Allhelgonadag.
Lisa tänder ljus
Jag läste i HD att Alex Schulman skulle komma till Tivolihuset på höstens första Författarafton den 21 oktober. Jag inköpte därför i god tid hans bok Skynda att älska så att jag kunde läsa den innan.
Alex är son till Allan Schulman i hans andra äktenskap med den 33 år yngre Lizette Schulman (f.ö dotter till Sven Stolpe)
Alex berättar å ena sidan om sin kärlek till fadern, samtidigt som insikten, som drabbade honom vid ca tio års ålder, att pappan var gammal och riskerade att dö inom kort gav honom ångestkänslor.
Detta hade till följd att i samband med faderns bortgång han helt blockerade allt sorgearbete….
I ett fullsatt Tivolihus berättade han om hur han fem år efter faderns bortgång, i samband med ett uppbrott ur en parrelation, dock blev upphunnen av sorgen.
Han började gå i terapeutiska samtal hos (i boken) Leo.
Alex tänkte sig att tala om att han blivit , vad jag tyckte mig förstå, övergiven av sin tidigare fru, men Leo ville helst ägna sig åt att diskutera det uteblivna sorgearbetet efter fadern.
Till slut föll A. till föga – åkte upp till deras gamla sommartorp i Värmland – och skrev manuset – mest som självterapi – men övertalades att publicera det!
Jag hade med mig mitt lästa exemplar och fick en dedikation. Jag berättade om att även jag, i mitt sorgearbete, som ju skiljer sig helt i karaktären från hans, funnit tröst i Skynda att älska – och vi var eniga om att det ska vara en inspelning med finlandssvenskt uttal!
Nu när höstmörkret sänker sig, regnet smattrar mot rutan, Sverige inte kommer till VM i fotboll och det inte är något vidare på TV, sitter jag och njuter av alla bilder jag fått mig tillsända från i somras. Här har vi begravningsgästerna på stranden 21.30.
Denna bild är tagen redan den 1ste juli men medtogs till båtföraren för att bestämma dropplats.
Den minnesgode erinrar sig att den gamle vid havet den 2dre juli stupade i strandkanten vid Norra stranden i Viken strax söder om Svinbådans fyr.
Nu var det så dags för gravsättningen. Enligt den gamles anvisningar kremerades han, och han önskade bli strödd. Vi tog snabbt reda på att man kunde, efter att vederbörligen ha fått tillstånd från Länsstyrelsen, strö, eller snarare sänka hans aska i havet.
Jag hade omsorgsfullt valt ut en dag som var av symbolisk betydelse för oss – (mer om detta i ett senare blogginlägg). När dagen randades var det stormvarning….
Begravningsbyråns representant var där medförande ”urnan”. Den är av ekologiskt material och upplöses så småningom helt. ( ingen miljöförorening här inte…)
Jag medförde lappar med bilden ovan för att informera om VAR sänkningen skulle ske, och de haiku (se nedan) jag diktat när jag på morgonen vaknade vid regnsmatter mot fönsterrutorna. Vi fäste en sådan lapp på urnan, eftersom vi ej lyckades få upp knuten för att få I den.
Så var det då dags att äntra båten.
Väl framme vid ”platsen”, se rubrikens position, dvs rakt ut från vår badplats vid Svinbådan gick vi ut på akterdäck….
Vinden hade stillnat för ett ögonblick medan den svängde över på sydväst. så de vågade stänga av motorerna en stund.
Det ser ut som vi bara var två – men fotografen bakom kameran blev ju ej förevigad….
Dessutom finns ju ytterligare en son som varit tvungen att lämna walk over.
Med teknikens landvinningar kunde han dock vara med oss via etern.
Stoftet från älskad
make och far nu simmar
i brusande hav.
Sommarens stiltje
förbytts i höstligt regnrusk,
dock vila i frid!
Se även
Nu kunde vi i lugn och ro anträda färden hem.
….och sedan for alla till stranden och badade..
eller snarare
Vi gick till Restaurang Bryggan och åt festmåltid!
Se även
Och
Klockan 17.08 den 16 september 2008
Nu när sommaren oåterkalleligt får ge vika för hösten, solen inte förmår svinga sig över trädkronorna i vår trädgård mer än några timmar vid middagstid, känner jag mig mera i rytm med årstiden.
Av orsaker som blir uppenbart om man klickar på länken uppmärksammas ofta detta faktum på denna blogg.
Den första uppståndelsen efter den gamles plötsliga död på stranden den 2dre hade lagt sig.
Min första åtgärd för att inrätta mig för mitt nya liv, blir att gå igenom innehållet i hans plånbok: Kontokort, körkort, småsedlar, ja inget upphetsande utöver:
En liten tummad hopviken papperslapp som det står Farfar på och ett hjärta.
Ofta vi njöto
Här sitter jag nu
För ett år sedan åkte den gamle och jag ned till Lund, där han fick inopererat en pacemaker.
Ända fram till dödsdagen den 2 juli var han sedan vitalare än på många år.
Nu fattas han mig.
I samband med Viscontis film Döden i Venedig blev vi fascinerade av Mahlers musik. Vi har åtskilliga av hans symfonier på LP:s som vi spelade om och om i skymningen höst- och våreftermiddager
Bland det underbaraste han skrivit är Kindertotenlieder. Vi har dem i en inspelning med Kathleen Ferrier. Det är dock en femtan år sedan vi spelade den..
MEN
Nu när jag går här i sensommarvemodet klingar särskilt den fjärde i mitt huvud:
Jawohl, sie sind nur ausgegangen
Und werden jetzt nach Hause gelangen!
O, sei nicht bang, der Tag is schön!
Sie machen nur den Gang zu jenen Höh’n!
Sie sind uns nur vorausgegangen
Und werden nicht wieder nach Hause gelangen!
Wir holen sie ein auf jenen Höh’n
Im Sonnenschein! Der Tag is schön auf jenen Höh’n!
Så här mellan liv och död gör ju Magical thinking sig påmint:
Redan när jag 1999 gick i pension försökte jag följa sommarföljetongen, som regel en deckare, i SvD.
Det strandade dock på att det kom perioder med intensiv aktivitet då jag ”glömde bort” att läsa aktuella avsnitt.De första åren försökte jag då klippa ut avsnitten för läsning ”till hösten”, men inte heller det var framgångsrikt, varför jag lät det bero.
MEN
Allteftersom barnbarnsskarans ålder stigit har vår livsrytm blivit lugnare, mera kontemplativ.
Så när det vid midsommar meddelades att årets följetong skulle vara Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser, vars böcker jag ju brukar gilla, gav jag den en chans.
OCH
Bara efter 12 avsnitt dog min käre Per. Jag hade ju då missat flera – men det var ju, när den första uppståndelsen lagt sig, lätt att rekonstruera, eftersom jag ju sparar olästa Kulturbilagor.
OCH
Det är här som det magiska kommer in:
Boken handlar om ett äkta par med en dotter Sarah, som för ettochetthalvt år sedan blir kidnappad och sedan är spårlöst försvunnen. Paret, som är författare respektive bildkonstnär, flyttar efter något halvår till Manhattan. Hustrun, Winnie, blir mer och mer undanglidande för maken, berättaren, för att slutligen avvika helt, efterlämnande en skriven lapp med uppmaning att inte efterforska henne.
I del 47/54 beskriver maken ett minne från en vistelse i Venedig med reflexionen:
Jag ser henne i drömmen precis som jag såg henne i verkligheten, och jag återvänder till samma tanke som drabbade mig då. Detta ögonblick är redan över Jag hann aldrig fånga det. Jag hinner aldrig fånga någonting. Allt vi ser och förundras över har redan hänt. Det är på väg bort ifrån oss, för alltid och oåterkalleligt. När min blick når fram till min hustru är hon alltid en annan. Eller när bilden av henne når fram till min näthinna, snarare – det är förstås en korrektare beskrivning – det är då det redan är försent.
Just så har jag reflekterat när jag sitter och ser på mina bilder på Per.
MEN
Kanske på ett mera positivt sätt ändå:
Borås djurpark 1964
Jag har återknutit kontakten med den UNGE och medelålders PER! De är ju (nästan) lika levande för mig nu som den gamle...
Hur det går för maskarna får man reda på först den 13 augusti!
