Sex månader

I dag är det ett halvt år sedan jag blev ensam.
Det har gått över förväntan!

Min första oro, att den intensiva närvaro av min käre Per som jag upplevde de första veckorna, sakta skulle förblekna, har inte besannats.

TVÄRTOM:

Att borta ur syn,
borta ur sinne, inte
är sant, är
härligt!

Jag har inför det här blogginlägget läst igenom de med etiketten sorgearbete och finner att jag redan i inlägget den 12 augusti ger uttryck för de känslor som nu dominerar:

– 55 år av daglig samvaro har resulterat i att alla mina levnadsminnen innehåller Honom.
– allt jag gör, gör vi fortfarande TILLSAMMANS!
– nu när jag inte är distraherad av att sköta en massa dagliga rutiner stiger det förflutna TYDLIGARE fram
.

Jag gläds åt att vi fick exakt tio år (+ en dag!) som pensionärer ihop, med tid att pyssla om varandra.:

Kanelbullens dag…
Här ses han prova sin beskärda del av årets julklapp 2008.

56°09,035N-012°32,612E

Denna bild är tagen redan den 1ste juli men medtogs till båtföraren för att bestämma dropplats.

Den minnesgode erinrar sig att den gamle vid havet den 2dre juli stupade i strandkanten vid Norra stranden i Viken strax söder om Svinbådans fyr.
Nu var det så dags för gravsättningen. Enligt den gamles anvisningar kremerades han, och han önskade bli strödd. Vi tog snabbt reda på att man kunde, efter att vederbörligen ha fått tillstånd från Länsstyrelsen, strö, eller snarare sänka hans aska i havet.

Jag hade omsorgsfullt valt ut en dag som var av symbolisk betydelse för oss – (mer om detta i ett senare blogginlägg). När dagen randades var det stormvarning….

MEN

Eftersom vi enligt begravningsbyråns anvisningar, vidtalat Sjöräddningssällskapet och skulle ut med Lars Lindfelt – kändes vädret bara helt ”rätt”.

Begravningsbyråns representant var där medförande ”urnan”. Den är av ekologiskt material och upplöses så småningom helt. ( ingen miljöförorening här inte…)

Jag medförde lappar med bilden ovan för att informera om VAR sänkningen skulle ske, och de haiku (se nedan) jag diktat när jag på morgonen vaknade vid regnsmatter mot fönsterrutorna. Vi fäste en sådan lapp på urnan, eftersom vi ej lyckades få upp knuten för att få I den.
Så var det då dags att äntra båten.
Väl framme vid ”platsen”, se rubrikens position, dvs rakt ut från vår badplats vid Svinbådan gick vi ut på akterdäck….
Vinden hade stillnat för ett ögonblick medan den svängde över på sydväst. så de vågade stänga av motorerna en stund.
Det ser ut som vi bara var två – men fotografen bakom kameran blev ju ej förevigad….
Dessutom finns ju ytterligare en son som varit tvungen att lämna
walk over.
Med teknikens landvinningar kunde han dock vara med oss via etern.

Stoftet från älskad
make och far nu simmar
i brusande hav.
Sommarens stiltje
förbytts i höstligt regnrusk,
dock vila i frid!

Se även
Nu kunde vi i lugn och ro anträda färden hem.
….och sedan for alla till stranden och badade..
eller snarare
Vi gick till Restaurang Bryggan och åt festmåltid!
Se även
Och

Ljudterapi

Vandrare, dröj längs stranden en stund.
Lyss till vattnets läkande sorl !
Strax skall Du känna hur hjärtat i bröstet
saktar, och lugnet inom Dig åter sig sänker*


Läste om det senaste botemedlet mot vår stressiga tid. Man kan köpa böcker och inspelade band för att hela sig.
Senast vi gick längs stranden mindes jag plötsligt:
När jag var som mest i selen behövde jag bara gå ner till stranden, sätta mig med en bok, gärna poesi, bland klitterna och lyssna till vattnets kluckande….

….så var jag som pånyttfödd!

Jag brukar ju skriva HAIKUS – men situationen passade bättre för ett DISTIKON – mitt första!
Kvaliteten står sig nog icke för en kunnig, kritisk granskare – all vår början bliver svår.

MEN
I arla morgonstunden infann sig en haiku därtill:

Rullande vågor
sakta närmar sig stranden.
Hugsvalar själen

Kinesiska tecknet för poesi

Dahliera klara´sej – NOT

Jublande utropade jag i fjor:”Dahliera´klara sej!”
för att redan 21 oktober inse att nu var det slut.
I år kom frosten först natten mellan den 31/10 och 1 november.
Viserligen kommer de att, med lämplig hantering, klara sig även till nästa års växtsäsong
MEN
för i år är det kört!:
Här prunkar den ena plantan den 21 september.
Bladen i angränsande Häggmispel till höger äro gröna.
8/10 har häggmispeln börjat inse att hösten närmar sig, så icke dahlian.
När nu nattfrosten slog till var häggmispeln rustad, den hade fällt alla löv!

Frosten slog till och
dahlian berövades
sin sköna gestalt!

Sammankomsten

Sommartid upphör,
vintermörkret sänker sig.
Bokens tid är NU


När jag, på grund av vårt omtalade intresse för Irland, av Solvey Bergdahl
(som råkar vara översättaren Thomas Preis´svärmor!)

häromdagen fick boken Sammankomsten (orig The Gathering) av Anne Enright, släppte jag alla upplagda läsplaner och bara gav mig hän.

Tack vare läsandet av Angelas ashes och Alf Åbergs bok Irland den omöjliga ön tycker jag mig vara kulturkompetent att förstå huvudpersonen Veronica, bokens jag. Hon är nummer 8 i en syskonskara på 12! Hon är den av de fem systrarna som är mest rationell och välanpassad, och det är på henne det ankommer att ta hand om det praktiska när hennes nästan jämnårige storebror Liam hittas drunknad utanför Brighton i England. Det är uppenbart att han tagit livet av sig.

Parallellt med att hon på bokens 269 sidor redogör för alla turer i hämtandet av kroppen, byråkratin kring överlämnadet, sökandet efter alla syskonen som är spridda över jordklotet – äldste brodern Ernest t.ex. är f.d. katolsk präst i Peru! – för att meddela dödsfallet och inbjuda till begravningen – redogöres för hennes tankar, minnen som väller upp i relationen till Liam och hur hon erinrar sig hur hon sett honom sakta men säkert gå under i missbruk.

Hon sugs obönhörligt in i en svår depression – å ena sidan känner hon skuld till att Liam misslyckades med sitt liv – å andra sidan sorg och ensamhet, grämer sig över hur föga stöd hon fick av de vuxna under uppväxten.

The Gathering, sammankomsten i samband med den traditionella irländsk-katolska likvakan och begravningen, skildras i några korta kapitel från sidan 198 – det blir uppenbart hur litet gemensamt det finns mellan de 9 syskonen. De enda i familjen Veronica egentligen hade en känslomässig relation till var just Liam och den sedan länge döda mormodern Ada.

sidan 72 berättar hon dock i inledning till Kapitel 11 (genomgående korta kapitel!) hur hon dagen innan dödsbudet känt sig fullständigt lycklig i sitt äktenskap med Tom och deras två döttrar 8-åriga Rebecca och 6-åriga Emily.

Denna passus försvinner i bakgrunden för läsaren allteftersom hon sjunker djupare i sin krisreaktion – vilket t.ex. fått SvD:s recensent Fabian Kastner att skriva:

Den irländska författaren Anne Enrights roman Sammankomsten, fjolårets vinnare av det prestigefulla Bookerpriset, är en av dessa föga originella rapporter om skam och skuld, lögner och hemligheter. Ändå bärs den upp av ett språk och en iakttagelseförmåga som nästan får en att glömma bort att man hört allt förut, att själva berättelsen är en bagatell och stapelvara.

Enright skriver en ovanligt genomarbetad prosa där varje ord vägts och skiktats, laddats med maximal innebörd och stämning. Man skulle kalla den vacker om den inte samtidigt vore så kall. Svart, cynisk, fullkomligt negativ. Egentligen är väl också det ett slags kitsch som hör den moderna familjeskildringen till.


Jag håller definitivt inte med:
AE:s skildring av Veronicas reaktion är , på en underbar prosa – där är vi eniga och Thomas Preis´översättning måste vara mästerlig, ty hela essensen finns kvar – en klassisk beskrivning av en depressiv kris, där de sista raderna andas att hon kommit igenom – beredd att fortsätta sitt eget liv där hon lämnade det på sidan 72!

Jag har inte läst Ulysses av James Joyce men jag får en vision av att hon har haft den som modell – texten är ju en enda lång monolog – och även om erinran av det förflutna lyder No, no, no så viskar slutet Yes!