Kategoriarkiv: Idrott

Pembroke Welcome Day: 1

Publicerat av
Svara
Så var det Måndagen den 3 oktober 2011=
Pembroke Welcome Day
Kl 12.00 var Parents and Friends
välkomnade till Luncheon in the Hall
Det var  alkoholfritt ”gåanes” bord
MEN
en synnerligen rikhaltig, läcker buffet.
På väggarna hängde porträtt av gamla Masters (= Rektor)
som t.ex. Roger Bannister

Sir Roger Gilbert Bannister KBE, född 23 mars 1929 i Harrow utanför London, är en brittisk löpare och akademiker (neurolog).

Han blev den förste att springa drömmilen, dvs. en engelsk mil under fyra minuter (3.59,4). Det skedde i Oxford den 6 maj 1954. Bannister utbildade sig vid universitetet i Oxford och blev senare Rektor (Master) för Pembroke College, en post han innehade fram till 2001.
 Här träffar Kristina sin Medical Tutor och de tre gossar som också om en vecka startar sina medicinska studier i Oxford, (t.ex den bruntröjade till vänster om henne)

Punting 2011:2

Publicerat av
1

Jag är i full färd med att läsa GAUDY NIGHT. På sidan 344/545 beskrives hur DS´ alias Harriet Vane och Lord Peter Wimsey beslutar sig för en båttur. Inledningsvis säger PW:

Is it your pleasure to go up or down?
´Well, going up there´s more riot but a  better bottom, going down you are right as far as the fork, and then you choose between thick mud and the Corporation dump´
Vi blev bara informerade om att till höger åker det flesta och en söndag eftermiddag, kunde det bli ganska trångt. Vi utrustades med en, som det senare visade sig USEL, karta och föredrog ”the tranquility” going down. 
OCH
´you are right as far as the fork’
Både  muntliga upplysningar och kartan förutskickade att vi kunde färdas i en båge och således komma tillbaka till utgångspunkten
MEN
´What is the bottom like in the Old River?´
´Foul. You are pulled back two strokes for every stroke you make´
´Then we will stick to the New Cut´
Någon uppfattning om Old River respektive New Cut gav ej kartan. Vi bör ha hamnat i Old River för det blev allt gyttjigare, dessutom grundare och grundare och till slut gick vi på grund. Det enda ekipage utöver oss själva var ett gäng dåligt engelsktalande italienare! Med möda lyckades vi(=pappa Karl) få loss båten och vända och staka oss hela vägen tillbaka.
En härlig upplevelse rikare!

Punting 2011:1

Publicerat av
Svara
Efter bokhandelsbesöket var vi redo för lunch. Vädret inbjöd verkligen till att återuppleva båtlivet på Isis och Cherwell. Vi uppsökte därför en mataffär och provianterade för en picnic. Vi var inte de enda som hade denna målsättning…. Vi köade vid Magdalen  Bridge Boathouse närmre en timme innan vi fick en ledig båt.
Men till slut var vi med båt!
Vi styrde strax mot Magdalen College Sportinggrounds där vi dukade upp…
vår Champagnelunch!
Champagne made in England!
Vi höll emellanåt koll på vår punt:
On Ends
You may have heard quite a lot about which is the correct “end” to punt from, which tends to be closely accompanied by “Of course, Cambridge do it from the wrong end”. This curious statement would seem to suggest that Cambridge punt from the front; an impossible situation, since you can’t use the pole to steer, resulting in slalom-style zigzagging from one side of the river to the other. In fact, Cambridge punts have a different (and, obviously, wrong) design to Oxford ones- where we have a gently sloping prow, ideal as a punting platform, they have a sharply vertical one. Cambridge punters are forced to stand on the high platform, whereas Oxford punters have the choice of either.
Sedan var det dags att utforska vattenleden…
Läs den spännande fortsättningen!
 

Debutminne!

Publicerat av
Svara

När jag körde till Teglaröd häromdagen för veteranorientering kom jag förbi ett område som jag kände igen som det TC* som Rävetofta OK använde när jag gjorde min debut som tävlingsorienterare!

Teglaröd, mars 1977!

På alla sätt var detta tillfälle minnesrikt. Jag var total novis – hade inte ens någon utrustning. I sista stund letade jag fram en gammal träningsoverall som jag i början på 50-talet fick av min far, sporthandlaren. Under kriget och strax efter var det textilransonering, så det var sensation när detta plagg, av märket IDROTT, kom på marknaden. Nylon, stretch etc hade ju ännu ej lanserats – här var det gammaldags, på insidan flossad bomull som gällde. Jag hade använt den flitigt tills jag blev medicine studerande 1953 och sedan mamma och så småningom golfspelare, då andra kostymer gällde.
Golfande i Landskrona 1968
Det var bara det här med vädret…
Det var en vårtävling, troligen i mars. Det stod och vägde mellan vinter och vår. Som det regnade! Jag minns att fältet där bilarna var parkerade, som nyligen hade varit tjälbundet,  blev en enda gyttjepöl.
Vid hemfärden kördes det fast, så i all hast fick man rekvirera traktorer för att dra loss bilar för att alla skulle kunna komma hem…
Min gamla träningsoverall blev snabbt genomvåt, och inte bara det. Bomullsfleecen hade en fantastisk upptagnings förmåga så byxorna blev snabbt åtskilliga kilon tunga. Den gamla resåren gjorde dåligt tjänst så jag måste med ena handen hålla emot så att inte brallorna skulle ramla ner!  (Obs vä hand på fotot) Vägen från sista kontrollen före mål blev en enda lervälling, man sjönk ner till knäna för varje steg i flera hundra meter… 
Jag minns hur totalt utpumpad jag var, jag hade ju ännu ej haft tillfälle att träna upp mig för denna nya sport,
….också står maken med kamera när man kommer fram!
Jag måtte ha stramat upp mig =
Det syns ju faktiskt att jag var 34 år yngre
Till nästa tävling (Snapparp i Halland) hade jag skaffat mig bättre utrustning från Yngve EK!
 Obs särskilt skorna av märket Kahru!
* TC= Tävlingscentrum  

Skyltvokabulären vid de stora orienteringstävlingarna var också viktig ny kunskap att tillägna sig, först trodde jag det betydde TorrClosett…

Berlin 1922

Publicerat av
1

Föreläsningen om Berlin fick mig att minnas min faders berättelse om sin tid därstädes 1920-23.
Han tjänstgjorde ju som ingenjör (han brukade skämta när det skulle stavas = Ingentinggör…) på Siemens und Halske

MEN
Det han var mest stolt över var  sin sportkarriär. Han tävlade i Berlin för Sportsclub Charlottenburg. Han var ju mycket mångsidig – sprang och hoppade  det mesta.Det oftast  berättade minnet var när han fick åka till Budapest och tävla mot Europamästaren på 400 m häck.
Min fader längst till höger – jag tror han vann…
Jag har ingen bild där han hoppar häck med klubbdräkten för
MEN

väl ett foto från Berlin 1922 där han är i boxningstagen!

The Brown Bomber

1946-49 var  ju  Joe Louis väldigt omtalad och i samband med dennes matcher
brukade pappa Calle stolt berätta att han hade haft tillfälle att tjänstgöra som sparringpartner åt Samson-Körner:

Kilroy was there!

Publicerat av
4
Nu är ju glädjen stor – inte bara på Tahrirtorget utan i hela världen!
MEN
Vi som har varit med ett tag bävar:
Det får inte bli som i Ryssland där februarirevolutionen avlöstes av oktoberrevolution, eller i Iran där mullorna tog över….
SvD idag:

Men i värsta fall, tror skeptikerna, kan det sluta med en ren militärkupp, liknande kuppen 1952 när officerare som Naguib och Gamal Abdel Nasser störtade kung Farouk utan att bana väg för demokrati.

 Den här mannen har alltsedan januari 1955 från väggen övervakat vårt liv!

Jag tjatade på den gamle att han skulle på sin blogg berätta om sina äventyr under den spännande resa i östra Medelhavet han gjorde med simklubben Lugi sommaren 1953. Det var ju året innan vi sedan träffades i september 1954 ochjag har sedan i 50 år underhållits med alla spännande äventyr i Wien, Jugoslavien, Grekland, Egypten, Libanon och Italien!

Det blev bara ett avsnitt – men från Kairo!

Kompisarna gav sig i väg på sightseeing tillsammans med våra värdar = den officersklubb som dagarna innan avsatt kung Farouks son Fuad II och utropat republik. Farouk hade sedan ett år tidigare avsatts och flytt till Italien.

Per berättade livfullt hur de en kväll blev inbjudna till en societetsfest där de fick träffa officersjuntans chef Msk Naguib Major General Cairo, 5/7/53 som texten ovan lyder.

Fotografiet är ju glasinramat och därför svårt att scanna!

Egentligen var simmarna ”underhållning”:medan gästerna minglade fick de tävla i en swimmingpool i anslutning till festlokalen.

MEN
Per berättade också hur det viskades att EGENTLIGEN var det inte Naguib som bestämde utan en överste Nasser…

As Naguib wrote later in his book, Egypt’s Fate,

”at the age of 36, Abdel-Nasser felt that we could ignore Egyptian public opinion until we had reached our goals, but with the caution of a 53-year-old, I believed that we needed grassroots support for our policies, even if it meant postponing some of our goals. I differed with the younger officers on the means by which to reach our goals, never on the principles.”
 
Nasser, by contrast, thought that any talk of democracy, or of a multi-party system, or of the withdrawal of the army from politics, would allow the Wafd, the Muslim Brotherhood and the other political parties to regain the ground they had lost in 1952. In addition, although on paper Naguib appeared to wield a lot of power, being simultaneously president and prime minister, his authority was curtailed by the fact that he needed a majority vote of the RCC for any decision to be taken, and his opinion was often ignored. The offices he occupied meant that Naguib was responsible for the government’s decisions, even though he rarely sanctioned or supported them, and this meant that he was increasingly becoming merely the puppet of others. Eventually, Naguib presented Nasser, by now the real power in the RCC, with an ultimatum: either he was given real power, or he would resign.
In late 1954, however, Nasser accused Naguib of supporting the recently outlawed Muslim Brotherhood and of harbouring dictatorial ambitions. A brief power struggle broke out between Naguib and Nasser for control of the military and of Egypt. Nasser ultimately won the struggle and managed to force Naguib to resign from the presidency of Egypt in November 1954.
 Vi håller tummarna för Egypten denna gång!!

Födelsedagsbarn 4:2011

Publicerat av
2

Eftersom detta är den 6te upplagan av Födelsedagsbarn 4, gör jag först en koll på vad som tidigare förtalts.

DÅ
visar det sig 
– att den första versionen är den bästa introduktionen till dagens tillbakablick:

Februarivädret är gynnsamt för djupdykning bland bråten på vinden
DÄR
dessa gamla souvenirer påträffas.

Nu får du börja förbereda dig för H50-karriären!

Med tillönskan om ännu många lyckliga stunder i skogen.

Axel Munthe 4: 30årskris

Publicerat av
1

I Axel Munthes egna skriverier, hans rapporter till tidningarna i Sverige (Stockholms Dagblad och Aftonbldet) och senare även när artiklarna publicerades i bokform, finns inte angivet att Munthe var gift.

Bröllopet stod i Klara kyrka den 24 november 1880 och bröllopsfesten hölls på Hôtel Fenix i hörnet Drottninggatan/Barnhusgtan, Stockholms populäraste festlokal på den tiden. Gästerna bestod huvudsakligen av brudgummens vänner ur konstnärslivet, bland andra Carl Larsson och Axel Borg.
Axel Munthes tacktal skall ha varit en uppvisning i vältalighet.

Dessförinnan hade i Paris firats hans svensexa tillsammans med konstnärsvännerna. Den gick så vilt till att sällskapet hamnade hos polisen. Detta finns skildrat i kapitlet Jätten i Boken om San Michele, men eftersom i boken ej finns en andeviskning om Munthes äktenskap, anges svensexan där avse Ville Vallgrens bröllop 1882.

Äktenskapet blev emellertid ingen succé. Författaren Bengt Jangfeldt har sökt i sitt material, brev mm , men Ultima Munthe förblir en skuggfigur. I allt det som redovisas från Parisåren, och semestrar med fotvandringar i fjällen, Mont Blancbestigningar och Sahararesor mm lyser Ultima med sin frånvaro.

Därtill kommer att Axel, inemellan sin febrila verksamhet med patienter och upptäcktsresor och författande, drabbas av upprepade blodstörtningar. en påminnelse  om hans lunglidande Flera av hans patienter, inte bara Hugo Birger,  dör ju också av tbc. 

Porträtt av Carl Skånberg som dog i januari 1883.
målat av Ernst Josephson
Vi moderna människor kan svårligen föreställa oss vilket hot om snar död  som svävade över även unga människor på 1800talet och långt fram på 1900-talet innan vi lärde oss hantera infektionssjukdomarna med vaccinationer och antibiotika. AM var  som läkare väl medveten att hälften av dem som i 20-årsåldern fick lungsot var döda inom några få år. Det var nog för att han själv levde med risken som han ställde upp så för sina olyckskamrater…

Nåväl, Axel fann för gott att vid 30 års ålder helt bryta med sitt tidigare liv:

  • Han begärde skilsmässa från sin hustru Ultima
  • Han lade ner sin praktik i Paris
  • Han slår sig ner på Capri  med start januari 1888

 I febr 1888 skrifver han:

Jag är nu kry igen men har nog varit en smula dålig denna gången. Jag är nu på Capri och den nejd som en gång återkallade mig från de döde skall kanske äfven nu lyckas få mig lefnadslustig igen…



Han har ju ännu ingen bopäl därstädes men hyr ett litet hus i Anacapri. Han lever enkelt, sysselsätter sig med lantliga sysslor:
Ur brev till Carl Snoilsky våren 1888:

Jag lefver här nästan på samma fot som fattigt folk som omger mig och de konstgjorda skrankor som skiljde mig från dem falla en efter en. Jag äter samma kost som de och min förut så oroliga hjerna håller nu sig stilla och beskedligt till den allfarsväg contadinon´s tanke tung och trög som en dragoxe går på dagsverke för stundens materiela behof. Jag arbetar flere timmar om dagen i åker och vingård, ser till de sjuka häruppe ,skrifver deras brev och läser de kärkomna svaren (nästan hvarje familj här har far l. bröder i Amerika) och veckor går utan att jag vexlar ett ord med någon som kan läsa eller skrifva.
 MEN
som framgår av brev till Sibbern är det inte alltid så lätt:
Käre Excellensen. Tack för brevet i går. Jag har varit krasslig ett par dar men är bättre nu varje gång jag försöker leva som jag bör och måste leva här d v s på folkets simpla kost blir jag sjuk i magen som annars är bättre tack vare ett slags grovt klibröd som jag låter göra åt mig. Det är sorgligt att ens kropp är aristokrat när kassan är plebej – men så är det tyvärr, jag är av övertygelse och smak högst benägen att leva på enklaste föda ty jag anser lyx som orättfärdigt men det går inte ännu – folkets föda här kostar ej mer än ½ frac per dag och min går ännu upp till 4 gånger mera denna summa.”
(Ur brev från Munthe till Georg Sibbern, Oslo)

Axel Munthe blir ju en uppskattad gratisläkare till lokalbefolkningen
 MEN
Capri har också blivit en uppskattad semesterort för Europas kungligheter, aristokrati  och rikemanssläkter. Axel Munthe har skaffat sig ett grundmurat rykte som mirakeldokter och blir även eftersökt som läkare för detta klientel. Han kan inte heller avstå från spännande äventyr: 
Nu gäller det SEGLING! 

 Han blir seglarkompis med lord Dufferin, brittisk ambassadör i Rom, som ofta semestrar i Sorrento

Lord Dufferin var också en hängiven seglare som 1856 tagit sig ända upp till Island, ett äventyr som han beskrev i boken Letters from High Latitudes. Sina färdigheter i seglingens konst hade han under tiden i Konstantinopel för övrigt gjort skickligt diplomatiskt bruk av:när han ville undvika besvärliga frågor brukade han försvinna med sin lilla yacht ut på Marmarasjön för att på så vis omöjliggöra all kommunikation.

Sommaren 1889 börjar AM må bättre och funderar på att börja arbeta igen. I valet mellan att återetablera sig i Paris, eller starta nytt i ROM blir det ROM, eftersom han 
den 6 augusti 1889 kan teckna ett 10-årigt hyresavtal på Villa  Damecuta i Anacapri!

Läs den spännande fortsättningen!

Axel Munthe 2: Parisåren

Publicerat av
2
”Här börjar historien om Axel Munthe, en bröstklen yngling som den 30 oktober 1876 – dagen före sin nittonårsdag – steg på morgonsnälltåget på Stockholms Centralstation för att anträda resan söderut.
Återresan skulle ta sextiosjuår.”

Ju mer man fördjupar sig i AM:s livsöde desto mera fascinerad blir åtminstone jag!
Flera saker frapperar:

  •   Det djupa intryck som hans personlighet gör på omgivningen
  •  Hans företagsamhet och förmåga när det gäller projekt, både intellektuella, konstnärliga men även idrottsliga!
  •  Hur hans bosättning först i Paris, sedan i Rom och inte minst på Capri  leder till att han blir bekant med hela Europas jetset från 1880-talet och framåt

    •  

och då har jag inte nämnt hans djupa musikalitet som liksom ”bara fanns där” och utgjorde  del i den framgång han hade i de borgerliga salongerna…

    Genom att klicka TVÅ ggr förstoras bilden till läsbarhet.

    Han startar med att på rekordtid och rekordung avlägga fransk läkarexamen 1879 och framlägger 1880 sin doktorsavhandlign i Paris. Han hamnar mitt i det svenska konstnärskollektiv som valde att förkovra sig därstädes såsom:

    Carl Fredrik Hill
    Severin Nilsson
    Gustaf Cederstöm
    Albert Edelfelt
    Geor Pauli
    Carl Larsson
    Carl Skånberg
    Hugo Birger
    Nils Forsberg
    Ville Vallgren
    Søren Krøyer
    Richard Bergh
    De flesta är samtidigt hans patienter. Han är mycket populär, inte bara beroende av att han inte tar betalt!
    Ernst Josephson, som AM vårdade för syfilis, målade hans porträtt.
    Ernst Josephsons porträtt av Munthe målat 1981 eller -82, inköpt av prins Eugen 1917.
    August Strindberg var ju också vid den här tiden i Paris, och fick 1884 ett friskintyg av AM för att teckna en livförsäkring.
    En stor anledning till Munthes sociala framgång är hans relation till Excellensen Sibbern:
    Georg Sibbern (1816-1901) var en av Norges främsta statsmän och diplomater. Han tjänstgjorde bl.a. i S:t Petersburg, Köpenhamn, London, Washington och Konstantinopel innan han 1958 blev norsk statsminister i Stockholm, en post som han stannade på till 1871. Hans sista tjänstgöring var som minister i Paris från 1978.
    Axel blev läkare vid den Svenska legationen och fick den sjukliga fru Sibbern som patient. Paret var barnlöst. Mellan Georg S  och Axel uppstod en stark vänskap, närmast av far-sonförhållande som fortgick till Sibberns bortgång.  Sibbern var mycket kulturellt inriktad, skrev själv dikter bl.a. denna om Axel: 
    Saa har Vor Herre skabt ham
    Med hele sin rige Haand,
    Og nedlagt Skatter och fylde
    I denne glødende Aand.

    Rør ei, hvad Herren skabte,
    Det er Hans Eget Værk!
    Og see icke hen till Skyggen,
    hvor Lysningen er saa stærk.

    Han gaar paa egne Baner,
    Og kan du ej følje dem
    Var vis, at Herren dem kjender,
    Og Selv vill føre han frem.

    Via Sibbern introducerades Axel för den den diplomatiska kåren och fick även ekonomiskt understöd. Han hade ju svårt att ta betalt – så länge råkade han ut för tillfälliga ekonomiska svackor.

    Han upprättade sin läkarpraktik i Paris i ett ”fint” område i Paris under 1881. Adressen är Avenue de Villiers 90 (Bengt Jangfeldt påpekar att Alexander Dumas den yngre bodde i 98!)

    MEN

    Han tar ofta långa sommarferier, hälsar på släkten i Sverige eller turistar. Han är väldigt naturintresserad och gör långa fotvandringar. 
    Så t.ex dyker han upp i en engelsk familjs, Balfour, reseminnen från 1885. De möter honom på båtresan mellan Bergen och Trondhjem. I det 14 personer stora sällskapet finns en blivande operasångerska, en skådespelare och en författare, alla kvinnor. När de på kvällarna musicerar, sjunger folksånger från Europas alla hörn, lägger de så småningom om märke till den stillsamt lyssnande unge mannen. I Trondhjem skiljs deras vägar – Munthe skall vandra upp ”till lapparna”. Själva har de hyrt ett hus i Jämtland, men man kommer överens att ta kontakt.
    Efter fjällvandringen dyker  han så upp i Jämtland. Han har ju redan  varit i Neapel i samband med koleraepidemin där,  september-oktober 1884 och rapporterat om det i stockholmstidningarna och så småningom i en bok ”Bref från Napoli” skildrat sina upplevelser, så han har mycket spännande att berätta för överklassdamerna om ”verkligheten”.

    En av de engelska damerna Maude Valérie White skulle sedermera översätta boken till engelska.

    Överhuvudtaget blev kontakten med denna familj avgörande för Munthes gradvisa övergång till att känna sig mest befryndad med den anglosaxiska kulturen, satsade från och med nu att att förkovra sig i det engelska språket.

    Men inte nog med denna kontakt. Under samma fotvandring fortsatte han till Rättvik där han träffade Carl Snoilsky. Tillsammans med denne reste (fotvandrade!?) han så till den norska staden Molde där Snoilsky skulle sammanträffa med Ibsen. I Molde kontaktade Munthe även Bjørnstjerne Bjørnson som han kände tidigare från Paris….

    Sommaren 1986 var AM i Schweiz. Han hade ofta ärende dit för att beledsaga patienter.  Alpluften ansågs ju nyttig för lungsiktiga, vilket ju AM själv ju också var. När han då ändå var i ”trakterna” passade han på att bestiga Matterhorn Det höll på att sluta med förskräckelse, gjorde det faktiskt för en annan deltagare, en engelsman, som tragiskt omkom. Vad man förstår av diskussionen efteråt och Munthes resebrev ”Snöstorm” i Aftonbladet berodde dennes olycka delvis på att han var dåligt utrustad och förberedd för ett sådant äventyr.

    MEN
    det avskräckte inte Axel. De mest flagranta exemplet på hur han ständigt drogs till att söka faran, sökte dödsskuggans dal, för att hantera sin depressivitet, är när han, trots dåligt väder och trots att det är för sent på året ändå bestiger Mont Blanc i slutet av september.

     FÖRST
    vandrar han 25 km på 2000 m höjd över tre bergskammar, för att mot all ”beprövad erfarenhet” fortsätta upp mot Mont Blanc trots att den första snön fallit. Han hade svårt att övertala guiderna att medfölja. Mont Blanc uppnås OK, men på nervägen fångas de av en lavin, och det är ett underverk att de lyckades ta sig ur med livet i behåll. Axel förfryser flera tår, en skada som han får besvär av resten av livet. Det var med nöd och näppe han undkom en amputation som var läkarnas första strategi.
    MEN
    han får ju stoff till sina tidningsartiklar
    OCH
    till Boken om San Michele*

     Efteråt citerar Axel Heinrich Heine:
    Der Tod ist nicht, aber das Sterben ist eine schändliche Erfindung!

    * Händelserna ovan finns beskrivna i boken:
    Kapitel 7 LAPPLAND
    Kapitel 8 NAPOLI  och
    Kapitel 17 DOKTORER 
    där efter inledande reflexioner över olika läkares praxis han beskriver sin bestigning av Mont Blanc.

    Tour de Ski

    Publicerat av
    Svara
    Första vardagen 2011 ägnade jag åt vintersport:
    Först åkte herrarna  dubbelstart. Marcus Hellner var på bettet, men hade otur och vurpade vilket fick honom att tappa 22 sekunder och bonuspoäng. Visserligen kom han igen men nådde inte ända fram.
    Sedan gick jag ner och kollade min isvall och ev elefantfötter.

    Det sker ju förändringa varje dag. Isvallen håller på att gröpas ur, elefantfötterna vid den norra bryggan är fortfarande inhöljda,

    men vid den södra har de tittat fram. Det är många jullovslediga familjer som är nere och tittar på scenerierna.

    Här har man lyckts lösgöra en stor isskiva!
    Vid hemkomsten var det dags för DAMERNAS

    HEJA SVERIGE!