Resetrubbel

Vad är klockan i Ronneby?
Som nybliven änka har jag ju startat ett tågfararliv.
Det första problemet, bagaget, som var svårtransporterat vid min resa till Mälardalen i september är nu löst:
På CoopForum i Eskilstuna erbjöd de rullväskor till rabatterat pris , så nu rullar jag iväg, lätt som en plätt.
MEN
När jag vid hemfärden häromdagen kom nerför backen till Ronneby station –
gudskelov i GOD tid – kunde jag inte reda ut att:
(Mitt arbandsur, den tvättade Certinan, behöver nytt batteri….)
De SEX klockor som fanns på och kring stationsbyggnaden, visade alla OLIKA tid!
Jag konstaterade emellertid, efter noggrant studium, att den enda angivelsen som var rätt var på den digitala klocka som här visar 12.49.50 – troligen kopplad till ett atomur

Ännu en höstöstresa

Den 16 september 2007 besökte den gamle och jag syster och svåger i Ronneby.
den gamle tog de första trevande tagen med stavar.

När nu svåger Göran och jag vid mitt återbesök i Brunnsparken passerar Trollsjön är skaran av motionärer halverad….

Naturens skönhet skänker dock kraft och lisa!

Sakkara

Jag sitter här och bläddrar i min samling av inköpta, oanvända vykort och hittar så det här.
Av alla resor som vi gjort framstår den till Egypten 1983 som den mest skimrande!

Vi besåg bland annat denna trappstegspyramid vid Sakkara. Den är uppförd som gravmonument över farao Djoser. (Zoser). Detta är den första pyramiden, konstruerad av Imhotep 2630-2611 f.Kr.

Bara detta att man vet både konstruktör och tillkomstår…tankarna svindlar!

Västeråslördag

Här kommer nu kompletterande reportage från min septemberresa:
Lördagen tillbringade jag som trädgårdsmedhjälpare i Västerås.
Först demonstrerade äldste sonen sin nya sprinkleranläggning.
Även hans äldste son fick sig en förevisning.
Sprinklerna (?)…
regleras elektroniskt, stiger upp och duschar tillsammans varje kvadratmeter av gräsmattan – men lämnar plattgången fri!
Den grå massan trodde jag vara rester av cement som gjutits för installationen, men fick nu veta att det är jordmånen= Mälardalslera.
Här satsas det på prunkande fägring till våren.
Slutligen städades plattgången upp inför vintern.

Tågresenär

eller
Wenn jemand eine Reise tut kan er ´was erzählen

Nu när jag är änka prövade jag att utnyttja SJ:s service istället för att förorena klimatetet genom en ensam bilresa. Vägen upp till Mälardalen gick enligt plan.

MEN

Jag startade hemresan på Eskilstuna Central och infann mig i god tid före avresa 12.09. Redan på perrongen träffade jag en medresenär som skulle till Linköping på föredrag – hon var lärare i särskolan och skulle förkovra sina kunskaper om barn med neurologiska handikapp.
Vi satt i livligt samspråk på tåget, när jag plötsligt upptäckte att det gått en halvtimme utan att tåget rört sig ur fläcken! Förseningen – som lär ha berott på ett elektroniskt fel – blev så småningom mer än 45 minuter. Det utlovades i högtalarna ett gott omhändertagande i Norrköping för de resenärer som missade sin anslutning.

Väl framme i ”kundservice” fungerade inte kölappsmaskinen…
MEN så småningom kom en funktionär och trollade fram nr 67 när de expedierade nr 42.
Jag släppte före mig en nervös resande som skulle iväg om 8 minuter, men där mobilbokningen hade fallerat.
Det visade sig att jag visserligen kunde få åka med nästa X2000, som startade 15.35 i stället för 13.35

MEN

Någon sittplats fanns inte för mig förrän i Alvesta.
Jag fördrev den resterande tiden, en timme, på en Cafeteria i stationshuset. Väl där blev jag varnad av en olycksbroder (84) från Eskilstunatåget att den rabattbiljett på 50 kr han fått vid ombokningen INTE gällde på detta café.??? Inte hade jag fått någon rabattbiljett…

Nåväl – det visade sig att mannen ifråga var på resa till ett barnbarn i Malmö som skulle fylla 10. Han var änkeman sedan 2 år och tidigare ABB-anställd. Han berättade att det var bekymmer även med tågen på bron på grund av Obamas besök i Köpenhamn.

Så klev jag då ombord på X2000. Det fanns enstaka lediga platser, men varje gång tåget stannade satt jag ju i vägen och fick flytta på mig.
Mellan Mjölby och Nässjö satt jag bredvid en datorförsedd dam som meddelade att jag kunde få återbäring för förseningen och visade tillvägagångssättet. Hon hade tidigare varit anställd inom psykiatrin men jobbade nu på Banverket! Nu fick jag upp kameran och försökte fånga både denna hjälpsamma medresenär och hennes dator – men fick hjälp av en dam på andra sidan gången för att få vidare perspektiv.
Det slutade med att även hon blev konterfejad och jag utdelade bloggadress till båda!
Mellan Alvesta och Hässleholm kunde jag så utnyttja en alldeles EGEN plats. Där blev jag granne till en försynt engelsktalande ung man som uppgav sig komma från Estonia. Vid närmare samspråk visade det sig emellertid att han egentligen var ryss.
Äntligen framme i Hässleholm. Utan försening hade jag redan 17.23 varit framme i Helsingborg.

MEN
Jag hade tur med bussen mellan Knutpunkten och Viken – endast 10 minuters väntan – och kunde 3 timmar försenad äntra mitt lyckligtvis kvarstående och oskadade hus.

Fynd

Det är ju dags att avyttra vårt torp. Inför denna begivenhet genomsöker jag nu skrivbord och chiffonjéer efter minnessaker och finner så bl.a. detta vykort
Så vänder man på bladet och vad hittar man väl där:
Det är avstämplat 4.8.53 i Salerno.
Intressant iakttagelse: På gamla vykort kan man alltid LÄSA poststämpeln!

Texten lyder:
Kära moster och morbror! Jag har nu en svag misstanke att ni är eller kommer att vara i Småland lagom att mottaga detta prov på vad Florens muséer har att bjuda. Men färgerna saknas och de är det tjusigaste. Röd soffa, vitt lakan, grönt draperi. Utsökt! Är nu i Sorrento på väg till Pompeji.

På vykortet upplyser den tryckta texten FIRENZE Galleria Uffizi Venere col cagnolino (Tiziano)

Slottet i haven

Fredensborgs slott har varit ett favoritutflyktsmål. När vi för första gången som pensionärer kostat på oss resan var det en japan som ville bli avfotograferad. Han erbjöd sig i gengäld ta ett kort på oss tillsammans.

Sedan roade vi oss med att göra om det vid nästa besök.
Men nu senast var den gamle inte med – det fick bli litet barnbarn i stället…
För den yngste, Sigge, blev det tydligen sommarens stora upplevelse:
Klicka för att läsa texten!
Ombedd första skoldagen illustrera sitt sommarlov blev det den här teckningen!

Färdig

Jag har nu läst ut Göran Schildts I Odysseus kölvatten. Den har varit en alldeles ypperlig nattfösare för den nyblivna änkan. Den passar just för att med kvalitet läsa 3-4 sidor per kväll.

Utöver beskrivning av segeläventyret och natur och geografi i den grekiska arkipelagen berättar han om samvaron med människorna där på 50-talet, strax efter deras strapatser under andra världskriget.
En intressant detalj är varför de väljer att besöka Naxos framför Paros:

Vi hade under färden tvekat om vi skulle styra till Naxos eller Paros. När vi valde förstnämnda ö var det för att få en skymt av det venetianska korsriddar-och äventyrar-Grekland som spelat så stor roll i hela landets historia, men starkast lever kvar här i det gamla hertigdömet Naxos´huvudstad. Venetianska dynastier härskade i Naxia från 1204 till 1566 och de turkiska sultaner som efterträdde dem visade sådan givmildhet mot öarnas tidigare herrar att de gamla familjerna kunde leva kvar i okvald besittning av sina palats i staden och sina jordlotter på landsorten.

Emellanåt gör han betraktelser i tusenårigt pespektiv som den här på sidan 80:

Det har presenterats många definitioner på det klassiska. De flesta försöker se dess karakteristikum i jämvikten, harmonien, motsatsernas fulländade balans. Men man har också insett att denna definition inte är nog och att något väsentligt skiljer det klassiska från medelmåttigheten som också är en jämvikt. Man brukar därför betona att de motsatser som ska balanseras måste vara starka och betydelsefulla. Ju större spänningen är mellan till exempel köttets lidande och själens renhetskrav, mellan social bundenhet och individuella frihetskrav, mellan logisk klarhetssträvan och känslomässig hänryckning – för att citera några vanliga motsatspar – desto ädlare blir den klassicism som lyckas bringa dem till harmonisk samverkan. Men kräver klassicismen alltid två motsatta och varandra bekämpande passioner för att uppstå? Kräver den t.ex. att fosterlandskänslan råka i konflikt med en lidelsefull kärlek till grannfolken eller att sinnligheten skall glöda i puritanens bröst? Finns det ingen klassicism för en ensam och dominerande lidelse? En definition som bl.a. André Gide gjort sig till tolk för, anser att klassicismen bygger på en central karaktärsegenskap som motbalanserar lidelsens och hänförelsens mot ytterligheter drivande impuls, som alltså inte behöver någon symmetrisk motvikt. Denna karaktärsegenskap är blygsamheten, självbehärskningen, ironien eller vad man vill kalla denna genom uppfostran bibragta och speciellt för fransk livssyn utmärkande måttlighet, under vars yta den lyhörde anar passionernas behärskade men glödande närvaro. Det är en definition som antagligen är riktig när det gäller Poussin, och Racine, Cézanne och Gide själv, men denna morgon när vi seglade till Ithaka slog det mig att den antika klassicismen bygger på helt andra förutsättningar: den är inte i första hand en psykisk balanskonst eller ett känslouttryckets behärskande, utan något som en smula abstrakt kan kallas ett kompensationsfenomen.

—-
Klassicismen uppstod däremot ur Odyssevs hemlängtan, när han svävade omkring med sitt skepp omgiven av alla omåttliga äventyr; då blev Ithaka, den svala Penelope, förnuftet och visdomen hans ideal
—–
Först när tillvaron under den hellenistiska tiden förflackades bröts den gamla homeriska traditionen och en konst som möjliggjorde Pergamononaltarets patetiska gestalter, Baalbekarkitekturens irrationella rumsskapelser och herdedikternas romantiska svärmeri uppstod i väntan på den tidiga medeltiden ännu äventyrligare konst. Klassicismen återuppstod när individernas själsliga liv åter blev sunt och de många konstlade kompensationsbehoven bortföll: då log änglarna vid Reimskatedralens port och Giottos robusta harmoni bjöd nya släkten vila. Det stora misstaget skedde när man på 1600-talet började betrakta klassicismen som idealet självt, som orsaken till ett sunt liv i ställt för dess följd. Då blev Telemakos hjälten i stället för Odyssevs, då började man sträva ut till Kythere i stället för hem till Ithaka. Romantiken föddes och med den vår hemlöshet.
Som påpekats i det inledande inlägget är jag glad att jag inte läste denna bok när jag köpte den tidigt 1950-tal utan nu när jag studerat De stora filosoferna och förstår att värdera dessa kulturhistoriska funderingar.
Det kommer under de följande 184 sidorna åtskilliga sådana associationer och betraktelser . För dem som är nyfikna på dessa rekommenderas verkligen boken.

Mera grekiskt

Jag måste ju nu mera intensivt och målmedvetet sortera bland alla ”saker som är bra att ha” som ligger i korgar och lådor belamrande två skrivbord och en bänk.

I den första jag tar fram för sortering hittar jag den här planschen 34×24 cm:

På baksidan står:
Memories of mythology
Orestes killing Aegisthus the lover of his mother
Uppenbarligen inköpt i ”Athens – Plaka”

Jag har dock svårt att tro att den gamle och jag inköpt den under vårt enda besök i Grekland på 80-talet.
Snarare är det någon i sällskapet då min mor, mormor, moster och faster tillsammans var där någon gång kring 1970!

Observera handväskan!
Nu är det ju vår svärdotter Lotten som är greklandsresenär….

Das Lesen VI

Nedanstående inlägg hade jag förberett för publicering den 2dre juli!
Som ju har framgått blev jag otherwise occupied
(Se dock tilägg nedan)

Senast jag gjorde en seriös planering för mitt läsande var den tjugonde februari.
Sedan dess har jag lyckats avverka Alex Hollinghursts roman, men skändligen misslyckats att ta tag i Umberto Ecos: Om skönhet.

MEN

På grund av att min svärdotter skall resa till den grekiska övärlden
har jag ur bokhyllornas djup i gengäld hämtat fram Göran Schildts: I Odysseus kölvatten.
Det är Delfinbok nr 154 à 5:50 från 1965. Boken gavs ursprungligen ut 1951 på W&W.

”Det var inte förrän 1957 som Per Gedin, då förlagsredaktör på Bonniers, slogs av tanken att man också borde kunna publicera lågprisutgåvor i pocket av tidigare inbundna originaltitlar. Han startade serierna Aldus och Delfin och började – bland annat i sin Den nya boken, 1966 – argumentera för en definition så konstruerad att ”populärlitteratur” faller utanför ramen: ”Gemensamt för titelvalet är … att kvaliteten skall vara hög. Vilda västern-böcker, enklare deckare och följetongsromaner innefattas inte i denna definition, utan endast pocketböcker av den typ som kallas kvalitetspocketböcker”, skrev Gedin.

Göran Schildts böcker var i Lund i början på 50-talet nästan som Salingers A catcher in the rye. Den senare läste jag, men hela 60-talet gick i ett schwisch med barnsbörder och yrkesarbete.
Nu när jag med glädje har läst 117 sidor av 265 , dvs hittills färdats med Daphne från Rapallo till Delfi, är jag glad att jag först nu läser boken.
Göran Schildt är utomordentligt bildad, väl påläst när det gäller både antik grekisk mytologi och litteratur, allmän konsthistoria och filosofi. För 50 år sedan hade jag inte haft lika stort nöje av den som nu efter djupdykningen i filosofins historia och Sture Linnérs

Jag kanske till och med blir inspirerad att läsa färdigt Strändernas svall – jag har strandat åtskilliga gånger senast på sid 207 av 439.

Tillägg:

1. Lotten har kommit iväg till Antiparos
2. Jag har avancerat till sidan 134 då Göran S. avverkat Delphi, Mykene och Epidauros.

den gamle och jag i Delphi 1981.