Kategoriarkiv: Statsministrar

Partiledardebatten

Publicerat av
2

Jag har under det gångna året skattat mig lycklig att jag köpte och hittills hunnit läsa 17/22 häften om Sveriges statsministrar. Parallellt med att jag fått följa den svenska demokratins födelse tillsammans med de män som varit ansvariga för den, har ju motsvarande skeende inträffat i länderna i Mellanöstern. Grunden till Folkhemmet, som för oss som var unga på 50-talet, kändes självklart , lades ju under 20-talets turbulenta tid.

Jag har glatt mig åt sansen, modet och statsmannaskapet hos män som Branting,  Edén, Sandler,   Per Albin och Erlander, och när jag förstått hur nära det har varit att vi fick en kommunistrevolution 1917 eller gick Tysklands väg på 30-talet.

Mest imponerad är jag att förstå vilka intellektuella giganter dessa män med föga skolgång var!

Words, words,words;

När Håkan Juholt den 25/3 2011 blev vald till Partiordförande hade jag just läst den om Edén
Jag har inte, allteftersom jag avverkat de följande fram till Fälldin, kunnat undgå att  registrera skillnaden….

DESSUTOM
har jag ju i och med läsandet om Fälldins tid vid makten,  upptäckt hur i mångt och mycket 70-talet med oljekris, löntagarfondsdebatt och den tredje industriella revolutionen  har likheter med dagens finanskris.
Det är faktiskt intressant att först åhöra debatten, och sedan läsa kommentarerna från de olika tidningarna
Även Aftonbladet:
”Årets första partiledardebatt beskrivs på samma sätt, avgörande för Håkan Juholts ledarskap. 2012 har inte börjat bra. Opinionssiffrorna pekar nedåt och under en pressträff vid Folk och Försvar lyckades Juholt återigen trampa i klaveret.
Det blåser igen och den här gången var Juholts insats i partiledardebatten långt ifrån lika oantastlig som i oktober.
Visst, han får in en del svingar på Reinfeldt och han står pall när den borgerliga kvartetten anfaller. Men det är något som saknas, Håkan Juholt blir aldrig konkret.
Hans anförande är i princip högläsning ur partiets budgetmotion från i höstas – med alla sakpolitiska förslag kirurgiskt borttagna. Håkan Juholt målar med den breda penseln och tecknar en storslagen exposé över partiets färdriktning. Han håller sitt kongresstal, en gång till.”
Stringensen finns på ett annat håll. 
Jag är ju politiskt föga överens, men jag beundrar hans skicklighet!

Statsminister 17: Fälldin

Publicerat av
3
 1926-

Jag har ännu inte läst andra avsnittet av Bronshästarna men, min vana trogen, har jag flera böcker på gång för att tillfredsställa mitt tillfälliga ”mood”.
Så nu har jag avverkat ytterligare en statsministe, nr 17/22. Jag påpekade redan när det gäller Erlander att hans gärning har jag ett personligt förhållande till,

MEN
Fälldin är den förste i serien som fortfarande är i livet!

Författare är Olle Svenning, ledarskribent i Aftonbladet och under tidiga år, på Erlanders tid, medarbetare på dennes kansli.

 Han avslutar sitt Förord: 
” Jag följde som politisk kommentator detta 1970-tal. Att återvända till den perioden var lockande, inte minst för att betrakta tiden ur Thorbjörn Fälldins perspektiv,
Många har delat med sig av kunskaper och erfarenheter. Jag vill tacka alla. Ett särskilt tack till Solveig och Thorbjörn Fälldin som så generöst tog emot för långa samtal i sitt hem i Ås.”

När jag kastar mig in i boken reflekterar jag inte över detta
förrän jag efter 42 av128 sidor tänker:
”Vad tråkigt!”
Redogörelsen blir, genom att Fälldins uppväxt, skol- och bildningsgång fram till 1950-talet är föga berörd, opersonlig.

Den inleds med en analys av ”Tiden” dvs 70-talet :
Thorbjörn Fälldin förvandlade svensk inrikespolitik. Med honom som dominerande gestalt lyckades borgerligheten 1976 avsluta den mer än fyra decennier långa socialdemokratiska regeringshegemonin.

På sidan 43 blir TF statsminister.
 DÅ hettar framställningen till!
Problemen med kärnkraft eller inte minns jag ju tydligt. Äldste sonens engagement i Vattenfalls tyska verksamhet har ju gjort att jag så här drygt trettio år senare igenkännande följt Angela Merkels 

Bekymmel med Krümmel…


Däremot uppfattade jag inte på den tiden vidden av den ekonomiska krisen. Palme hade ju talat om ”det dukade bordet” – som i stället var ett konkursbo orsakat av alla löneökningar för de talrika LO-grupperna, samtidigt som storstilade satsningar på Stålverk 80 mfl visade sig vara floppar.:

” Stålindustrin bedömdes likt varven vara på väg mot undergång, oförmögen att klara konkurrensen med Brasilien och Sydkorea. Ägargrupperna var på väg att ge upp. Statliga NJA gick med kraftiga förluster, som tvingade regeringen till ständiga bidrag. I Borlänge ville Wallenberg och Stora Kopparberg göra sig av med Domnarvets Jernverk i Oxelösund. Fälldinregeringen förhöll sig inledningsvis avvaktande, hämmade av folkpartisters och moderaters skepsis mot statliga insatser. Åsling lät bygga SSAB, Svenskt Stål AB. Efter en längre omstrukturering och ett antal nedläggningar utvecklades bolaget framgångsrikt. Nils G. Åsling kallar SSAB sin mest lyckade insats.”

LO blev utmanat av SAF sedan Curt Nicolin 1976 blivit dess ordförande, han förklarade sig 1980 beredd ta konflikt på arbetsmarknaden.

För sitt hanterande av den grundstötta ryska U-båten i Karlskrona skärgård får Fälldin beröm

Det mest intressanta är att läsa om den bristande personkemin mellan Palme och Fälldin!:
Konflikten mellan de båda partiledarna har ofta psykologiserats och beskrivits som Palmehat mot Fälldin, eller som centerledarens revansch mot den socialdemokratiska överhet som Olof Palme ansågs representera.
I Dieter Strands ”Med Palme. Scener ur en partiledares liv ”säger Palme: ”Det är inte fråga om hat. Det är en fråga om ohederlighet. Mannen är ohederlig. Jag menar inte att Fälldin vill lura sin granne. Han är politiskt ohederlig. Det trodde jag inte först. Men nu ska jag inte låta lura mig mer.”
Centerpartister, exempelvis Gösta Gunnarsson, betonar att Fälldin från början inte var negativ till Palme, snarare respektfull, till och med beundrande. Gunnarsson daterar Fälldins vrede mot Palme. Den uppstod när han 1974 erbjöd centerledaren att bli landshövding i Västernorrland. Fälldin uppfattade förslaget som ett illa maskerat försök att göra sig av med en besvärlig motståndare. Han blev kränkt av Palmes initiativ.
Efter valnederlaget 1982 gick det utför med hans popularitet även i det egna partiet och han avgick 1985:
Han mer än antyder att en kupp iscensattes mot honom. Spår leder mot LRF, bland annat en av Fälldins före detta medarbetare i statsrådsberedningen. Fälldin ser dock främst de unga centerpartisterna som organisatörerna bakom hans påtvingade avsked.
Han förlåter dem aldrig, och han vägrade i mer än halvtannat decennium att besöka en centerstämma.Han kom först när barndomsvännen Haralds dotter Maud skulle bli ordförande.

Statsminister 16:Olof Palme

Publicerat av
Svara

December har ju varit fyllt av upplevelser som måste rapporteras – det har blivit dålig plats för recenserande av mitt läsande – som dock tack vare vintermörkret varit ansenligt.

Men nu tack vare juldagsfriden tar jag tillfället!:

7 december skrev jag en kommentar till recensionen om Tage Erlander:

Till skillnad från den om Palme, som jag just läser, finns det ännu mer om just Tages tid som statsminister, om hur omsorgsfull, lyssnade, samtidigt till slut beslutsam han var. Hur hans mål var hela SVENSKA folkets VÄL, och inte enbart hans egen eller partiets ära och välgång!

DVS
Vi har ju nu kommit till statsministrar vars verksamhet jag som vuxen varit”utsatt för” och därför mest är intresserad av deras personliga biografi och bevekelsegrunder. Det gäller ju i ännu högre grad om Palme. 
Redan i Erlanderbiografin finns mycket berättat om hur Palme blev dennes högra hand.
1953 anställes Olof Palme i statsrådsberedningen.
– Det Sverige TE lämnade över till  efterträdaren Olof Palme 1969 var ett helt annat Sverige än det han fick ansvar för när han tillträdde som statsminister oktober 1946.
Största betydelsen för Erlander var att Palme stimulerade hans tankeverksamhet. Palme hade en intellektuell skärpa som sporrade honom. Han var språkkunnig och kunde umgås med engelsmän, fransmän och tyskar på ett sätt som Erlanders värmländska inte medgav.
—-
Olof Ruin har träffande beskrivit förhållandet mellan den gamle och den unge:
”Tage Erlander och Olof Palme blev oskiljaktiga. De blommade i varandras sällskap”
När Tage blev tillfrågad om sin tankar om sin efterträdare lär han ha sagt:
(Tages värmländska humor förnekade sig aldrig!)
 Palme? Nja, han är alldeles för begåvad för att passa som statsminister!
 Mycket av det utrikiska kontaktarbetet överlämnade TE tidigt till Palme
Biograf för denna, den sextonde delen i serien, om Palme är Klas Eklund  som ju var en nära medarbetare till OP i egenskap av  sakkunnig i Finansdepartementet 1982-84 och 1989-90 samt i Statsrådsberedningen 1984-87, planeringschef i Finansdepartementet 1987-88. 

KE gör också i sitt förord en reservation:

” Författaren sitter visserligen på unik information, men det är inte helt enkelt att skilja egna iakttagelser från den historiska klarsynthet som bör vara biografens strävan. 

Dessutom:

Många unga socialdemokrater har vittnat om hur Olof Palme under de här åren (från 1955 då han blev förbundsstudieledare i SSU) så gott som överallt väckte entusiasm med sin slagfärdighet och öppenhet. Han lyckades som ingen annan knyta samman dagspolitiken med ideologi och framstegsoptimism. Han eggade med visioner om ett framtida bättre samhälle – och hur SSU:arna hade ett avgörande ansvar för att bygga upp det. Snabbt blev han den unga socialdemokratins idol.
1963 svors han vid 38 års ålder in i regeringen och blev via praktik som kommunikationsminister och utbildningsminister partiledarkandidat när Erlander 1969 ville tacka för sig.
Klas Eklunds biografi är mästerlig i sina koncisa och träffande formuleringar, varför jag i mycket väljer att citera.

” Palme valdes med acklamation under former som närmast är att likna vid en kröning ”

—

Skillnaden gentemot Erlanders tillträde 1946 kunde knappast ha varit större. När denne efterträdde landsfadern Per Albin var han föga känd utanför den inre kretsen i partiet. Legendarisk är skrönan om hur den åldrige kungen trodde den nye statsministern hette Erlandsson. En norsk reporter var djärv nog att fråga den nytillträdde hur det kändes att betraktas som en nolla. Erlanders svar var signifikativt för hans lundensiska humor, men analytiskt mitt i prick:”Det är ingen dålig utgångspunkt”.

”Palme däremot, började sin statsministerbana på toppen. och från toppen finns det bara en väg.”

MEN
Som rådgivare och fackminister hade Palmes snabbhet, ettrighet och intellektualism inte utgjort några stora problem. När han nu blev nummer ett fick de egenskaperna större potentiell skaderisk. Palme saknade Per Albin Hanssons trygga pondus, inte heller hade han Erlanders förmåga att charma och landa på fötterna.
Förväntningarna hos olika grupper var för stora, alla ville ha allt meddetsamma. Dessutom blev tiderna sämre – 50–och 60-talens makalösa ekonomiska utveckling vändes i sin motsats. Det blev besvikelser och strejker.
Personkemin mellan Torbjörn Fälldin och Palme fungerade ej – valdebatten 1973 blev ovanligt hätsk och resulterade ju i ”dött lopp” den s.k lotteririksdagen.
Utrikespolitiskt hade han sin bästa gren…
MEN
1976 blev han den förste socialdemokratiska statsminister sedan 20-talet 
som tvingats avgå efter en valförlust.
Visserligen föll regeringen Fälldin på kärnkraften – men Palme fick i gengäld problem med löntagarfonderna:
Det förslag till fondsystem som antogs av LO-kongressen 1976 byggde helt på Meidners rapport och de som var med på kongressen berättar om en entusiasm som på ett väckelsemöte. 
Internationalen sjöngs spontant och LO-tidningen satte förstasidesrubriken:
”Med fonderna tar vi över successivt”
Därmed var Palme LO: gisslan!:
Det socialdemokratiska partiet satt med en apterad granat i famnen.
Och som inte detta var nog inträffade Harrisburg, Geijeraffären  – You name it…
Äntligen!
Valsegern 1982 var viktig för Olof Palme
Han satte igång med förnyad kraft för att genomföra sin politik
MEN det ville sig inte riktigt
– nya affärer dök upp
OCK
SÅ
Det ännu ouppklarade mordet.
Klas Eklund sammanfattar:
Mordet och dess efterspel är ett skäl till att Olof Palme och arvet efter honom under så lång tid knappast analyserats eller ens nämndes. Visst, han citerades då och då vid det egna partiets högtider, men någon seriös diskussion om hans betydelse eller hur hans arv skulle föras vidare förekom inte. Och från högerkanten blev det tyst. Många av dem som varit Palmes hårdaste vedersakare avstod från att kritisera den mördade.
 Men tiden gick. mannen har för några blivit en myt. Bland yngre SSU-are är han en idol i samma klass som Che blivit för andra delar av vänstern. För en del äldre symboliserar han nog mer saknaden efter  det som varit.

 Även om Klas Eklund menar att tidens gång öppnat upp åtminstone för historiker att mera lidelsefritt diskutera hans gärning – han gör själv ett intressant försök att utvärdera vad OP åstadkommit och vad som hade hänt om inte mordet kommit emellan –  är jag själv av den åsikten att det socialdemokratiska partiet ännu inte lyckats hämta sig.
Återstår sex statsministrar  att lära känna!
Spänningen stiger….

Statsminister 15:Tage Erlander

Publicerat av
2
Tage Erlander
1901-1984
Värmlänning och Lundensare
därför en favorit!
1914     Börjar studera vid läroverket i Karlstad
1920     Till Lund. Studier i matematik, fysik och nationalekonomi
1922     Kurator vid Värmlands nation
1928     Blir medlem i socialdemokratiska partiet
1932     Väljs in i riksdagens andra kammare
1939      Statssekreterare i socialdepartementet
1945      Ecklesiastikminister
1946      Statsminister och socialdemokratisk partiledare
1969      Avgår efter 23 år som stadsminister


1946 var jag 11 år. Jag gick i femman och hade just lärt mig stava till ecklesiastikminister!  Under hela skoltiden kändes det naturligt att den där Erlander var STATS-ministern. De gamle pratade förstås ofta om Per Albin…
1953 började jag läsa medicin i Lund och gick på min första statsministerafton.Då lärde jag känna den Tage, som resten av befolkningen först blev bekant med via Hylands hörna 1962

Jag har ju tidigare utlovat att berätta om DUG och DYG


Nu citerar jag Lärdomens Lund sid 198/344:

En gång hade O.P. Sturzenbecker i en artikel i Aftonbladet häcklat Lund studenter för deras bristande frisinne och framtidstro och kallat dem Unga gubbar. Efter ett par årtionden dyker Orvar Odds vedernamn upp på nytt, men nu med omvända förtecken. Det usurperades av studenterna själva som ett självironiskt namn på en skämttidning – Den unge gubben – utgiven av ena av  (18)80-talets lundensiska studentklubbar, Lilla diskussionsföreningen. Namnet övergick senare att bli beteckningen på den sammanslutning, som de mera radikala medlemmarna i diskussionsföreningen formerade. För Lunds studentkår kom studentklubben Den unge gubben, mera känd under förkortningen DUG, att spela samma roll som den radikala studentföreningen Verdandi i Uppsala.
—-
Formellt upplöstes DUG år 1891. Men de ledande inom kretsen fortsatte att göra sig gällande i nya sammanhang. Epilogen i DUG:s hiostoria utgjordes av en diskussion om socialismen den 14 maj 1891. Inledare var Paul Rosenius och inbjuden att delta var den socialdemokratiske politikern och journalisten från Malmö, Axel Danielsson. Detta datum har av  Lidforss betecknats som den akademiska socialismens födelsestund.
 Vad hände sedan?
JO:
Fortsatt referat från Lärdomens Lund:
I närmare kontakt med med den samtida sociala verkligheten stod föreningen Studenter och arbetare. Den bildades ursprungligen 1893, upplöstes efter kort tid men återuppstod tre år senare med nya krafter i ledningen. Idéerna till denna sammanslutning kom närmast från The Fabian society i London som med skrifter och föredrag gav spridning åt socialistiskt färgade åsikter: till den engelska gruppen hörde många intellektuella, bland annat Bernard Shaw. Samma år som Studenter och arbetare nybildades, 1896, stiftades DYG – De yngre gubbarna – en generationsförnyelse av det äldre DUG.

Tillbaka till Erlanderbiografin:

I februari 1923 konstituerades Matematiska sällskapet i Lund, en förening öppen för naturvetare av skilda slag. Tage Erlander var en av initiativtagarna. Han blev sällskapets förste ordförande och demonstrerade som sådan organisatoriska talanger.

Han valdes också till ordförande i den kutlurradikala föreninge DYG, arbetade som kurator vid Värmlands nation, engagerade sig i kår och studentpolitiken, skrev spex (sic!)och ordnade fester. Hans intresse för samhällsfrågor växte. Den blyge, lätt förläste idealisten mognade snart till en politiskt medveten socialist. Han skrapade också 1928 ihop till en fil.kand. i samhällsvetenskapliga ämnen (nationalekonomi, statistik och statskunskap) Han hade en licentiatavhandling i nationalekonomi på gång men den fullföljdes inte. 

DYG hade traditioner.Där hade Bengt Lidforss, Knut Wicksell, Östen Undén och Ernst Wigforss varit med. I DYG fick Erlander två viktiga lärdomar som han och hans vänner måste beakta, om de skulle kunna uträtta något: dels att dra en skarp gräns mot kommunismen, dels att söka kontakt med den organiserade arbetarrörelsen.

En s.k. Q-vers  i studenttidningen Lundagård, skriven av Hjalmar Gullberg porträtterar E. så här :

Det finns i kåren mången man
vars tunga går som den var smord
och som i Lund sitt rykte vann
med sitt förråd av ord…

Men hell Erlander, fast hans lans,

har spets och kan ge djupa sår, 
då i politisk vapendans
för DYG han går.
Ty den, som träder närmre , ser
att bak pinzenezen ler
en blick helt öppen, varm och mild

det är Erlanders bild

Vi som via medierna bevittnat Socialdemokraternas nuvarande ledarrekrytering kan ju inte annat än utbrista
Det var bättre förr!

PA visade sig som ofta ha ett verkligt gott omdöme:

Under valkampanjen (1946) var Per Albin på besök i Uppsala, och kopplade efter ett möte av med bland andra John Lundberg och Ragnar Edenman. Det var bland initierade känt att Per Albin önskade avgå efter andrakammarvlet 1948. De talade om möjliga efterträdare. Per Albin satt tyst medan de andra kastade fram namn efter namn: Gustav Möller, Ernst Wigforss, Per Edvin Sköld, Torsten Nilsson. Efter en god stund tog Per Albin Hansson själv till orda:” Det var intressant det här men det är konstigt att ni glömt ett namn, det viktigaste, Tage Erlander.”

Det var den 10 oktober 1946 som Erlander blev statsminister och partiledare efter PA:s plötsliga död den 6/10.

…och det gick ju bra i  23 år!

Statsminister 14: Pehrsson- Bramstorp

Publicerat av
Svara

Axel Pehrsson 1883-1954

Blir statsminister i juni 1936 och avgår i september efter 101 dagar vid makten. Ingår i koalitionsregering med socialdemokraterna i oktober och blir jordbruksminister.

Vår siste statsminister som var född på 1800-talet! Även om jag inte hade klart för mig hans betydelse för svensk politik, var han tillsammans med Per Albin Hansson den första inrikespolitiker som jag personligen minns omnämnas i de vuxnas samtal.
Två rediga skånska mannar:
HÄR KOMMER MANNA
Här kommer manna
skånska manna det ser ni väl
freda ´granna
å´riga min liv å´själ.

Precis som Per-Albin kom Axel Pehrsson från ”de djupa leder”, men från myllan i stället för staden. Han blev faderlös vid tretton års ålder genom faderns självmord. Han var duktig i skolan, men fick inte studera vidare, eftersom modern behövde honom på gården, som han fick sköta från det han var 14 år. Hsn var stor och stark och smart – och kunde vid 25 års ålder flytta in med hustru i egen gård, Bramstorp på 32 hektar åker.
Axel tog genast itu med att rusta upp gården. Han hade förstått vad som krävdes för att överleva som lantbrukare. Precis som på barndomsgården handlade hans arbete om att jorden skulle ge mer avkastning. Det innebar förstås täckdikning och moderna maskiner. Dessutom gjorde han en stor satsning på djuravel. Han började med nötkreatur men gick sedermera över till grisar.
—
Hemma i kommunen blev han tidigt en respekterad man. Han fick många uppdrag. 1912 blev han ordförande i fattigvårdsstyrelsen: en viktig fråga för Axel och en fråga som verkligen engagerade honom. 
—
 Inom kommunen fick han sä småningom alla uppdrag av betydelse. De blev så många att man skämtade lite om honom: Han är allt utom barnmorska, sades det.
Hösten 1917 blev han riksdagsman och förblev sådan tills han en sommardag 1948 drabbades av stroke i talarstolen!
Ur  Kristianstadsbladet  2004:
Efter socialdemokraternas valseger hösten 1932 inledde han ett nära samarbete med statsminister Per Albin Hansson. Samarbetet resulterade kommande år i en krisuppgörelse mellan parterna i jordbruks- och arbetslöshetsfrågor. Kompromissen, som har gått till historien under namnet ”Kohandeln”, innebar rent konkret att Per Albin Hansson nu kunde fullborda sin reformpolitik i riksdagen med hjälp av bondeförbundet som gav röstövervikt.
Det var Axel Pehrsson i Bramstorp som var den starke mannen bakom överenskommelsen, han fick ta strid med bondeförbundets ledare den mer konservativa Olof Olsson i Kullenbergstorp. Året därpå (1934) utmanövrerade han den då 75-årige ”Kullenbergstorparen” och efterträdde honom som partiordförande.

Per Albin och Bramstorp kom väldigt bra överens – den senare valde t.o.m att skriva en bok om P-A betitlad :  Vännen, arbetskamraten och hedersmannen.
Till skillnad från P-A var Axel P-Bramstorp  100% REALpolitiker. Han ömmade för sina gelikar, fattigt folk på landsbygden,  och såg till att skaffa sig inflytande så att han kunde förbättra deras situation.

MEN
Det innebar också att bönderna kunde producera mera, vilket i sin tur innebar att vi under WW2, 
till skillnad under WW1, 
var självförsörjande.
När Per Albin dog  1946 minskade Bramstorps inflytande
MEN
Tillsammans hade de under mer än tio år manövrerat Sverige ur ekonomisk kris och lyckats hålla oss utanför världskriget med MAT på borden.

Nu när det krisar i Grekland och Italien är det intressant att läsa hur vi svenskar har  varit lyckligt lottade – hur våra politiker kunnat samarbeta över blockgränserna för nationens gemensamma bästa!

Vi får hoppas de tillträdande Monti och Papademos kan reda ut att…

SM:13 Per Albin Hansson

Publicerat av
Svara
Den 23 november blir det ett år sedan jag efter en författarafton med Per T Ohlsson köpte  bokserien Sveriges statsministrar under 100 år. Överoptimistiskt, som det visade sig, trodde jag att jag skulle läsa de 128 sidor långa 22  häftena på en månad.

Det är bara att konstatera att jag efter snart ett år bara kommit drygt halvvägs…
MEN
Som framgått av Recensionerna har det varit ett givande projekt. De börjar ju 1905. När jag nu har läst 13/22 är vi bara framme vid 1932 – dvs de första 27 åren avverkades 12 statsministrar, de följande 79 endast 10!

DOCK
Det har varit intressant nu under den arabiska våren och eurokrisen som blottlagt Greklands ”bysantinska” mentalitet (och egentligen hela Medelhavsområdets), följa hur Sveriges parlamentaristiska demokrati under 1900-talets första 30 år, tack vare dessa förståndiga och sansade män med olika partitillhörighet, lyckades styra förbi både kommunistisk revolution (1917), depression och nazism!

1885-1946
Niklas Ekdal, som skrivit biografin, väljer att starta med PAH:s femtioårsdag 28/10 1935:

Per Albin tar emot de första gratulanterna i funkisvillan på 50-årsdagen. Morgonrocken signalerar att  en ny tid var inne, med kortare avstånd mellan folk och herrar.

Per Albin Hansson föds i Fosie som tredje son till pigan Kjersti Persdotter och muraren Carl Hansson. Efter fyra år i folkskola börjar han arbeta som springpojke.
MEN
”Per Albin och hans äldre bror Sigfrid är med och bildar Socialdemokratiska ungdomsförbundet 1903. Redan som tonåring är han en genuin organisationsmänniska, med fokus på folkbildning och antimilitarism. Revolutionsåret 1905 till storstrejksåret 1909 arbetar Per Albin som förbundets första anställda funktionär, redaktör för tidningen Fram, ledamot av centralstyrelsen och ordförande 1908-1909, tills han manövreras bort från posten av Zeth Höglund”
Sedan får man, genom beskrivningen av PAH:s  karriär,  en rekapitulation av Sveriges politiska historia fram tills dessa han blir statsminister 1932.
Det är uppenbart att han, liksom Rickard Sandler, var mycket begåvad. Efter det att han förlorat maktkampen i ungdomsförbundet blev han journalist för tidningen Social-Demokraten i Stockholm och 1915 skickad som dess korrespondent till London! Han blev här mycket tilltalad av det engelska styrelsesättet och, till skillnad från de flesta politiker i Sverige vid denna tid, och föredrog det framför det tyska. 
Detta anses ha bidragit till hans säkra manövrerande undan Nazismen och Hitler under 30-40-talen!
Per Albin Hansson är ju den första statsministern som jag har ett personligt förhållande till. Jag var ju bara 11 år när han dog, men hans Folkhemstanke och svenska folkets tacksamhet och beundran för att han med tur och skicklighet lyckades hålla oss utanför andra världskriget överlevde honom, och bäddade för ett oavbrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav till 1976.
Sveriges statsminister dog i en spårvagn
visade sig vara FEL:

Per Albins sista dag i livet, den 5 okober 1946, liknade hans många anda arbetsdagar under de 14 åren som statsminister,från morgonens tidningar och korsord på resan mot Kanslihuset till den sen middagen avrundad med några partier bridge, Kl. 01.02 rullade spårvagnen iväg från Tegelbacken med Per Albin i sista vagnen. Under dagen hade han klagat över smärta i vänstra armen, och när han klev av vid Ålstens torg en halvtimma senare föll han ihop död. 

SÅLEDES:
Han dog inte I en spårvagn
UTAN
bredvid…

SM:12 Felix Hamrin

Publicerat av
1
Felix Hamrin
1875-1937
Never heard of him!

Hans föregångare Ekmans biografi inledde jag så här:
Fastän jag ju tidigare läst tio biografier för de män som 1905-1926  haft Sveriges öde i sina händer och dessutom haft minnen från min fars och morbror Rulles politiska diskussioner under 30 och 40-talen var för mig ”Stripa-Ekman” en helt ny bekantskap!
 
MEN
Ekman var mig dock ej helt obekant. Ur minnets djup kunde jag med viss ansträngning ändå hämta namnet, uttalat av morbror Rulle. 
 Biografen, Anders Johnson, skriver i inledningen:
Felix Hamrin  är den svenska stadsminister som innehaft detta ämbete under kortast tid, endast 50 dagar 1932

Det förklarar ju en del av  glömskan, men säkert spelar även roll  att hans efterträdare blev Per Albin Hansson:

Efter valet 1932 fick han (PAH) i uppdrag att bilda en rent socialdemokratisk regering utan egen majoritet. Därmed inleddes socialdemokratins långa regeringsinnehav, som varade i 44 år med ett kort avbrott sommaren 1936.


Felix Hamrin är den ende av våra statsministrar som varit frikyrkligt aktiv och den ende köpmannen, den ende som själv byggt upp ett företag från grunden vilket kunnat försörja både den egna familjen och flera anställda. Han är en av tre organiserade nykterister (de andra var Rickard Sandler och C.G. Ekman.) Vid sidan av sina andra verksamheter är han också tidningsman, medgrundare av Jönköpings Läns tidning.

Han är frisinnad, väljs in i riksdagens andra kammare första gången 1911. Han är en av Ekmans närmaste förtrogna och blir handelsminister i dennes första ministär 1926.
När Ekman bildar regering andra gången 7 juni 1930 blir FH finansminister. 

Den amerikanska börskraschen den 24 oktober 1929 kom, liksom Greklands usla ekonomi i dagsläget, att göra livet surt  för ekonomer och finansministrar  världen över för avsevärd tid framöver.

Liksom nu fanns det två skolor: 
Spara eller Slösa?

 Strategin att investera sig ur krisen företräddes av bl.a. Bertil Ohlin,  professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm 1929-1965.
Hamrin å andra sidan”strävade efter att tillämpa den traditionella synen på budgetpolitiken – som finansminister framstod han som en mycket sträng rikshushållare”.

”Under 1931 drabbades det internationella valutasystemet av en djup kris. Det började med att Österrikes största bank, Creditanstalt, gick omkull den 11 maj. När Bank of England meddelade att de från och med måndagen 21 september inte längre skulle lösa in sedlar mot guld väcket det stort uppseende i världen.”

FH skriver till sin bror: 

Själv vet jag inte hur många dar mina nerver hålla ut. Från tidigt på morgonen till sena natten pågå underhandlingar med folk inom olika grenar av statsförvaltningen och pänningväsendet. Ja, sådant är läget här. Jag bävar. Tror att vi stå inför ett nytt tidsskede i mänsklighetens historia. De gamla samhället i olika former darrar på sina grundvalar, och hur ska det sluta?

Ja det slutade ju med att Kreuger sköt sig 12 mars 1932 och Ekman blev 4 augusti tvungen att avgå sedan han avslöjats som lögnare.

Redan hösten 1931 hade det tidigare förtroliga samarbetet mellan Ekman och FH knakat i fogarna. FH ansåg att i det svåra läge man befann sig i, skulle man frångå vågmästarbalansen och i stället bredda regeringen, söka stöd hos högern och/eller bondeförbundet.

Så blev Felix Hamrin statsminister 6 augusti till 24 september 1932.

Det hade varit riksdagsval 18 september, ett val som var ett bakslag för de frisinnade och FH:s regering lämnade in sin avskedsansökan den19 septmber.

Den femte augusti 1933 gick liberalerna åter samman genom att Folkpartiet bildades.
Felix Hamrin stod fadder men ville själv inte arbeta aktivt i rikspolitiken längre. Han blev 1934 landshövding i Jönköpings län, vilket han var till sin död i hjärtinfarkt 27 november 1937

SM: 11 Carl Gustaf Ekman

Publicerat av
Svara
Nu kan jag ju försöka komma vidare med mina läsprojekt!

skrev jag igår

OCH
det gjorde jag!:
 Carl Gustaf Ekman
1872-1945

”Ekman är den hittills ende kroppsarbetaren på statsministerposten, 
husgrundläggare i Västmanland. Han gjorde snabb karriär i nykterhetsrörelsen,
blev redaktör och invaldes 1910 i första kammaren
för det starkt nykterhetsinriktade Gävleborg.”
Fastän jag ju tidigare läst tio biografier för de män som 1905-1926  haft Sveriges öde i sina händer och dessutom haft minnen från min fars och morbror Rulles politiska diskussioner under 30 och 40-talen var för mig ”Stripa-Ekman” en helt ny bekantskap!

Även denna biografi är skriven av huvudredaktören Per T Ohlsson. Han inleder:
Denna bok skulle ha skrivits av journalisten och författaren Anders Isaksson. Så blev det aldrig. Anders, min vän och mitt professionella föredöme under nästan 20 år, rycktes bort i januari 2009.
—
Anders var den förste författare som vi kontaktade. Svaret kom blixtsnabbt när jag frågade om han kunde tänka sig att medverka:”Javisst – och då vill jag skriva om Ekman” Det var uppenbart att Anders, på sitt kritiska och prövande vis, fascinerades av ”vågmästaren” C.G.Ekman: hans klassresa, hans engagemang i nykterhetsrörelsen, hans politiska manövrerande och de lika sjaskiga som tragiska omständigheterna kring hans avgång.

Ekman är i sanning en ”blandad” personlighet. Han kom från mycket enkla förhållanden, yngste sonen till indelte soldaten Karl Erik Ekman Kraft och hans hustru Josefina Ekman Kraft f.Säfström. Liksom när det gäller mina förfäder på torpet Skogslund var ju folkskolereformen av 1842 på 1880-talet inte särskild genomförd så så mycket skolgång blev det inte. Men omgivningen insåg att han hade läshuvud.
”Lärarinnans make, en teologie kandidat, tog sig an den begåvade pojken från Kansta och gav honom extralektioner.
Bidrag till familjens försörjning hade emellertid högre prioritet än formell utbildning och redan i de tidiga tonåren arbetade Carl Gustaf som vallpojke, dräng och eldare på en ångtröska”

Ekman finns ju således med i rikspolitiken från 1910, men är förunderligt anonym i biografierna ända fram till 1926! 
PTO går i de fyra inledande kapitlen igenom Ekmans politiska karriär, som också blir en bra rekapitulation av svensk inrikespolitik från 1905 och fram till att  Ekman 7 juni 1926 blir statsminister.
Det fanns ju tre huvudfrågor:
– försvaret
– rösträtten
– rusdrycksfrågan
Edén löste1917-1920 rösträttsfrågan – Richard Sandler arbetade fram en, som  han själv senare medgav  dålig, lösning av försvarsfrågan – återstod förbudskonflikten.
Nykterhetskommittén hade 1920 föreslagit en folkomröstning som ägde rum den 29 augusti 1922.

Enligt Edéns rösträttsreform hade kvinnor sådan  från och med riksdalsvalet 1921. Det blev nu en het debatt om man i folkomröstningen om förbud mot rusdrycker skulle MARKERA om det var en man eller kvinna som röstat. Ekman var emot detta, men så blev det!

Resultatet blev en besvikelse för för förbudsvännerna. Nejsidan samlade 925 097 röster mot jasidans 889132. En majoritet av männen röstade mot förbudet, en majoritet av kvinnorna röstade för.

Rusdrycksfrågan fortsatte att påverka inrikespolitiken i synnerhet för det liberala samlingspartiet. När Brantings ministär 1923 havererade och ny skulle utses bland de borgerliga riksdagsmännen kom deras ideologiska konflikt i dagen: I maj sprängdes det liberala partiet och blev två= Sveriges liberala parti under Edén och Frisinnade folkpartiet under Ekman.
 
Nu började Ekmans stora tid. Han var den förste ”Vågmästaren”. Han ledde minoritetsregeringar, men var väldigt skicklig att manövrera sig mellan socialdemokraterna och högern, tog stöd än till höger än till vänster.
Det främsta han åstadkom under den första perioden som statsminister var en ny skollag som underlättade för socialgrupp 3 och flickor att ta del av den ”högre” undervisningen – realskolor och gymnasium.

För det mesta hämtade han de extra rösterna från socialdemokraterna
MEN
I två viktiga frågor kom han på kollisionskurs med dem, båda gällde arbetsrätt:
– Stripakonflikten 1925  och
– Lagen om Arbetsdomstol 1928 (som E. tog initiativ till, men som soc.dem. initialt kämpade emot)

I det så kallade ”kosackvalet” 1928 gick det dåligt för både liberalerna och sossarna så Ekman fann för gott att avgå, även om de frisinnade gjorde ett hyfsat val. Lindman blev för andra gången statsminister fram till 1930, då Ekman fick bilda sin andra ministär.

De goda tiderna under första hälften av 20-talet hade vikit och i oktober 1929 inträffade ju den s.k. börskraschen i New York. Lindmans regering hade fallit på en fråga om spannmålstullar. Nu var det ekonomin som stod i centrum. 13maj 1931 inträffade den s.k. Ådalstragedin, (arbetsrätten förföljde Ekman). 
12 mars 1932 skjuter sig Ivar Kreuger i Paris.
VILKET även blev dödsstöten för Ekman som politiker:
 Inledningen till PTOs biografi får bli avslutningen på min recension!:
Med tunga kliv stegade Carl Gustaf Ekman ut genom Kanslihusets port. Det hade han i och för sig gjort var och varannan dag under sammanlagt fyra och ett halvt år som Sveriges statminister. Allt hos Ekman kännetecknades av tyngd: kroppshyddan. rörelserna, språket, andhämtningen – och makten. Men denna sommarkväll, fredagen den 5 augusti 1932, var stegen särskilt tunga. Han lämnade Kanslihuset i sällskap med en outhärdlig insikt. Han skulle falla, falla hårt.
Det berodde på en lögn. Ett dygn tidigare hade Ekman vägrat kännas vid sin egen namnteckning på en check från ”tändstickskungen” Ivar Kreuger, utfärdad bara någon månad före Kreugers självmord i Paris. Inför sina regeringskollegor hade han erkänt lögnen och de hade vänt sig mot honom. Regeringen måste rekonstrueras under en ny statsminister.

Berlin:4 Seriöst turistande

Publicerat av
1

Dag två beslöt vi avverka ett antal museer. Vi fann att för att uppsöka Tekniska museet skulle vi åka U-bahn till Gleisdreieck. Denna station stängdes på grund av sin närhet till muren 1972. Dessutom var det i början på 1900-talet en rangerbangård. U2 är just nu föremål för ombyggnad.

SÅ
Väl utkomna ur tunnelbanan hamnade vi i ett virrvarr av gamla järnvägsbroar, ödetomter och avspärrningar. Så småningom letade vi oss dock fram till  Science Center Spectrum.

 Här experimenterar vi tillsammans med en familj från München, som faktiskt frågade oss om vägen!
Efter museibesöket vandrade vi Stresemannstraße entlang. Vi pausade för lunch på Cafe Stresemann. Det var en varm dag, 27° så vi försökte sitta ute under parasoller, men flyktade in på grund av getingsvärmar. Sedan fortsatte vi vår vandring till Topografie des Terrors.

Niederkirchnerstraße hette tidigare Prinz-Albrechtstraße. Det var här som Gestapo hade sitt högkvarter.Vi tyckte inte Vattenfall hade valt sin reklamplatz särskilt väl….

 Förtjusande är ju inte ordet, men väl Sehr interessant
Den stora grå byggnaden i bakgrunden är Görings Reichluftfahrtministerium, numera säte för 
Bundesministerium der Finanzen, BMF

Sedan 2010 finns även en byggnad

I dessa sammanhang är det gott att ha *Gary Sparkledust till hands…
* Förklaras i kommande blogg…

SM:10 Richard Sandler

Publicerat av
Svara

Fredag regnade det. Efter upprustning i köket och besök på deponin, tog jag itu med nästa statsminister

1884-1964

Jag påpekade vid redogörelsen för nr 9:  Trygger:
Det slår mig nu att ALLA statsministrarna vi hittills lärt känna studerat  i Uppsala, och  samtliga utom Edén* juridik. Hjalmar Hammarskjöld blev professor i juridik vid 29 års ålder, Trygger vid 32.
* Eden var ju å andra sidan professor i historia… 
Biografin över RS är skriven av Per T. Ohlson. Hans inledning påminner oss om vilket PARADIGM-skifte hans utnämning var (även om också han påbörjade sina studier i Uppsala):

En afton i Lund
Statsministerafton är ett begrepp som förknippas med Tage Erlander och Lund. Erlander, formad av den lundensiska traditionen, brukade på 1950-och 1960-talen orsaka rusning till Akademiska föreningen vid Sandgatan när han gästade sin gamla studentstad. Men kopplingen mellan Erlander, statsministerämbetet och Lund sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden.

Fredagen den 2 oktober 1925 kom Rickard Sandler till den skånska lärdomsstaden för att tala vid ett möte arrangerat av den radikala studentklubben DYG, Den yngre gubben, och socialistiska Clarté. Ordförande i DYG var Tage Erlander, en tjugofyraårig värmlänning som fem år tidigare begett sig till Lund för universitetsstudier. DYG hade bildats 1896 som en fortsättning på en tidigare diskussionsklubb som hette DUG, Den unge gubben.
Per T:s inledning är brilliant – så jag föredrar att saxa stycken ur denna, framför att försöka formulera något plattare själv!:
Kring Rickard Sandler stod ett speciellt skimmer, fast inte så mycket från honom själv som från två fallna jättar. I januari 1925 hade Hjalmar Branting, ”Hövdingen” avgått som statsminister på grund av sjukdom. Den handlingskraftige finansministern Fredrik Vilhelm Thorsson framstod som given efterträdare, men även Thorsson var svårt sjuk och manövrerade så att Gustav V egentligen inte hade något alternativ än att upphöja handelsminister Rickard Sandler till regeringens chef. Branting avled i februari, Thorsson i maj. Därmed blev, åtminstone för ett tag, Rickard Sandler den främste representanten för en ny socialdemokratisk ledargeneration.
—
Sandler var fullt medveten om sin blixtrande intelligens och sina ansenliga talanger som talare och agitator. Ernst Wigforss hade ett komplicerat förhållande till honom, men gav i sina minnen ett vackert erkännande åt kollegans retorik där ”både formens pregnans och röstens klang höjde intrycket av det betydelsefulla i de framförda argumenten”. Med kärnfulla sentenser kunde Sandler tydliggöra svåra problem och sammanhang. Det mest berömda exemplet är en mening i det maratontal i riksdagen som var hans svanesång som statsminister:
” Det är bättre att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla”. 
Ett mindre känt exempel är hans träffsäkra definition av yttrandefrihetens betydelse:
” Det land är bra, där man får säga att regeringen är dålig.”
Rickard Sandler var högt respekterad i sitt parti men knappast genuint populär. Fostrad i en norrländsk folkhögskolemiljö och med akademiska meriter såg han sig mer som folkbildare än som politiker. Därtill hade han närmast en asketisk framtoning. Han var absolutist, även om han sent i livet blev mindre rigid och understundom smuttade på ett glas vin. Till hans fåtaliga laster hörde tobak och kaffe, mängder av kaffe.
Sandler kunde förlora sig i aktiviteter fjärran från politik.
Musiken var hans ständige följeslagare: han spelade violin och komponerade. Och så hade han en kolossal fallenhet för siffror. På kvällarna när Per Albin Hansson hällde upp en grogg och plockade fram kortleken, satte Sandler sig med papper och penna för att lösa matematiska problem. Privat fann de aldrig varandra.

Det var fadern, Johan Sandler , som gjort den egentliga klassresan. Han var son till en värmländsk skomakare och var själv utbildad sådan. Han hette ursprungligen Eriksson, men vid folkskoleseminariet där han studerade fanns flera med det namnet, så han tog namnet Sandler, bildat efter det grekiska ordet för SKO: sandalon!
Han startade en folkhögskola i Torsåker i Ådalen, där således sonen växte upp.

”I övriga Norden är Grundtvig mest känd som den som grundade folkhögskolan”

Fadern var också  politiskt engagerad, liberal och grundtvigian
Richards politiska bana började under värnplikten 1906. Han tillhörde i unga år vänsterfalangen inom socialdemokratin, beskrev sig på äldre da´r snarast som anarkist i Kropotkins efterföljd.


1911 är ett händelserikt år. RS tar sin licentiatexamen i Göteborg, ger ut Samhället sådant det är och väljs in i riksdagen.
1912 får han uppdraget att översätta Karl Marx Das Kapital och grundar ABF!

Översättningen av Kapitalet är inte klar att utgivas förrän 1930! Under tiden som han kämpar med texten påverkar den honom så att han successivt genomskådar marxismen. Han har god hjälp av sitt matematiska snille.

Men socialiseringsfrågans huvudrollsinnehavare var Rickard Sandler. Per Albin Hansson, som valts till partiledare fyra år tidigare (1928 ref anm)  berörde ämnet bara i föregående när han öppnade kongressen. Det var framför allt Sandler, partistyrelsens föredragande, som slog tillbaka socialiseringskraven. Han inledde debatten den 23 mars med att varna partiet för att försöka transplantera ”det stora sovjetryska experimentet” till svenska förhållanden:”Jag har under den sista tiden varit sysselsatt alldeles speciellt med att studera, vad som därborta har skett. Detta har gett mig anledning till mycket eftertanke”. Han var i och för sig imponerad av den ”oerhörda grad av aktivitet” som utvecklats i Sovjetunionen men slog sedan fast:

Vad som sker i Ryssland, sker slutligen under en partidiktatur, vilken aldrig skulle vara möjlig i ett sådant land som Sverige, så länge det finns den minsta gnista kvar av den känsla för frihetens värde, som dock är allmänt härskande här. 
 —
Under arbetet med Kapitalet gjorde Sandler en egen ideologisk resa När han började (1912 sic!) var han en doktrinär marxist på socialdemokratins vänsterkant. När han slutade tillhörde han partiet mittfåra och såg Kapitalet som ett i och för sig inspirerande verk som dock inte kunde fungera som politiskt rättesnöre.

 1926-1932 var RS chef för Statistiska Centralbyrån

1932 blev han preses i Musikaliska Akademin och utrikesminister i Per Albins minoritetsregering. 

Med en paus sommaren 1936 då bondeförbundaren Axel Pehrsson i Bramstorp ledde sin s.k. semesterregering behöll han den posten till 13 december 1939. Hans strävanden till ett nordiskt försvarsförbund som innefattade även Finland ledde till att han tog ställning för att efterkomma Finlands begäran om hjälp med svenska trupper till Åland efter det att Sovjetunionen 30 november anfallit Finland, något som regeringschefen Per Albin vägrade, vilket innebar att Sandler valde att avgå.

Det medförde emellertid inte att han blev politiskt sysslolös. Till skillnad från sina föregångare hade han ju levt ett hälsosamt, nyktert liv och levde till 80 års ålder och hade 25 vitala år framför sig.
1941-1950 var han landshövding i Gävleborgs län
1945 ordförande i kommissionen om säkerhetstjänsten och flyktingärenden.
1947 FN-delegat
1954 ordförande i författningsutredningen. Ledamot av Vetenskapsakademin.
1956 Ålderspresident i riksdagen

Han kopplade av med matematik och musik.

1940 hade han blivit kopplad som sambandsman mellan UD och försvarsstabens kryptologiska byrå. Sedermera gav han ut en bok Chiffer som till stora delar bestod av siffer- och teckenkombinationer som var helt ogenomträngliga för en vanlig läsare. ”Jag måste beundra min förläggares mod att utge detta arbete” skrev han i förordet..

 Heinrich Heine
 1797-1856

Sandler, uppvuxen i ett musikaliskt hem, spelade violin och viola. Utrikesministerhotellet genljöd ibland av vackra toner när excellensen och hans vänner ägnade sig åt kammarmusik ur den wienklassiska och romantiska repertoaren. Han tonsatte dikter av Dan Andersson och Nils Ferlin och komponerade en stråkkvartett. Det senare var ett vågat företag, men enligt en sakkunnig bedömare vittnade kvartetten om ”klang-och formsinne” . Sandlers mest omfattande kompositörsgärning var ett åttiotal tonsättningar av dikter av Heinrich Heine, en tysk författare och poet som efter julirevolutionen 1830 slog sig ner i Paris. Sandler hade tidigt blivit fascinerad av den samhällskritiske Heine som samarbetat med Karl Marx. 

Per T avslutar:

Men hans närmast oöverskådliga gärning hölls samman av en gemensam nämnare. Det var människan, hennes villkor och förutsättningar som självständig individ och social varelse. När han i Lund oktober 1925 skulle sammanfatta sin människosyn så oberopade han inte Karl Marx, inte partiprogrammet, inte den nyligen bortgångne Hjalmar Branting, utan Immanuell Kant, en av alla tiders störste tänkare:
Varje människa bär ändamålet inom sig själv. 
Ingen människa får undertryckas till att vara blott medel för andras syfte.