Färdig

Jag har nu läst ut Göran Schildts I Odysseus kölvatten. Den har varit en alldeles ypperlig nattfösare för den nyblivna änkan. Den passar just för att med kvalitet läsa 3-4 sidor per kväll.

Utöver beskrivning av segeläventyret och natur och geografi i den grekiska arkipelagen berättar han om samvaron med människorna där på 50-talet, strax efter deras strapatser under andra världskriget.
En intressant detalj är varför de väljer att besöka Naxos framför Paros:

Vi hade under färden tvekat om vi skulle styra till Naxos eller Paros. När vi valde förstnämnda ö var det för att få en skymt av det venetianska korsriddar-och äventyrar-Grekland som spelat så stor roll i hela landets historia, men starkast lever kvar här i det gamla hertigdömet Naxos´huvudstad. Venetianska dynastier härskade i Naxia från 1204 till 1566 och de turkiska sultaner som efterträdde dem visade sådan givmildhet mot öarnas tidigare herrar att de gamla familjerna kunde leva kvar i okvald besittning av sina palats i staden och sina jordlotter på landsorten.

Emellanåt gör han betraktelser i tusenårigt pespektiv som den här på sidan 80:

Det har presenterats många definitioner på det klassiska. De flesta försöker se dess karakteristikum i jämvikten, harmonien, motsatsernas fulländade balans. Men man har också insett att denna definition inte är nog och att något väsentligt skiljer det klassiska från medelmåttigheten som också är en jämvikt. Man brukar därför betona att de motsatser som ska balanseras måste vara starka och betydelsefulla. Ju större spänningen är mellan till exempel köttets lidande och själens renhetskrav, mellan social bundenhet och individuella frihetskrav, mellan logisk klarhetssträvan och känslomässig hänryckning – för att citera några vanliga motsatspar – desto ädlare blir den klassicism som lyckas bringa dem till harmonisk samverkan. Men kräver klassicismen alltid två motsatta och varandra bekämpande passioner för att uppstå? Kräver den t.ex. att fosterlandskänslan råka i konflikt med en lidelsefull kärlek till grannfolken eller att sinnligheten skall glöda i puritanens bröst? Finns det ingen klassicism för en ensam och dominerande lidelse? En definition som bl.a. André Gide gjort sig till tolk för, anser att klassicismen bygger på en central karaktärsegenskap som motbalanserar lidelsens och hänförelsens mot ytterligheter drivande impuls, som alltså inte behöver någon symmetrisk motvikt. Denna karaktärsegenskap är blygsamheten, självbehärskningen, ironien eller vad man vill kalla denna genom uppfostran bibragta och speciellt för fransk livssyn utmärkande måttlighet, under vars yta den lyhörde anar passionernas behärskade men glödande närvaro. Det är en definition som antagligen är riktig när det gäller Poussin, och Racine, Cézanne och Gide själv, men denna morgon när vi seglade till Ithaka slog det mig att den antika klassicismen bygger på helt andra förutsättningar: den är inte i första hand en psykisk balanskonst eller ett känslouttryckets behärskande, utan något som en smula abstrakt kan kallas ett kompensationsfenomen.

—-
Klassicismen uppstod däremot ur Odyssevs hemlängtan, när han svävade omkring med sitt skepp omgiven av alla omåttliga äventyr; då blev Ithaka, den svala Penelope, förnuftet och visdomen hans ideal
—–
Först när tillvaron under den hellenistiska tiden förflackades bröts den gamla homeriska traditionen och en konst som möjliggjorde Pergamononaltarets patetiska gestalter, Baalbekarkitekturens irrationella rumsskapelser och herdedikternas romantiska svärmeri uppstod i väntan på den tidiga medeltiden ännu äventyrligare konst. Klassicismen återuppstod när individernas själsliga liv åter blev sunt och de många konstlade kompensationsbehoven bortföll: då log änglarna vid Reimskatedralens port och Giottos robusta harmoni bjöd nya släkten vila. Det stora misstaget skedde när man på 1600-talet började betrakta klassicismen som idealet självt, som orsaken till ett sunt liv i ställt för dess följd. Då blev Telemakos hjälten i stället för Odyssevs, då började man sträva ut till Kythere i stället för hem till Ithaka. Romantiken föddes och med den vår hemlöshet.
Som påpekats i det inledande inlägget är jag glad att jag inte läste denna bok när jag köpte den tidigt 1950-tal utan nu när jag studerat De stora filosoferna och förstår att värdera dessa kulturhistoriska funderingar.
Det kommer under de följande 184 sidorna åtskilliga sådana associationer och betraktelser . För dem som är nyfikna på dessa rekommenderas verkligen boken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.