HUR ska det gå?
Vem som helst verkar vara bättre än status quo…
Ännu en bok ur min morbror Rulles bibliotek utgiven 1960Willy Brandt, född Herbert Ernst Karl Frahm 18 december 1913 i Lübeck, Schleswig-Holstein, död 8 oktober 1992 i Unkel (nära Bonn), Landkreis Neuwied, Rheinland-Pfalz, var en tysk socialdemokratisk politiker. Han var Västtysklands utrikesminister 1966-1969 och Västtysklands förbundskansler1969–1974.
Brandt växte upp i arbetarrörelsen i Lübeck och levde i exil undan nazistregimen innan han återkom till Tyskland och inledde en politisk karriär i SPD. Han blev känd som Berlins regerande borgmästare under en period av spänningar under Kalla kriget. 1969 valdes han till förbundskansler varpå han initierade den nya tyska Östpolitiken för vilken han fick Nobels fredspris 1971. Brandt var Tysklands första socialdemokratiska förbundskansler, han avgick 1974
Brandt skriver denna bok i jagform. Han inleder med en skildring av sin triumfatoriska infart i New York längs Broadway :
Långsamt for min bil längs Broadway mitt på dagen den 10 februari 1959.Jag stod i den öppna bilen utan att märka kylan och regnet. Färg och form blandades och mina ögon fästes vid vissa färgklickar: flaggorna på gatmaster och lyktstolpar – stjärnbanerets blått, vitt, rött, Västtysklands svart, rött, guld, Berlins rött, vitt. Mängdens bifall var som havets bränning. Spridda rop hördes genom bruset: Hej, Willy…Lycka till Willy! — Detta var mitt tredje besök i Amerika.
År 1954 var jag där för första gången – som riksdagsman – och upplevde hela vidden och de väldiga möjligheterna hos denna kontinent, en gäst som vid sitt studium av landet och allt vad det har att erbjuda knappast förmådde smälta de med sådan generositet uppdukade håvorna . —– ”Jag kom nu som särskild budbärare, av omständigheterna tvingad att framträda för Berlins och frihetens sak på Washingtons världsbehärskande scen.
I lika hög grad som Karl XIV JohN skulle WB kunna utbrista:
Ingen har fyllt en bana, liknande min
Gudskelov!
Nu när det vi befarat när det gäller Trump har besannats
känns det betryggande att Angela fått ungdomlig support!
Macron föddes i den franska staden Amiens. Han växte upp i en läkarfamilj där han tidigt visade intresse för böcker och av flera lärare beskrevs som en brådmogen pojke. Efter gymnasiet ägnade han tre års förberedande studier i konstfakulteten på Lycée Henri-IV, för att vid 21 års ålder börja studera vid Sciences Po. Under det sista året studerade han vid Université Paris Nanterre, och tog ut en masterexamen med en avhandling på Machiavelli och Hegel. Samtidigt var han assistent åt den franske filosofen Paul Ricœur, för boken La mémoire, l’histoire, l’oubli, som publicerades år 2000. Han gjorde sig känd för sin retoriska skicklighet, bedyrad av bland annat historikerprofessorn François Dosse. Efter studierna vid Sciences Po fortsatte han sina studier vid den elitskolan (grandes écoles) École nationale d’administration.
SÅLEDES
Trumps verkliga motsats! med målsättningen:
Den här boken har jag fått överta från yngste sonen.
”För mig som var med” är det en helt underbar rekapitulalation
”Förtjusande” skulle moster Ebba ha sagt!
Jag minns mitt 40-tal är en svensk TV-serie från 1989 av Berndt Egerbladh. Serien sändes första gången 1989, och repriserades 1991 och 2013. Serien är en uppföljare till Jag minns mitt 50-tal från 1988 och följdes 1993 av Jag minns mitt 60-tal.
Berndt Egerbladh berättar med hjälp av filmklipp, husbandet Staffan Broms and his Four-ties och gästartister om 1940-talet. Varje avsnitt vigs åt ett år under årtiondet. Främst avhandlas musik och underhållning men även bland annat en del politik, sport och mode. Ett urval av de händelser, företeelser och kända personer som tas upp är mordet på Folke Bernadotte, Nils Poppes framgångar med Soldat Bom, crazyhumorns genombrott, Karl Gerhards gisslande av den tidens kändisar samt nöjeslivet på danspalatset Nalen.
Det är inte bara musiken utan även politiken som avhandlas:
Urvalet och presentationen har högsta klass.
De är för mig ”som var med” synnerligen intressant
MEN
Jag förmodar att 60-talare har minst lika stort utbyte!
Typiskt!
=
”Emmanuel Macron, winner in the French presidential election, shares something with President Trump: a 24-year age gap with his wife. The difference is that Macron’s wife is the older one.”
”Brigitte Trogneux (not actually Madame Macron), the wife of new President Emmanuel Macron, used to be his drama teacher. Here’s a closer look at France’s next first lady. —In short, she is the 64-year-old wife of Emmanuel Macron (39). They’ve been married since 2007. She was once his high school teacher and she is 25 years his senior.
ATT
Den främsta detaljen i Frankrikes nyvalda presidents bakgrund och karriär som skildras, även i SvD är att hans fru är 24 år äldre…
Å andra sidan stimulerade det mig till att göra en seriös research !
Det startade ju i november 2010
Det tog ju betydligt längre tid än jag förutsedde…
MEN
Det har varit mödan värt!
Mycket roande och UPPLYSANDE!
1996 blev ju Göran Persson först partiordförande för SAP, fr.o.m 22/3 statsminister.
När Annika Ström Melin sammanfattar GP:s tio år som regeringschef konstaterar hon dels hur utomordentligt väl han fann sig tillrätta, genom politisk skicklighet genomdrev sin vilja , men även hur han genom sin ledarstil gjorde många bittra och besvikna.
Något som gjorde mig förvånad var han sociala kompetens. När han var tvungen att i samråd genomdriva ett projekt spelade han ut sin förmåga att skapa trivsel och kamratlig gemenskap:
Med centerpartiet:
”Uppgörelsen välsignades av partiledarna och på annan plats, ungefär samtidigt, inleddes samtal om ett mera ingående samarbete. Det skedde under ett antal frukostmöten på den så kallade Bonntolvan, Lantbrukarnas Riksförbunds kansli på Klara Östra Kyrkogata 12. Runt bordet satt Göran Persson, centerpartiets ekonomiske talesman Per-Ola ”Pekka” Eriksson och LRF: ordförande Bo Dockered.
Värden hade låtit duka upp prinskorv, bacon och krämig äggröra. Det fungerade tydligen utmärkt som smörjmedel. Den så kallade hundraklubben – alla tre vägde över hundra kilo – åt och hade trevligt och fann varandra och lade grunden för långtgående politisk uppgörelse.”
Med miljöpartiet:
”En gång i månaden bjöd statsministern på frukost i Sagerska huset. Stämningen var ofta bra och Göran Persson på soligt humör. Svåra förhandlingsfrågor löstes och det hände att statsministern bad miljöpartisterna att ta upp en fråga som han inte fått stöd för i sitt eget parti.”
”Göran Persson hade blick för människors styrka – men också för deras svaghet. I ena stunden kunde han ge sina medarbetare stort ansvar och stor frihet att utforma politiken, men om han upptäckte ett illa underbyggt resonemang kunde han i andra stunden desavouera dem inför andra.
Den lynniga stilen skapade en viss ängslig nervositet omkring statsministern. Det gällde att veta på vilket humör han var.”
Ja, i samband med diskussionerna kring Margaret Thatcher som uppstått i samband med den aktuella filmen om henne känner man ju igen resonemangen…
Så har jag då läst nr 19/22, den om Ingvar Carlsson * 9/11 1934, dvs han är bar ett 1/2-år äldre än jag.
Erlander, Olof Palme , Sten Andersson och Ingvar Carlsson 1968
SÅ ATT
skildringar som gäller NU levande statsministrar är ej så spännande…
Ingvar föddes och växte upp i Borås som yngst av tre bröder. Hans far Olof var lagerarbetare och dog på sin arbetsplats av en trolig hjärtinfarkt när Ingvar var tretton år gammal. Hans mamma Ida fick börja arbeta som textilarbeterska för att försörja familjen. För henne var det självklart att sönerna skulle gå på läroverket.
Han var under tonårstiden mest intresserad av fotboll – har hela livet varit ”fanatisk” Elfsborgsfan
På den tiden det begav sig, 1978, tyckte vi (=den gamle och jag) att det här med Ola Ullstens tid som statsminister var en parentes i den för oss väljare röriga kampen mellan Fälldin/Palme och så småningom Boman.
Men avgörande för bedömningen av Ullstens gärning måste vara att han faktiskt misslyckades både sakpolitiskt och samarbetsmässigt. Hans regering hade två stora sakpolitiska mål: marginalskattereformen och energipolitiken. Båda fallerade. Möjligheterna till ett närmare samarbete med socialdemokraterna var dessutom betydligt mer fjärran när han lämnade som partiledare 1983 än när han tillträdde 1978.
Förvisso var det kärnkraftsolyckan i USA som mer än någonting annat förstörde Ullstens planer både sak-och samarbetspolitiskt. Hade den inte inträffat hade Ullsten mycket väl kunnat lycka med att bilda en koalition med socialdemokraterna och bryta blockpolitiken. Harrisburg-olyckan sprängde mycket i luften som Ingvar Carlsson uttrycker det. Där hade han otur, Ullsten.
Hans sista insatser för Sverige var som ambassadör i Ottawa 1984-89, och 1989-1996 i Rom .
Nu bor han alltså i Kanada, söder om Toronto nära amerikanska gränsen med sin fransktalande kanadensiska fru Louise Beaudoin. De träffades i Spanien 1984 där hon var på FN-uppdrag och gifte sig 1989.