Sedan levde vi ju ett lyckligt aktivt liv fram till och med den 1 juli.
Inte förrän i mitten av oktober har det blivit någon reda med läsandet.
Jag trodde att jag skulle finna ett exemplar av Djungelboken i mina gamla ärvda bibliotek – men fann endast The second:
Så nu har jag äntligen blivit färdig att skicka efter den från amazon.com(Det är lika bra att läsa originalversionen för att bedöma den litterära kvaliteten)
När så jag vid en strandvandring i ett välsignat väder
den 30 oktober 2009 kl 17.24 (sommartid!)
siktat denna sälblev Seal morning den första av mina gamla legendariska läsupplevelser som jag stiftat NY bekantskap med.
To get medical aid entailed a journey on foot or by trap to the nearest clachan, or village, some nine miles away, to put through a call to a township, for no doctor or nurse lived in the clachan.
(1 mile =1609 m dvs 9 miles ~15 km)
Telefon, elektricitet etc var det bara inte tal om.
De har bara två grannar inom räckhåll: en äldre fårfarmare Mr Mc Nairn 4 miles away, och som i sin tur har ytterligare 2 miles to mrs and mr Frazer. Den senare visar sig vara någon form av ”wise man”.
Det sällskap de hade bestod av djur: ett ekorrpar, 2 uttrar (en present från mr Mc Nairn…), en vanlig råtta ”Rodney”.
The first winter in our new home was a particularly exhausting one. For days at a time we were unable to leave the croft because of the heavy falls of snow.
Slutligen kompletteras hushållet med en säl LORA, som visar sig vara mycket musikalisk. Det upptäcktes på grund av det piano som aunt Miriam tagit med till torpet. När hon spelade på det lyssnade Lora som trance . Rowena fick en sångbok och ett munspel i present. När hon övade började Lora högljutt sjunga, lärde sig spela på munspelet och fick en omfattande repertoir.
De blev inbjudna till en ceilidh i Aberdeen, där Loras talanger skulle demonstreras innan huvudgästen, en sångare skulle uppträda. Det var bara det att när Lora kom igång vägrade hon sluta…
Även om det berättas mycket om djuren, inte bara de i hushållet utan alla tillfälliga gäster som de tar hand om, skadade fåglar mm, är det framför allt landskapet, naturen som är huvudperson
Ex
Clouds unfurled in the silvery sky as they were blown to the south. Walking against the wind, I tucked my chin into my collar and attempted to gain headway. Whenever I reached the shelter of a rock I would rest in the lee a moment in order to gain breath before battling onwards. For several miles the only trees in view were a few scatterede birches which bowed and rose at the touch of the wind like swimmers breasting huge waves. These supple trees are seldom much damaged by even the fiercest gales. Exept for the boulders, everything was appeared to be in motion; clouds, birches, even the hills which rolled away to the four horizons did not convey immobility but a smooth movement forwards and outwards. The fascination of this barren scenary I find hard to describe but much of its fascination lies in this very barrenness which impells continous awareness of the sky as well as the earth. Here one senses a great freedom of the spirit. One does not yearn for a variety of scene where there is space.
Efter snart 50 år är det fortfarande en fascinerande läsupplevelse, men helt annorlunda än jag mindes den!