Läsfröjd!

När jag nu äntligen unnat mig att angripa den för snart åtta år sedan inköpta Europas ungtid av Sture Linnér, så visar det sig att den innehåller MYCKET mer än förväntat. Det är bara fyra dagar sedan jag började läsa och jag har redan tillgodogjort mig 200 av drygt 600 sidor.

Det som fick mig att köpa boken var understreckaren i SvD där den anmäldes. Jag mindes mest den dråpliga historien om omröstningen i godtemplarlogen Skärgårdsblomman. Däremot hade jag slarvat över resten av Ronny Ambjörnssons beskrivning: ”ungtiden” skulle handla om vår västerländska kulturs gryning med start med sumererna och den första skriften

OCH

Visst handlar den om det.

MEN

Med start på sidan 100 och i en dityramb betitlad Ikaros flykt på sidorna 178-199 utbrister han i en hänförd kavalkad med hänvisningar (i den ordning de göres) till

Sofokles, Euripides, Kallimachos, Horatius, Vergilius, Goethe, Byron, Baudelaire, Stefan Zweig, Rainer Maria Rilke, Erik Lindegren, James Joyce, Stefan George, Artur Lundkvist, Arthur Rimbaud, André Gide, W.H. Auden, Gunnar Ekelöf, Anders Palm, Johannes Edfelt, Peter Weiss, Kellgren, Thorild, Fröding, Viljo Kajava, Verner Aspenström och Åke Hodell!

Först får man dock en noggrann genomgång av de arkeologiska fynden och dess tolkning
avseende
Främre Orienten:
Förhistorik tid
Sumererna
Akkaderna
Sumerisk renässans
Babylonierna
Assyrierna
Det nybabyloniska eller kaldeiska väldet
Mesopotamierna i modern litteratur och konst. Europeérnas syn på Orienten.

Han går särskilt in på skrivkonstens tillblivelse och Gilgamesheposet.

Han fortsätter:
Myter om Kretas storhetstid
Minoerna
Minoisk konst
Tidigkykladisk konst
Ikaros flykt.


La parisienne

Arhur Evans var den som från 1900 utgrävde palatset Knossos på Kreta. Sture Linnér diskuterar fynden och de tolkningar som Evans gjorde, i det kritiska ljus som nu faller över dem sedan man dels lyckats tolka skriften Linear B, dels har betydligt mera avancerad vetenskap att stödja sig på.
Sture Linnér hänvisar också till Göran Schildts iakttagelser i I Odyssevs farvatten.

Fortsättning följer!

Nu äntligen!

Sex månader efter att den sattes på akutlistan har jag nu läst ut Gregorius!

Visst är den bra…

Jag gjorde rätt som FÖRST läste Dr Glas.

Dels för att unna mig den läsupplevelsen och dels för att rätt kunna uppskatta Bengt Ohlssons verk.
BO har ju utgått från samma händelser, men helt ur ”offrets” pastor Gregorius perspektiv.

Det är mycket välgjort – mycket trovärdigt skildrat:

Samma händelseförlopp men med helt andra upplevelser. En helt annan personlighet med helt skilt betraktelsesätt och känslomässiga behov.
Pastor G. uppfattar jag helt och hållet som en ”1800-talsmänniska”.

MEN

Just därför har jag svårt att bli berörd. Både den kulturella och personliga bakgrunden är så långt ifrån mig själv och min livshistoria man kan komma!

Läs även

NU

Medan vi väntar på våren hoppas jag kunna avverka ännu en gammal slamkrypare..:

Redan den 14 januari 2008 (Sic!) skriver jag:

Jag tänker ge mig i kast med Sture Linnérs Europas ungtid som samlat damm på skrivbordet i snart sex år.
Det är en dubbel tegelsten 622 sidor.

Recensionen, en understreckare i SvD inleddes så här:

”Ett ämne som ofta diskuterades i det tidiga 1900-talets folkrörelse gällde livets mening. Vad är lycka? Vad menas med ett gott liv? – det är frågor som återkommer i protokoll från nykterhetsloger, studiecirklar och fackföreningar.

I godtemplarlogen Skärgårdsvblomman, i Holmsund utanför Umeå, anordnades på 20-talet en omröstning om ”Är livet värt att leva?”, en fråga som majoriteten besvarade med nej. Protokollet rapporterar ”fann mötet att livet inte är värt att leva”.
Denna fråga ställdes upprepade gånger inte bara i Skörgårdsblomman utan även i andra loger och föreningar. Det vanligaste svaret är emellertid inte nej utan ” diskussionen får utgöra svar på frågan”

Det är kanske omfånget som avskräckt, men egentligen inte. Jag är ju väldigt intresserad av särskilt urgammal historia och Sture Linnérs berättarskap – det är nog snarare så att jag inte ”unnat” mig att försjunka i facklitteratur…

MEN
Nu när jag äntligen avverkat Gregorius kan jag vältra mig!

Nattens lekar

Människan spår – Gud rår (?)…
Anyhow – Detta förberedde jag inför den djefla mannens födelsedagsuppvaktning efter det här bokfyndet i januari:
Förtjusande!

Ja, det hade moster Ebba tyckt om hon vetat vad den djefla mannen får i födelsedagspresent i år. Lagom till dagen i fråga dyker denna bok upp ur travarna med arvegods.
När jag bläddrar i den förstår jag av inklistringen att det är en bok från en bokcirkel 1948.
Man fick tydligen disponera boken 3 veckor. Observera även användandet av titlar, och att endast EN man deltog och fick en yrkestitel.
Vid avslutat cirkelläsande fick man ju behålla en bok vardera, min moster Ebba således denna av Stig Dagerman. Det är uppenbarligen förstaupplagan från 1947!
Av SD har jag tidigare, troligen redan på 50-talet läst Bränt barn, Bröllopsbesvär och Att döda ett barn.

Att döda ett barn blev också en mycket uppmärksammad ”förfilm” 1953. Det var ju före TV – biobesök var det stora folknöjet. I städerna var det två kvällsföreställningar kl 19 och kl 21. De flesta spelfilmer var knappt 1 1/2 timme.Innan den ” riktiga” filmen satte igång var det ”förspel”. Dels var det reklam – de för Marabou Mjölkchoklad, Bronzol och Ögonkakao (Andra pris ett paket Ögonkakao!) har ju blivit legendariska.
Men sedan var det SF-jounal (ungefär som Rapport och Aktuellt!) och kulturprogram som inspelningar med pianisten Arthur Rubinstein och violinisten Jascha Heifetz.

OCH
Således, Att döda ett barn som troligen den första Trafikpropagandan

MEN

Så dök ju det här med gratisprenumerationen på Axess upp. Då kunde jag slappna av – jag behövde inte vara klar med MIN läsning av boken till den 10/2.
(Ja, han fyller ju inte förrän den 12te men man måste ju räkna med postgången också)

Nu kommer han, den djefla alltså, i egen hög person på besök, så jag kan överräcka den in manu.

Det är en helt underbar – samtidigt väldigt smärtsam bok.

Som väl är det noveller – man klarar känslomässigt inte av att läsa mer än en timme åt gången. Så här efteråt när jag bläddrar, får man samma intryck som vore det poesi.

Prosan är helt enkelt bländande.
Ex:
—- Han försvann. I skydd av rosensnåren sprang han bort mot tornet, öppnade dörren, rusade uppför trappan och kastade sig omkull på golvet. Om en stund hörde han röster. Dörren for upp igen. Nyckeln vreds om. En gång. Två gånger. De hade inte ens brytt sig om att titta på nedersta trappsteget. Så litet betydde han. Det var bittert. När inga röster längre hördes gick han sakta och milt nerför trappan och satte sig längst ner, tänkte inga märkvärdiga tankar, kände ingen särskild ilska. Kände överhuvudtaget ingenting Tänkte på ingenting.—- (ur Tornet och källan)

De första 5-6 av de 17 novellerna har innehåll från barn- och ungdomsår och är de jag bäst tycker om. Saltkött och gurka handlar om mobbing i skolan där jagpersonen är mobbaren. Den hade platsat i Realskolans läsebok!

De senare blir efter att de inleds med helt fantastiska konkreta miljö-och naturbeskrivningar mer och mer surrealistiska och ”äckliga”.
Plötsligt tittar jag på omslaget: Nattens lekar och får en ahaupplevelse – det är naturligtvis neurotiska drömfantasier som skildras!
Då har jag litet lättare att ta dem till mig.

MEN
Jag tänker också:
Stackars Stig Dagerman…

Mina universitet II

Det fanns ju från början även första delen – men den har tyvärr förkommit

Jag är ju hopplöst efter skrev jag mars 2007.

OCH
hade inte kommit längre januari 2010.
MEN

Nu börjar det så sakta ljusna – jag har äntligen tagit itu med projektet som skissades genom att läsa Kiplings Djungelbok.

Det är den första bok av en Nobelpristagare som jag minns att jag läste och även minns som en stor upplevelse.Det bör ha varit cirka 1943. Som jag i dessa spalter ofta påpekat fanns ju inga barnbibliotek och föga litteratur för barn. Pippi Långstrump gavs ut först 1945 och blev väl mera spridd långt senare och då tyckte jag mig ha växt ur ”barnböckerna”, hade avancerat till Greven av Monte Christo och De tre musketörerna etc.
Min lycka var att det hemma fanns ett rikhaltigt bibliotek – boken ovan är fortfarande i min ägo
Den är tryckt 1911 och bör då vara den bok som min far läste. Han berättade med glänsande ögon om Rikki-Tikki-Tavi men även Kim´s bok.
Till saken hör också att det, särskilt under kriget, fortfarande var normalt att alla gossar var scouter – började i vargungarna som ju, långt innan Walt Disneys filmatisering, har lånat mycket från The Jungle books.

Baden-Powell asked his friend Rudyard Kipling for the use of his The Jungle Book history and universe as a motivational frame in cub scouting. Baden-Powell wrote a new book The Wolf Cub’s Handbook for junior members. In 1917, junior members became known as Wolf Cubs.

Vi töser var ju avundsjuka att höra om Akela med mera, vi fick vackert vara små blåvingar…

Men nu!
Finally!

Snart tre år efter BESLUTET, och ett halvt år efter det boken införskaffades kan jag nu recensera omläsningen av originalversionen av Rudyard Kiplings verk.

Vilket återupplevande!

Walt Disneys kitsch har länge skymt denna storartade litteratur.
Djungelboken är ju så mycket mer än berättelsen om Mowgli´S Brothers.
Första djungelboken – den enda som jag läst om så långt – består av 7 olika berättelser. Av 138 sidor utgör berättelsen om Mowgli bara de första 19!

Här kan man läsa boken på nätet.
Just genom att den består av korta berättelser och däremellan poem lämpar den sig väl för att läsa på detta sätt!

Det jag glömt bort är hur stor betydelse poemen, sångerna har. Här

Night Song in the Jungle
som inleder

Now Chil the Kite brings home the night
That Mang the Bat sets free –
The herds are shut in byre and hut,
For loosed till dawn are we.
This is the hour of pride and power,
Talon and tush and claw.
Oh, hear the call! – Good hunting all
That keep the Jungle Law!

Även prosatexten är poetiskt rytmisk. Även om jag ju minns handlingen går det inte att läsa den fort, varje ord behöver sugas på.

Innehållsförteckning:
Ch.1: Mowgli’s Brothers
Ch. 2: Hunting-Song of the Seeonee Pack
Ch. 3: Kaa’s Hunting
Ch. 4: ”Tiger! Tiger!”
Ch. 5: Mowgli’s Song
Ch. 6: The White Seal
Ch. 7: Lukannon
Ch. 8: ”Rikki-Tikki-Tavi”
Ch. 9: Darzee’s Chant
Ch. 10: Toomai of the Elephants
Ch. 11: Shiv and the Grasshopper
Ch. 12: Her Majesty’s Servants
Ch. 13: Parade Song of the Camp Animals

Rikki-Tikki-Tavi var min fars favorit – men men jag vill också framhålla The White Seal 0ch Toomai of the Elephants :

I will remember what I was, I am sick of rope and chain–
I will remember my old strength and all my forest affairs.
I will not sell my back to man for a bundle of sugar-cane:
I will go out to my own kind, and the wood-folk in their lairs.
I will go out until the day, until the morning break–
Out to the wind’s untainted kiss, the water’s clean caress;
I will forget my ankle-ring and snap my picket stake.
I will revisit my lost loves, and playmates masterless!

Lycka till!

Den orolige mannen

Denna bok fick jag i julklapp. Visserligen har jag efter den gamles bortgång mer tid för läsning än tidigare, men ändå tycks inte tiden räcka till för mitt kvalitetsläsande
Ja, egentligen är det inte TID som saknas, utan LUST och psykisk energi.
Så då är det bra att ha litet ”förströelselitteratur” att ta till.

Den gamle och jag läste i början på 90-talet med stort nöje böckerna med Kurt Wallander där jag särskilt minns Hundarna i Riga och Brandvägg, den senare för den då exotiska innebörden av begreppet!

Sedan har vi ju sett otaliga TV-avsnitt med Kurt W där SVT:s med Rolf Lassgård i huvudrollen framstår som mest minnesvärd.

Mellan 1991 och 1998 kom det ju en Wallanderbok om året, den -98 var just Brandvägg. Böckerna rönte stor framgång och har tydligen sålts i 30 miljoner ex världen över!
Det sades att Innan frosten (2002), där Kurts enda barn, dottern Linda, just startat som polis även hon, skulle vara den sista – men nu kommer således ytterligare en tegelsten på 554 sidor.

OCH JA

Henning Mankell har kvar sin förmåga att berätta en spännande historia. Så länge det rör sig om själva utredningen och polisarbetet är det lika spännande och intressant som tidigare.

MEN

Kurt är trött och desillusionerad. Han känner sig ensam, oroar sig för sin hälsa, tycker att minnet fungerar dåligt, bävar inför ålderdomen. Jag som är 74 känner alls inte igen mig, och börjar undra :” Hur gammal är han egentligen?”
Det visar sig så småningom att han snart skall fylla sextio…

Efter genomläsning och denna recension tittade jag på nätet och fann Lotta Olssons i DN recension som jag tycker ger en bra sammanfattning:

…..en tankspridd författare som skriver om en trött kommissarie.

Ett annat liv

Jag hade ju planerat det så väl!

Men för att travestera en gammal Lundahistoria:

När vi hadde ädid så tya vi inte att resa oss.
MEN
När vi liafullt reste oss kunne vi inte gau förbi de´goa goa sillabored”

Ja, jag har ännu inte läst ut Gregorius
FÖR

Jag har läst:

Lars Gustafsons Meditationer
Hjalmar Söderberg Dr Glas
Alex Schulmans Skynda att älska
Yrsa Stenius Lögnens olidliga lätthet ( legat på nattduksbordet 3-4 år!)
Rowena Farre Seal morning (den hade jag å andra sidan planerat läsa Vt-09)
Lars Kepler Hypnotisören

När jag gav mig ut på min Stockholmsresa i slutet av november stoppade jag pliktskyldigast ner Gregorius i handbagaget….
MEN
Efter att mest surfat på X2000 på väg upp råkade jag på väg till Moderna museet och Salvador Dali gå in på Pressbyrån och kunde inte motstå en pocketversion av PO Enquists Ett annat liv.
Jag slog upp den, och var fängslad.

Den är helt enkelt SÅ BRA.
Visserligen fick jag avbryta för att hinna med Hypnotisören till den åttonde december…
MEN NU har jag läst ut den.

Första delen: Oskuld sid 5-131

Vi är ju jämngamla PO och jag. Visserligen slapp jag att via modersmjölken präglas av herrnhutismen ,men
min mormorsfar var ”gammalläsare”, de gick inte i kyrkan utan hade bönemöten hemma på torpet.
Den litteratur som finns kvar efter Johannes är utöver biblar, psalmböcker och fulltecknade almanackor just Sions sånger och liknande:

Här ett exempel
Han var alltid mycket noga med att katalogisera…

Visserligen dog Johannes 1943, och min mormor, hans dotter, var ju, kanske som reaktion på hans djupa religiositet och alla barndomens påtvingade bönemöten, ateist till döddagar, men genom att jag större delen av 40-talet tillbringade mina sommarlov på torpet, känns ju ändå PO:s minnen från barndomens värld väldigt bekanta.

Andra delen: En starkt upplyst plats sid 131-355

Återigen: Liksom PO kom jag ung till akademin från en familj utan studietradition och fann mig tillrätta som fisken i vattnet. Dessutom minns jag att när den gamle och jag i begynnelsen uppmärksammade hans litterära framgångar, den gamle visste berätta att han var idrottsstjärna, hade vunnit höjdhoppet på Skolungdomens, där ju den gamle också var framgångsrik.

Särskilt roande tycker jag ss 135 -41 är. PO råkar genom en slump bli inackorderad i samma familj som Lars Gustafsson , vars pentalogi 1971-78 jag läste med glödande kinder strax de kom ut.

Det är intressant att följa hans reportage om Münchenolympiaden och naturligtvis hans stora framgångar som dramaförfattare
MEN
Plötsligt kommer något nytt:

Tredje delen: In i mörkret sid 387-529

Jag visste genom recensioner och andra omnämnande – och även hans egna texter i del 1-2 – att han blev alkoholist och att det skulle handla om kampen mot spriten
MEN
På sidan 450 – ja, hans berättargrepp blir hur gastkramande och spännande som helst – jag ska inte försöka beskriva : LÄS!

Natten till den åttonde december

Vi tar det från början:

Inte den åttonde men väl den tredje december var jag på Tivolihuset i Höganäs för min andra författarafton för hösten. Det var författarparet Alexandra och Alexander Ahndoril som presenterade sin bok Hypnotisören.
Ja, egentligen står Lars Kepler som författare till H.

De inleder med att berätta om hur denna pseudonym uppstod: Lars står för Stieg Larsson och Kepler härstammar från Alexandras bok Stjärneborg och åsyftar att Johannes Kepler var den som bragte reda i Tycho Brahes alla data från sina observationer på Ven.

Den publicerades i somras och paret berättar om en bokmässa i London där det tydligen var ett väldigt sug efter svenska deckare i eftersvallet till Stieg Larsson, vilket överumplade dem positivt, den översattes snabbt till ett flertal språk.

MEN

Sedan i början av augusti avslöjade Aftonbladet deras pseudonym – se länken ovan.

De fortsätter med att berätta hur teamworket fungerar, hur de medan de tre barnen är på skola och dagis, sitter i ett litet trångt rum och skriver var för sig tillsammans och mejlar avsnitt mellan sej.
Vår lokale bokhandlare Christoffer Palmer var som vanligt på plats och säljer Ahndorils aktuella böcker. Jag införskaffar FÖRE presentationen ett exemplar av Hypnotisören som jag hinner läsa första kapitlet av – och som verkar lovande:

Kapitelrubrik 1 : Natten till den åttonde november...

Jag beslutar mig för att läsa ut boken så jag kan presentera den här på min blogg den åttonde december!

TYVÄRR

Redan när jag andlöst (den ÄR väldigt spännande) läst hälften av de 572 sidorna är jag gruvligt besviken. Jag formulerar det som att de spekulativt försökt att blanda Stieg Larsson med Harry Potter.

Sedan förändras stilen igen. Handlingen och människoskildringen blir allt mer skruvad. Mission impossible utan att man egentligen bryr sig om hur det går för karaktärerna.

MEN

Spännande är det. Alexandra berättade hur de medvetet använt presens i sin skildring av förloppet. Textmassan innehåller oerhört mycket beskrivningar av fakta och miljöer – väldigt litet känslor och tankar. Hon nämner FILMENs teknik

OCH

Vad de egentligen skrivit är ju ett filmmanus.
Eller kanske:

De sista hundra sidorna tycker jag mig – utan att ha trängt in i den världen på riktigt – att de använder dataspelens teknik och verklighet.

Ur recensionen ovan:

Recensionsomdömena har skiftat från lysande till rena sågningar. Även författarkolleger har gått ut och sagt sin mening om den så kallade ”hypen” kring författarskapet.
– Man kan väl konstatera att alla tycker något om boken, säger Lina Junstrand och bekräftar att paret är i full gång med att skriva bok nummer två.

Det vore intressant om de kan rädda över sin drivande teknik som skapar spänning till denna andra del, avstå från de värsta överdrifterna i handlingen, och göra personskildringen djupare…

Sista Kapitelrubriken 24: Torsdag 24 december

Seal morning

Redan i februari skickade jag efter denna bok:

Sedan levde vi ju ett lyckligt aktivt liv fram till och med den 1 juli.
Inte förrän i mitten av oktober har det blivit någon reda med läsandet.

MEN

Det är faktiskt en positiv spin-off-effekt av mitt änkestånd att jag nu finner mer tid för seriös läsning. Jag har till och med dammat av mitt läsprojekt från 2007 som innebär att jag skall läsa om en del av min barn- och ungdoms favoritböcker för att kunna placera in dem på min 10-topplista.
Jag trodde att jag skulle finna ett exemplar av Djungelboken i mina gamla ärvda bibliotek – men fann endast The second:
Så nu har jag äntligen blivit färdig att skicka efter den från amazon.com
(Det är lika bra att läsa originalversionen för att bedöma den litterära kvaliteten)

När jag fågelskådade vid Vegeå och såg prutgäss erinrade jag mig Sälmorgon , mindes , felaktigt som det visade sig, att där omnämndes dessa fåglar och i mitt sorterande av alla gamla bokhögar dök den slutligen upp

OCH
När så jag vid en strandvandring i ett välsignat väder
den 30 oktober 2009 kl 17.24 (sommartid!)

siktat denna säl
blev Seal morning den första av mina gamla legendariska läsupplevelser som jag stiftat NY bekantskap med.

Resultatet? Jo:

Som sagt några prutgäss fanns inte röken av. Boken var betydligt mera matter of fact, jag mindes den som romantiskt magisk. RF kommer som 10-åring att bo tillsammans med en faster som beslutat sig för att leva på ett torp i Sutherland, i norra Scotland. Där bor de långt från ära och redlighet i 7 år.
To get medical aid entailed a journey on foot or by trap to the nearest clachan, or village, some nine miles away, to put through a call to a township, for no doctor or nurse lived in the clachan.
(1 mile =1609 m dvs 9 miles ~15 km)

Telefon, elektricitet etc var det bara inte tal om.
De har bara två grannar inom räckhåll: en äldre fårfarmare Mr Mc Nairn 4 miles away, och som i sin tur har ytterligare 2 miles to mrs and mr Frazer. Den senare visar sig vara någon form av ”wise man”.
Det sällskap de hade bestod av djur: ett ekorrpar, 2 uttrar (en present från mr Mc Nairn…), en vanlig råtta ”Rodney”.
The first winter in our new home was a particularly exhausting one. For days at a time we were unable to leave the croft because of the heavy falls of snow.

Slutligen kompletteras hushållet med en säl LORA, som visar sig vara mycket musikalisk. Det upptäcktes på grund av det piano som aunt Miriam tagit med till torpet. När hon spelade på det lyssnade Lora som trance . Rowena fick en sångbok och ett munspel i present. När hon övade började Lora högljutt sjunga, lärde sig spela på munspelet och fick en omfattande repertoir.
De blev inbjudna till en ceilidh i Aberdeen, där Loras talanger skulle demonstreras innan huvudgästen, en sångare skulle uppträda. Det var bara det att när Lora kom igång vägrade hon sluta…
Även om det berättas mycket om djuren, inte bara de i hushållet utan alla tillfälliga gäster som de tar hand om, skadade fåglar mm, är det framför allt landskapet, naturen som är huvudperson
Ex
Clouds unfurled in the silvery sky as they were blown to the south. Walking against the wind, I tucked my chin into my collar and attempted to gain headway. Whenever I reached the shelter of a rock I would rest in the lee a moment in order to gain breath before battling onwards. For several miles the only trees in view were a few scatterede birches which bowed and rose at the touch of the wind like swimmers breasting huge waves. These supple trees are seldom much damaged by even the fiercest gales. Exept for the boulders, everything was appeared to be in motion; clouds, birches, even the hills which rolled away to the four horizons did not convey immobility but a smooth movement forwards and outwards. The fascination of this barren scenary I find hard to describe but much of its fascination lies in this very barrenness which impells continous awareness of the sky as well as the earth. Here one senses a great freedom of the spirit. One does not yearn for a variety of scene where there is space.

Efter snart 50 år är det fortfarande en fascinerande läsupplevelse, men helt annorlunda än jag mindes den!

Lögnens olidliga lätthet

Denna pocketbok spontanköpte jag för några år sedan i samband med en shoppingutflykt. Den låg frestande i en fyndlåda utanför en bokhandel. Sedan har den legat och tittat anklagande på mig på nattduksbordet.

När jag nu i och med mitt änkestånd har blivit tågresenär stoppade jag ner den i handbagaget och den visade sig vara ypperlig att läsa i samband med min strapatsrika resa från Eskilstuna.
Den är, samtidigt som den är lättläst och underhållande, mycket spännande och varierad och på slutet djupt filosofisk och privat.

I denna 182 sidor långa skrift börjar YS med att analysera LÖGNENs väsen och sitt eget förhållande till denna.Hon inleder med att informera om att hon inte brukar avge nyhetslöften eller dylikt:
MEN
När hon 1 december 1982 tillträdde som politisk chefredaktör för Aftonbladet tog hon ett högtidligt löfte av sig själv att inte försöka ljuga sig ur svårigheter.
Anledningen var att de gångna 14 åren som journalist och författare hade givit henne insikter i hur ofta och hur många till synes sanningskära personer faller för frestelsen:

Ja det inträffar nästan av sig självt, det där lilla snedsteget som slutar med att sanningen voltar över i en banal liten lögn. Ibland oförmärkt och ostraffat, ibland med de mest förfärliga konsekvenser.

Kapitel 5 inleds:
Det är den vise kyrkofadern Augustinus som har talat om lögnen som ett oförlåtligt missbruk av Gud förnämsta gåva till oss människor, den gåva som gjorde oss till exklusiva varelser i skapelsen, nämligen TALET. Augustinus egen definition av lögnen är rätt konstlös: Att ljuga var att säga ett, men ha ett annat i sitt hjärta. Omvänt kändes sanningen igen på att människorna talade inifrån sina hjärtan till andras hjärtan.

Kapitlet fortsätts med filosofiska betraktelser av lögnens natur hos Kant och Nietzsche.

Kap 6-10 går hon i tur och ordning igenom:
Knutbyaffären
Albert Speer
Himmler
Bill Clinton
De finska skidåkarnas doping

kapitel 13-16 handlar om LIVSlögnen – där hon bl.a. hänvisar till skådespel av O´Neill , Albee och Norén.
Sedan beskriver hon när människor ljuger sig fram i livet därför att de i själva verket lever, om inte regelrätta dubbelliv, så i alla fall ett liv i smyg för ett annat, där den äktenskapliga otroheten är den vanligaste varianten.
I kapitel 18 gör hon upp med mytomanerna, sol och vårarna. Här går hon igenom särskilt fenomenet Jesús Alcalá.

I två sista kapitlen 21 och 22 resonerar hon kring:
I lögn bör vi inte leva – i absolut sanning kan vi inte leva.

De utmynnar i en självbetraktelse som avslutas med konstaterandet:

Obehagliga sanningar om oss själva har vi sämst fördragsamhet med när andra påpekar dem för oss.

Det räcker med att säga att jag förmodligen har ett starkt självförtroende i rollen jag har skapat mig, där intellektet är herre på täppan, medan min personliga/emotionella självkänsla är bräcklig och ganska narcissistisk vilket gör att jag är lätt kränkt och depressiv i min kränkthet.

Ovanstående är bara ett hastigt axplock, för varje gång jag bläddrar igenom essän finner jag nya intressanta tänkvärda vinklingar
REKOMMENDERAS.

Mitt nya liv 6: Alex Schulman


Jag läste i HD att Alex Schulman skulle komma till Tivolihuset på höstens första Författarafton den 21 oktober. Jag inköpte därför i god tid hans bok Skynda att älska så att jag kunde läsa den innan.

Alex är son till Allan Schulman i hans andra äktenskap med den 33 år yngre Lizette Schulman (f.ö dotter till Sven Stolpe)

Alex berättar å ena sidan om sin kärlek till fadern, samtidigt som insikten, som drabbade honom vid ca tio års ålder, att pappan var gammal och riskerade att dö inom kort gav honom ångestkänslor.
Detta hade till följd att i samband med faderns bortgång han helt blockerade allt sorgearbete….

I ett fullsatt Tivolihus berättade han om hur han fem år efter faderns bortgång, i samband med ett uppbrott ur en parrelation, dock blev upphunnen av sorgen.

Han började gå i terapeutiska samtal hos (i boken) Leo.
Alex tänkte sig att tala om att han blivit , vad jag tyckte mig förstå, övergiven av sin tidigare fru, men Leo ville helst ägna sig åt att diskutera det uteblivna sorgearbetet efter fadern.

Till slut föll A. till föga – åkte upp till deras gamla sommartorp i Värmland – och skrev manuset – mest som självterapi – men övertalades att publicera det!

Jag hade med mig mitt lästa exemplar och fick en dedikation. Jag berättade om att även jag, i mitt sorgearbete, som ju skiljer sig helt i karaktären från hans, funnit tröst i Skynda att älska – och vi var eniga om att det ska vara en inspelning med finlandssvenskt uttal!