Kategoriarkiv: Djur

1959:1

Publicerat av
Svara
50-årsjubileerna duggar tätt:

Inte bara var det premiär för SOMMARprogrammen i radio – det VAR verkligen sommar – den berömda getingsommaren.
Hasse Alfredsson fick förmånen att ha sitt Sommarprogram just på 50-årsdagen. Han nämner där sin hustru Gunilla, som jag var skolkamrat med på Magnus Stenbocksskolan.
Han är fyra år äldre än jag, men berättar om samma barndomsminnen med krig, tyskar på Kronborg och inte minst utflykten till Hembygdsparken i Ängelholm med den talande korpen.

Att han och jag under brinnande krig hade vår första riktiga skolutflykt per buss till Ängelholm är ju inte så märkligt
MEN
När våra söner 1966,1969 och 1971 började skolan var det samma resmål! Den talande korpen levde så vitt jag minns 1966, men var död 1971…

På detta kort från 1967 ses sex hembygdsparksresenärer inklusive blogginnehavaren själv….

Hästens dag

Publicerat av
Svara
Hästens dag – än en gång.

I fjor hamnade vi på Hästens dag av ren tillfällighet. I år är vi rutinerade och infann oss i tid för att ta del av större delen av uppvisningen.
Ur Hd:
Hästens dag firas
KRAPPERUP. När KUSK, Kullasällskapet för körning, startade Hästens dag för sju år sedan var det gratis, ideellt och trevande. Det är fortfarande gratis och alla medverkar ideellt – men nu är det show för publiken och utställningsdelen har växt.—-

—- Men det var nog den stora friserhästen Wauter som imponerade mest på den kunniga publiken. Utan att tveka vandrade han upp på en slamrande vippbräda av plåt, stannar för att gunga lite fram och tillbaka och går sedan lugnt vidare. Han går snällt in under ett stort svart skynke som sedan släpps ner över hela ekipaget och han reagerar knappt för en prasslande presenning som fladdrar emot honom i farten.

Det var inte bara hästar som väckte intresse:
Vinden har mojnat, solen lyser – kommer sommaren nu?

Skolträff III: Vandringen

Publicerat av
1

Under livligt samspråk fotvandrade vi genom stadsparken ner till hamnen. De utlovade regnskurarna materialiserades varför medbringade paraplyer kom väl till pass.

På vägen fascinerades jag av denna skulptur av
Mats Åberg (f. 1954) Våga
Brons, 2002
En skulpturgrupp i sex delar.
”Vi tvekar inför svåra beslut vi måste ta. Riskerna är stora; vi vet vad vi har men inte vad vi går till mötes. Vi vankar av och an på den trygga stranden men ska över till den andra okända sidan. Kan vi ens ta oss över dit? Floden kanske är för bred, för strid och vad väntar oss där? Ni ser samma häst i flera sekvenser som en serieteckning. Först nosar hästen försiktigt på vattnet. Kliver ner, tvekar och kastar sig sedan ut i floden. Vid ett visst ögonblick ser vi den knappt. Den sammanblandas med vågorna, håller upp huvudet och tar sig med möda över till andra sidan där den kliver upp. Vi lämnar, offrar det välbekanta och kastar oss ut i det okända, märker, förhoppningsvis, att vi kan mer än vi trodde. När vi kommer över till andra sidan frustar vi lyckligt och skakar av oss vattnet. Vi ägde i alla fall modet till förändring och växer i självtillit. Huruvida vi fann svaret eller lyckan är en annan sak. Den här skulpturen handlar inte om det, utan om att ta ett steg i livet; själv tänka och välja väg.
Denna tankegång kan sammanfattas i ett ord; Våga.
Det är det ordet som givit skulpturen dess namn och utformning. Barnen kan, innan de ens börjar fundera i dessa banor, använda hästarna som en lekskulptur. Klappa och rida på dem. Tids nog måste de våga.”
Mats Åberg, 2005

Vad väntar oss där?

Jo först mina första mistlar!

Vi har tidigare letat i olika trädbestånd intill E22 utan framgång, och så växer de här i parken mitt framför näsan….
….och sedan når vi Krogen Real i hamnen där lunch serverades!

Sälmorgon

Publicerat av
Svara
I förrgår när vi var nere och vandrade längs golfbanan mötte vi en skidåkerska som visste berätta att det fanns åtskilliga sälar som valt vinterkvarter vid Grå läge-revet . Det var litet vintrigare än sist vi var härSkarvarna stod som vanligt i en taggig rad längs revet
MEN
I kikaren kunde vi tydligt utskilja minst 20 knubbsälar som låg och vilade på stenarna framför.

Stämningen med stillheten och tystnaden som snötäcket ger, fick mig att minnas en stor läsupplevelse,nämligen Seal morning av Rowena Farre.
Jag har nu beställt boken på Amazon!

På främmande ort:2

Publicerat av
Svara

Strax söder om husen i hamnen stötte vi på denna dam med hund. Vi spörjde om hon kunde informera oss om gränsen mellan Nyhamnsläge och Strandbaden. Det visade sig att hon väl visste besked. Hennes man var barnfödd i N. De bodde nu i hans föräldrahem medan svärföräldrarna flyttat in i samhället, huset kunde hon peka ut en bit bort. Vi fick noggranna instruktioner hur vi skulle komma till ”Gränsvägen”.
Tidigare hade gränsen legat något längre söderut.
Under tiden hade ytterligare en hundägare närmat sig. De blev snart intresserade av att utbyta erfarenheter såsom varande ägare till Jack Russelterriers
Hennes var en okastrerad hanhund som dock var för stor enligt rasnormen.
Hans var en kastrerad hynda och dito hane. Den senare var egentligen en rädd och ängslig jycke med social inkompetens.
Vi fortsatte vår vandring mot den anvisade träbron….

Döda s(j)älar

Publicerat av
1

Apropos strandad val:

2002 var Ida hos Farmor och Farfar Hon mailade hem den 21 juli (Sic) :

Tack för mail.Här i Skåne blåser det nu storm, det har regnat oavbrutet i 20 tim, hittills 61 mm.
Vi har inte varit ute på hela dagen, och det är omöjligt att springa.
Vi är inne och spelar dator, tittar på Tv, läser och lägger patiens. Jag har just lärt mig IDIOTEN.
Dagen efter inspekterades stranden:

En död säl hade flutit iland.
Bryggan Ida står på lämnade också in – nu har vi en ny fin.

Sigge på stranden 30/4 2007

Kaninreminiscenser

Publicerat av
3


På svärdotter Lottens blogg läser jag:
”…en kaninbur med en tråkig kanin som heter Molly – men är en killkanin egentligen. (Jag tror att det är deras bidrag till genusdebatten.) Kaninen hade rymt och skuttade omkring på gräsmattan och levde livets glada dagar. …”

Även vi hade en gång en kanin. Det bör ha varit 1971. De stackars barnen 11, 9 och 7 år skulle tillbringa flera veckor under sommarlovet ensamma på dagarna i väntan på föräldrarnas semester.
Det fanns ju krav på både hund och katt…
Men vid ett besök på den lokala ICA-butiken såg jag ett anslag:
Dvärgkanin MED bur säljes. Pris 75 kr.
Sagt och gjort. Vi for till den uppgivna adressen i Lerberget och hämtade båda.
Första helgen – mor var jour – tillverkade fadern en tjusig bur med litet krypin under tak.

Vi hade nämligen via biblioteket införskaffat litteratur om kreaturets skötsel. Bland annat stod det att denna förnämliga ras inte tålde regn.




Föräldrarna var från början måttligt förtjusta i.. Ja, han (vi trodde det var en han) måste ha haft ett namn men jag minns det ej.
Så sakteliga blev även gossarne mer och mer reserverade.
Denna varelse hade nämligen alls ingen charm. Vi kom slutligen fram till att detta måste vara Sveriges dummaste djur!

Denna slutsats motiverades främst av att han inte förstod, i händelse av regn, flytta metern in under tak, utan satt och slokade genomvåt tills någon flyttade på honom!
Summary: This a story about a rabbit we had summer 1971. He was a very stupid animal!
Sveriges dummaste djur = The most stupid animal in Sweden.
Det resulterade i att vi, närhelst vi lämnade tomten måste ta IN honom i huset. Pojkarna tyckte det var synd om honom att sitta i den trånga buren hela dagen så han fick springa fritt i Karls rum (numera betitlat lekrummet, efter att några somrar varit Olles och Lottens sängkammare!)
Dock drogs denna ynnest in efter att han tuggat sönder en del sängkläder (bild).

När vi så kom hem, hade vi glömt kaninen, och vips var det kaninjakt igen.

Det ENDA goda jag kan minnas med denna kanin är att maskrosor Taraxacum vulgare, inom flera km omnejd utrotades – det var hans begärligaste föda.
Vid sommarlovets slut lyckades jag få fram ett beslut att sälja kräket. Dags för nytt anslag – vi begärde bara 50 kr inklusive bur.