som talade om att något
som kallade sig ”x” var ett värde
på en variabel. Som hette”f”.
(Omvänt E)x(fx): det finns ett x som är f
– (Omvänt E)x(fx): det är inte så att det finns ett x som är f.
Med denna metod kunde man visa att
det är inte fallet att någon är kung i Frankrike
och flintskallig.
Så detta påstående blir då inte meningslöst
utan falskt.
Med denna metod går det lätt att bevisa
både att Mr Pickwick är en flicka
(ty det är inte fallet att han är en man)
och
att Clark Kent inte är Stålmannen.
”Att vara är ett värde på en variabel”,
sade den store Quine som alltid
hälsade vänligt i tobaksbutiken
vid Boston Square.
Trodde vi verkligen på det här
i min ungdom?
Eller låtsades vi bara?
Så vad gör vi med Clark Kent?
Det vet väl alla människor att att
Clark Kent är Stålmannen?
För att inte tala om stackar Universum
som ensamt går omkring
och förgäves söker hitta
sin variabel att att vara värde på.
Exit Dr. Quine,
and flights of angels sing thee to thy rest.
Men tillbaka till vår fråga:
Vad är nu detta att finnas till?
Tennisbollar kommer tillbaka
men inte gårdagens tennisboll
utan bara den här.
Ty det finns bara en tennisboll,
just denna,
och det har aldrig funnits någon annan.
Jag cyklade längs den i grönska inmurade
floden Isis, alla slussarna förbi,
en försommarkväll år 57
med danske filosofen Søren Nordentoft
som ville förklara att för Heidegger
är existens något helt annat än för Russell.
Den mörkbruna celloton
som likt en avlägsen dynamo
brummar bakom våra liv?
Eller något annat:
Det finns en enda tennisboll som kan returneras.
Och det var aldrig mer
än denna enda.
Det var svårt att glömma Heideggers bild
i den svarta rektorsuniformnen i Freiburg,
men vad han hade att säga om Varat,
eller som det snarare hette Dasein
just här och nu och aldrig någon annanstans
var onekligen litet mera likt Livet
än detta pyttelilla omvända E.
Dasein kan aldrig bli ett omvänt E.
Det är härvaro, närvaro, smärta och tvång.
Detta hemliga som håller tingen upprätt.
”Och uppriktigt sagt”, tillade den gamle logikern,
medan han diskret slog kritdammet
ur händer som ingav en känsla
att i sin blyga smalhet aldrig ha smekt en kvinna,
i slutet av ett långt och svettigt bevis,
”uppriktigt sagt
har jag aldrig riktigt förstått
varför existens skall anses så viktig.
Enhörningar, imaginära tal klarar sig ändå,
och Mr Pickwick och alla hans vänner.
För att inte tala om Gud.
Det är ju klart att Stålmannen är Clark Kent.
Och resten tar vi vid nästa sammanträde”
Här är en frukostbild från 23/11 2013.
