Kategoriarkiv: Religion

Nr 2

Publicerat av
1

Nu har jag läst ut Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren. Den är lika BRA som hans Sonjas godhet. Liksom denna bok är det svårt att kort redogöra vad dessa 226 pocketsidor avhandlar – han börjar med

Om vanligheten

Livsnjutning och bristen på allvar

Jag vet inte vart jag är på väg – så det gäller att skynda sig

 För att därefter i två avsnitt avhandla

I Långsamheten

II Inre och yttre resor.

Långsamheten omfattar fyra kapitel.  De tre första analyserar vad som gått snett i det postmodernistiska datasamhället.

”Receptet” följer i 4:an: Långsamhetens kultur Om vikten av att vårda sitt inre.

 Del II beskriver hans egna ”pilgrimsfärder” till

BUDAPEST i november, 

 ST PETERSBURG i mars och slutligen

ASSISI i maj.

Jag brukar ju från de mera filosofiska essäböckerna återge en del passusar som berört mig – när det gäller den här boken skulle jag vilja citera nästan ALLT

SÅ

Det enda jag kan göra är att säga

LÄS DEN

Många av mina närmaste har läst den när den kom ut och minns dåligt…

Till dem har jag sagt:

LÄS OM den nu när du är tio år äldre!

MEN

Här får ni slutklämmen:

Men rosen finns inte bara i en trädgård eller i Ecos romaner. Rosen är också förtegenhetens och det förtroliga samtalets symbol Påven Hadrianus IV (d.1159) påbjöd att den skulle ingraveras på biktstolar till påminnelse om tystnadsplikten. All skuld kan slängas i den gudomliga förlåtelsens hav, all oro har sin hamn. En gång skall alla tårar torkas. Sannolikt är det därför Fransiscus sjunger ”Solsången”.  Kanske det är därför han höjer händerna och ber:

 O alto e glorioso Dio,

Illumine le tenebre

del cuore mio.

Dammi una fede rette,

speranza certa e umilità profunda.

Dammi Signore

senno e discernimento

per compieri la tua vera e santa

volontà.

Aktualiserat

Publicerat av
2

Tidigare innebar den 24 augusti endast en påminnelse om att skörda malört.

NU

när jag är påläst om hugenotterna:

Massakern på hugenotter under Bartolomeinatten 24 augusti 1572.

Målning av François Dubois (1529-1587)

”Hugenotter (franska huguenot) var de franska kalvinister som levde på 1500- och 1600-talen, det vill säga under och efter de franska religionskrigen. Hugenotterna förföljdes av den franska staten/kronan och katolska kyrkan. Efter upphävandet av Ediktet i Nantes 1685, som gett dem viss religionsfrihet, lämnade mer än 300 000 hugenotter landet. Ett hundratal kom under 1600-talet till Sverige. Hugenotterna i Frankrike fick full religionsfrihet först i och med franska revolutionen 1789.”

efter besöken i Berlin

kan jag se parallellen till Kristallnatten 9 november 1938

OCH

Det tycks aldrig ta slut!

Bekräftelse!

Publicerat av
Svara

Midsommar 1998

Här har vi dagens huvudperson.

Han är i Viken och firar sin första midsommar.

Oskar föddes 30 juli 1997 (16 dagar över tiden!)

Hans dop skedde under stor pompa i Vikens kyrka 26/10 s.å.

MEN

Morfar, som högtidligen åtagit sig uppgiften att fotografiskt dokumentera begivenheten, 

glömde ladda kameran med FILM!

NU får vi hoppas att denna detalj fungerar bättre i samband med

 Konfirmationen

som idag sker i Fors kyrka i Eskilstuna med start kl 11!

Uppdatering:

Från dagens kyrkliga rit finnes nu bildbevis!

Taklamakan

Publicerat av
1

 Jag har ju numera ett sådant välfyllt program så jag ligger snöpligt efter med rapporteringen. Som vanligt  finns det även i år ett

FÖRELÄSNINGSPROGRAM VÅRTERMINEN 2012

=====================================
Lokal: Vikens Hemgård
Terminskort: 100 kr.
Enstaka föreläsningar: 40 kr.
————————————————-

I år köpte jag TERMINSKORT!
Ovan en bild från:
Tisd. den 21 februari   kl. 19.00
Anders Fänge
    ”Afghanistan – historia,kultur, framtid”.
  Tisd. den 6 mars  kl. 19.00
    Marcus Larsson
    ”Mitt halvår som läkare bland inuiter i Ultima Thule”. 
Båda föredragen var, som förväntat, intressanta och trevligt framförda.
MEN
Tisd. den 20 mars  kl. 19.00
    Magnus Andersson
     ”Resor i Tibet och Taklamakan”. 
tyckte jag inte lät så spännande…
SÅ
Hade jag inte haft terminskort hade jag nog inte hörsammat kallelsen:

 På resa i Tibet
HD Lokalt 13. Mars 2012 11:59
Magnus Andersson är redan för många Vikenbor en bekant föreläsare. Han har vid flera tillfällen berättat om sina äventyr på skilda exotiska platser runt om i världen. Denna gång får vi följa honom på resor i Tibet och till den vidsträckta öknen Taklamakan i norra Kina. Föreläsningen äger rum tisdagen den 20 mars klockan 19 på Vikens hemgård.

OCH
Det började inte bra:
Jag hade glömt min kamera
Det visade sig vara det hittills mest intressant och fängslande föredraget. Magnus Andersson berättade hur han, i slutet av åttiotalet, när inresemöjligheter till Tibet tillfälligt erbjöds, utrustade ett flertal turistexpeditioner till detta område som det första året knappt erbjöd för jeeparna farbar väg.
Magnus A. hade nu redigerat de tiotusentals underbara bilder han hade, inte bara från Llasa, utan även från andra av tibetanernas heliga städer och berg, områden som nu är oåtkomliga för västerlänningar. En del av de besökta platserna, gamla kulturer från 14-1600-talet vid Sidenvägen, hade Sven Hedin återupptäckt

Färdig!

Publicerat av
5
Den 24 augusti berättade jag om inköpet av denna bok
och skrev:
Det är ett Herrans Under så BRA den är!
SEDAN
tappade jag tråden…

Jag började referera besöket i Berlin, åkte till Oxford, refererade besöket där, försökte,(och lyckades till en del), ta tag i att läsa böcker som legat o-eller-halvlästa i flera år, läste julklappsboken;
MEN
Nu är den utläst!
Inledningen, som jag ju hade läst när jag anmälde den första gången berättar ju om hur OW drabbas av hjärtstopp och är en av de 4 % som räddas till livet. Under det följande året skriver han så denna essäistiska dagbok i tre delar:
Del I Självet som projekt ss 46-100
Del II  Vännerna i bokhyllan – om läsning som nöje och utmaning ss 100-158
Del III  Medlidandets styrka ss 158-244
Innan jag började återge hans tankar, och framför allt berätta om hur i denna bok han vardagligt* pratar om både STORT och smått ville jag berätta för läsarna om hans vetenskapliga bakgrund
UPPTÄCKER

 att han har en blogg

där ni kan läsa själv!

* Egentligen handlar Bronshästarna och Sonjas godhet om samma sak men språkdräkten skiljer sig totalt!  
I:2
När han repat sig någorlunda men fortfarande är sjukskriven, tröttnar han på att gå hemma, ger sig ut i Stockholmsvimlet. Han slås av rastlösheten, jagandet efter perfektion och Lyckan. Men ack så egocentriskt.

”Varje vecko- eller kvällstidning tycks ha en må-bra-bilaga. Där publiceras artiklar om självförverkligande, livsstil och medveten närvaro, för att inte tala om vikten av att unna sig ”det goda livet”. Ofta finns det anspelningar på andlighet och psykologi. I helgbilagor erbjuds jag gå på kurser i självkännedom, att sända efter CD-skivor för avslappning, att slimma min slitna kropp, att bli inpackad i gyttja och ligga flytande på ett spa i Dalarna eller vid havskanten. Fokus är inriktat på jagets/kroppens välbefinnande; allt från gommens läckerheter till erotikens okända landskap. Det kan gälla rätt inredning, goda färger, dofter, massage, god mat eller aromfylld luft och långa bad med tända kandelabrar och orientaliska oljor.”

Några månader senare är han på återbesök på sjukhuset och får besked om att hans kondition är obetydligt sämre än före insjuknandet. På kvällen är han på bjudning med vänner och det diskuteras om hans pågående bokprojekt:

Framför allt har jag fått stöd för mitt fortsatta undrande över godhetslakunen; att granska den psykologiserande andligheten och fundera om skönlitteratur verkligen kan vara en medicin mot självupptagenhet.
I:3
Självet som religion- andligheten i upplevelseindustrin
Möt ditt innersta själv!
Snabbyoga på lunchrasten
Lapp utanför köpcentrum i Märsta
Han har återvänt till jobbet och Universitetsbiblioteket Carolina. men resultatet av mödan blir:
Min slutsats är att ansvaret för andra delvis osynliggörs av den psykologi- och andlighetslitteratur som erbjuder bot innan den reflekterar över samhällsfaktorer. Självhjälpsböckerna bekräftar människors självkänsla – det är ju deras avsikt. men jag längtar nu efter böcker med personer som problematiserar, söker det komplexa , gör det svårare och försöker förstå sina egna eller andras motiv. Därför dras jag till litterära skildringar av människans kamp mellan ont och gott där processerna inte döljs av enkla slagord eller en mytisk skymning utan framträder i all sin komplexitet. Jag ser fram emot att få läsa  romaner, deckare eller klassiker.

II Vännerna i bokhyllan 
Kap 4 Jag kan inte slita mig från boken – att påverkas av det man läser.
Sidorna 100-133 är korta kåserande stycken om hans läsande, som i mycket påminner om mitt eget:
Härförleden skulle jag gå till hyllan i syfte att ta reda på  när författaren Mauriac levde. Medan jag stod där började jag läsa om de nyzeeländska maorierna, ögnade igenom en utläggning om Malmös tidigaste historia, lärde mig något om malmbrytningens utbredning i Norrbotten och fick en snabbversion av Mao Zedongs liv, När jag kom fram till Mauriac hade jag tappat intresset för honom Dock kände jag mig uppfriskad fräsch och utvilad. 
10 sidor längre fram :
Damen med rullatorn.
Man ska inte se ned i andra personers kundvgnar. Men när jag står i kassakön kan jag inte undvika det. Vagnen dras av en kvinna på drygt 70 år. Allt är grått. Hennes hår är silvrigt. Jackan är av beige bomull. De foträta skorna är ljusa. Hela affären är grådaskig förutom de starkt lila  annonserna för kaffe. Jag känner mig som i en svartvit film.
Ja ser ned i hennes vagn. Under en kotlettrad, ett paket makaroner, grönsallad och en illröd tandborste ser jag dem ligga: Frans Kafkas Slottet, en bok om Einsteins relativitetsteori och en kriminalroman av Håkan Nesser.
Kap 5 har rubriken Existentiell läsning
och inleds med ett långt citat från Joseph Brodskys Nobelföreläsning 1987.  
OW åker till bokmässan och därefter på en minisemester på västkusten. Han har bunkrat upp med litteratur :
Jag har tagit med mig några kära böcker om lectio divina, klostertraditionens sätt att beskriva den meditativa läsningen. De visar sig vara djupt skeptiska till allt yvigt tal om andlighet, godhet, spiritualitet och mystik.
Så är vi då framme vid den sista avslutande delen:
III
Medlidandets styrka
Inleds med
Det är i oktober och jag är i USA
men övergår redan efter en sida till en höstvistelse i sommarstugan vid Norrlandskusten, och handlar huvudsakligen om Torgny Lindgrens författarskap.
I Merhabs skönhet skriver han; Kärleken han uppenbarar sig bara för dem som hava medlidande vid allt i livet. Medlidandet och kärleken är det som skyddar oss mot den eviga döden.
—
Hela tillvaron bygger sålunda på nåden. Allt vilar i dess grova näve.
—
Detta betyder att läsningen förvisso är viktig, den leder en människa till språkets bortre gräns, den för henne över gränsen till en metafysisk värld och den har i sin tur moraliska implikationer. Men det är av intresse att kyrkoherden i Pölsan – han som gillade Skellefteå Hockey – förde ett samtal om musiken och sa att man måste tala lågmält om de yttersta tingen.
I kapitel 7 möter vi så äntligen SONJA.
Sonjas omfamning – om medlidandet förvandlande kraft
ochfår en analys av handlingen i Dostojevskijs Brott och straff.
Kap 8
Läsning och liv – ett bokligt husapotek!
Slutligen
POSTLUDIUM
Exakt ett år efteråt han i ambulans förde in medvetslös till hjärtintensiven gör han en visit i ankomsthallen på sjukhuset.:
Så slår jag igen datorn, lägger ned den i väskan och tar på mig duffeln. Det snöar utanför. Snart är det exakt ett år sen jag bars in på bår. Nu går jag rakryggad ut genom svängdörrarna. Just när jag kommer ut i vinterkylan och låser upp cykeln känner jag plötsligt en varm vindstöt – mitt ute i parken. Kände jag rätt? Varifrån kom hettan? Jag förstår den inte. Men från ingenstans väcks en sommarhyllning till livet. Återigen; orden inifrån:
En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en  sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
Czesław Miłosz: ”Gåvan” ur Möte

Läsfröjd II:1

Publicerat av
2
 Ivrigt har jag nu givit mig i kast med bok 2/-12 se ovan. Som bekant har den funnits i hushållet sedan 70-talet och tydligen är det inte bara den gamle som läste den. Jag hade ett motstånd eftersom jag trodde den var väldigt ”high brow”,och under yrkeslivets tråk och tvång inte kände mig kapabel att tillägna mig den…

MEN
Så fel jag hade…
ELLER?
Först, när jag läste de inledande 9 sidorna under rubriken MANDALA , tänkte jag: ”Så dumt av mig att inte läsa detta för trettio år sedan.” Vid närmare eftertanke dock , och när jag jobbade mig igenom kapitel 3 benämnt  Pallas Atena, och som är femtio sidor långt, så är jag glad att jag har väntat tills jag, via ingående studium av Sture Linnérs författarskap är någorlunda bevandrad i Iliaden och Odyssén!

MEN
Vi tar det från början:

Det är en essäbok.
INNEHÅLL

Även det andra kapitlet betitlat Det lysande ögonblicket, är en enkel, koncentrerad,personlig och tydlig beskrivning, denna gång  av begreppet ZEN.
 
I förbifarten berättar han på dessa 17 sidor även  om HAIKU:
”I den japanska litteraturen spelar Zen en betydelsefull roll. Många kännare är ense om att den främste japanske lyrikern genom tiderna  är vandringsmunken Basho,  som levde på 1600-talet. Basho skapade en ny diktform, en kortdikt som kallas för haiku.”
Fagerberg ger också exempel på haikus av Basho och analyserar dem ex:

Stillhet
Cikadornas röster
Genomtränger klippan
Stillheten och klippan representerar här helheten, det förblivande. Det tillfälliga är cikadorna, eller sångstritarna, som är kända för det oväsen de kan prestera. Syftet med haikun är att åstadkomma ett meningsfullt samband mellan dessa två element. Det sambandet skall upplevas i ett ögonblick av klarhet, eller också kan haikun användas som utgångspunkt för meditation.
Sedan skulle jag ge mig i kast med det femtio sidor långa kapitlet om Pallas Atena. På grund av den serena inledningen, och yngsta barnbarnets specialintresse som är grekiska myter, väntade jag mig en faktisk och analytisk berättelse om Atena
För att citera Tony Blair:
I was stunned!
En kortfattade beskrivning av innehållet blir att det handlar om James Joyce´ författarskap, och inleds sålunda:
I ett kafésamtal med sin elev George Borach berättade Joyce att han som tolvåring fängslats av Odyssén, och att han sedan dess ständigt återvänt till dess tema, det mänskligaste och mest omfattande av alla, trots Hamlet, Faust och Dantes gudomliga komedi.
Förklaringen kommer en bit in:
Det finns förstås inget övernaturligt hos Homeros. Visserligen slungar Zeus sin blixt, Poseidon rör upp stormar, Hermes förmedlar budskap och Pallas Atena ger Odysseus nytt mod – men hela denna gudaapparat är ju endast ett sätt att tala i bild. En gud är en framställning i bild av ett element i människans psyke.
På fjärde sidan avsnitt 4 i kapitlet betilat PA läser vi:
Det är vänskapen mellan Pallas Atena och Odysseus som hållit Odyssén levande i tretusen år.
Sedan följer 46 sidors resonemang om vad JJ egentligen försöker säga i Dublinbor resp Ulysses.
MEN
Inemellan finns inskjutna kommentarer som:
Avsnitt 27 
 Mängden fula hus i Stockholm är skrämmande. Kärlek i poseringsateljén, arkitektur i Stockholm, det är samma sak. Dragen i hyresvärdarnas ansikten är tydligt återgivna. Om Kristus kom till Sverige idag skulle han skickas till AMS för omskolning.
Det sex sidor långa avsnittet Guden som skrattade, är en allegori med de grekiska gudarna i en modern tillvaro: Zeus  tittar på ishockey i TV.
”Världsmästerskap,” sa Zeus ”vilken hybris. Det är bara några barbarstater från norra och östra Europa. Jag borde sätta dem på plats. Jag borde slunga min blixt mitt ibland dem. Om bara Dionysos kunde hålla sig borta en stund, så att jag inte skadade också honom”.
Så skildras hur Dionysos också följer ishockeymatchen, vrålar i extas, hoppar högt och viftar med armarna
” Det är han som tagit över,” sa Zeus.” Han är den enda Gud som dyrkas i denna tid. Det enda som duger är det dionysiska smacket, den stora gemenskapsbrasan. Så hade jag inte tänkt mig att det skulle gå. Pallas, vad var det jag hade tänkt mig?
Kommen så här långt var jag väldigt nyfiken på vad kapitlet Hemingway (35 s) skulle innehålla!?
Ännu en gång skiftar SF spår:

Ytligt sett är avsnittet en 35 sidor lång recension av Hemingways roman Över floden in bland träden som publicerades 1950. Fagerberg tycker att det negativa mottagande som denna roman fick vittnar om att   litteraturkritiker världen över grundligt missförstått boken:

Dagskritiken reagerade surt på över floden in bland träden. Man var i stort sett ense: Hemingway hade skrivit sin sämsta bok, också i absolut bemärkelse var det en usel bok. Erfarenheten visar att något annat inte är att vänta när det gäller ett konstnärligt arbete som behandlar ett verkligt och pågående problem och som därför kräver kärlek och självständig tanke hos bedömaren.

—
Hemingway tog mycket illa vid sig. Det som smärtar en konstnär mest är känslan av att det framälskade verket försvunnit rakt ut i rymden, som Aniara, trots en satsning av alla resurser. Hemingway, som försökt komma vidare från den primitiva stridens schablon, hade blivit ordentligt missförstådd, och därtill kom att han själv måste haft en känsla av att det inre problem han arbetat med inte hade blivit slutgiltigt löst. Den Cantwell  (bokens huvudperson) som dog i baksätet på sin bil efter att ha skrivit sitt testamente till Renata, hade inte hunnit  mer halvvägs. Men även så hade han hunnit längre än de flesta.
—-

Den gamle och havet, som publicerades två år senare, 1952, kan visserligen betraktas som en perfekt illustration till det tredje steget i Jungs utvecklingschema,”den vise mannen”, men den vishet det här gäller är av den art Hemingway hade innan han började arbeta med Cantwell.
Det var alltså fråga om ett återfall. Publik och kritik hälsade den gamle Hemingway med glädje, nu med en tillsats  av sentimentalitet. Kriget vansinne var ännu i friskt minne och det kändes skönt med en oförtruten boy-scout som Den gamle. Upplagorna steg i höjden och Nobelpriset kom på posten: så mycket krut fanns det kvar i Hemingway att han avstod från galaspektaklet i Stockholm.
    Helt dukade han inte under för Dionysos.
 
 Stonewall Jackson 1824-1863
Titeln är ett citat från Stonewall Jackson som ju  skildrats av Frans G Bengtson i Litteratörer och militärer.

Den har jag sedan tidigare  på OM-läsningslistan! 

I kapitel 6 Trådar i väven dyker så äntligen bronshästarna upp. Det är i samband med vad man förstår en turistresa med buss som han vid guidening i St Marcuskyrkan får syn på dem och reflekterar över deras öde ;
I resehandboken stod att bronshästarna var gjutna i Grekland på 300-talet före Kristus.Som eventuell upphovsman angavs självaste Lysippos, ”den störste konstnären enligt de gamles egen uppfattning,” mannen som lät Animas sinnliga gnista springa fram också ur de allvarligaste gudar. Hästarna hade tagit en  plats i mångas fantasi. Någon hade skeppat dem, trodde man, över havet till en triumfbåge i Rom, och därifrån reste de tillbaka mot öster för att sättas upp i Konstantinopels hippodrom. Dogen Dandolo fick syn på dem år 1204 och lastade dem på ett skepp till det mäktiga Venedig. Napoleon tänkte på nytt i triumfbågar och tog dem som krigsbyte till Paris, men hans kejsardöme blev ej gammalt. Efter dess fall återlämnades bronshästarna till Venedig, där står de nu och sjunker sakta i havet.
Turistresan fortsätter till Florens och Uffizierna där han står begrundande framför ett porträtt av 
Efter en tillbakablick till Kina och taoismen, via Dostojevskis Bröderna Karamazov handlar huvuddelen av kapitlet om  Hermann Hesses Stäppvargen utmynnande i:

Grekisk helhet representeras i första hand av Zeus, men Pallas Atena, som står honom närmare än någon annan av de olympiska gudarna, utvecklades av Homeros  till helhetssymbol. Dessutom står hon för impulsen och vägen till helhet, vilket förklarar att Joyce och  Hesse uppfattade henne som Anima. Såväl fågelflickan som Hermione vädjar i början till psykets helhet, men eftersom både Joyce och Hesse sitter fast i tidens sexuella tvångsneuros sker snart en urartning till Kalypso. Bloom och Stäppvargen kommer ingenstans; Bloom leds i själva verket bakåt, till den livmoder ur vilken han kommit. Marion Blooms slutmonolog inskärper med största tydlighet vad som är hans Itaka.
Slutkapitlet i del I :  kapitel 7 Speglar kring Tintomara handlar ganska konkret om tillkomsten av Carl Jonas Love Almqvists   Drottningens juvelsmycke.

Kapitlet avslutas sålunda:

Naturen tindrar i Almqvists prosa – allt måste börja på nytt. Det enda som finns kvar i spillrorna efter det romantiska äventyret är några ord som Tintomara ritat med knappnål på ett löv: Minns verket!

Hur länge ska vi tanklöst pendla fram och tillbaka? Symbolens innebörd är dock tydlig Minns verket.

Nu ska jag ge mig i kast med den andra delen:
STRIDENS ARKETYP 
Följ den spännande fortsättningen!

Istanbul:5 Lördageftermiddag

Publicerat av
Svara

När vi på lördag eftermiddag kom ut på den öppna platsen mellan Hagia Sofia och Blå moskén var där ett väldigt folkmyller. Vädret hade förbättrats betydligt.

 Familjer i grupper gick runt fontänen, kring vilken också fanns rikligt med parkbänkar. 
De 75 åren hade tagit ut sin rätt så jag föredrog att stilla kontemplera på en sådan, medan övriga gav sig i väg till Basilikacisternen.

 Fontänen var ett vattenspel med stor repertoar.

The adhān , Arabic: أَذَان‎ , Azan/Ezan [ʔæˈðæːn]) is the Islamic call to prayer
PLÖTSLIGT
Började böneutroparna i Blå moskén sjunga.  
Till skillnad från här höll de på åtminstone 10 minuter…

Språket är Gud :1

Publicerat av
Svara
Ur mejl 19/4:
Just nu läser jag en underbar bok:
Språket är Gud.
Den är av Bengt Jangfeldt och handlar om Joseph Brodsky.

Recensionen i HD,se länk ovan, fick mig att omedelbart beställa boken.
Och på den vägen är det, som det står i sportreferaten….

Det har varit en STOR läsupplevelse.

Det är ingen bok man läser i en handvändning – även om den är lättläst!

Inledningsvis berättar Bengt Jangfeldt på 77 sidor biografiskt om Iosif Brodskijs liv fram till den 4 juni 1972 då han – troligen på grund av att man rustade för ett besök i Moskva av den amerikanske presidenten Nixon – med omedelbar verkan blev utslängd ur CCCP : sattes helt sonika på ett plan till Wien….

OCH

”När Brodsky vid 32 års ålder av sovjeterna bara sattes på ett plan till Wien, utan returbiljett uppsökte han Wystan H Auden”

sid 14:
Våren 1964 dömdes Brodskij till fem års förvisning i norra Ryssland för ”lösdriveri”. Under tiden drabbades han av något som bäst kan beskrivas som en uppenbarelse. En vän i Moskva skickade honom en antologi med engelsk poesi på originalspråket. ”Av en ren tillfällighet” mindes han, ”föll boken upp på Audens ´In memory of W.B. Yeats” där han bl.a. kunde läsa följande rader:

Time that is intolerant
Of the brave and innocent,
And indifferent in a week
To a  beautiful physique,

Worships language and forgives
Everyone by whom it lives;
Pardons cowardice, conceit,
Lays its honours at their feet.

”Jag minns”, skrev Brodskij senare i sin essä om Auden, ”Att behaga en skugga”, ”hur jag satt där i den lilla stugan och kikade ut genom det fyrkantiga fönstret stort som en skottglugg på den blöta, leriga, smutsiga vägen med några kringirrande kycklingar och undrade om jag verkligen vågade tro på att det jag just hade läst eller om det var mina kunskaper i engelska som spelade mig ett spratt”

Han hade inte läst fel:Auden hade verkligen skrivit att tiden avgudar språket – vilket innebär att språket är större eller äldre än tiden, vilket i sin tur är större än rummet.

Efter inledningen betitlad La bolce vita kommer ett antal essäer under titeln
Språket är Gud eller Pojken på förstukvisten.

La bolce vita är en travesti. Bolshoj = STOR på ryska – här illustrerat med Bolshoj-teaterns logo!

Avslutningsvis är sidorna 197-362, ”Brottstycken”, små 2-3 sidor korta stycken med Jangfelts personliga episodiska minnen av Brodsky 1978 -1996.
(BJ ändrade i och med förvisningen från Sovjetunionen stavningen till det västerländska Joseph Brodsky)

Tiden är större än rummet. Rummet är ett ting.
Tiden däremot är i grunden en tanke på tinget.
Livet är en form av tid…
Brodsky: ”Vaggvisa från Cape Cod”, 1975

Luther: Död eller levande

Publicerat av
3

Så var det dags för besök i Väsby kyrka igen.
Min änkegranne Märta, som sjunger i kyrkokören, hade spanat in att Per Ragnar skulle komma och framföra sin dramadokumentär om Martin Luther, som bygger på hans bok med samma namn.
(En inledning till den studiecirkel om M. Luthers liv och lära som församlingen inbjuder till i vår)
Mellan de talade avsnitten spelades musik på orgeln – komponerad av Mattias Wager och nu spelad av Anna Christin Martinsson
Det märktes att Per Ragnar är Dramatenutbildad – även av dessa pauser gjorde han stor konst.
Under en timmes tid varvade han biografiska upplysningar om Martin Luther med gestaltning av hans liv och trosuppfattning, så annorlunda mot den villobild som ligger i den sekulariserade innebörden av metaforen Luther.

Men det visste jag ju redan efter att ha läst Munken som gjorde uppror av Allan Sandström i slutet av 80-talet!
Boken kom 1983 lagom till 500-årsjubileet av Martin Luthers födelse 10 oktober 1483 – man förstår varför han kristnades till Martin!

Kilroy was there!
Här är jag – och min syster med ryggen mot kameran – utanför Wartburg 24/9 1996…

Jag läste boken inför våra resor i det forna Östtyskland – i Martin Luthers och Bachs fotspår!
Vi var ju då bl.a. på Wartburg, som ju också genom operan Tannhäuser har anknytning till bloggen i förrgår!