Kategoriarkiv: Omläsning

Så var det dax igen….

Publicerat av
Svara
Jämfört med i fjor dock bara en liten rännil…

Klanens enda abiturient i år är Lisa – som här får goda råd av kusin Erik hur man tar sig fram i universitetsvärlden.
Hon har ju alltid varit litet eljest
SÅ

när hon bestämde sig för att gå på studentbalen i Farfars smoking kom jag utsökt att tänka på 

Den här läste jag 1952 – och nu skickade jag efter den på Bokbörsen. Innan jag nu överräcker den som studentpresent till dagens festföremål har jag läst om den
OCH
som alla hittills omlästa favoriter står den sig gott:
Det är fantastiskt att den är skriven 1925!

Das Lesen XVI

Publicerat av
2

1975-1995 läste jag knappast någon skönlitteratur. Heltidsarbete, vård och fostran av trenne gossar, skötsel av tvenne fastigheter samt inte minst orientering och skidåkning fyllde tiden mer än tillräckligt.
Jag unnade mig dock att varje sommar läsa EN bok av halt under semestern.
Även om jag som pensionär, och i ännu högre grad som ÄNKA nu har betydligt mera tid för seriöst läsande, håller jag kvar vid den gamla vanan att så här i sommarens första skälvande dagar lägga upp en PLAN:

Dessa böcker är enbart HALVlästa –
bör vid sommarens slut  ~15/9 vara UTLÄSTA!
Dessa böcker har sedan ett skiftande antal år legat på nattduksbordet* utan att ha blivit öppnade –
De äro 17 – hoppas att ha avverkat åtminstone åtta…
SLUTLIGEN
Jag börjar få smak på att läsa om böcker jag läste i min ungdom – de jag har gett mig på tidigare har givit stort utbyte!

*”Nattduksbordet” är en Billy som står vid min säng…

De svävande

Publicerat av
Svara
Tennisspelarna läste jag ju om därför att jag hade läst:
Det började med den här recensionen i SvD den 25 augusti av Lars Gustafssons nya diktsamling :
”Om begagnandet av elden”.
som jag inköpte.

Stina och jag hade den som kvällssaga när vi var i Istanbul!
SÅ
KRISTI Himmelfärdsdags morgon
drabbas jag av ett underbart radioprogram
som avslutas med denna nyskrivna dikt :

 

I jordebrynet
Försommardag.
Här finns de flygande,
Alltför lyckligt ovetande.
Här finns de simmande
Alltför tyngda av smärtan
Att en tidsrymd finnas till.
Och vi som tillhör jordebrynet
Vi, som är över och under
de alltför verkliga,
Vi overkliga, mellan alla riken.
Lars Gustafsson
*

 Jag Googlar på Lars Gustafsson

OCH
UPPTÄCKER att han har en blogg

Das Lesen: Axel Munthe

Publicerat av
2

Den 20 december skrev jag:

Efter det började jag läsa En osalig ande, Bengt Jangfeldts biografi över Axel Munthe. När jag så läst tre kapitel om hans liv fram till han 19-årig åker till Paris upptäcker jag att jag nog måste läsa om Boken om San Michele först….

Sedan har jag under hela julhelgen läst och läst. Varje kväll efter vederbörligt julfirande, isläggningsstudium och ev TV-tittande har jag läst några kapitel  parallellt i de båda böckerna.
Boken om om San Michele läste jag första gången som 17-åring inför vår resa till Italien 1953, en resa som ochså innehöll ett besök på Capri och då främst Anacapri och San Michele

Denna bild är till visshet gränsande sannolikhet tagen just på San Michele…i slutet av juli 1953
Vi hade ingen kamera med – den här bilden blev mig tillsänd av en engelsk ung man vi träffade.
Bengt Jangfeldt har skridit mycket omsorgsfullt till verket. Han har av Munthes familj fått tillgång till personlig korrespondens, som han ner till minsta ”tvättnota” studerat och sammanställt för att detaljerat beskriva AM:s väg från att den 31 oktober 1857 blivit född i Vimmerby till att den 11 februari 1949 dö på Stochholms slott.
Axel Munthe värjde sig hela livet mot att bli avbildad så det finns få bilddokument från hans  92-åriga innehållsrika liv.

För att förmedla berättelsen om Axel Munthes person och långa, märkliga liv krävs mer än ett blogginlägg. Bengt J. behövde 672 finstilta, tättsatta pocketbokssidor för sin redogörelse.
Det är först 1930, när Munthe är 73 år som ”Boken om San Michele” kommer ut på svenska (utgavs först i en engelsk version 1929). 

Det blev den bok av en svensk författare som funnit den största spridningen under 1900-talet!
Han dör 1949, testamenterar egendomen San Michele till Svenska staten och förordnar att den skall förvaltas av Svenska institutet i Rom. Den 16 juni 1950 grundades den statliga Stiftelsen San Michele, med syfte att gynna de kulturella förbindelserna mellan Sverige ich Italien.

Villan San Michel rymde redan från början två verksamheter – den fungerade både som gästhem för stipendiater och som museum. Stipendiaternas bodde i foresterian och, från mitten av 1950-talet i nyuppförda lägenheter på vinberget därbakom.

Föga anade jag att när jag var där 1953 det knappt hade börjat!
När Axel Munthe, 19-årig, avreste för studier i Frankrike var det på grund av att han börjat hosta blod=insjuknat i tuberkulos och ordinerades att vistas på sydliga breddgrader.
 Jag inskjuter här ett påpekande för sena tiders barn: Tuberkulos är en sjukdom som följt människan sedan urminnes tider – påträffats hos egyptiska mumier och behandlats av Hippokrates. Det är först på 1900- talet som kunskaperna om sjukdomen genom RÖNTGEN, BCG-vacination och antibiotika lett till att det bland en befolkning som Sveriges inte längre är ett folkhälsoproblem. Då, 1876, då Munthje befaras ha insjuknat, var sannolikheten för snar död  erfarenhetsmässigt 50%. Detta i kombination med hans personliga läggning kan ju förklara mycket av hans livsval.

Han återvände först 67 år senare!
Undantagandes korta ferievistelser i Sverige
 
Jag tillgriper artikeln i Nordisk Familjebok för att göra en kort sammanfattning inför följande utläggningar:

Tennisspelarna

Publicerat av
2
I´ve done it again!

Dvs, efter att metodiskt ha planerat den tidiga höstens läsande, har jag någon dag efteråt läst något helt annat!
Det började med den här recensionen i SvD den 25 augusti av Lars Gustafssons nya diktsamling :”Om begagnandet av elden”.
Alltsedan jag läste pentalogin Sprickorna i muren på 70-talet har jag ju varit en stor Gustafssonfan.
Detta har medfört att jag köpt på mig en hel del böcker, som ju sedan aldrig blivit lästa. Så även nu: Istället för att köpa denna nya diktsamling letar jag fram
som utkom tidigt 80-tal, och som samlat damm i hyllan sedan dess…Recensenten Tommy Olofsson skriver ju i slutet av sin recension:

”Ändå påminner hela denna diktsamling allra mest om en mycket tidig Lars Gustafsson, nämligen diktsamlingen ”En förmiddag i Sverige”, som publicerades för snart 50 år sedan.”.

Och mycket riktigt, den finns med i samlade dikter
OCH

Inte bara den utan den inleds med en ”essä” av Gustafsson själv Retropektiv utställning där han med upp till trettio års perspektiv värderar sin produktions kvalitet och förmåga att motstå tidens tand.

SÅ
inträffar en sinkadus:

På kvällen den 28 augusti när jag går och sätter en bok på sin plats upptäcker jag att där står Tennisspelarna. Det är en bok som jag faktiskt köpte, läste och NJÖT av när den kom ut 1977. Jag trodde jag hade lånat ut den….
Med darrande händer bläddrar jag fram och läser de 125 sidorna i ett huj.
Jag mindes boken som sällsam, intressant och roande, mycket därför den innehåller, då ju helt nytt, en ingrediens med utnyttjande av datorbearbetning av fakta.
Ja, jag har satt upp den på listan på de 100 största läsupplevelserna som jag arbetar med…

MEN

Nu, sedan världen, inklusive jag själv, blivit drygt 30 år äldre, är jag ”stunned”.

Om en ung människa på 2050-talet skall läsa en bok för att sätta sig in i västerländsk kultur och kanon under andra hälften av 1900-talet behöver de bara läsa dessa 125 sidor –

och det är vansinnigt ROLIGT!

Så nu kommer boken att placeras bland de 10 största läsupplevelserna.

My early life :2

Publicerat av
1

My early life är skriven 1930. Då är WC 56 år och betraktas som slut som politiker!:

Ur Wikipeda:
Under 1930-talet befann sig Churchill ute i den politiska kylan, och han betraktades allmänt som förbrukad. Dessa sina ”wilderness years”, som han senare skulle benämna dem, gav honom bland annat tid att skriva en bok om första världskrigets historia, The Great War (1933-34), samt författa praktverket i fyra band om sin förfader John Churchill, den förste hertigen av Marlborough, berömd för segern i slaget vid Blenheim (därav namnet på släktgodset) 1704, Marlbourough:His Life and Times (1933-38).

Historieundervisningen i våra skolor är ju under all kritik. Även bland mina barnbarn, som alla är flitiga vakna elever och varav en del bevistar lärosäten belägna i landets högst rankade kommuner när det gäller betygsnivå, finns häpnadsväckande luckor, såsom total ignorans när det gäller ex Pontius Pilatus och även Gustav den II Adolf!

MEN

Om Winston Churchill anse de sig alla veta besked!
DOCK
har de ingen AAAning om att han var 65 år när nedanstående hände:

Efter att Storbritannien, som Polens försvarare, förklarat Tyskland krig kallade premiärminister Chamberlain tillbaka antinazisten Churchill till krigskabinettet, och han blev återigen utsedd till marinminister.

NU åter till hans berättelse i My early life som ju omfattar åren 1874-1908, och som även för mig tidigare har dolts i ett dimmigt töcken:

Efter äventyren i nuvarande Pakistan var det dags för ett nytt krig, denna gång i vad som idag är Sudan. Efter en hel del svårigheter lyckades han , tack vare att Lord Salisbury, som var premiärminister, läst hans bok ”Malakanderexpeditionen” och gillat den, få ett ”wild card” trots överbefälhavarens, sir Herbert Kitchener, tidigare motstånd till hans deltagande.
Många av yrkesmilitärerna var missnöjda med WC:s dubbla roll som militär och krigskorrespondent!

Ur Wikipeda: Winston Churchill was present at the battle and he rode with the 21st Lancers. He published an account in 1899 as ”The River War: An Account of the Reconquest of the Soudan”, which is the basis for this article. Present as a war correspondent for the Times was Col. Frank Rhodes, brother of Cecil, who was shot and severely wounded in the right arm. For his services during that battle he was restored to the army active list.

Efter att 1899 ha misslyckats med att komma in i parlamentet var det dags för ett ”riktigt” krig – nämligen det andra Boer-kriget.
WC blev erbjuden att vara Morning Posts krigskorrespondent och gav sig iväg från London med första bästa båt till Syd-Afrika: Dunottar Castle. På den fanns inte bara WC utan även den blivande överbefälhavaren (kriget hade ännu inte börjat) sir Redvers Buller och hela den enda dittills organiserade armekårsstaben
Jag läste om detta just som mitt modem slagit ut av åskan och jag gick här och slet mitt hår…

MEN
förstod att det var bagatellartat jämfört med:

” Vi måste nu tillbringa fjorton dagar fullständigt avskurna från det drama som uppfyllde våra tankar. Det var fjorton dagar under molnfri himmel och ett stilla hav, över vilket Kapångaren lugn och oberörd gled fram. Hon ökade inte ens farten över den vanliga.”

Väl framme tog sig WC snabbt till fronten, men blev snart tillfångatagen och satt i krigsfångeläger av boerna. Redan efter några veckor lyckades han rymma och hade en osedvanlig tur så att han tvärs genom boerland kunde ta sig till östkusten och portugisiskt område. Därifrån kunde han sedan telegrafera hem till London och Morning Posts läsekrets!

När han sedan återvände hem var det dags för nyval till parlamentet. Genom sina i pressen redogjorda lyckosamma krigserfarenheter hade han blivit en populär person – och blev denna gång invald.
Innan han tog säte i parlamentet åkte han emellertid på en bejublad föreläsningsturné, som inbringade honom, tillsammans med arvode från armén och Morning Post, tiotusen pund, en år 1900 ansenlig summa pengar. Han skickade pengarna till en vän till familjen, som förvaltade dem så att han under åtskilliga år hade sitt rikliga uppehälle!

Det 29de och sista kapitlet heter Underhuset och berättar om de första tal han höll där:
”På den tiden, ja under många år, var det omöjligt för mig att säga något (förutom en mening eller två som replik), om jag inte på förhand skrivit ned det och lärt mig det utantill.”

Avslutningsvis berättar han om hur The Secretary of State for the Colonies Joseph Chamberlain (Nevilles far) som inbjuden gäst för en grupp unga parlamentariker bl.a. WC säger:

”Ni ungdomar har mottagit mig kungligt, och till tack vill jag skänka er en oskattbar hemlighet. Tullar. Där har ni framtidens politik, den nära framtidens. Studera dem nog och lär er behärska dem, och ni kommer inte att ångra er gästfrihet mot mig.”
Han hade alldeles rätt. Snart uppstod beskattningsfrågor, som kom att bereda mig nya svårigheter och upptog mina tankar och krafter, åtminstone tills i september 1908, då jag gifte mig och sedan levde lycklig i alla mina dagar.

Jag undrar om den unga generationen är medveten om att Winston Churchill fick Nobelpriset i litteratur 1953?

Rapport följer!

My early life:1

Publicerat av
1

För en vecka sedan skrev jag:

Palmerna ge ingen skugga mer….
Det bästa man kan göra i denna värmen, är att reducera högarna med böcker ”som jag ska läsa när jag får tid”. Dels är jag intresserad av biografier, dels håller jag på att plocka ut böcker som kan vara lämpliga att presentera våra äldre tonåringar.
OCH
vad hittar jag väl där?

När jag sedan på insidan läste:

blev jag inspirerad för en omläsning!
Sedan pajade ju mitt modem
OCH
UTAN
internet fick jag ju god tid att göra detta!

Ja, OM – läsning trodde jag det var, men upptäcker att jag nog aldrig kom längre än till sid 100
(av 382)
Jag har ett tydligt minne av den sjuårige WC:s bristande förmåga att tillgodogöra sig den public schoolundervisning han utsattes för

MEN

Efter att ha genomlidit Harrow*, haft för dåliga vitsord för att glida in på den militära bana vid Sextionde jägarregementet som hans far Lord Randolph hade tänkt sig och krattat för, blev han ”bara” antagen som kavallerikadett vid Sandhurst. När han var färdig med denna utbildning brann han av önskan att komma till ”fronten”:

” Under det sista årtiondet av det viktorianska skedet hade imperiet njutit av en så lång period av nästan obruten fred, att medaljer och allt vad det representerade av erfarenhet och äventyr började bli utomordentligt sällsynta i den brittiska armén. Veteranerna från Krimkriget och det indiska upproret stod inte längre bland de aktiva i rullan. Knappt ett skott hade avlossats på allvar sedan dess, och när jag kom till Fjärde husarerna i januari 1895, kunde man i hela Hennes Majestäts krigsmakt knappast träffa på en kapten och så gott som aldrig en subaltern som någonsin sett ens det minsta lilla krig.”

WC i husaruniform 1895

Genom sin ihärdighet och goda förbindelser lyckades Winston (1874-1965) i tur och ordning med att komma till ”skarpt läge”:

– På Cuba 1895
– Malekander och Tirahexpeditionenerna (i nuvarande Pakistan) 1896
– Sudan 1898

Det var nog när dessa noggranna skildringar av fälttågen i Swatdalen– och Mohmandlandet norr om Peshawar startar på sidan 134 som jag gav upp! Då i slutet av 1950-talet var jag så trött på alla dessa krigsskildringar, främst på film som den gamle absolut måste se!
Dessutom var ju visserligen andra världskriget över – men Koreakriget 1950-53, Ungern – och Suezkrisen (samma vecka 1956!) och så småningom Kubakrisen gjorde att man inte på något sätt kunde blåsa faran över!

NU

blir jag fascinerad av att läsa hur samma områden FORTFARANDE, av samma skäl som för drygt 100 år sedan står i världspolitikens fokus.

För att inte tala om Sudan!

* Det fanns inträdesprov till Harrow. På den latinska skrivningen kunde WC inte svara på en enda fråga! Han skriver:

” Det var av dessa svaga tecken på lärdom som mr Welldon (Rektorn!) drog den slutsatsen, att jag var värdig att vinna inträde vid Harrow.—
—Till följd av hans beslut blev jag i sinom tid placerad i den tredje eller lägsta avdelningen av den fjärde eller lägsta klassen. Namnen på de nykomna pojkarna trycktes i skolkatalogen i alfabetisk ordning:och eftersom mitt regelrätta namn, Spencer-Churchill, började med ”S”, vann jag ingen ytterligare fördel av alfabetet än av dess användning vid skrivningen. I själva verket fanns det bara två under mig i hela skolan;och dessa två försvann ledsamt nog genast på grund av sjukdom eller annan anledning.
Vid upprop i Harrow går det olika till mot i Eton. I Eton står gossarna i en klunga och lyfter sina hattar, när deras namn ropas upp. I Harrow tågar de förbi en lärare på skolgården och svarar en och en. Min plats blev därför uppenbarad i sin nästan stötande anspråkslöshet. Det var 1887. Lord Randolph Churchill hade helt nyligen trätt tillbaka från sin anställning som ledare av underhuset och finansminister, och han spelade fortfarande en framträdande roll i politiken. Följaktligen brukade stora skaror besökande av båda könen vänta på skoltrappan för att se mig marschera förbi; och jag hörde ofta den vanvördiga anmärkningen: ”Nej, men han är ju sist av alla.”

Icke desto mindre : På Wikipeda har han hamnat främst av alla:

Notable alumni:


The original Old Schools, as they were in 1615

Harrow has many notable alumni, who are known as Old Harrovians, including seven former Prime Ministers, among them Winston Churchill and Robert Peel (the creator of the modern Police Force and founder of the Conservative Party), and the firstPrime Minister of India, Jawaharlal Nehru. In addition, nineteen Old Harrovians have been awarded the Victoria Cross.[8]

The school has educated two monarchs: King Hussein of Jordan and his cousin, Faisal II, the last King of Iraq,

Läs den spännande fotsättningen!

Nu har det hänt igen…

Publicerat av
1
Dvs att jag läst en helt annan bok än de som jag ”satt på listan!

Den här boken fick jag på min 60-årsdag 1995. Den är utgiven1993 och blev ett rättesnöre för den gamle och mig när vi efter hans pensionering 1994 fick tid och kraft att ägna oss åt vår trädgårds skötsel. Nu står den yngre generationen på samma tröskel och jag har lovat bort den – boken alltså – och tänkte att det är lika så gott att läsa den en gång till…

Ur författaren Lotte Möllers förord:

”En av de klassiska frågorna inom trädgårdsvärlden är om trädgården är ett ställe där man odlar växter eller om växterna är det material som man använder för att skapa en trädgård. Själv hör jag till dem som håller på det senare alternativet. Jag ringaktar inte det praktiska kunnandet – tvärtom önskar jag att jag hade mer av det – men jag är föga road av växtsamling och jag delar den amerikanske författaren Michael Pollans uppfattning att trädgården lika mycket är en moralisk och filosofisk angelägenhet som en praktisk uppgift.”

Det var spännande att återknyta kontakten med dessa funderingar, tacksam för att jag fick ta del av dem i rättan tid, och hoppas att de även faller i god jord på Bjärehalvön.

Utöver filosofin om Trädgårdens natur finns också redogörelser för Gertrud Jekylls, Edward Lutyens och Emma Lundbergs livsverk.

Bombi Bitt och jag:Kiviks marknad

Publicerat av
1
Än idag finns den av Piraten beskrivna vägen och vägskälet mot alunbruket kvar,
dvs det andra öster om markeringen för Christinehofs slott.
Klicka TVÅ ggr för förstoring!

Jag kan inte låta bli att citera följande passus ur Bombi Bitt och jag:

KIVIKS MARKNAD

1. Dagen innan
Dagen före fjärde tisdagen i juli lågo Bombi Bitt och jag i det djupa landsvägsdiket vid Alunbruket – just där vägen tar av till Eljaröd och Kivik – och väntade på Nils Galilé. För den som inte är skåning är det så gott att tala om att fjärde tisdagen i juli månad är Kiviks marknad och alltså den förnämsta tisdagen för att inte säga dagen på året. Ty den dagen är – eller kanske rättare var – för sydostskåningarna förmer än både Mårten och midsommar och Kristi Himmelfärd.

Vi hade väntat sedan soluppgången eftersom Nils inte sagt hur dags han skulle komma; men komma skulle han och hade själv bestämt mötesplatsen till vägskälet vid Alunbruket. Från vår bädd av gräs sågo vi himmeln lysa blå genom ett nätverk av hundkäx och björnbärsrankor, där fjärilar fladdrade och humlor surrade. Tätt intill oss kröp en ström av svarta myror från ett hål i dikesrenen och strömmen följde lydigt en sträng nyplockad körvel, som Bombi Bitt lagt ut för att avleda denna fara för vår bekvämlighet.

Vi reagerade för varje ljud från landsvägen och kontrollerade trafiken omsorgsfullt. Vi sågo gästgivaren från Tosterup komma åkande i spetsen för en karavan av vagnar lastade med öl på fat och buteljtappad porter i lådor.Långväga göingar skramlade fram, uppflugna på sina långa lass med stegar. Kopparslagare hade dragit förbi med foror fullastade med med mörkblanka kittlar och pannor, glänsande formar och krus. krukomakarnas fjädervagnar, pyramider av lerkärl med hö emellan, hade passert. Zigenares tältvagnar, fulla med svarta ungar som ormbon med yngel, rullade långsamt vägen fram. De svartmuskiga körkarlarna svängde sina piskor. Barfota, brokigt klädda kvinnor traskade mellan vagnarna.
—–
Så kom dagens trafiksensation, världens största menageri från Köpenhamn. Bur efter bur på tunga vagnar, spända efter hästar, åsnor eller qvaggor. Där fingo vi se kvidande tigrar, lejon, som glömt att ryta, ormar, vilka lågo orörliga och livlösa som fantastiska korvar av landsvägsdamm, jättegamar med nakna halsar, apor som knäckte löss med tänderna och övade allsköns odygd, en dromedar med puckel och en utan puckel. Mellan två av vagnrana hoppade en babian med onskefull uppsyn. Det hela var hänförande.

Ja! Det är hänförande.
Jag har hört en vinkännare säga (i positiv mening!):
Ett vin att tugga!

Detta är en TEXT att TUGGA.


Det är 62 sidor kvar….