Köpenhamn

Denna bok, av Adolf Hallman, fick jag

 tillsammans med två om Paris på sjuttiotalet av Allan Bescher,

”morbror Allan”

(en person värd en egen blogg vad det lider…)

1893- 1968

Där har de stått i bokhyllan och samlat damm.

NU

har jag ju äntligen litet tid att sortera i mitt bestånd

OCH

blir helt förundrad över vilken bibliofil skatt dessa böcker är.

” Med illustrationer av författaren”

Texten är bara på 103 sidor men tidskrävande på grund av sitt innehåll

EX:

Staden var under dessa år en vallfartsort för grannländernas författare och konstnärer. Överallt på Strøget såg man kända ansikten, mest norrmän, med Hamsun, Olaf Bull, Wildenvey och Nils Kjær i spetsen. Av svenska författare såg man Henning Berger, Frank Heller och någon enstaka gång Hjalmar Söderberg. De var allesammans fast bosatta i staden och de samlade gärna landsmännen i sina hem. Det finaste var att komma till Söderbergs i det gamla förnäma hemmet på Allégade, där fru Emilie var den danskt glättiga, alltid omtänksamma värdinnan. Henning Bergers frukostbjudningar i övre våningen i det gamla rokokopalatset i Christianshavn [Strandgade 26 vån 3 var överdådigt roliga och långa. Sällan varade de bara ett dygn, sägnen berättar om veckolånga fester. Även Frank Heller var en gästfri värd om än hans bjudningar uteslutande bestod i “ett liv efter elva”, som han brukade säga, en enkel supé efter restaurangdags, man stängde klockan elva i dåtidens Köpenhamn. Hans dubblett på Ahlefeldsgade i fonden av Ørstedsparken gästades under åren av hela det intellektuella Norden. Jag minns ännu den “skrappe gamle dame”, fru Hvorupkjær, som han hyrde hos, en mager och till synes ondskefull kvinna, som i grund och botten var en riktigt hjärtegod gammal köpenhamnska. Hon visade alltid sitt missnöje över de bullrande nattliga invasionerna, hon brummade och hon förmanade, men snart nog stack hon leende in sitt annars så skarpa ansikte genom dörren och bar fram ett överdådigt “koldt bord”, med alla det danska charkuteriets läckerheter och med en Rød Aalborg mitt i all härligheten.
För den yngste bland gästerna, som var målare, blev hon till och med mecenat och beställde av honom sitt porträtt i olja. I betalningen, som ingalunda var dålig, ingick även ett dagligt mål i hennes lilla trevliga, gröna kök. På grund därav tog det rätt lång tid innan porträttet blev färdigt, fru Hvorupkjær var en lika frikostig som utmärkt matmamma. Men då tavlan äntligen stod där, fernissad och i fin guldram, hade också den unge artisten, som nu kommit att hålla av gumman, målat henne så förnäm att hon liknade en hertiginna. Åtminstone var detta den spydigt småleende Frank Hellers åsikt.
Konstverket fick jag aldrig återse och inte den gamla damen heller. Hon har för länge sedan gått till skuggorna. Men aldrig kan jag passera Ahlefeldsgade n:r 18A utan att kasta en blick upp mot tredje våningen och minnas den goda fru Hvorupkjær.

Ur Wikipeda:

”…Adolf Hallman var illustratör och skribent är nog idag mest känd för att ha illustrerat ett antal böcker under 30-talet, bl.a. Bertil Malmbergs “Åke och hans värld” och Söderbergs “Förvillelser” (1938 års upplaga).

Hallman föddes i en arbetarfamilj i Göteborg men fick möjlighet att studera vid Valands målarskola under åren 1914-1916. Han kom sedan att verka i både Stockholm, Köpenhamn, Paris  och New York. Han var radikal och uppskattade anarkisternas idéer. Han gav ut ett par böcker runt 1930 där han i ord och bilder skildrade livet i kontinentens storstäder. Dog gjorde han Rom 1968…”

Boken är utgiven på Bonniers förlag, startar med en skildring av hur hans sällskap kommer seglande från Malmö via Saltholmen. Samtidigt som han beskriver hur den dagens infart till ”Havn” ter sig berättar han historien hur Valdemar och Absalon grundar det.

Han fortsätter i nästa kapitel LANGELINIE  som inleds:

Langelinies första blomstringstid inföll under adertonhundratalets två sista decennier.. Det var i ”De store Kejsardages tid”, då furstar från tre väderstreck gästade danska hovet och ”Europas svärföräldrar” som Christian och drottning Louise kallades.

Kapitel III heter HAMNPROMENAD och berättar om det gamla befästa Köpenhamn :

En köpenhamnare tänker först och främst historiskt på sina forna befästningsvallar. Hans minns ”Svenskekrigene” med Carl XGustavs härar utanflr Kalvbode Strand, kungen som ville utplåna Köpenhamn från städernas antal och göra Malmö till Nordens huvudstad. Han kan inte annat än känna sig tacksam vid minnet av dem och han firar så gärna den 1886 instiftade tack och åminnelsefesten ”Store Bededags Aften”

Det  fjärde och längsta kapitlet  heter STRØGET och skildrar Guldaldern:

”Man har betecknat 1800-talet första hälft som den nästan barnsligt idylliska tiden, den mätta självgoda borgerlighetens tidsålder. Det stämmer nog. Kritiken är i många avseenden berättigad. Men det en smula dåsigt sorglösa tillståndet kan med välvilja förklaras. Efter de hårda krigsåren som avslutades med engelsmännens bombardemang av KÖpenhamn med förlusten av flottan och stadsbankrutt som därefter följde, hade Danmark så småningom börjat leva upp igen.”

Det var HC Andersens och Søren Kierkegaards Köpenhamn

Kapitel V ”Andreas Vindings Köpenhamn” är det för mig mest intressanta.

”Mitt” Köpenhamn daterar sig från 1947 då det ju efter krigsslutet blev familjens nöjes-och

kulturutflykts mål. Då åkte vi färja och tåg till Vesterbro – promenerade snabbt till Rådhusplatsen, Ströget och återvände via Tivoli.

NU

får jag reda på att

Rådhuset stod färdigt först  1905!

Sista och avslutande kapitlet handlar om hur Adolf Hallman blir anställd på Politiken 1922

OCH

avslutas:

— Vi fortsatte vår båt från Köpenhamn uppåt Öresund, längs Själlands kust. Vi gick iland här och där i de små utmärkta hamnarna. Längs Strandvejen gled strömmen av cyklar med Danmarks ungdom, par om par, sjungande i sommarnatten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *