Det går långsamt fram…

…men det går ändå fram

Som framgår av Das Lesen XXVII: 

”Jag grep vig verket an men snubblade redan i portgången”

tog det ett tag innan jag hittat den rätta läsrytmen för detta förunderliga verk – inte likt något annat jag hittills läst.

MEN

Nu kan jag komma med den första rapporten: Boken består av 536 pocketboksidor. I denna upplaga finns en introduktion som inleds:

Herman Melville (1819-91). One of America´s greatest authors, Melville is best remembered as the creator of Moby Dick, a novel since acclaimed as a triumph of nineteenth-century Amerikan fiction.

I början av augusti slår jag beslutsamt upp boken: Här ska läsas!

OCH

Jag bläddrar beslutsamt förbi tillägnan, fram till CONTENTS som visar sig förteckna 135 kapitel, sedan förbi ett märkligt avsnitt betitlat  ETYMOLOGY (supplied by a late consumtive usher to a grammar school) vidare  EXTRACTS (supplied by a sub-sub-librarian) bestående av en massa citat och startar käckt på sidan 21: CHAPTER 1 som är betitlat Loomings

OCH

stöter genast  patrull:

Nederst på första sidan :

”… Circumambulate the city of a dreamy Sabbath afternoon. Go from Corlears Hook to Coenties Slip, and from thence, by Whitehall, northward. What do you see? –  Posted like silent sentinels all around town, stand thousands upon thousands of mortal men fixed in  ocean reveries. Some leaning  against the spiles; some seated upon the pier-heads; some looking over the bulwarks of ships from China; some high aloft in the rigging, as if striving to get a still better  seaward peep. But these are all landsmen; of weekdays pent up in lath and plaster – tied to counters, nailed to benches, clinched to desks. How then is this? Are the green fields gone? What do they hear?…”

Jag skyndar vidare  för att få grepp om litet action – visserligen beger sig berättaren, Ishmael, till New Bedford för att ge sig ut på valfångst

MEN

men ännu på sidan 120, dit jag nu kommit, har han inte kommit iväg.

I tredje kapitlet har han, efter att ha förkastat flera såsom varande alltför dyra  eller usla, funnit  ett värdshus som passar honom: The Spouter-Inn. När han vill hyra ett rum finns inget ledigt om han inte vill dela säng med en annan man – som han förgäves vill att värden skall beskriva. När han sent på kvällen, efter åtskilliga glas nödgas acceptera erbjudandet visar sig sängkamraten vara en kannibal från Söderhavet benämnd Queequeg.

Först efter det tredje kapitlet, betitlat just Spouter-Inn och som är ovanligt långt, inser jag att jag måste lugna ner mitt läsande, förstår annars inget  av texten.

Spouter betyder t.ex  pratmakare, skränfock.

Med en lästeknik som gällde det Gamla Testamentet blir det plötsligt väldigt nöjsamt.

Queequeg och  Ishmael blir väldiga kompisar och är nu inmönstrade på  valfångaren Pequod och lotsen har lämnat. Kaptenen, den berömde Ahab, finns i kaptenshytten men har inte visat sig än.

startar kapitel 25, som är mycket kort, varför jag, för åskådliggärande av stilen, skriver ut det i sin helhet:

POSTSCRIPT

In behalf of the dignity of whaling, I would fain advance naught but sustained facts. But after embattling his facts, an advocate who should wholly suppress a not unreasonable surmise, which might tell eloquently upon his cause – such an advocate, would he not be blameworthy?

 It is well known that at the coronation of kings and queens, even modern ones, a certain curious process af seasoning them for their functions is gone through. There is a saltcellar of state, so called, and there may be a caster of state. How they use the salt, precisely – who knows? Certain am I, however, that a king´s head is solumnly oiled at his coronation, even as a head of sallad. Can it be, though, that they anoint it with a view of making its interior run well, as  they anoint machinary? Much might be ruminated here, concerning the essential dignity of this regal process, because in common life we esteem but meanly and contemptibly a fellow who anoints his hair, palpably smells of that anointing. in truth, a mature man who uses hair-oil, unless medically, that man has probably got  a quoggy spot in him somewhere. As a general rule, he can´t amount to much in his totality.

But the only thing to be considered here, is this – what kind of oil is used at coronations? Certainly it cannot be olive oil, nor macassar oil, nor castor oil, nor bear´s oil, nor train oil, nor cod-liver oil. What then can it possibly be, but sperm oil in its unmanufactured, unpolluted state, the sweetest of all oils?

Think of that, ye loyal Britons! we whaleman supply your kings and queens with coronation stuff!

Följ den spännande fortsättningen !

Bergsbestigning

Min gamla orienteringsklubb IS Kullen bjuder under vintern på söndagsorientering

 uppe på Kullaberg vid sin arrendegård Björkeröd

På grund av en inställd sonvisit kände jag mig ledig och beslöt att deltaga.

MEN

 Det var bara det att det var väldigt dimmigt.

Det syns ju ändå att det lutar…

Förutom dimman var vädret behagligt och det var liv och rörelse i backarna!

Djurlig cykeltur

Nu är det härliga dagar i Nordvästskåne.
Det berättas om snökaos i Stockholm, regn, blask och rusk än vid Vättern, än på ostkusten
MEN HÄR
har vi framför allt vindstilla,
 c.a 10° mest uppehåll, mer sol än duggregn
Med andra ord perfekt cykelväder!
Häromdagen när jag cyklade längs Per Albinlinjen observerade jag den här katten som tydligen spanade in något villebråd…
Längre söderut blev jag intresserad av svanen som låg tryggt bara några meter från en piprökande man. Jag intervjuade honom och han visste berätta:
1. Svanen låg på ägg. Det är tydligen ett par som år efter år häckar på samma olämpliga* plats utan att förtröttas!
* Boet ligger 5 m från vattnet där Niagarabäcken löper ut. Varje år under häckningstiden kommer det minst ett oväder som sköljer ut äggen i havet okläckta -men svanarna har inte haft förstånd att ändra plats för sina förhoppningar!

2. Detta visste han eftersom han hade hus i närheten. När jag frågade vidare framkom det att hans gammelmorfar ägt hela norra Viken. Han var dansk och mejeriingenjör som efter att ha blivit skadad i kriget 1864 flyttat till Viken och öppnat mejeri norr om kyrkan. Egendomen såldes någon gång på 1920-talet. Själv hade han bott i Viken 1942-49 men sedan flyttat tillbaka till Danmark.

Premiär!

Nyårsdagen tog jag en bild för att fastställa bryggornas status efter stormarna.
Jag tyckte mig se en fiskare längst bort på stenpiren.
Mycket riktigt:
Med min nya fina zoom kunde jag konstatera att så var fallet.
När jag igår, den 2/1, gick en tur ner till hamnen för att inspektera piren där
fann jag ännu en, fiskare i.e.
Och ännu en ….
Klicka på bilderna för viss förstoring!
Han var på väg upp ur vattnet …
SÅ 
Jag frågade honom vad det var de fiskade.
Det visade sig att Havsöringen blev lovlig 1/1 och  att
han och hans kompis hade tagit ledigt i två dagar för detsamma.
De hade dock ännu inte fått något napp.

PS När jag bläddrade bland mina foton fann jag att det ju var inte första gången
jag/vi träffat på fiskare på nyårsdagen! DS

Så var det dags igen…

Veteranerna välkomnades av den blyga och SÅ Kvist för ännu en oktoberrunda
Som omväxling var det ett flertal kontroller i tättbebyggt samhälle!
Det mest upphetsande som hände var fyndet av denna snigel i herrduschen:
Pantersnigel (eller leopardsnigel)

 Även om pantersnigel varierar mycket i utseende, från enfärgat grå till gråsvart, har den fått sitt namn av att manteln vanligen är märkfläckig och att kroppen har fläckar och diffusa längsband i svart, grått och vitt. Pantersnigel kallas även för leopardsnigel. Snigeln kan blir mer än 15 cm lång.
Pantersnigeln tillhör inte den inhemska faunan utan har förts in av människan till Sverige från Mellaneuropa. Införseln har sannolikt skett på samma sätt som med mördarsnigeln.
Snigeln är kulturbunden och påträffas främst i trädgårdar, parker och kyrkogårdar. Under fuktiga somrar förekommer de ibland talrikt, men pantersniglarna orsakar normalt inte några större skador på odlade växter.
(hämtat via Google)

Våra Nimrod: den unge

Jag har ju tidigare berättat om att vi har en härstamning som jägare
Här en bild, troligen från 40-talet, där pappa Calle, Antons morfar,  i mitten som ledare för ett jaktlag på Hjelmshult, som väl står i begrepp att ge sig ut. Det stora viltet där och då var rådjur, men mest harar och fasan och en och annan räv.
Vi har ju orienterat i 35 år
Det var väl först för ”en femtan år sedan” som de första tecknen på vildsvin började dyka upp
OCH
Nu äro de legio
T.ex häromdagen när vi rekade på Kullaberg iakttog vi ett bökande,
där vi strax genom litet spanande kunde avslöja förövaren.
Så det är dags att jägargenerna ger sig till känna!
Barnbarnet Anton i Blekinge