Nattens lekar

Människan spår – Gud rår (?)…
Anyhow – Detta förberedde jag inför den djefla mannens födelsedagsuppvaktning efter det här bokfyndet i januari:
Förtjusande!

Ja, det hade moster Ebba tyckt om hon vetat vad den djefla mannen får i födelsedagspresent i år. Lagom till dagen i fråga dyker denna bok upp ur travarna med arvegods.
När jag bläddrar i den förstår jag av inklistringen att det är en bok från en bokcirkel 1948.
Man fick tydligen disponera boken 3 veckor. Observera även användandet av titlar, och att endast EN man deltog och fick en yrkestitel.
Vid avslutat cirkelläsande fick man ju behålla en bok vardera, min moster Ebba således denna av Stig Dagerman. Det är uppenbarligen förstaupplagan från 1947!
Av SD har jag tidigare, troligen redan på 50-talet läst Bränt barn, Bröllopsbesvär och Att döda ett barn.

Att döda ett barn blev också en mycket uppmärksammad ”förfilm” 1953. Det var ju före TV – biobesök var det stora folknöjet. I städerna var det två kvällsföreställningar kl 19 och kl 21. De flesta spelfilmer var knappt 1 1/2 timme.Innan den ” riktiga” filmen satte igång var det ”förspel”. Dels var det reklam – de för Marabou Mjölkchoklad, Bronzol och Ögonkakao (Andra pris ett paket Ögonkakao!) har ju blivit legendariska.
Men sedan var det SF-jounal (ungefär som Rapport och Aktuellt!) och kulturprogram som inspelningar med pianisten Arthur Rubinstein och violinisten Jascha Heifetz.

OCH
Således, Att döda ett barn som troligen den första Trafikpropagandan

MEN

Så dök ju det här med gratisprenumerationen på Axess upp. Då kunde jag slappna av – jag behövde inte vara klar med MIN läsning av boken till den 10/2.
(Ja, han fyller ju inte förrän den 12te men man måste ju räkna med postgången också)

Nu kommer han, den djefla alltså, i egen hög person på besök, så jag kan överräcka den in manu.

Det är en helt underbar – samtidigt väldigt smärtsam bok.

Som väl är det noveller – man klarar känslomässigt inte av att läsa mer än en timme åt gången. Så här efteråt när jag bläddrar, får man samma intryck som vore det poesi.

Prosan är helt enkelt bländande.
Ex:
—- Han försvann. I skydd av rosensnåren sprang han bort mot tornet, öppnade dörren, rusade uppför trappan och kastade sig omkull på golvet. Om en stund hörde han röster. Dörren for upp igen. Nyckeln vreds om. En gång. Två gånger. De hade inte ens brytt sig om att titta på nedersta trappsteget. Så litet betydde han. Det var bittert. När inga röster längre hördes gick han sakta och milt nerför trappan och satte sig längst ner, tänkte inga märkvärdiga tankar, kände ingen särskild ilska. Kände överhuvudtaget ingenting Tänkte på ingenting.—- (ur Tornet och källan)

De första 5-6 av de 17 novellerna har innehåll från barn- och ungdomsår och är de jag bäst tycker om. Saltkött och gurka handlar om mobbing i skolan där jagpersonen är mobbaren. Den hade platsat i Realskolans läsebok!

De senare blir efter att de inleds med helt fantastiska konkreta miljö-och naturbeskrivningar mer och mer surrealistiska och ”äckliga”.
Plötsligt tittar jag på omslaget: Nattens lekar och får en ahaupplevelse – det är naturligtvis neurotiska drömfantasier som skildras!
Då har jag litet lättare att ta dem till mig.

MEN
Jag tänker också:
Stackars Stig Dagerman…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.