Den gamles plötsliga frånfälle förändrade i juli i ett slag mitt läsande. Jag kände inte för att borra mig ner i stora informativa eller djuplodande volymer. I mitt sökande efter kvalitetsläsande som kunde åtnjutas i små portioner fann jag ju Göran Schildts I Odyssevs kölvatten.
Den väl avverkad hittade jag så ovanstående ”Filosofiska bilderbok” av Lars Gustafsson. Den gavs ut 2000, jag har nog haft den i bokhyllan sedan 2002-3. Nu plötsligt var det PRECIS vad jag kände för en liten stund innan insomnandet.
Att jag inte vid inköpet lyckades få flyt i läsandet, men nu snabbt njöt av hans ”Mediterande”, hör nog ihop med att jag sedan dess både läst och åhört Brian Magee.
När jag nu skall skriva en recension är det omöjligt att fullständigt redogöra för innehållet.
Boken är indelad i 13 essäer med rubrikerna:
Om sinnlig kunskap
Portugisiska gåtan
Extraterrestrials
Om egenkärlek
Ett försvar för toleransen
Tidens återkomst
Porslinshunden
Hur skall de levande tala till de döda
Narren som navigatinshjälpmedel
Framtiden – det förflutnas museum
Vad är en människa?
Stories
Tänka det otänkbara.
Lars Gustafsson är filosof av facket, samtidigt ju en lysande skribent och med en räv bakom örat. Den första essän ”Om sinnlig kunskap” börjar med frågan Vad är kunskap?. Sedan använder han sig av ortodoxt filosofiskt utredande med olika alternativ som förkastas eller bekräftas, för att slutligen konstatera att när det gäller vad han kallar den ”erotiska” kunskapen, inte mycket finns resonerat kring.
Citat: ”Det kan möjligen bero på att särskilt äldre filosofer ofta förefaller ha varit celibatära tråkmånsar (som Leibniz, Spinoza och Descartes)….”
12 av essäerna är korta 4-10 sidor.
En, Tidens återkomst, är ett undantag. Den omfattar 16 sidor och är samtidigt den mest intressanta.
Klicka på bilden för at läsa texten
” Ilya Prigogines och Isabelle Stengers nya bok Tidsparadoxen (eng.Order out ef Chaos) försöker en syntes mellan kaosteori och kvantumteori med mycket vittgående konsekvenser, av vilka en är att Bergsons tid mera liknar den verkliga tiden än den klassiska mekanikens irreversibla tid.”
Avslutningsvis återgår LG till Borges:
Och dock, och dock… Tid är den substans jag är gjord utav. Tid är en flod som sveper mig med sig, men jag är floden; den är en tiger som förstör mig, men jag är tigern; den är en eld som förtär mig, men jag är elden. Världen är, olyckligtvis, verklig; jag är, olyckligtvis, Borges.
En underbar bok att ofta återkomma till, särskilt för en nybliven änka.
...och för varje gång, visserligen vara still confused,but on a higher level!