som ju behövs för att binda en krans – ja inte av olvon – det är vid midsommar:
Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Stormen Gudrun 8-9 januari 2005 innebar ju i första hand problem för strömförsörjningen.
Men det i sin tur betydde ju även att vi inte kunde driva hydroforen.
Förr var det inga problem eftersom vi alltid kunde pumpa upp vatten med handpumpen.
MEN
En stor oxel föll rakt över pumpen och spräckte fundamenten, vilket har till följd att vattnet väller ut vid basen och inte kan samlas upp!
Nu har vi ju haft ström kontinuerligt i minst ett år,
skaffat digitalbox och kan titta på TV, så vi börjar vara på torpet litet mer.
Då har vi nödgats konstatera att reningsverket inte fungerar, vattnet luktar illa, svartnar och har en oljig hinna – det går åt litervis med YES vid diskning!
Dricksvatten medbringar vi sedan många år. Torra somrar är det risk för att brunnen sinar – vi måste alltid spara – kan således inte kosta på oss att skölja ledningarna rena.
Så vi rekvirerade hjälp från Palmquist VVS!
och förklarade sedan att det nog skulle vara OK.
Vi fick ytterligare en lektion i vilka skruvar som skulle skruvas åt vilket håll för att det skulle funka.
OCH
Mirabile dictu:
När jag sedan diskade bubblade och skummade det så det stod härliga till – jag hade glömt hur
mjukt vatten vi egentligen har!
Min mormor Anna blev efter sin mors död 1931 ägare till Skogslund och bosatte sig där efter giftermålet med Sven Öberg 1935.
Under kriget (= andra världskriget 1939-45!) och större delen av 40-talet tillbringade vi våra sommarlov där.
Det var ju ransonering. Man hade kuponger för allt livets nödtorft: mjölk, socker bröd, smör etc
Vissa varor som kött, smör och kaffe var hårdare ransonerade än andra.
VISP – grädde förekom överhuvud taget inte.
Som alltid förekom olika knep och strategier för att kringgå ransoneringarna.
Vissa var svårare att bevaka än andra – de flesta hade t.ex sin ”äggagumma”, kaffe och tobakskuponger blev hårdvaluta etc.
Det var ju även ont om drivmedel – bensin fanns inte att tillgå för gemene man – man använde s.k. gengas .
Det inre av Kronoberg var då föga moderniserat. I torpet Skogslund fanns ju inte elektricitet förrän 1961, rinnande vatten inne först 1981 etc.
Vägnätet var bedrövligt – knaggliga gropiga grusvägar.
Det innebar bl.a. att avsides liggande gårdar inte omfattades av servicen att mjölken hämtades till de lokala mejerierna varje dag.
Bilden är från besöket när man på Sotelid hade byggt ny mangårdsbyggnad 1952.
Överst från vänster: morbror Rulle, moster Ebba, Anna på Sotelid, jag – i min fina nya mockajacka, Ivar på Sotelid;
Nederst: brorsonen Örjan Larsson,moster Elsa, mormor Anna, Örjans syster? och Cais Siding (mostrarnas barndomsväninna)
Sotelid var just en sådan gård som inte hade mjölkabilsservice.
MEN
Det innebar å andra sidan att där fanns det vispgrädde att få!
Varje år cyklade vi, på grusiga grusvägar i 40-talssomrarnas hetta, backarna upp till Sotelid och blev undfägnade av Ivars och Annas mor Ida och medförde hem den åtråvärda varan, för vidare transport till ivrigt väntande släktingar i Helsingborg.
Till min far gjordes hemkomstens kväll (det var ju rötmånad, kylskåp och – boxar saknades…) hans favoriträtt Änglamat.
”Våra Soteliare ” är ju sedan länge döda. Cykelturerna dit har ju mist sitt berättigande sedan ransoneringen upphörde!
Men så i fredags!
Vi har ju så smått börjat åka runt och leta efter kvarstående skog med svampförekomst.
Plötsligt tänkte jag : Var det inte här Sotelid låg?
Mycket riktigt:
Väl framme stod en man på ladugårdsbacken att fråga.
Det visade sig vara Gert Gustavsson.
Han arrenderar gården av arvingarna till ”Soteliarna” = familjen Larsson.
Han visade stolt upp sin besättning av Limousinkor. Det är köttdjur med särskilt läcker kött.
De går ute hela sommaren men en ligghall är under uppförande.
Medan vi stod där och resonerade hörde jg plötsligt ett ovant fågelläte – det var högt i falsett som kungsfågelns men fågelsiluetterna tydde på en mycket större fågel.
Vi hade tyvärr inte kikarna med oss, men det visade sig att Gert visste berätta att det var stjärtmesar!
Min kära syster har just återvänt från Sicilien.
Jag var på Sicilien första och hittills enda gången 1953, se bild nedan
Där köpte jag den här souveniren – ett askfat – till min mormor Anna.
Den här bilden är tagen 3 år senare – när den gamle gjort entré i släkten.
Så här 54 år senare finns askfatet fortfarande i Skogslund
– men nu är det ingen som röker längre!
Vad det betyder? Ungefär:
Min mormor Anna född Johansson 2/9 1886 – 24/3 1978
gift 1 Landgren
gift 2 Öberg
Med sin syster Elna född 11/9 1884 -?
gift Lundh
På bilden även Elnas man Petri Lundh 24/9 1981 – 21/4 1961
deras äldste son Sture Lundh *1908
och mormor Annas andre man Sven Öberg *6/5 1872 – 31/3 1953
Elna och Anna var nummer 2 och 3 i en syskonskara på 7.
Anna berättade på gamla da´r att hon mest var intresserad av att vara utomhus. Hon brukade smita ut tidigt om morgonen. När det sedan blev aktuellt att de två äldsta döttrarna skulle hjälpa till med barnpassningen, stod Anna inte att finna, vilket grämde Elna!
I slutet av artonhundratalet var det inte så noga med efternamnen. De fyra äldsta kallade sig Johansson, de tre yngsta Nilsson (Far hette Johannes Nilsson!)
Lillebror Agardh som dog i spanskan oktober 1918 har jag berättat om förut.
liksom lillasyster Nellie
Stormen Gudrun knäckte inte bara vår elstolpe utan även den fasta telefonin, den manuella vattenpumpen och större delen av skogen .
Som framgått av tidigare blogginlägg är vår ålders höstars fröjd: svampplockning, numera en upphörd glädje.
Vi var ju därför föga motiverade att fixa digital mottagning när Kronobergs län slopade den analoga redan oktober 2006.
Vi hade dock tur så tillvida att inget träd föll på husen.
I regn och rusk -snö och is har den tjänat oss orubbligt: våran TV-antenn!
Still going strong visade det sig, när vi beväpnade med digitalbox och den övertaliga TV:n besökte torpet i helgen.
Nu kan vi lugnt invänta höstdagjämningen,,,,
O, forna tiders somrar!
Denna bild där dagens födelsedagsbarn sitter i moster Ebbas knä är synbarligen tagen i Strandbaden, 1946? Det var tydligen modernt med hårklut!
Klänningen hade vår moder Eva sytt, de var avsedda som examensklänningar 1945.
Förr i världen var det ordning och reda – skolan började alltid 27 augusti och slutade 14 juni!
Det var absolut förbjudet att använda examensklänningarna före avslutningsdagen 14 juni.
Men 1945 gjordes ett undantag!
När Tyskland kapitulerade utbröt glädjefirande överallt.
Vi fick ledigt från skolan
Vår far stängde butiken redan kl 11 på förmiddagen och cyklade hem.
Stor upphetsning rådde – de danska trupperna som övats för invasion, och där jag tror att vår far varit litet engagerad – skulle via ordinarie färjan skeppas över till Helsingör.
OCH
(först då förstod vi att det var en särskild dag):
Vi beordrades iföra oss examensklänningarna redan den 8 maj!!!
Sedan cyklade vi ner till färjeläget som då låg i anlutning till Ångfärjestationen .
Vädret var strålande, alla var glada och finklädda – det flaggades , musikorkestrar spelade och jag minns hur till deras klang den ena kontingenten danska soldater efter den andra, med gevär på axeln, marscherade in i aktern på färjan. Det hölls tal – sedan förvånar det mig inte om vi inte gick på Högvakten och drack kaffe – saft till barnen – för de gjorde vi alltid när det skulle firas.
Bilden där vi båda är iförda bemälda klänningar är från juli 1945 då den årliga bussresan Hå – Ljungby tor företogs.
Vi gratulerar och tillönskar henne ännu många både långa och korta resor!
slipper ju vi pensionärer.
Vi riskerar inte, som i Alf H:s visa:
Jag såg att häggen blommade,
det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade
och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna,
hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte blicken
hade häggen blommat ut.
(Medan göken tiger, 1964)
Men nu har den ju det – och syrenerna sjunger på sista versen….
kunde vi konstatera vid vårt ”misslyckade”(?) besök på Skogslund.
1. Vår kära gamla självgående Klippo, som investerades i på moster Ebbas tid vägrade starta!
Vi uppdagade snart att bensinen rann ymnigt över höljet….
I bästa fall är det bara mössen som varit framme och bitit av bensinslangen….
2. Stormen Per hade härjat bland de kvarvarande lövträden i vår lilla park – och bland annat spärrat vägen till komposten.
Vi beslöt att avvakta med trädgårdsskötsel.
Trots allt ligger vår tomt som en grönskande oas i det Gudrunskövlade området.
Vi utnämnde gräsmattan till äng och picknickade till rik fåglalåt
Lövsångare, bofink, titor, gulsparv och taltrast sjöng så de ronga för oss, men framför allt trädgårdssångaren som är en trogen återkommande gäst i vårt hägg- och syrenbuskage.
Ev comments se ovan!
Förra gången jag bröt benet interfererade det också med ett jubilum – nämligen 100-årsjubileet av vårt ägandes torp – Skogslund – nu Hå 2:17
Det finns inga bilder från de första 20 åren – det var först efter första världskriget som det togs foton utanför fotoateljéerna!
Kortet ovan visar min mormors föräldrar Johannes och Augusta och deras fosterson Victor någon gång tidigt -20tal – då var bara verandan målad!
Arrendekontrakt:
Till Skomakaren Johannes Nilsson i Hå bortarrenderar jag en torplägenhet, Skogslund kallad, belägen å mitt ägande ett fjerdedels Mantal Kronoskatte Hå Bengtsgård i Hamneda socken en jordareal med följande gränser. …
2 Arrendetiden gäller på bemälde Johannes Nilssons och hans hustrus lifstid emot en årlig avgift av 20 kr som betales med ena hälften den 25 mars och ena hälften den 29 september med början den 25 mars detta år.
3.Den å lägenheten uppförde stugan är af arrendatoren uppförd och bekostad och får efter innehafvarnes död av deras arvingar bortföras jemte möjligen öfrige å bemälde lägenhet uppförde byggnader hvaremot jorden tillfaller hemmanet.
All stängsel för lägenhetens inhägnad skall arrendatoren sjelf bekosta.
5….
Sålunda överenskommit
Hå i Hamneda den 13 mars 1898
Sven Petter Larsson
Med förestående kontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder mig till dess efterlefnad som ofvan
Johannes Nilsson
Bekräftades i under lagtima vårting i Sunnerbo härad den 14 mars 1998