt en blind flicka Marie -Laure, dels  ett med henne jämnårigt tyskt överbegåvat , autisktiskt barnhemsbarn Werner Pfennig. Han hittar en söndrig radioapparat som han sätter samman till funktionsduglighet, och kan så få kontakt via kortvåg. Han har haft en ursprungligen fransktalande barnsköterska på barnhemmet och förstår därför även franska.

Första kapitlet ”Noll” är angivet tilll att skildra 7 augusti 1944, ”ETT” 1934. Näst sista, Kap 11, skildrar händelser 1945. Det berättas ”bara” personliga upplevelser av kriget ,framför allt  ur Marie Laures och Werners perpektiv. De olika episoderna berättas huller om buller utan kronologi…

Och det blev, för att citera The Guardian:

MAGNIFICENT