Jag hann med så mycket under mitt novemberbesök i Mälardalen att jag ännu inte hunnit redovisa sista Stockholmsbesöket.
När jag tidigt i höstas läste i SvD att Moderna museet skulle ha en utställning med Salvador Dali tänkte jag :” Nu eller aldrig…”
– Jag har aldrig varit på Moderna museet.
– Salvador Daliutställningen på Louisiana 1973 blev startskottet för vår barnaskaras estetiska fostran!Vi hade tur med vädret och kunde, efter en sväng in på Klara kyrkogård, i sakta mak flanera ner längs Drottninggatan.
Vi lyssnade på en farbror som spelade El Condor pasa
Det blev en ganska lång promenad, så det var bra att det fanns flera stora ankare man kunde klättra i och skaffa sig krafter att äntra backen uppför Skeppsholmen.
Och när vi kom fram så visade det sig att de visade just den tavlan som väckt så stor förundran och beundran hos Pappa = den djefla mannen 1973:
Kategoriarkiv: Skönhet
Mälardalsbesök dag 2
Fredagen den 20 november skulle jag möta min äldste son och äldsta barnbarnet på Nationalmuseum kl 14.00. Eftersom jag, skånska och uppvuxen under andra världskriget, inte varit så många gånger i Stockholm passade jag på att turista.
kom precis lagom för att åhöra lunchkonserten. Det sades att det var ett musikgymnasium som stod för programmet – jag uppfattade inte vilket. Jag var särskilt imponerad av förkryssade sopranen Jonna Hybelius.
Via norsfiskarena, som jag trodde, de fiskade laxöring visade det sig, rikligt med holländare, japaner och italienare längs Strömgatan anlände jag till Nationalmuseum där jag inmundigade en Jordärtskockssoppa i deras restaurant ATRIUM
To break bread with the dead.
Som framgår av nedanstående essä* är denna metafor formulerad av WA Auden.
Den symboliserar för mig det oerhörda att vi på århundradens avstånd kan ”umgås” – samtala med för länge sedan döda genom skriftspråket och musiken.
* Jag har slarvat bort vem som skrev det, och lyckas inte återskapa länken på Google – men BRA är det ju!
And nodding by the fire, take down this book,
And slowly read, and dream of the soft look
Your eyes had once, and of their shadows deep;
William Butler Yeats wrote his memorable iambs to Maude Gonne, whom he loved and who wouldn’t have him, a century ago.
He had, in his youth, the certain sense that these lines would survive her youth, her age, their century. They have. The great Irish master bridged the 19th and 20th centuries with poetry of such force and appeal that instructions written but months before his death, near six decades ago, ring true and timely still:
Sing whatever is well made,
Scorn the sort now growing up
All out of shape from toe to top . . .
It is the meter and rhyme scheme of Yeats’s late poem that W. H. Auden , echoed in his famous elegy, ”In Memory of W. B. Yeats”:
Let the Irish vessel lie
Emptied of its poetry.
Time that is intolerant
Of the brave and innocent,
And indifferent in a week
To a beautiful physique,
Everyone by whom it lives;
Pardons cowardice, conceit,
Lays its honours at their feet.
I was among the fortunate hundreds who heard Seamus Heaney — one by whom the language lives — in Galway’s Town Hall Theatre last April, during the Cuirt Festival of Literature. The Nobel laureate, noting this borrowing of Yeats’s meter and rhyme, paraphrased Auden to the effect that ``poetry is what we do to break bread with the dead.” And extending Auden’s metaphor, Heaney added,
”If so, then surely rhyme and meter are the table manners.”
He is, of course, correct.
Poetry is a kind of communion, the chore of ordinary talk made sacramental by the attention to what is memorable, transcendent, permanent in the language. It is the common tongue by which the species remains connected to the past and bears its witness to the future. Each age offers variations on the themes of love and grief, reason and desire, prayer and homage, epic and elegy and honor. Some things are constantly changing. Some things never do. Poets and their poetry keep track of each.
But before it was a written and read thing, poetry was a spoken and said thing; it happened in the ears and mouth before the eyes and intellect were engaged. Before there were books there were bards who made their ways from village to village bearing the news — Who was king in the next county. Who stole whose cow. Who slept with whose wife. — and who were paid, well paid, to praise in verse a comely bride, a valiant warrior, a loyal dog; and paid to curse the blackguard, the enemy and the enemy’s gods. And all of this was done out loud — for the sound and sense of it — the way we sing in the shower, practice our proposals, and listen for our own voice before we fall asleep at night. Rhyme and meter were tools of the trade, a way of making words memorable and memorizable, a pace tied to the footfall of the poets’ journeys.
We are drawn to the acoustic pleasures of poetry by nature and metabolism. Our hearts beat in iambs and trochees night and day. Our breath is caught between inspiration and expiration. Our pulse divided by our breathing equals the five-finger-tapping pentameters of Frost:
The land was ours before we were the land’s.
And Shakespeare: Shall I compare thee to a summer’s day?
And Millay: What lips my lips have kissed, and where, and why.
Is it any wonder that we know these things by heart? Our first petitions are learned by rhyme and meter:
Our first benedictions:
God is great, God is good Let us thank Him for our food.
Our first mysteries:
Twinkle, twinkle little star
How I wonder what you are.
Our first mastery: A B C D E F G H I J K lMNO P.
Our first poem memorized:
Tyger Tyger, burning bright
In the forests of the night;
What immortal hand or eye,
Could frame thy fearful symmetry?
If this meter of William Blake’s became Yeats’s late instruction to Irish poets, and later Auden’s elegy for Yeats, it serves as well for Heaney’s lament for Joseph Brodsky the Russian exile and fellow Nobel laureate who learned to write in English and died too young on Jan. 28, 1996. Giving his poems in Galway last spring, Heaney took his place at the table of poets who will outlive their centuries. With impeccable manners and in a well-tested form, he paid his respects to his dead friend, to old masters, and to their ancient craft in
”Audenesque — In Memory of Joseph Brodsky”:
Wystan Auden’s metric feet
Marched to it, unstressed and stressed
Laying William Yeats to rest.
Yeats’s anniversary,
(Double-crossed and death-marched date,
January twenty-eight),
Quatrain by constrained quatrain,
Meting grief and reason out
As you said a poem ought.
Grief and metre order us.
Repetition is the rule,
Spins on lines we learnt in school.
Heaney’s poem, which gathers power and sorrow for another dozen quatrains, will be part, no doubt, of a future collection. It is good to be alive while this man is writing.
But poems have a life of their own, before and beyond the lives and deaths of poets. It is a sadness that our days are spent too distant from this mother’s milk of language, this soul food, this source. Now is as good a time as any to return.
Julsalong
Simon Arne introducerade de sex kvinnliga konstnärer, med anknytning till Kullabyden, som ställdes ut. Läs mera (klicka där också på Läs mera så får ni en information om var och en av de sex)
Nu vet jag att det är Magdalena Cavallin
Det gladde mig också att av de sex som ställde ut gillade jag hennes alster bäst, främst
Jennifer Rahfeldt hade ett ”husband” som under hennes ledning framförde ett mestadels atonalt musikstycke.
Glada veteraner
När jag idag åkte till veteranorientering i Pålsjö skog möttes jag av dessa Sportsfreunde i glatt samspråk. Vad rörde sig samtalet om? GISSA!
I skogen var det lika grant som i Ronneby brunnspark
OCH
I år, åtminstone här i Sydsverige, tycker jag, att höstfägringen är djupare och nyansrikare än sedvanligt!
Fynd
Så vänder man på bladet och vad hittar man väl där:
Det är avstämplat 4.8.53 i Salerno.
Intressant iakttagelse: På gamla vykort kan man alltid LÄSA poststämpeln!
Kära moster och morbror! Jag har nu en svag misstanke att ni är eller kommer att vara i Småland lagom att mottaga detta prov på vad Florens muséer har att bjuda. Men färgerna saknas och de är det tjusigaste. Röd soffa, vitt lakan, grönt draperi. Utsökt! Är nu i Sorrento på väg till Pompeji.
På vykortet upplyser den tryckta texten FIRENZE Galleria Uffizi Venere col cagnolino (Tiziano)
Kyrklig söndag
Först tittade jag på Nyhetsmorgon där man samtalade om det stundande kyrkovalet: Eländes Elände – BARA 12,5 % som röstar.
Sedan cyklade jag till vår vallokal – Samlingssalen i kyrkstugan (Förra gången jag var där var på minnesstunden efter den gamles begravning…)
Och där var knökfullt – jag fick köa i 15 minuter för att avleverera mina röster. Tyvärr fungerade inte blixten i kameran så det blev ingen bild.
Hon är till vardags pianolärare vid musikhögskolan i Mlmö och talade mellan framförandena medryckande om tillkomsten av de olika verken.
När jag letade litet mer på Youtube fann jag nog att jag tyckte bäst om Artur Rubinsteins tolkning, och halkade då i stället in på Nocturne Op 9 Nr 2 där det fanns en inspelning med Rachmanninoff vid pianot.
På vernissage
När jag efter att de sista begravningsgästerna åkt hem häromveckan, sorterade min post upptäckte jag att vi som medlemmar i Höganäs museum var inbjudna till
Vernissage kl 13.00 lördagen den 8 augusti
för en utställning av skulptören mm Timo Solin.
den gamle var inte särskilt road av den sortens begivenheter – men eftersom man lockade med introduktion både av Peder Lamm och Åsa Moberg tänkte jag: Okey då.
Jag infann mig en kvart efter ett. Det var ännu inte så många besökare. Det var mycket varmt varför jag sökte mig ut på gården, till Åke Holm.
Jag försökte få en bild där jag fick med både honom och någon av Timo Solins statyer – men det var svårt.
Läs mera om utställningen i nästa avsnitt…
Oft denk ich….
I samband med Viscontis film Döden i Venedig blev vi fascinerade av Mahlers musik. Vi har åtskilliga av hans symfonier på LP:s som vi spelade om och om i skymningen höst- och våreftermiddager
Bland det underbaraste han skrivit är Kindertotenlieder. Vi har dem i en inspelning med Kathleen Ferrier. Det är dock en femtan år sedan vi spelade den..
MEN
Nu när jag går här i sensommarvemodet klingar särskilt den fjärde i mitt huvud:
Bald werden sie wieder nach Hause gelangen!
Der Tag ist schön! O sei nicht bang!
Sie machen nur einen weiten Gang!
Jawohl, sie sind nur ausgegangen
Und werden jetzt nach Hause gelangen!
O, sei nicht bang, der Tag is schön!
Sie machen nur den Gang zu jenen Höh’n!
Sie sind uns nur vorausgegangen
Und werden nicht wieder nach Hause gelangen!
Wir holen sie ein auf jenen Höh’n
Im Sonnenschein! Der Tag is schön auf jenen Höh’n!
Svensk översättning:
Detta är den fjärde sången. I de tidigare får man reda på att barnen dött genom en olyckshändelse.
Mamman tänker här att de nog bara gått ut på en promenad och snart skall återvända…. Magical thinking!
I sista versen ändras aus ( UT )gegangen till voraus FÖRE gegangen – de har gått före…
Färdig
Jag har nu läst ut Göran Schildts I Odysseus kölvatten. Den har varit en alldeles ypperlig nattfösare för den nyblivna änkan. Den passar just för att med kvalitet läsa 3-4 sidor per kväll.
Utöver beskrivning av segeläventyret och natur och geografi i den grekiska arkipelagen berättar han om samvaron med människorna där på 50-talet, strax efter deras strapatser under andra världskriget.
En intressant detalj är varför de väljer att besöka Naxos framför Paros:
Vi hade under färden tvekat om vi skulle styra till Naxos eller Paros. När vi valde förstnämnda ö var det för att få en skymt av det venetianska korsriddar-och äventyrar-Grekland som spelat så stor roll i hela landets historia, men starkast lever kvar här i det gamla hertigdömet Naxos´huvudstad. Venetianska dynastier härskade i Naxia från 1204 till 1566 och de turkiska sultaner som efterträdde dem visade sådan givmildhet mot öarnas tidigare herrar att de gamla familjerna kunde leva kvar i okvald besittning av sina palats i staden och sina jordlotter på landsorten.
Emellanåt gör han betraktelser i tusenårigt pespektiv som den här på sidan 80:
Det har presenterats många definitioner på det klassiska. De flesta försöker se dess karakteristikum i jämvikten, harmonien, motsatsernas fulländade balans. Men man har också insett att denna definition inte är nog och att något väsentligt skiljer det klassiska från medelmåttigheten som också är en jämvikt. Man brukar därför betona att de motsatser som ska balanseras måste vara starka och betydelsefulla. Ju större spänningen är mellan till exempel köttets lidande och själens renhetskrav, mellan social bundenhet och individuella frihetskrav, mellan logisk klarhetssträvan och känslomässig hänryckning – för att citera några vanliga motsatspar – desto ädlare blir den klassicism som lyckas bringa dem till harmonisk samverkan. Men kräver klassicismen alltid två motsatta och varandra bekämpande passioner för att uppstå? Kräver den t.ex. att fosterlandskänslan råka i konflikt med en lidelsefull kärlek till grannfolken eller att sinnligheten skall glöda i puritanens bröst? Finns det ingen klassicism för en ensam och dominerande lidelse? En definition som bl.a. André Gide gjort sig till tolk för, anser att klassicismen bygger på en central karaktärsegenskap som motbalanserar lidelsens och hänförelsens mot ytterligheter drivande impuls, som alltså inte behöver någon symmetrisk motvikt. Denna karaktärsegenskap är blygsamheten, självbehärskningen, ironien eller vad man vill kalla denna genom uppfostran bibragta och speciellt för fransk livssyn utmärkande måttlighet, under vars yta den lyhörde anar passionernas behärskade men glödande närvaro. Det är en definition som antagligen är riktig när det gäller Poussin, och Racine, Cézanne och Gide själv, men denna morgon när vi seglade till Ithaka slog det mig att den antika klassicismen bygger på helt andra förutsättningar: den är inte i första hand en psykisk balanskonst eller ett känslouttryckets behärskande, utan något som en smula abstrakt kan kallas ett kompensationsfenomen.
—-
Klassicismen uppstod däremot ur Odyssevs hemlängtan, när han svävade omkring med sitt skepp omgiven av alla omåttliga äventyr; då blev Ithaka, den svala Penelope, förnuftet och visdomen hans ideal
—–
Först när tillvaron under den hellenistiska tiden förflackades bröts den gamla homeriska traditionen och en konst som möjliggjorde Pergamononaltarets patetiska gestalter, Baalbekarkitekturens irrationella rumsskapelser och herdedikternas romantiska svärmeri uppstod i väntan på den tidiga medeltiden ännu äventyrligare konst. Klassicismen återuppstod när individernas själsliga liv åter blev sunt och de många konstlade kompensationsbehoven bortföll: då log änglarna vid Reimskatedralens port och Giottos robusta harmoni bjöd nya släkten vila. Det stora misstaget skedde när man på 1600-talet började betrakta klassicismen som idealet självt, som orsaken till ett sunt liv i ställt för dess följd. Då blev Telemakos hjälten i stället för Odyssevs, då började man sträva ut till Kythere i stället för hem till Ithaka. Romantiken föddes och med den vår hemlöshet.
Som påpekats i det inledande inlägget är jag glad att jag inte läste denna bok när jag köpte den tidigt 1950-tal utan nu när jag studerat De stora filosoferna och förstår att värdera dessa kulturhistoriska funderingar.
Det kommer under de följande 184 sidorna åtskilliga sådana associationer och betraktelser . För dem som är nyfikna på dessa rekommenderas verkligen boken.