I Österled V: Ystad teater

Nästa anhalt var Ystad teater. Vi fick där en entimmes initierad visning av teknikchefen Thomas Jönsson tillika ljusmästare och scenmästare.

Ystad fick sin första teaterbyggnad 1842 och sin andra och nu befintliga teater 1894. Det är en vacker, nyklassicistisk byggnad ritad av Ystads förste stadsarkitekt Peter Boisen. Teatern reser sig majestätiskt över de små gatuhusen vid Skansgatan snett emot småbåtshamnen. Teatern har ett autentiskt underscenmaskineri sådant det i allmänhet såg ut på landets alla 1800-talsteatrar.
I Sverige är det endast Drottningholmsteatern och Ystads teater som har fungerande scenmaskineri som gör det möjligt att ge 1700-talsteater på ett autentiskt sätt.
Konstruktionerna lär vara utförda i enlighet med maskineriet på de gamla segelfartygen….
Till teaterns mest värdefulla inventarier hör en unik samling kulisser gjorda i den legendariske teaterdekoratören Carl Ludvig Grabows ateljé på Karlavägen i Stockholm.
Rundvandringen slutade i det gamla cafeet där man tydligt kan se att arkitekten Peter Boisen var inspirerad av sin resa till Italin, bl.a. var han i Pompeji.

Huldts sportaffär 4: Slutet

Här kommer nu den fjärde och sista delen av berättelsen om Huldts Sportaffär (1924-1960).
Läs först här

Så sakteliga började ekonomin bli bättre – särskilt minns jag H55 som en vändpunkt.

MEN

Min far blev sjuk i cancer 1956 och dog 1960. Den sista tiden var det mest min mor som stod för verksamheten.
Där stod hon nu som 56-årig änka utan försörjning eller pension.

MEN

Svärsonen till ”PLASTEN” (som hade en affär strax intill på Södergatan), optiker Ingemar Holst ville ha hyreskontraktet, för att starta Holst optik.

MEN

Det ville grannen i söder Herrekiperingen Wahlbergs Eftr (?) också. Han hade tydligen förberett övertagande genom att träffa någon form av överenskommelse med fastighetsägarna, så de underkände mamma Evas rätt att få en överlåtelsesumma för hyreskontraktet.

På nytt ryckte Gustaf Krantz in till vår hjälp. Med hjälp av hans affärsjurist gjordes någon form av avtal. Detta bestreds av husägaren, varför det blev en civilprocess. Jag minns hur vi var nere i HOVrätten i Malmö.

Det var spännande värre. ”Rena Perry Mason” beskrev mamma det efteråt.
TV-serien, där Raymond Burr spelade Mason mellan åren 1957 – 1966

VI VANN!

Jag tror att avtalet innebar, inte att mamma överlät hyreskontraktet, utan att Ingemar H. gick in som delägare. Mamma avvecklade sportaffären men behöll racketsträngningen, som hon ju hade varit tvungen att lära sig när pappa blev sjuk.

Dessutom blev hon ju ett utmärkt biträde när det gällde att sälja bågar till glasögonen!
Mamma arbetade sedan till 1972 i Glasögoncentrum

Reklamputsduk för glasögon

Man ser här att Glasögoncentrum har samma telefonnummer som Huldts sportaffär redan 1924! (med tillägg av först 1 för att det skulle bli femsiffrigt, sedan ytterligare en 1:a till 6) för att det skulle bli sexsiffrigt.)

Ingemar Holst använder mamma Eva Huldt som fotomodell sannolikt någon gång på 1960-talet.

Skolträff I: Samlingen

den gamle anländer till samlingsplatsen utanför Västerås Domkyrka

Här följer nu en redogörelse för vår resa till Mälardalen. Den primära uppgiften var ett möte med gamla studentkamrater på Karlskoga kommunala gymnasium. Detta tilldrog sig i Västerås tisdagen den 12 maj.
I Samlingen

Under överinseende av Johannes Rudbeckius berättade vår guide Jon Lindgrentillika värd för studentmötet – om Världens vackraste plats (åtminstone om man skall tro Lars Gustasson)

Samma stora berättelse återger Milles utanför Västerås domkyrka. Fast där sprutar det inget vatten. På en rejäl sockel framför domkyrkans 1400-talsfasad står biskop Johannes Rudbeckius stadigt med sin putande mage och sina grova kragstövlar. Var och en kan se att det var en kyrkoledare som inte drog sig för att tala konungen och hans män tillrätta
——
Det här var en tidsåldern då många trodde att det var möjligt att förädla människan.
Milles framställer den ideala människan som en kraftfull kropp med inspiration, eller uppmjukning vilket passar bättre när det gäller Folke Filbyter. Man brukar tala om den idealistiska människosynen. Det är här som änglarna får betydelse. Änglarna är inspirationens budbärare. Det ser man utanför Västerås domkyrka. Där står biskop Rudbeckius och läser Skriften när han plötsligt blir avbruten av en ängel som har landat på hans högeraxel.

Johannes Rudbeckius grundade Sveriges första gymnasium, Rudbeckianska Gymnasiet i Västerås (grundat 1623) och Sveriges första flickskola grundat 1632.

Följ den spännande fortsättningen!

Nostalgi

Ett gammalt foto uppenbarade sig ur de ”rrrörrriga högarna”.
Det är troligen från 1972 då ”den djefla mannen” var 8 år. Här är en bild från detta hörn av trädgårdens som det ser ut – inte idag en marsdag – men nuförtiden:

Det mest intressanta är den lilla almkvisten som letar sig upp genom plankorna. Den har vi behållit, tuktat den efterhand som en bonsai…
Den har fått sällskap av en oxel som ömt omslingrar den!
Bilden är tagen i maj 2008, innan de rev rasket!

Reduktion

Vi fortsätter att kämpa med att reducera i högarna med hopsparade ”saker som är bra att ha”
Vårvädret inspirerade oss i går till att göra en djupdykning i ett skåp som ej varit föremål för totalinventering på minst tjugo år.

Och vad hittar vi väl där?


Våra gamla tennisracketar.

Senast vi använde dem måste ha varit 1973-5.

Jag har ju tidigare skildrat vilken betydelse tennisspelandet hade i mitt barndomshem.
Själv var jag inte oäven i 14-15-årsåldern.

När så den gamle 5 år senare installerade sig i mitt liv fanns det en målsättning att introducera honom i den ädla vita sporten.
DOCK
Trots att han visade goda anlag , insåg jag att OM han blev verkligt bra skulle han ju inte vilja spela med mej – herr- och damtennis är två olika saker – så vi började spela golf i stället….

När sedan grabbarna var i yngre tonåren spelade jag vintertid med dem i vår tennishall – vi fick en tid kl 21 på lördagar!
men de fick snart andra intressen som ridning, segling och orientering.

Det får bli tippen direkt – nu skall det ju vara helt andra grejor.

40-årsminne


När vi igår motionerade på Golfbanan i Viken slog det mig plötsligt:

Det är exakt 40 år sedan som jag bestämde mig för att sluta röka!

Vi bodde i Rydebäck på den tiden. Jag hade just återvänt från en skidtur på skaren på Rya golfbana i – 17°. Jag tände en cigarett och satte mig att läsa en artikel
i Läkartidningen som handlade om en undersökning av 1913 års män i Göteborg.

Det framgick där att man kommit fram till 5 riskfaktorer för att få hjärtinfarkt. Tre av dem var ärftliga. Den fjärde handlade om livsstress. Det var bara den femte som man kunde påverka själv, nämligen rökstopp. Eftersom jag var irriterad i halsen av skidturen i det kalla vädret, satt jag där och rökte och hostade…

OCH
Bestämde mig för att SLUTA röka.
MEN
Själva genomförandet fick vänta till under semestern….
Så det är först i augusti som jag kan skryta med att vara rökfri 40 år.

The Sheepman

När vi var flitiga medicine kandidater i Lund 1955-59 kopplade vi av med att på kvällarna springa på medelmåttiga, även usla westerns. En som jag erinrar mig med stort nöje var The sheepman med Glenn Ford och som det visar sig nu, även med Shirley MacLaine.
Jag mindes det som synnerligen roande detta med fåren efter alla miljoner kossor vi sett drivas över prärien.Dessutom fanns det ungefär samtidigt en reklamfilm, med ett litet helgonliktt får som åt sig rälstuggande ut till höger, och efter en stund återkom ätandes det andra spåret. Hans fortfarande oskuldsfulla, opåverkade, uppsyn tilltalade mitt skämtlynne liksom fårhjorden ovan.

När vi nu gick på hemmamatiné och såg om den var den klart sevärd – gjord med ironi och distans. Här en bild från vårt septemberbesök i Lund, då vi återknöt bekanskapen med våra biograflokaler. Samma plats – different names.

Squadra azzura

Med anledning av diskussionen om tågresor på Lottens blogg,
finner jag tillfälle att slutredovisa * en utmaning.

1953 gjorde jag och en klasskamrat en 6 veckors tågresa till Italien. Vi arbetade först 6 veckor som sjukvårdsbiträden för att i mitten av juli avresa med Skandinavien-Italienexpressen. Vi steg först av i Lugano, för att sedan fortsätta till Venedig – Firenze – Sorrento (Amalfi) -Taormina på Sicilien och slutligen Rom. En av de sista dagarna i Rom var den 15 augusti. Vi var mycket ambitiösa, det som förenade oss var ett stort konstintresse – så vi hade fullt upp.
Dock, den 15 augusti var ingen bra dag. Det var ju högsommarvarmt och vart vi än kom visade det sig vara stängt. Det var Jungfru Marie Himmelfärdsdag – en viktig helgdag för katolikerna.
Någon vecka senare var det dags för hemfärd. Vi hade köpt vår biljett redan i Helsingborg. Vi infann oss i synnerligen god tid vid Stazione Termini.

Tåget avgick tidigt på förmiddagen. På den tiden vid längre tågresor hade man alltid platsbiljett. Detta utmärktes med lappar ovanför sätet, och namnet på reservanten. Vår kupé var en för åtta personer – där vi hade de två platserna närmast gången – på de övriga stod det Chiaradia. Vi bävade – såg framför oss en siciliansk barnfamilj!

Så småningom släntrade det in, en och en, sex tystlåtna herrar i varierande ålder i egendomlig fritidsklädsel.
Alla verkade trötta, den yngste sov.
Vi satt tysta och tillsnörpta i våra hörn. (Vi hade under resans gång inövat ett synnerligen avståndstagande kroppsspråk för att slippa sexual harassment!)

Tåget satte sig i rörelse. Efter någon halvtimme tog någon fram en kortlek och en resväska som spelbord. ”Il bambino” – som vi sedermera lärde oss att han kallades – fortsatte sovandet.
Vi himlade med ögonen – ”ska dom nu spela poker också”.
MEN
Vi hade faktiskt roat oss under det gångna läsåret att varje vecka spela bridge med två andra klasskamrater – så vi var tillräckligt insatta att förstå att det var det de gjorde…
MEN
De bara bjöd och spelade ut och la upp träkarlen – sedan slog de ihop och delade ut igen – uppenbarligen säkra på utgången utan att spela korten!

Allteftersom vi närmade oss Alperna började de klä på sig. I höjd med Poslätten kastade någon ut en fråga om en fiasco som vi hade som vattendunk sedan det ursprungliga innehållet konsumerats..
Frågan ställdes inbördes på italienska, jag svarade och de blev litet generade över att vi förstod vad de hade sagt!
I höjd med Zürich blev vi inviterade på lunch i restaurangvagnen av 6 kostymklädda gentlemän! Il bambino hade vaknat….

De skulle till först København och sedan till Helsinki för bridgetournaments. Vid besöket i Danmark hade de för avsikt att besöka Hamlets Kronborg. Då de förstod att vi bodde i Helsingborg mitt över blev de intresserade att ta färjan över för ett besök !

Tyvärr fick vi någon dag efter hemkomsten telegram om att deras resa till Helsinki hade tidigarelagts så Helsingørbesöket fick ställas in….

MEN

På vägen upp genom Tyskland frågade vi om vi inte fick spela en robbert med dem – så vi kunde skryta med att ha gjort det. Och det var innan de hade sina allra största framgångar.

The Blue Team (Italian: ”Squadra azzurra”) was the team that represented Italy in international bridge tournaments, winning sixteen world titles from 1957 through 1975. For the most part, the core of the team was made of pairs Giorgio Belladonna – Walter Avarelli, Benito Garozzo – Pietro Forquet and Camillo Pabis Ticci – Massimo D’Alelio, with Eugenio Chiaradia and Guglielmo Siniscalco playing in early years, and Dano De Falco, Arturo Franco, Vito Pittalà in late years. The spiritual father and long-time coach (non-playing captain) of the team was Carl’Alberto Perroux.

Utöver Chiaradia är jag ganska säker på att Belladonna och Avarello var med.

* Mja, slutredovisa och slutredovisa, jag har ju Padre Pio kvar!

Födelsedagsbarn 3

Dagens födelsedagsbarn , som ju är född i Harens år, är inne i en intensiv festperiod. Viktigare än att gratulera henne på födelsedagen * är att harangera henne för utmärkelsen Kulturbloggen Award
Hon inte bara blev nominerad, hon avgick med segern i kategorin Övriga.

Hennes främsta meriter är som Språkpolis och för Julkalendern, som 2008 genomfördes för fjärde gången.

Vad ger man denna kvinna i födelsedagspresent om inte en Litteraturhistoria:

Vi läser ju i tidningen i dessa dagar om hur erbarmligt den svenska skolan står sig vid internationell jämförelse. Annat var det på min tid. Jag började läroverket 1947. Vi hade de yppersta lärare. I realskolan hade jag ”Klotis” (se länk) inte bara i historia utan även i Svenska. Hon var mycket sträng i sin bedömning, men hon såg verkligen till att förmedla Konsten att skriva svenska.

På gymnasiet hade jag i litteraturhistoria mannen nedan, i mitten;
När han pensionerades skrev han in sig på Lunds universitet och skrev en doktoravhandling om Selma Lagerlöf.
Sämre var det med läroböcker. Vi fick bekosta dem själv – och dessutom hade det ju inte producerats några nya sedan 1939!
I mitt hem fanns det vid denna tid begränsade ekonomiska ramar.

MEN

Min farbror, som gick på läroverket 1919 hade kvar sina läroböcker – så de fick jag överta!
(Det vållade visst huvudbry innan det upptäcktes att mitt ärvda svensk-engelska lexikon hade gammalstavning – översättningar av VEM/VILKA etc fick man söka under H!)

Boken är tryckt 1906. Den är uppenbarligen utgiven för att passa den nya realskola som kom till 1905.
Svenskämnet stärkte sin ställning på 1900-talet efter det att latinet 1905 enbart undervisades i
på latinlinjen.
Svenska blev det centrala bildningsämnet och timtalet ökade kraftigt fram till
1933. I 1905 års stadga krävdes godkänt betyg i svensk skrivning för både real- och studentexamen och svenska ingick också i den muntliga tentamen.
Det är från den här tiden som litteraturundervisningen blev en självständig och inte sällan dominerande del av ämnet.
Undervisningen moderniserades och anpassades till det faktum att bara en liten del av
läroverkseleverna gick vidare mot prästseminarier och ämbetsmannabanan.

Som framgår av ovanstående uteslöts Isländsk och fornsvensk litteratur i urval som redan förelåg i en volym från 1905, och som förutsattes bli studerad i Ring I.

Denna volym är således avsedd för Ring II/IV.

Så nu vet vi vad som kan väntas nästa Julkalender!

* Icke desto mindre :
”Ja då höjer vi en bägare för kvinnan,
tjusarinnan, älskarinnan och värdinnan.
Skål för söderns mörka ros
och nordens ljusa blå viol.

För en käck husar är hon gudinna,
om än slavinna eller en furstinna,
i våra hjärtan är hon alltid en härskarinna
och vi höjer våra glas och vi säger gutår”.
Från Löjtnantshjärtan svensk film från år 1942.
Manus och regi av Weyler Hildebrand. Musik av Jules Sylvain

Förintelsens dag

Den 27 januari är tydligen utnämnd till förintelsens dag med anledning av att det var den dagen 1945 som koncentrationslägret i Auschwitz befriades.
Detta är ett klassfoto när jag går i 2:an läsåret 1943/44. Det måste vara taget EFTER den 1 oktober som var den dag Gestapo beslöt att internera de danska judarna. Merparten lyckades gudskelov ta sig över Sundet.
Av de 21 barnen är jag ett, det femte från vänster i mittraden. 4 barn är danska judar som just flytt över till Sverige (de två pojkarna överst längst till vänster, den tredje pojken från vänster i nedersta raden, liksom flickan nummer tre från höger). Pojken med glasögon i nedesta raden är finskt krigsbarn. Pojken med slips på min högra sida är holländare med svensk mamma som flytt till Sverige.

Andra världskrigets verklighet var ju högst påtaglig för min generation, och när vi på 50-talet kom till universitetet och så småningom ut som läkare, fick vi studiekamrater och kollegor som var flyktingar från de baltiska staterna, Ungernrevolten -56, Öst-Tyskland efter Berlinmurens byggande -61 och 68 – revolten i Prag, och som berättade sina personliga öden.

Nu efter murens fall etc, och med helt andra frågeställningar i MellanÖstern, är det ju inte utan att man kan bli litet trött på alla dagar och jubileer

MEN
Jag är tacksam att vi faktiskt tittade på programmet om Tobias Rawet på SVT i tisdags!
Här finns ett längre inslag.