Första gången jag var i Paris var 1955.
Det var, som framgår av Pär Rådströms bok
(se recension blogg 2 juli 2006)
en underbar tid, ”trängseln” i centrum och kring minnesmärkena fanns ännu inte.
Här en bild som är tagen några våningar upp på Nôtre Dame de Paris.
När vi nästa gång hade ärende dit beslöt jag mig för att bli fotograferad här hvergang.
Gargoyle
Bilden ovan är från 1975.
Men
Människan spår Gud rår
Kyrkan har ju mer än 800 år på nacken, och har gått åtskilliga destruktiva öden till mötes.
Notre Dame de Paris
för den franskläsande:
Nôtre Dame de Paris
Som man kan läsa i länken ovan försökte först Ludvig XIV göra den mer ”barock”, åtminstone invändigt.
Den verkliga förstörelsen startade 1793 under den franska revolutionen, heliga föremål stals, och det inre vandaliserades.
Men
1831 skrev den blott 28-årige Victor Hugos sin roman Nôtre Dame de Paris (Ringaren i ND).
Den gjorde en enorm succé och framtvingade en restauration av byggnadens såväl exteriör som interör.
Illustration av Alfred Barbou från original editionen av Notre Dame de Paris
Storyn står sig än i dag – den har inspirerat till flera filmer bl.a. med Charles Laughton. Även Disney har varit framme.
Nu är det något annat än krig och revolution som hotar kyrkan med sina gargoyler, nämligen luftföroreningarna.
De sista gångerna vi på 1900-talet besökte P. var de övre etagen stängda för allmänheten.
2001 när vi senast var där i sällskap av ett 15 årigt barnbarn, ringlade köerna för inträde i katedralen så långa att vi gav upp projektet!
Men
Nu när den senast Parisbesökande gruppen hemkommit, vad finner jag väl där i bildmaterialet, om inte…
eller
Nä, nu djävlar! Svisch! TJONG!– Tap, tap;
Här ! kronan!
