Meditationer

Den gamles plötsliga frånfälle förändrade i juli i ett slag mitt läsande. Jag kände inte för att borra mig ner i stora informativa eller djuplodande volymer. I mitt sökande efter kvalitetsläsande som kunde åtnjutas i små portioner fann jag ju Göran Schildts I Odyssevs kölvatten.

Den väl avverkad hittade jag så ovanstående ”Filosofiska bilderbok” av Lars Gustafsson. Den gavs ut 2000, jag har nog haft den i bokhyllan sedan 2002-3. Nu plötsligt var det PRECIS vad jag kände för en liten stund innan insomnandet.
Att jag inte vid inköpet lyckades få flyt i läsandet, men nu snabbt njöt av hans ”Mediterande”, hör nog ihop med att jag sedan dess både läst och åhört Brian Magee.

När jag nu skall skriva en recension är det omöjligt att fullständigt redogöra för innehållet.

Boken är indelad i 13 essäer med rubrikerna:
Om sinnlig kunskap
Portugisiska gåtan
Extraterrestrials
Om egenkärlek
Ett försvar för toleransen
Tidens återkomst
Porslinshunden
Hur skall de levande tala till de döda
Narren som navigatinshjälpmedel
Framtiden – det förflutnas museum
Vad är en människa?
Stories
Tänka det otänkbara.

Lars Gustafsson är filosof av facket, samtidigt ju en lysande skribent och med en räv bakom örat. Den första essän ”Om sinnlig kunskap” börjar med frågan Vad är kunskap?. Sedan använder han sig av ortodoxt filosofiskt utredande med olika alternativ som förkastas eller bekräftas, för att slutligen konstatera att när det gäller vad han kallar den ”erotiska” kunskapen, inte mycket finns resonerat kring.
Citat: ”Det kan möjligen bero på att särskilt äldre filosofer ofta förefaller ha varit celibatära tråkmånsar (som Leibniz, Spinoza och Descartes)….”
12 av essäerna är korta 4-10 sidor.
En, Tidens återkomst, är ett undantag. Den omfattar 16 sidor och är samtidigt den mest intressanta.


Klicka på bilden för at läsa texten

Via Henri Bergson, som enl LG. fått en renässans via den teoretiska fysiken, för han sedan en diskussion om tidens natur:

Ilya Prigogines och Isabelle Stengers nya bok Tidsparadoxen (eng.Order out ef Chaos) försöker en syntes mellan kaosteori och kvantumteori med mycket vittgående konsekvenser, av vilka en är att Bergsons tid mera liknar den verkliga tiden än den klassiska mekanikens irreversibla tid.”

Avslutningsvis återgår LG till Borges:

Och dock, och dock… Tid är den substans jag är gjord utav. Tid är en flod som sveper mig med sig, men jag är floden; den är en tiger som förstör mig, men jag är tigern; den är en eld som förtär mig, men jag är elden. Världen är, olyckligtvis, verklig; jag är, olyckligtvis, Borges.

En underbar bok att ofta återkomma till, särskilt för en nybliven änka.
...och för varje gång, visserligen vara still confused,but on a higher level!

Upphämtning

När vi ifjor var på Tomarps kungsgård fick jag nedanstående kommentar:

en djefla man skrev … Den där triangeln Åstorp–Klippan–Östra Ljungby utforskade vi aldrig under våra orienteringsresor.

Så när han nu ändå kostat på sig resan till ”lilla mamma” tog vi tillfället i akt.
Det visade sig att just den 5 september var det VERNISSAGE!
ur HD:
I helgen öppnade Tomarps Kungsgård en minnesutställning med målningar av arkitekten Sölve Olsson (1929-2008) och hans fru, Åstorpsbördiga skulptören Ingegerd Lundahl Olsson (1926-2004).
Läs mera
utställningen presenterades av Cecilia Nelson som bland annat påvisade hur Sölve Olsson arbetat med föremål som han omarrangerat i olika kombinationer och belysningar.

En tavla jag tyckte mycket om var den här:

Men egentligen tyckte jag allra bäst om hustruns lågmälda skulpturer….

Nattfåk

Liksom när det gällde boken av Obama, kunde jag inte låta bli att beställa den här deckaren av Johan Theorin, eftersom den vecka efter vecka fanns på tio i topplistan på både adlibris och bokus.

Den är en riktig bladvändare.

Min nattsömn har inte varit helt OK – jag vaknar stadigt efter 4 1/2 och sedan 2 1/2 timme. De dagar jag läste den här boken kunde jag då inte låta bli att sticka emellan med ett eller två kapitel – vilket ju ruinerade möjligheterna att återvända till den goda ron….

MEN

Egentligen tycker jag inte det är en BRA bok.

Den har FÖR MYCKET:
Modern familj med barnomsorgsbekymmer, behov att vända storstaden ryggen, okollegialt behandlad kvinnlig polis med vänsterprassel, motsättningar mellan ”stockholmare” och urbefolkning, sägner om väderlek och onda andar, gammal ”klok gubbe”, knark , tjuveri, konstnärsskap hos utstött ensam mamma – you name it.

Större delen av boken försöker författaren måla upp en stämning av mystik och magi ,

MEN

när upplösningen kommer är den högst plausibel.

Således mycket spänning men för litet substans -åtminstone jag blir inte BERÖRD av dessa människors öde.

Färdig

Jag har nu läst ut Göran Schildts I Odysseus kölvatten. Den har varit en alldeles ypperlig nattfösare för den nyblivna änkan. Den passar just för att med kvalitet läsa 3-4 sidor per kväll.

Utöver beskrivning av segeläventyret och natur och geografi i den grekiska arkipelagen berättar han om samvaron med människorna där på 50-talet, strax efter deras strapatser under andra världskriget.
En intressant detalj är varför de väljer att besöka Naxos framför Paros:

Vi hade under färden tvekat om vi skulle styra till Naxos eller Paros. När vi valde förstnämnda ö var det för att få en skymt av det venetianska korsriddar-och äventyrar-Grekland som spelat så stor roll i hela landets historia, men starkast lever kvar här i det gamla hertigdömet Naxos´huvudstad. Venetianska dynastier härskade i Naxia från 1204 till 1566 och de turkiska sultaner som efterträdde dem visade sådan givmildhet mot öarnas tidigare herrar att de gamla familjerna kunde leva kvar i okvald besittning av sina palats i staden och sina jordlotter på landsorten.

Emellanåt gör han betraktelser i tusenårigt pespektiv som den här på sidan 80:

Det har presenterats många definitioner på det klassiska. De flesta försöker se dess karakteristikum i jämvikten, harmonien, motsatsernas fulländade balans. Men man har också insett att denna definition inte är nog och att något väsentligt skiljer det klassiska från medelmåttigheten som också är en jämvikt. Man brukar därför betona att de motsatser som ska balanseras måste vara starka och betydelsefulla. Ju större spänningen är mellan till exempel köttets lidande och själens renhetskrav, mellan social bundenhet och individuella frihetskrav, mellan logisk klarhetssträvan och känslomässig hänryckning – för att citera några vanliga motsatspar – desto ädlare blir den klassicism som lyckas bringa dem till harmonisk samverkan. Men kräver klassicismen alltid två motsatta och varandra bekämpande passioner för att uppstå? Kräver den t.ex. att fosterlandskänslan råka i konflikt med en lidelsefull kärlek till grannfolken eller att sinnligheten skall glöda i puritanens bröst? Finns det ingen klassicism för en ensam och dominerande lidelse? En definition som bl.a. André Gide gjort sig till tolk för, anser att klassicismen bygger på en central karaktärsegenskap som motbalanserar lidelsens och hänförelsens mot ytterligheter drivande impuls, som alltså inte behöver någon symmetrisk motvikt. Denna karaktärsegenskap är blygsamheten, självbehärskningen, ironien eller vad man vill kalla denna genom uppfostran bibragta och speciellt för fransk livssyn utmärkande måttlighet, under vars yta den lyhörde anar passionernas behärskade men glödande närvaro. Det är en definition som antagligen är riktig när det gäller Poussin, och Racine, Cézanne och Gide själv, men denna morgon när vi seglade till Ithaka slog det mig att den antika klassicismen bygger på helt andra förutsättningar: den är inte i första hand en psykisk balanskonst eller ett känslouttryckets behärskande, utan något som en smula abstrakt kan kallas ett kompensationsfenomen.

—-
Klassicismen uppstod däremot ur Odyssevs hemlängtan, när han svävade omkring med sitt skepp omgiven av alla omåttliga äventyr; då blev Ithaka, den svala Penelope, förnuftet och visdomen hans ideal
—–
Först när tillvaron under den hellenistiska tiden förflackades bröts den gamla homeriska traditionen och en konst som möjliggjorde Pergamononaltarets patetiska gestalter, Baalbekarkitekturens irrationella rumsskapelser och herdedikternas romantiska svärmeri uppstod i väntan på den tidiga medeltiden ännu äventyrligare konst. Klassicismen återuppstod när individernas själsliga liv åter blev sunt och de många konstlade kompensationsbehoven bortföll: då log änglarna vid Reimskatedralens port och Giottos robusta harmoni bjöd nya släkten vila. Det stora misstaget skedde när man på 1600-talet började betrakta klassicismen som idealet självt, som orsaken till ett sunt liv i ställt för dess följd. Då blev Telemakos hjälten i stället för Odyssevs, då började man sträva ut till Kythere i stället för hem till Ithaka. Romantiken föddes och med den vår hemlöshet.
Som påpekats i det inledande inlägget är jag glad att jag inte läste denna bok när jag köpte den tidigt 1950-tal utan nu när jag studerat De stora filosoferna och förstår att värdera dessa kulturhistoriska funderingar.
Det kommer under de följande 184 sidorna åtskilliga sådana associationer och betraktelser . För dem som är nyfikna på dessa rekommenderas verkligen boken.

Günter Graffenberg

Igår åhörde jag Günter Graffenbergs Sommarprogram – där han berättade om sitt liv.
Han är född i det ostpreussiska Memel, numera Klaipeda, och var 10 år när andra världskriget bröt ut. Han utnyttjade sina enochenhalvtimme i etern till en personlig exposé över vad som hände sedan:

Hans familj slogs sönder av nazisterna och han sändes som 10-åring till nazistisk militärskola när fadern skickades till koncentrationsläger. Kämpade som 16-årig barnsoldat i Berlin 1945. Kom till Sverige 1961 som Skandinavien-korrespondent. Under flera årtionden en legendarisk korrespondent som kallades Mr Skandinavien, känd för sin mörka radioröst. Var gift med en judinna och besökte som journalist koncentrationslägren i Auschwitz, Treblinka och Madanek.

Han berättade rakt upp och ned, med den mörka rösten, bl.a. om
händelserna i östra Tyskland i samband med krigsslutet ur de tyska kvinnornas perspektiv…
Allt beledsagat av synnerligen välvald musik, mycket tysk klassiskt, men även
Bing Crosbys Can you spare a dime
STARKT!

Tillägg: Jag läser på Google om YIP Harburg, som skrivit texten, inte bara till Brother can you spare a dime!

Das Lesen VI

Så här mellan liv och död gör ju Magical thinking sig påmint:

Redan när jag 1999 gick i pension försökte jag följa sommarföljetongen, som regel en deckare, i SvD.
Det strandade dock på att det kom perioder med intensiv aktivitet då jag ”glömde bort” att läsa aktuella avsnitt.De första åren försökte jag då klippa ut avsnitten för läsning ”till hösten”, men inte heller det var framgångsrikt, varför jag lät det bero.

MEN

Allteftersom barnbarnsskarans ålder stigit har vår livsrytm blivit lugnare, mera kontemplativ.
Så när det vid midsommar meddelades att årets följetong skulle vara Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser, vars böcker jag ju brukar gilla, gav jag den en chans.

OCH

Bara efter 12 avsnitt dog min käre Per. Jag hade ju då missat flera – men det var ju, när den första uppståndelsen lagt sig, lätt att rekonstruera, eftersom jag ju sparar olästa Kulturbilagor.

OCH
Det är här som det magiska kommer in:

Boken handlar om ett äkta par med en dotter Sarah, som för ettochetthalvt år sedan blir kidnappad och sedan är spårlöst försvunnen. Paret, som är författare respektive bildkonstnär, flyttar efter något halvår till Manhattan. Hustrun, Winnie, blir mer och mer undanglidande för maken, berättaren, för att slutligen avvika helt, efterlämnande en skriven lapp med uppmaning att inte efterforska henne.

I del 47/54 beskriver maken ett minne från en vistelse i Venedig med reflexionen:

Jag ser henne i drömmen precis som jag såg henne i verkligheten, och jag återvänder till samma tanke som drabbade mig då. Detta ögonblick är redan över Jag hann aldrig fånga det. Jag hinner aldrig fånga någonting. Allt vi ser och förundras över har redan hänt. Det är på väg bort ifrån oss, för alltid och oåterkalleligt. När min blick når fram till min hustru är hon alltid en annan. Eller när bilden av henne når fram till min näthinna, snarare – det är förstås en korrektare beskrivning – det är då det redan är försent.

Just så har jag reflekterat när jag sitter och ser på mina bilder på Per.
MEN
Kanske på ett mera positivt sätt ändå:

Borås djurpark 1964

Jag har återknutit kontakten med den UNGE och medelålders PER! De är ju (nästan) lika levande för mig nu som den gamle...

Hur det går för maskarna får man reda på först den 13 augusti!

Min far hade en dröm

Min far hade en dröm är namnet på en bok som Barack Hussein Obama II född 4 augusti 1961 skrev 1995.
Uppmärksamheten kring valet av Obama som förste svarte ordförande för
Harvard Law Review ledde till ett bokkontrakt och förskott för en bok om rasrelationer University of Chicago Law School bemödade sig om att rekrytera honom och gav Obama en forskartjänst och ett kontor för arbetet med boken. Han planerade till en början att slutföra boken inom ett år, men det tog mycket längre tid när den utvecklades till en självbiografi. För att kunna arbeta utan avbrott reste Obama och hans fru, Michelle, till Bali där han ägnade flera månader åt att skriva. Manuskriptet publicerades slutligen i mitten av 1995 som Dreams from My Father (utgiven på svenska 2008 som Min far hade en dröm)
.

Jag köpte denna bok eftersom den funnits på 10-i topplistan av inköpta böcker vecka efter vecka både på adlibris och bokus. Sammanbitet grep jag mig verket an med de 455 sidorna.

MEN

Den visade sig vara väldigt lättläst.
Som framgår ovan skrev han boken efter att ha fått ett förskottshonorar sedan han blivit utsedd till Harvard Law Rewiew´s förste afroafrikanske ordförande.

Ett citat från inledningen till första upplagan 1995:
Utnämningen gav upphov till en krevad av publicitet, inklusive flera tidningsartiklar som väl sa mindre om mina blygsamma framgångar än om Harvards juridiska fakultets märkliga plats i amerikansk mytologi, liksom landets hunger efter varje form av glädjande tecken från rasfronten – en strimma bevis på att det trots allt hade skett vissa framsteg

När han väl gripit sig verket an utvidgade han projektet till en självbiografi med tre avsnitt:

1. Ursprung där han i tur och ordning analyserar sina rötter och uppväxt dels hos morföräldrarna på Hawai och och med modern på Filippinerna, det korta mötet med fadern och sedan studietiden vid Columbia University i New York ,där han också får budet om faderns död från Afrika.
Det går bra för honom med studierna, men man märker hur han söker efter en identitet – som färgad amerikan.

2. Chicago – avsnittet inleds: 1983 bestämde jag mig för att bli samhällsorganisatör.
Han söker sig särkilt till städer som har fått in färgade i ledningen.
Han blir så småningom engagerad av en organisation som arbetar för att få svarta i innerstan och vita i förorterna att samarbeta kring en plan för att rädda tillverkningsjobbeni Chicago.
(Developing Communities Project (DCP), en kyrkobaserad social organisation (community organization) som ursprungligen omfattade åtta katolska församlingar i Greater Roseland (Roseland, West Pullman och Riverdale) i South Side i Chicago.Han arbetade där från juni 1985 till maj 1988)
Sidan 151-314 berättar han om sina erfarenheter, framgångar och misslyckanden. Särskilt bekymrar honom upptäckten hur det bland många svarta finns en uppgivenhet – en offer- looser– inställning som ofta bromsar möjligheterna till utveckling.
Berättelserna får mig att tänka på situationen i Rinkeby och Rosengård här hemma i Sverige.

3. Kenya Redan under avsnitten ovan har han berättat om sina möten med en syster AUMA och sin storebror Roy som båda kommer till USA. Innan han startar sina studier vid Harvard Law School gör han först en treveckors resa i Europa, där han alls inte känner sig hemma, innan han är 5 veckor i Kenya och träffar sina kenyanska släktingar. Han skildrar ingående myllret av mostrar, fastrar och halvsyskon som alla vill träffa honom. Det var vanligt bland det muslimska luo-folket att ha flera hustrur. Även hans far hade en hustru och två barn innan han gifte sig med Obamas mor på Hawai. Den som kan berätta om tidigare släktled kallas Granny hon är Baracks farfars yngsta fru, men egentligen inte hans farmor enligt vårt västerländska sätt att se –

Här 2006 i Kenya med sin faster Sarah

Sex år efter resan till Kenya sammanfattar han sina funderingar så här:

Jag hör alla dessa röster ropa efter erkännande, ställa samma frågor som det händer att jag ibland när timmen är sen, ställer till farsgubben. Vilken är vår gemenskap, och hur skall denna gemenskapsidé gå att förena med vår individuella frihet? Hur långt sträcker sig våra förpliktelser? Hur omvandlar vi krass makt till rättvisa, pur känslosamhet till kärlek?

När jag läser de sista sidorna, som handlar om bröllopet med Michelle, ser jag på Axess-TV ett program om Obamas väg till makten. Det återger fakta som finns i självbiografin, men berättar även om hans fortsatta karriär och steget in i politiken och den slutliga segern i presidentvalet!

A Magnificent man!

I trygghetsnarkomanernas land

Denna bok från 2006 har jag som vanligt haft i min läsasnart-lista en längre tid. Jag griper mig verket an i början på april – men avbryter för att sticka emellan med The private patient.
Sedan händer ju allt på en gång:

Konstfackseleven Anna Odell gör ett examensarbete, där hon fejkar en psykos, för att bli intagen på St: Görans psykavdelning. Överläkaren David Eberhard, tillika bokens författare, anmäler tilltaget till polisen.
…och så är karusellen igång
D.E beskriver i sin bok I trygghetsnarkomanernas land ,
Sverige och det nationella paniksyndromet, hur han i sitt arbete som psykiater möter allt fler unga människor som inte vågar leva, flyr in i diverse insufficienstillstånd därför att de inte konfronterats med det normala livets nyckfullhet och påfrestningar.
Han beskriver hur han inspirerats av att ta till orda efter att ha bevittnat den miserabla katastrofberedskapen i samband med tsunamin 26 december 2004.

Själva tävlingsförbudet i det moderna samhället är intimt förknippat med en panisk rädsla för att avarterna av tävlingen ska skada befolkningen. I stället för att fokusera på hur man hanterar en dålig vinnare väljer man att bannlysa alla form av tävling.

Vi har en föräldrageneration som av olika skäl (ofta av ren välvilja, men inte sällan av dåligt samvete till följd av för litet tid avsatt för barnen) konstant försöker öka barnens trygghet.

Jag hävdar att urholkningen av traditionell kunskap, liksom flera andra tillkortakommanden i den moderna skolan, faktiskt beror på det nationella paniksyndromet. Det har helt enkelt blivit för obehagligt för pappa staten att dana elever. Något som i sig vittnar om att staten i grunden känner panisk skräck för motstånd och svårigheter.

Han beskriver ett par, båda utan tidigare relationsproblem eller psykisk insufficiens, som båda uppsöker psykiatrin, kvinnan efter ett allvarligt självmordsförsök, för att deras relation pajat.

I detta fall av tusentals har båda drabbats av en uppenbar oförmåga att hantera det normala separationsförloppet.

Paradoxen är att de båda är ett typfall ur en generation som inte klarar av att hantera livet på grund av sin rädsla för döden Detta till trots leder de motgångar de drabbas av till att de försöker ta livet av sig.

Han går igenom hur ”samhället – staten” på alla sätt försöker öka tryggheten för de unga genom att minimera alla tänkbara risker in absurdum. Genom tävlingstabut får de orealistiska förväntningar på sina egna möjligheter och bristande förmåga att uthärda även måttlig stress.
Resultatet blir ett räddhågat samhälle där större och större delar av populationenen är ”utbränd”

Läs även här
Receptet kommer på de sista sidorna sid 316-17:

Jag citerar:
Det är nämligen inte tryggheten som är det viktiga.
Det är kärlek, värme, mat och mening.

Jag tycker att David Eberhard verkligen har skrivit en angelägen bok där han analyserar hur vi kunnat bli världens mest långlivade fysiskt friskaste folk med det uslaste psykiska välbefinnandet.

I dagarna har jag nåtts av nyheten av att han skrivit ytterligare en:

Ingen tar skit i de lättkränktas land
som jag ska läsa när den kommer i pocket…

På sannolika skäl


Som avkoppling från den krävande The Line of beauty har jag nu läst en italiensk deckare som jag tipsats om via en understreckare i SvD av Harald Hamrin där det bl.a. står:

Så har Carofiglios Bari och hans hjälte, advokaten Guido Guerrieri, blivit vad Donna Leon och kommissarie Brunelli är för Venedig och Andrea Camillieri och kommissarie Montalbano för Palermo.

Jag har ju med stort nöje läst Barbara Nadels deckare från Istanbul med kommissarie Çetin ıkmen så jag beställde genast den första av Carofiglios böcker som översatts till svenska:
På sannolika skäl.

Som omväxling till The Line of beauty ´s långa både meningar, tankegångar och kapitel är denna bok utmärkt. C. har en korthuggen prosa där handlingen hackas fram i korta 2-3 sidor långa kapitel. Först skildras advokat Guerrieris händelselösa, trista liv både socialt och i yrkeslivet. Det blir ändå tristare när hustrun till hans bestörtning begär skilsmässa. Han råkar in i en kris, får panikångest och kan med näppe sköta sitt arbete.

Genom att han av en senegalesisk kvinna ombeds försvara en likaledes sengalesisk man som anklagas för, ja efter en summarisk utredning så gott som redan är befunnen skyldig till, kidnappning och mord på en nioårig pojke får han plötsligt en angelägen uppgift.

Man får en intressant inblick i livet på Italiens sydostkust och italiensk rättskipning.

Carofiglios deckare är bästa sättet att lära känna Bari. Om Berlinmurens fall fått västberlinare att upptäcka Östberlin (och tvärtom), så har Carofiglio fått Baribor (och sina läsare) att lära känna båda sidor av staden. ”Nya” Bari och ”gamla” Bari har återförenats – tack vare åklagaren Carofiglio och advokaten Guerrier

Den 38-årige Guerrieri kämpar med sin depression men mycket på grund av sitt osjälviska engagemang i detta brottmålsärende får han mer och mer psykisk energi och sinnesro, lyckas till och med övervinna sin hissfobi.

Inledningen är gråmelerad och seg, men allteftersom stegras spänningen och blir OOLIIIDLIG….

Det skall bli intressantatt läsa nästa del Ragionevoli dubbi (på engelska Reasonable Doubts)

The line of beauty

Jag har nu läst Alan Hollinghursts roman The line of beauty.
Jag köpte den på grund av en entusiastisk recension efter det att han fått Bookerpriset 2004.

Den visade sig vara på 438 tättskrivna sidor.
En första genombläddring och läsförsök av första sidan resulterade i att den hamnade ”åt sidan” i läshyllan.

MEN

Nu har ju OM skönhet blivit ett läsprojekt och årets påskhelg, en solbestrålad ledighet, har jag utnyttjat för att först sträva , så småningom allt mer accelererande skynda igenom:

1. Alan H. har ett visserligen ordrikt och omständligt, men bländande vackert språk. Det som gör den så svårläst till en början är hans noggranna sätt att beskriva interiörer och samtal, som utförs med hjälp av en mängd för mig tidigare helt okända ord.*

Huvudperson är Nick, som efter studier vid Oxford blir inneboeende i en studiekamrats, Toby Fedden, föräldrahem i Notting Hill i London. Familjen är förmögen och tillhörig the landed gentry. Pappan är just vald till MP (Tory) för Nicks hemkommun. Det dröjer till sid 230 innan man får reda på hans egen familjebkgrund, nämligen som enda barn till litet äldre föräldrar som driver en antikvitets.

2+3 Genom sin plats som ”vän till familjen” är han en eftertänksam iakttagare av det sociala livet – t.ex vid vännen Tobys 21sta födelsedag som utspelar sig på morbrodern Lord Kesslers egendom Hawkesbury. Huset är fyllt av dyrbar konst och dito föremål – något Nick ju är både lidelsefullt intresserad av och kunnig på. Den överdådiga festen slutar i en orgie av sprit, kokain och sex .

4. Det blir snabbt uppenbart att Nick är gay. Han har under studietiden i hemlighet varit – och är – förälskad i Toby som dock är straight. Första delen, från 1983, berättar om hur Nick svarar på en kontaktannons och begår sin sexuella debut med en 28-årig svart man vid namn Leo.

5. Sommaren 1983, de allra första kapitlen, är större delen av familjen vid sitt lantställe i södra Frankrike. Hemma är bara tjänstefolket, Nick och yngsta dottern Catherine. Familjen har inte velat ta henne med eftersom hon ”inte mår bra” – eller som Toby beskrev det ”she´s pretty volatile you know”. Redan på sidan 6 inser man att under den tjusiga ytan döljer sig en ”dysfunctional family”. Nick anar att hans uppgift är att ”hålla ett öga på C.”.

Andra avsnittet behandlar händelser 1986
6. Dels beskrivs Nicks förhållande till en tredje Oxfordkamrat Wani. Denne är från Libanon, son till en köpman som blivit miljardär och som man förstår traktar efter ett peerage. Nick och Wani är älskande. Wani har obegränsat med pengar och har ”anställt” Nick som redaktör för en tidskrift to be (som skall heta Ogee) Man får delta i Nicks besök i Wanis föräldrahem samt deras gemensamma semesterresa till Feddens sommaregendom i Frankrike.

7. I undertexten i hela boken finns Margaret Thatcher. Redan till Tobys myndighetsfest är det tal om att hon skulle vara en av gästerna …. Dock infinner hon sig slutligen till Gerald och Rachel Feddens silverbröllop som inträffar på hösten 1986. Besöket av PM (MT nämns aldrig vid namn i boken) dominerar allt, såväl förberedelser som ceremonierna vid hennes ankomst – silverbruden Rachel står helt i skuggan!

8.Vid valet 1987 blir Gerald återvald med knapp marginal. Strax efteråt krackelerar hela deras tillvaro….
Att berätta hur skulle förstöra hela spänningen för de som eventuellt blir sugna att läsa boken!

Jag läste inte recensionerna på Google förrän efteråt.
Intressant med listningen av 47 olika ”aktiva” personer och alla hänvisningar till författare, citat, musik mm.

*The title of the book refers to the double ‘S’ of the ogee shape, described by William Hogarth in his The Analysis of Beauty as the model of beauty, which protagonist Nick Guest uses to describe his lover’s body. Another underlying theme is the difference between spiritual and material beauty.