Ale stenar

Det är inte bara Österling som diktat om dessa:

Ett klipp ur  HD  31 augusti 2013:

Det har varit en varm sommar, en sommar för lätta, ljusa plagg. Jag har grävt fram t-shirt efter t-shirt ur garderoben och tog för någon vecka sedan på mig en ljusgrå sådan med de Internationella poesidagarnas emblem på bröstet. På ryggen stod, i svart tryck, en av de många dikter som gästande poeter under poesidagarnas tjugoåriga existens skrev om Ales stenar. Dit gick bussutflykten med alla de internationella storheterna varje år, och medan vi rullade in mot Kåseberga brukade det vara min uppgift att i mikrofonen berätta lite om stensättningen – som ju vilar osynlig på kullens topp till dess att man kommit på femtio meters avstånd – och att inbjuda alla att i konkurrens med Anders Österling skriva en dikt om Ales sista skepp.

Bara en av dessa dikter kom att pryda någon av de likaledes årliga poesidagströjorna, just den som jag nyss tog på mig. Det är en haiku, kärv och karg som de grå stenarna men med ett mildare inslag av fågelmusik. Jag kan den utantill och får nu improvisera en översättning:

I majsolskenet

är stenbåten still.

Lärkor sjunger vid masten.

Här är originalet, som visar engelskans avundsvärda rikedom på enstaviga ord Jag hade hellre haft ”ligger” än ”är” i andra raden, men då hade stavelseschemat spruckit. En fantastisk miniatyr är dikten under alla omständigheter. (Jonas Ellerström)

Vårstädning

Nu har vi fått drygt två timmar mera dagsljus – snön har smält – dimman lyft

Det blir NÖDVÄNDIGT att städa skrivbordet…

Bland all gamla påminnelselappar – de flesta färdiga för papperskorgen – finns så den här.

Jag kan inte minnas varför jag skrivit och sparat den.

Vid en sökning på Googles  får jag förklaringen:

13/4 1939 – 30/8 1913

 Det är en HAIKU som Seamus  Heaney skrev:

Jonas Ellerström:

”—På ryggen stod, i svart tryck, en av de många dikter som gästande poeter under poesidagarnas tjugoåriga existens skrev om Ales stenar. Dit gick bussutflykten med alla de internationella storheterna varje år, och medan vi rullade in mot Kåseberga brukade det vara min uppgift att i mikrofonen berätta lite om stensättningen – som ju vilar osynlig på kullens topp till dess att man kommit på femtio meters avstånd – och att inbjuda alla att i konkurrens med Anders Österling skriva en dikt om Ales sista skepp.

 På återvägen mot Malmö satt jag i bussätet bakom Seamus Heaney, diktens författare, och hans hustru Marie, själv författare och en fin sångerska i klassisk irländsk stil. Jag berättade om landskapet omkring oss, att Österlen på grund av sin lätta sandjord hade blivit Skånes fattiga hörn, där brödsäd inte gav tillräcklig avkastning utan bönderna i stället fick satsa på potatis och morötter. Heaney nickade eftertänksamt och sade, nästan lite belåtet: ”Jag förstår. Det påminner om Ulster.”

Nästa morgon fick jag och andra av Poesidagarnas medarbetare dikten om Ales stenar av Seamus Heaney, vackert handskriven på fint grått papper. Den tillhör de minnen från de åren jag sparat sedan dess, och i dag när beskedet kommer att Heaney gått bort vid 74 års ålder tänker jag tillbaka på den majdagen och Heaneys nyfikna, vänliga röst och ansikte.—”

Ale stenar är för mig en av de mest poetiska platser som finns!

Nu förstår jag varför jag tillverkat och sparat lappen!