Pinsamt intermezzo

Hela veckan har gått i avkopplingens tecken. När jag var uppe på vinden för att hämta ner adventspyntet snubblade jag över en gammal deckare:  
Pinsamt intermezzo  på Bellonaklubben av Dorothy Sayers.
The Unpleasantness at the Bellona Club is a 1928 novel by Dorothy L. Sayers, her fourth featuring Lord Peter Wimsey.
Inspirerad av min omläsning av Gaudy Night  avverkade jag snabbt även denna.

Den är nummer 98 i Delfinserien , (Inga dåliga grejor!), gavs ut på svenska 1963 och kostade 4.50

Hade jag inte redan haft boken, skulle jag föredragit att läsa den på engelska – översättningen är litet ”förnumstig”. Nu så här 45 år senare lägger jag ju märke till helt andra ting t.ex.

Written after Sayers’ marriage to World War I veteran Oswald Arthur ”Mac” Fleming, the book explores the effect the ”Great War” had on its veterans. The book opens on Remembrance Day, a momentous occasion in a country where every adult had lost someone in the war. General Fentiman’s shell-shocked grandson George tells Lord Peter:
“Oh rotten as usual. Tummy all wrong and no money. What’s the damn good of it, Wimsey? A man goes and fights for his country, gets his inside gassed out, and loses his job, and all they give him is the privilege of marching past the Cenotaph once a year and paying four shillings in the pound income-tax.”

Som alltid är DS´ stil mästerlig, underfundig och elegant. Det är inte bara Volvos värde som varar…

VVV=FFF

2011-10-24
Efter en bedrövlig sensommar med regn och rusk har vi nu i två månader haft
VVVV
= Vänligt, Varmt. Vindstilla Väder
2011-11-15
Det har inneburit att det verkligen funnits tid att invintra trädgården
DOCK
har det  efter att sommartiden upphört blivit alltför mörka eftermiddagar för några större insatser.
Hanna Lindmark 1860-1941
Frälst
Förmögen
Förskingrad
Jag har kommit igång med Das Lesen!
Boken ovan fick jag låna av änkegrannen för flera månader sedan – en kväll när de inte var något på TV tog jag tag i den och schwisch läste jag den. Det är en förbluffande framgångssaga:
Berättelsen om hur Hanna Olofsson född 1860 bygger upp sitt företagsimperium Margaretaskolorna börjar med att hon 40-årig kommer till Östersund för att bli hushållerska  på Kristliga föreningen för unga män:KFUM. Vad som hände henne de första 40 åren får man bara antydningsvis veta men på sid 20 står plötsligt:

Hanna hade varit nio år då fattigvården i Arnäs bjudit ut henne till lägstbjudande.(Jfr Harry M. i Nässlorna blomma…) Först av alla som skulle auktioneras ut den dagen hade hon lyfts upp på den stora stenen framför sockenstugan. Framför henne på kyrkbacken var sockenstämmans ledamöter samlade, en bit bort stod hennes far med tvååriga Albertina på armen och tioåriga Brita Carolina och fyraåriga Per bredvid sig. Än idag kunde hon hör sockenstämmans ordförande ropa ut henne:”Detta är Sara Johanna Nilsdotter. Hon är nio år, kallas för Hanna, är rask vid spisen och i ladugården. Hennes mor har just dött, fadern Nils Olofsson har ytterligare tre minderåriga barn att försörja. Vem vill taga detta barn att föda, kläda och kristeligt uppfostra.?”

Hon gick aldrig i skola, lärde sig läsa hos en av sina många fostermödrar, men kunde dåligt skriva. Hon skrev ogärna brev. Bristen på personlig skriftlig dokumentation har inneburit att man dåligt lär känna Hanna som person. Däremot staplas de företagsmässiga och ekonomiska framgångarna på varandra: Hon blir omåttligt rik och kan  1922 kontant köpa Steninge slott med inventarier!

Hanna hade ursprungligen hoppats bli missionär och hade när hon kom till Östersund just gått ett år som elev på Elsa Borgs bibelkvinnohem i Vitabergen i Stockholm .
Där hade hon lärt sig två saker:
1. Hon hade för dålig skolunderbyggnad för att bli missionär
MEN
2. Med Elsa Borg som modell insåg hon att även kvinnor kunde bli framgångrika företagare.
SÅ i Östersund hade hon strax hon organiserat upp matlaget för KFUM, också startat en matservering.

I trakten kring Stortorget fanns flera utskänkningsställen, caféer som serverade sprit och mat, brännvinsmagasin och vinhandel. Det som saknades var en matservering dit familjer kunde ta med sina barn utan att riskera att möta druckna gäster. Framför allt tyckte Hanna att maten ej var tillräckligt vällagad, hon var säker på att hon kunde bättre.

1902 var det dags:
Fyrtiotvå år gammal tog Hanna en stor ekonomisk risk och gav sig in på en verksamhet som hon egentligen inte behärskade. Hon skulle bli egen företagare och förutom  matserveringen utbilda unga flickor i matlaning. Beslutet kändes ofattbart stort, hon bävade under sömnlösa nätter och bad till Gud om kraft.

Hanna var klar över hur hon skulle rekrytera arbetskraft. Hennes far, torparen Nils Olofsson hade varit gift tre gånger och hade tjugotvå barn  (SIC!). De nio av hennes syskon som uppnått vuxen ålder hade stora barnaskaror, så det saknades inte arbetsvilliga unga släktingar att locka ner till Östersund.

Sedan hade hon tur att få en kompetent och trogen kompanjon:
En av de många gästerna var nivellören Axel Lindmark. Hans arbete på Generalstabens avdelning för Sveriges kartverk innebar att han reste runt i landet en stor del av året. Med tre unga pojkar som assistenter mätte han upp det svenska landskapet med hjälp av modern teknisk utrustning, som bara fanns hos Generalstaben. Vintertid satt han vid skrivbordet och analyserade resultatet.


Axel L. hade ett tungt år bakom sig. Hans unga hustru Clary hade dött i tuberkulos trettioett år gammal och han stod ensam med tre barn, det yngsta av dem tvåårige Roert, hade tuberkulos liksom sin mor…..

Våren 1903 stiger han in med sina tre barn på Hannas matservering, 4 mars 1904 gifter de sig. Efter att det blivit någon schism i KFUM:s (hyresvärden) ledning finner de för gott att flytta till Norrköping, där den första Margaretaskolan ser dagens ljus!

 Klicka gärna på bilden för viss förstoring
Först jag hörde talas om Margaretaskolan var när jag bläddrade i mina föräldrars gamla fotoalbum.
Min mamma bör ha gått där 1928, således en av de första kullarna, startåret anges till 1927!
På den översta bilden står hon längst till höger, på den undre knäböjer hon längst till vänster
Sammanlagt öppnade 12 Margaretaskolor. Diverse Internetkällor informerar om etableringar i Norrköping, Stockholm (där den första av fyra etableringar startade lagom till olympiska sommarspelen 1912), Göteborg (Dicksonska palatset), Helsingborg, Linköping (servering vid stora torget, butik på Bokhållaregatan), Örebro, Borås, Västerås, Lund, Malmö, Jönköping.
Det var maken Axel som skötte bokföring och ekonomi, efter ett tag sa han upp sig från Generalstaben. Pengarna bara rullade in. De var båda djupt troende  och skänkte minst en tiondel till kristen verksamhet. Storhetstiden var under Ekmans tid som statminister då de gratis upplät sitt hem Steninge för konferenser, seminarier och annan verksamhet med kristeliga förtecken.
Till skillnad från Ekman lyckades de kryssa förbi alla blindskär som depression, Kreugerkrasch etc.
Axel dör 26 juli 1935, Hanna senhösten 1941. De hade skrivit ett gemensamt testamente, som dock Hanna ändrade flera gånger efter Axels död, hon klarade inte av att inte ha fri disposition till hela förmögenheten själv.
MEN
att det var fyra kristna sällskap som var huvudarvtagare var fortfarande en självklarhet.
HUR

…och försvann i Kristianias mörker….

När jag nu läst ännu en deckare som tilldrar sig i Konstantinopel och skall skriva en recension kommer jag osökt att tänka på pappa Calles uttalande: ”Sade Tomas Burs och försvann i Kristianias mörker”
Han informerade om att det var ett citat från detektivromaner  från Oslo (dåvarande Kristiania) som han läste som ung pojke. Han mindes namnet på författaren Stein Riverton

”den norske stjärnjournalisten som 1903 för första gången gav ut en detektivroman i Kristiania miljö under pseudonymen Riverton. Boken innebar ett omedelbart genombrott, inte minst i Sverige där böckerna om den Sherlock Holmes inspirerade problemlösaren Asbjørn Krog blev en stor publikframgång för Olof Dahlbergs bokförlag. Bara 1905–15 utkom över sextio Rivertonböcker.

När så den gamle och jag träffades 1954 dröjde det inte länge förrän han började dra en lång historia (på norsk) om Tomas Burs som fångats av Asbjørn Krag men lyckades att smita undan denne genom att utbe sig få gå in i en ” forrettning før att købe sig några tyttebær”.

NÅVÄL

Nu är det inte Kristiania utan Konstantinopel som gäller! Jag får varje vecka mejl med erbjudanden från adlibris och härom månaden ett med extrapriserbjudande om ytterligare  Barbara Nadel-pockets som utspelar sig i Konstantinopel. Jag skickade efter tre stycken!

Nu har jag läst den första: Djupa vatten som är den den fjärde i en serie på hittills fjorton deckare med kommissarie Çetin Ikmen. Jag har inte läst dem i ordning, häromåret läste jag den sjätte HAREM där jag rapporterade:

Jag har fått blodad tand när det gäller Barbara Nadels deckare från Istanbul.
Nu måste jag rekvirera dem på engelska – översättningen går tydligen trögt!.
Men det blir ju förstås billigare…
Jag har tydligen missat en : Deep Waters.

Vi möter dem alla,  i List of characters, igen, men det har gått ett antal år.

Jag repeterar:
Inspektor Çetin Ikmen är gift med en turkisk djupt troende muslims kvinna, men härstammar själv på mödernet från Albanien. De har tillsammans 9 barn.
Hans unge medarbetare kommissarie Suleyman är gammal osmansk ”adel”. Rättmedicinaren Arto Sarkassian är armenier. Tidigare hade Ikmen en medarbetare Balthasar Cohen, jude, men denna har, efter att ha blivit skadad i 1999 års jordbävning, dragit sig tillbaka från polisarbetet, driver en juvelerarbutik. Där arbetar hans son Berekiah C. som Ikmens tonåriga dotter är förälskad i.
Den vars liv förändrats mest är Mehmet Suleymans. Han har avancerat till inspektor. Sist, i Arabesk, levde han i ett olyckligt äktenskap, påtvingat av sociala skäl (se ovan angående härstamning). Han har tydligen i Deep Waters brutit upp och är nu gift med rättspsykiatern Zelfa Halman. Hon är visserligen 100 % turkiska, men uppvuxen och utbildad på Irland och mycket emanciperad. Hon är i denna roman höggravid och föder vid 48 års ålder en liten prins Yusuf Izzedin till sin 12 år yngre make.

”Jag har tydligen missat en : Deep Waters.
Det är ju den jag har läst nu:
 För varje del får man en ytterligare in inblick i Istanbuls kosmopolitiska befolkning. Denna gång är det albanerna. Det finns tydligen ett begrepp gjakmarrja, blodshämnd som i vissa släkter fortfarande praktiseras. I en sådan släkt inträffar så ett mord som Ikmen får i uppgift att utreda.
MEN
Det är ju så att hans MOR var albanska... han blir därför personligen involverad. 
Det som gör Nadels berättelser så trovärdiga är att hon samtidigt involverar aktuell brottslighet som organförsäljning och narkotikasmuggling.

Nu ser jag fram emot att läsa nästa, och nästa….


Ungdomsår

Jullovet 03/04 läste jag Coetzee´s Pojkår. (Killen hade ju gått och fått Nobelpriset 2003) 

Jag skrev som tillsagt en recension:
Författare :    Coetzee
Titel        Pojkår
Köpt i pocketversion från Bokus. Läst mellandagarna 03/04
Sedan förärat den till Lotten i 40-årspresent!
Liten lättläst bok. Mycket intressant skildring om författarens  minnen från sin”latens”, dvs åren 7-13år.

Han härstammar från en boerfamilj i SydAfrika som dock via pappans juridikstudier och deltagande i första världskriget solidariserat sig med den engelska kulturen. Han är 1/2 pojkar. De bor i en mindre stad, i ett småborgerligt område. – Han går i en skola för vita men med olika klasser för afrikander och engelskspråkiga.Under hans tidiga skolår rapporteras på ett torrt humoriskstiskt sätt om olika kulturella missförstånd.
Han reflekterar mycket om förhållandena för de svarta, religionstillhörighet och de vuxnas inre drivkrafter. Han är mycket bunden till mamman – men samtidigt kritisk och rädd för sitt känslomässiga beroende av henne.
Bäst trivs han när de hälsar på pappans släktingar som har en farm.
När han går ut grundskolan antyds det att han varit mycket uppskattad av en lärare – men dennes uppmuntran förspills eftersom fadern väljer att flytta till en större stad och återuppta sitt advokatyrke. I den nya staden blir han inte mottagen i någon kvalitetsskola, utan får nöja sig med att gå i en skola som några katolska munkar driver och där han inte känner sig tillräckligt stimulerad, snarare uttråkad.
Sista kapitlet 19 handlar om mammans moster Annas begravning, pappans  misslyckande och alkoholisering och slutligen anas ett pubertalt uppvaknande från beroendet av modern.

Jag har tydligen inte skrivit något omdöme mer än ”Lättläst” och ”Mycket intressant skildring”, men minns att jag var glad över hur lättillgänglig och samtidigt BRA den var. Vi var ju inte bortskämda med sådana val av Svenska Akademin kring sekelskiftet!

SEDAN
visade det sig att Solvey Bergdahls  svärson var översättare och översatt bl.a. Coetzees böcker till svenska. Hon har skänkte mig Pojkår och åtskilliga i hans övriga produktion.
OCH
Nu när jag skulle ta tåget till Eskilstuna, bestämde jag mig för att snåla på bagagevikten, och valde ut den tunnaste pocketboken som reselektyr. Det visade sig vara 
Scener ur ett liv i provinsen:2
189 sidor
Den är utgiven 2003, men INNAN han samma år tilldelas Nobelpriset. Bland baksidans citat från diverse tidningsrecensioner finns Vi´s :  
Ungdomsår går fort att läsa men är värd ett långsamt avnjutande…
Det är på pricken!
Läsande flyger jag fram över sidorna. Han är 20 år som de första 50 sidorna  studerar engelska och matematik vid Universitetet i Kapstaden, samtidigt som han har en massa ”extraknäck” bl.a. som biblioteksvakt och privatlärare.
Det som är hans helt överskuggande intresse är sex och litteratur. Hans förhållande till diverse kvinnor beskrivs varvat med hans litteraturstudier. Hans favoriter är T.S.Eliot och Ezra Pound.
Han drömmer om att bli poet.  För att förverkliga detta flyttar han till London:
Det finns två kanske tre platser i världen där livet kan levas i sitt fullaste mått: London Paris och kanske Wien. Paris kommer först: kärlekens stad, konstens stad. Men för att bo i Paris måste man ha gått i en överklasskola där man läser franska. Vad Wien beträffar är det en stad för judar som kommer tillbaka för att göra anspråk på sitt rättmätiga arv: logisk positivism, tolvtonsmusik och psykoanalys. Därmed återstår London, där sydafrikaner inte behöver gå med identitetspapper och där folk talar engelska.
Men han blir ju tvungen att skaffa sig ett arbete, både för att försörja sig och för att få uppehållstillstånd: Han blir programmerare på IBM. Men han misstrivs – det blir inte tillfälle till mycket mer än arbete – och den stora kärleken , (som skall förlösa poeten inom honom) uppenbarar sig ej. Över huvudtaget känner han sig alltjämt ”udda”, och är övertygad om att det också är så andra ser honom.
Han fortsätter med sina två intressen: kvinnor och böcker, nu även film.
Han upptäcker BBC:s program 3:
I serien ” Poeter och poesi” samtalar man om en ryss som heter Joseph Brodsky. Han blev anklagad för att vara en samhällsparasit och dömdes till fem års straffarbete i ett läger på Archangelskhalvön i kölden uppe i norr…  Straffet är fortfarande inte avtjänat. Samtidigt som han sitter i sitt varma rum i London och smuttar på kaffe och knaprar i sig sin desset på russin och nötter, sågar en man i hans egen ålder, en poet som han själv, stockar dagen i ända, vårdar frostbitna fingrar, tätar stövlarna med trasor och lever på fiskhuvuden och kålsoppa.
” Mörkt som det inre av en nål”, skriver Brodsky i en av sina dikter. Han kan inte få de orden ur tankarna.
Uteslutande på grundval av de dikter han hört i radion känner han Brodsky, känner honom utan och innan. Det är sådant lyrik är i stånd till. Lyrik är sanningen. Men Brodsky vet inget om honom i London. Hur ska han kunna meddela den frusne mannen att han är med honom, står vid hans sida dag efter dag?
Han säger upp sig på IBM. Men efter ett antal dagdrivande månader i sommar-London riskerar han utvisning och söker på nytt anställning som dataprogrammerare, denna gång International Computers.
Det innebär att han måste bosätta sig på landet, i Berkshire. Han trivs bättre med arbetsmiljön på IC.
Han spelar cricket med arbetskamraterna, och sedan han fått glasögon ser han bollen och visar sig vara  en synnerligen duglig cricktspelare etc.

När jag har ca 30 sidor kvar släcker jag nattljuset. Vaknar som vanligt vid 1/2 fyra-tiden och får för mig att läsa ett (av de korta) kapitlen

OCH
sedan kan jag inte sluta, utan läser och läser 
  to the bitter end.
Förra gången jag sträckläste ”på detta viset” nattetid var 1956 då jag läste Frans G: Röde orm!

Fredagssgodis

I torsdags hämtade jag ut en försändelse på posten. Det var boken ovan, till en kostnad av 39:-.
Omständigheter har ju medfört att mitt allra första blogginlägg blev recensioner av LGW!

Vid den tiden skickade jag ”Vikenbulletinen” till den trängre familjekretsen, där jag berättade om den gamles och mitt pensionärsliv. Strängt tillhållen av yngste sonen den djefla mannen att så fort jag läst en bok, skriva en recension, redovisade jag här mina mödor.

Plötsligt en dag, närmare bestämt den 9/1-06, när jag just skickat ut en bulletin, dök den upp som mitt första blogginlägg!
 
Och på den vägen är det….
På hemsidan kan man läsa LGW:s biografi
 och hans bibliografi: 
1978 – Grisfesten
1979 – Profitörerna
1982 – Samhällsbärarna
2002 – Mellan sommarens längtan och vinterns köld
2003 – En annan tid, ett annat liv 

2005 – Linda – som i Lindamordet
2007 – Faller fritt som i en dröm
2008 – Den som dödar draken
2010 – Den döende detektiven
2011 – Gustavs grabb

De tre första böckerna har jag inte läst, och har inte för avsikt att göra det heller. De som kommer nya väntar jag med tills de kommer som pocket.(tjänar 100 kr varje gång!)
Den recension jag skrev till Lindamordet duger märkligt bra även till till även Den som dödar draken  

– det är nog den där Bäckström….

”Han har inga problem med att hålla spänningen uppe så att man sträckläser alla 504 sidorna.
Däremot blir man litet tveksam till hans nidbild av den huvudansvarige för utredningen kriminalkommissarie Bäckström. Genom att i samtal, förhör och konferenser både redogöra för den öppna kommunikationen, och Bäckströms inre monolog får man mer än klart för sig vilken usel ohederlig, manschauvenistisk fascistisk inkompetent och alkoholberoende person denne B. är.
Även på andra nivåer utdelar LGWP råsopar till diverse polisbefäl som skildras under händelsernas gång.

Att mordet till slut blir uppklarat beror dock på att det i skymundan OCKSÅ finns dugliga, gammeldags metodiskt arbetande kriminalare.

Leif GW P KAN sina saker, vilka metoder polisen har till sitt förfogande. Han är skicklig på att visa svårigheterna i samarbetet mellan olika avdelningar och yrkeskategorier, och därför är berättelsen läsvärd.
Att det finns rötägg och inkompetenta personer i alla yrkeskårer är man ju medveten om – illa är det när de är högt uppsatta polismän.

MEN
Det blir litet för mycket ÖVERTYDLIG SATIR.

 
Jag såg aldrig Leif GW i programmet Efterlyst men njuter ju numera av hans TV-program ”Veckans brott”

Berlin:7 Gendarmenmarkt

Gendarmenmarkt ca 1900

Kapitel 3 i boken om Berlin är Preusserkonungarnas Berlin ss 37-61

Där berättas om hur Fredrik den III av Brandenburg blir Fredrik den I i Preussen:
Den 18 januari 1701 kröntes den ”store kurfurstens” efterträdare Fredrik III till Fredrik den I av Preussen. Han satte själv kronan på sitt huvud, precis som Napoleon senare gjorde, och liksom den franske uppkomlingens kröning var Fredriks lite speciell.
I hans fall skedde detta inte i den egentliga residensstaden Berlin utan i Königsberg, numera Kaliningrad i det numera ryska Ostpreussen. Dit begav sig den praktälskande Fredrik med tusen hästar, trehundra karosser och en kröningsmantel vars värde lär ha motsvarat ett ton guld. Sålunda blev han inte ”kung av Brandenburg” utan ”kung av Preussen”,  ett område nordöst om Brandenburg som inte hängde ihop med baslandet vid tidpunkten för kröningen. Först när Västpreussen erövrades från polackerna av Fredrik II 1772 kan vi tala om ett någorlunda sammanhängande kungadöme – bortsett från diverse enklaver ända borta vid Rhen och rentav Schweiz.

Han var praktälskande, byggde 24 slott! Hans andra hustru , Sofia Charlotta, lär ha varit mycket vacker och vitter, omgav sig med tidens lärde. Till henne byggde han slotten Charlottenburg som är ett av de få 1700-tals slott som klarade både andra världskriget och Ulbrichts härjningar!
Fredriks efterträdare var sonen Fredrik Vilhelm I som regerade 1713-1740. Det var han som var ”soldatkungen”. Han reducerade hovstaten till en femtedel, bl.a. genom att enbart använda sex slott, resten såldes eller arrenderades ut. Pengarna som frigjordes satsade han på armén.


Enligt den franske politikerna Mirabeaus berömda yttrande vid Fredrik II:s död var Preussen ”ingen stat med en armé, utan en armé med en stat”
Kända är ju ”de långa karlarna”:
”Under Fredrik I var Berlin ett Nordens Aten, under Fredrik Vilhem blev det ett Sparta skriver Fredrik II i sin krönika. De frigjorda pengarna satsade han på en slagkraftig armé och på de ”långa karlarna”, ett livregemente med omkring två meter långa soldater, som värvades inte bara i hemlandet utan också från andra länder. De var inte bara för syns skull som i fallet med Adolf Hitlers långväxta SS-garde, de gamla mynningsladdarna kunde nämligen hanteras bättre om skytten var lång”

Snoilsky har ju förevigat de långa karlarna i sonetten Gammalt porslin

1740  tog Fredrik II, kallad ”den store” över. Han var ju betydligt mera positiv till humaniora och de sköna konsterna. Utöver sitt Potsdam med Sans Souci och Neues Palais  förskönade han även Berlin.

 Under våra strövtåg den tredje dagen hamnade vi så på Gendarmenmarkt.
Soldatkungen lät bygga kyrkor både i Potsdam och i Berlin, alla med höga torn som en parafras på ”det långa gardet”, men det var sonen Fredrik II inte så värst intresserad av. Han tog i stället itu med den gamla religionstvisten mellan reformerta och protestanter som gick likt en stafettpinne mellan tronföljarna. Han dekreterade allmän religionsfrihet och ett ofta citerat yttrande av honom lyder:Alla religioner måste tolereras och vederbörande ämbetsman måste hålla ögonen på att ingen av dem sätter krokben för den andre, i övrigt får var och en bli salig på sin fason”
Intressantast blev förskönandet av Gendarmenmarkt med dess två kyrkor, en tysk och en fransk med ett teaterhus* emellan sig. Den franska kyrkan som byggdes i början av 1700-talet, var ytterst enkelt inredd och efterbildade templet i Charenton utanför Paris, hugenotternas centrum, tills Ludvig XIV lät riva det 1685
.
Den hugenottiska arkitekten Gontard fick av  kungen i uppdrag att förse båda kyrkorna med arkitoniskt identiska 71 meter höga kupoltorn, mest för syns skull och åter utan egentlig funktion.
 Framför Konzerthaus * står en staty av Friedrich Schiller

Nuvarande Konzerthaus´, tidigare Schauspielhaus´, ursprungligen designat av berömde Schinkel , öden avspeglar en hel del av Berlins senaste 200 år!

Das Lesen XVII

Fjärde juni var jag fylld av tillförsikt. Här skulle läsas!
Den nittonde juli hade jag återvänt till verkligheten – det bidde en tumme…

MEN
Orsaken har varit något positivt: Jag har verkligen upplevt en härlig sommar med familjeliv, sol och bad, och nu senast resan till Berlin som jag alltfort håller på att redovisa – tiden och orken för läsande har varit sparsam.
Sikta mot skyn för att nå skogsbrynet!
Den minnesgode och flitige läsaren av denna blogg kanske erinrar sig bakgrunden till mitt införskaffande av denna bok?
När det i juni blev överenskommet att den djefla mannen med sina två döttrar och jag skulle resa till Berlin tillsammans, satte jag igång att läsa:
Boken är på 365 sidor uppdelade på 12 kapitel . När vi anlände till Berlin var jag mitt uppe i det åttonde ss 213 -267 som handlar om tiden 1925-1945.

Kapitel 1 Hur börjar Berlin?  
ca 1200 – 1500  10 sidor
Berlins historia kan sägas börja på 1200-talet då det fanns två samhällen: Berlin på högra stranden av Spree, och Kölln på en ö i floden. De bildade 1307 en union för at hävda sig bättre mot markgrevarna av Brandenburg.
Det bedrevs faktiskt omfattande skeppsfart på medeltiden i detta område. Från Berlin skeppades råg och ekvirke, medan berlinarna ville ha tyger från Flandern och sill och andra fisksorter från Östersjöområdet. Från öst importerades skinn och pälsar. Öl, humle och vin var också begärliga artiklar, fastän berlinarna själva bryggde öl och till och med odlade vin. Visserligen dominerade ölet både som kall och varm dryck, men 1565 fanns inte mindre än 70 vinberg och 26 vingårdar i Berlin, bl.a. på Prenzlauer  Bergs sluttningar.

 Den äldsta kyrkan är Nikolaikyrkan som anlades under 1200-talet. 
Berlin har alltsedan tillblivelsen varit en multikulturell stad :
”Redan 1290 fanns det judar i Berlin. Eftersom det var förbjudet för de kristna att ta ut hög ränta var judarna de enda som kunde bedriva penningaffäre, vilket var nödvändigt för handeln. De skyddades genom privilegier både av den tyske kejsaren och av påven, men det var privilegier de var tvungna att betala höga avgifter för. de var också tvungna att klä sig på ett igenkännbart sätt och tvingades bl.a. bära en spetsformad hatt. Men judarna kunde liksom andra invånare erhålla medborgerliga rättigheter, och något getto existerade inte. De hade egen skola och en egen lärare och de jordfäste sina dö på en särskild begravningsplats i Spandau. den första judeförföljelsen satte in efter den stora pesten 1348-49, vilket man enligt känt mönster gav judarna skulden för. Sedan dröjde det ända till 1500-talets början innan judepogromer ägde rum.
I söder hade tempelriddarna slagit sig ned. Om det vittnar namnet Tempelhof... ”
Kapitel 2 Det protestantiska Berlin  1500-1700 11 sidor
”Luthers reformation som startade i Wittenberg spred sig snabbt till Brandenburg.”
Intressant är att de följande konflikterna inte rörde sig om en trosstrid gentemot katolikerna utan en rivalitet mellan lutheraner och kalvinister! Ända upp i furstehuset fanns skärningspunkten: Kurfursten Johan Sigismund var reformert, medan hans gemål, liksom borgerskapet var lutheran. 

En som blev inblandad i striden mellan lutheraner och kalvinister var Paul Gerhardt, 1607-1676
psalmförfattaren som bl.a. givit oss I denna ljuva sommartid och O huvud blodigt sårat 

Den kalvinistiska bildstormen (när de gjort sitt  fanns det stort sett inte mycket kvar av inredningen utom ett bord där altaret stått) upprörde de lutheranska borgarna och natten mellan den 3 och 4 april 1615 gick de till öppet motangrepp: de kastade sten på de reformerta predikanternas hus och plundringar och blodsutgjutelse följde.

Brandenburg blev mycket drabbat av 30-åriga kriget. Tronföljaren, sedermera ”den store kurfursten” Fredrik Vilhelm skickades på grund av oroligheterna till Holland för utbildning.När han återvände 1638 var Brandenburg ett förstört land:

När han 1640 tog över tronen efter den bräcklige Georg Vilhelm bjöd Berlin en deprimerande anblick:nästan hälften av all hus var förstörda, och stadens invånarantal hade reducerats till hälften sedan krigets början.

MEN
Den enes död den andres bröd
När Ludvig den XIV 1685 upphävde ediktet i Nantes tvingades de franska protestanterna, hugenotterna, som var kalvinister att emigrera. Det rörde sig om cirka 200 000 personer, en tjogondel av den franska befolkningen.
Kurfursten tog chansen att förstärka det avfolkade Brandenburg, han tog emot 20 000, varav 6000 hamnade i Berlin. Staden blev den mest hugenott-täta i Europa, var femte berlinare var hugenott.
Hugenotterna bodde avskilt från den inhemska befolkningen, de hade egen stadsförvaltning, egen kyrklig förvaltning egen domvärjo, ett franskt gymnasium och särskilda skrån.
Läs den spännande fortsättningen!

Sommarsinkadus

Sedan den 30/6 har jag haft huset fullt. Det har varit mycket stimulerande
MEN
på bekostnad av omvärldsorienteringen.

Jag har varken sett TV-nyheter eller läst tidningen på en vecka. Jag levererade de sista tre gästerna på järnvägsstationen kl 13.13  den 6/7  När jag så återvände kom jag på att  det var Sommar – dags varför jag satte på bilradion. Först hörde jag en för mig anonym amerikansk poplåt och tänkte att det nog inte var min likör.
MEN

Sylvia Schwaag-Serger

Sylvia Schwaag Serger är internationell chef för Statens innovationsmyndighet Vinnova. I sitt Sommar pratar hon om ett liv som fuskkines, om sin gammelmorfar som smugglade opium, om identitet och om att lämna sin ”comfort zone”. Producent för programmet var Christian Höglund , Tekniker Christian Jangegård

Jättespännande att höra hennes erfarenheter som ingift och inflyttad i Sverige!
Och det på en oförfalskad Malmöskånska!
(Skånskan upplever en renässans, jfr Måns i Allsång på Skansen!)

Ännu ett Yashimmysterium

Ibland trotsar jag alla uppgjorda planer och sticker emellan
med t.ex.:

Nu har Mahmud II dött och hans son Abdülmecid har övertagit tronen. Strax efter  rekvireras Yashim till hovet. Han får i uppdrag av sultanen att efterforska om det stämmer att det finns ett porträtt målat av Bellini, som föreställer Mehmet II Erövraren och som sägs vara till salu i Venedig.
Vizieren, Resid Pasha, visar vid avskedet dock tydligt sitt ogillande – han antyder att det är bäst att komma fram till att porträttet aldrig existerat.

 
 Ett porträtta av Giovanni Bellini
Yashim och hans vän, den polske ambassadören, rådslår – hur lösa detta dilemma?

Slutligen skickas Palewski,  omvandlad till en amerikansk konstsamlare ”Signor Brett” till Venedig – utrustad, med för honom, ovant (och angenämt) mycket pengar, till Venedig för att försöka luska ut om tavlan finns och är till salu.

Goodwin får ett utsökt tillfälle att beskriva  livet i Venedig på 1840-talet – då det var en del av Österrike sedan Wienkongressen 1815 (1866 blev det en del av det enade Italien) – ett Venedig som mist sin forna glans och rikedom, men där de gamla patricierna lever kvar i sina fallfärdiga palats som fortfarande gömmer (?) rikedomar.

Ett tag tycker jag det går i tomgång – förvirrande många människor dyker upp som mördas – ingen ordning alls i relationen mellan den österrikiska polisen och den lokala, italienska

MEN
så dyker en mystisk tiggare upp som visar sig vara Yashim och så är det igång igen!
 Liksom i tidigare böcker avlöses fäktdueller, besök  på Florians, bovjakter simmandes i kanaler  med stilla måltidskonferenser där man i detalj får följa Yashims bestyr från inköp, skalande av lök till färdig rätt. Det är också fascinerande hur Goodwin kan väva in historiska fakta i den fantasifulla intrigen.
Denna gång Hertigen av Naxos: 
Sultanen Selim II (1524-1574) skänkte den äldsta och den vackraste av alla Österländska latinska provinser till sin protegé Josef Nazi, en judisk lycksökare, bankman, som härstammade från portugisiska judar som hade konverterat till kristendomen och tagit det portugisiska namnet Joao Miquez. Naxos judiske hertig besökte aldrig sitt hertigdöme under de 13 år som han härskade över det. Han var endast intresserad av att håva in skatterna och hade en person han litade på i sitt ställe, Francesco Coronello, som fick styra över de öar han fått av sin vän Selim II. Nazi bevarade de gamla traditionerna och de latinska reglerna. Men med den nya sultanen Murat III (1574-1595) försvagades härskarens makt och slutligen dog han efter att ha blivit stenad år 1579.
 OCH
 Αρχιμήδης Ψαµµίτης,

*
Man ska nog vara historienörd som jag och dessutom VARIT i både Venedig och Istanbul för att rätt kunna uppskatta denna bok!

Tillbaka

Tillbaka till utgångspunkten:
Sedan påskbesökarna åkt hem unnade jag mig förströelseläsning i ”hängmattan”, med Leif GW:s senaste som just kommit ut i pocket. Det slumpade sig ju så att recensioner av högstdensammes:
Mellan sommarens längtan och vinterns köld och
En annan tid ett annat liv.
inledde min bloggkarriär 9 januari 2006.  den djefla mannen har ju alltsedan jag gick i pension 1999 hållet ett uppfordrande öga på mitt läsande: Mamma du måste….
Först blev jag tillhållen att för varje bok jag läste skriva en recension. Jag startade juli 2000 med:
Författare :    Iain Pears
Titel :        Den fjärde sanningen
Lånad på Vikens bibliotek – läst under juli 2000
Historia vero testis temporum, lux veritatis, vita memorae, magistra vitae.
Cicero ( Historien är i sanning tidernas vittne,sanningens ljus, minnets liv, livets lärare.
IP, som är journalist och konsthistoriker, skriver i detektivromanens form en krönika från händelser i Oxford 1663.
Fyra olika versioner ges av samma händelseförlopp:
Först av en uppdiktad italienare Marco da Cola
Sedan av en likaså uppdiktad person, son till en av Karl den II:s män
Så av John Wallis, professor i geometri, ansedd som den störste matematikern i O. före Newton.
Och slutligen av Anthony Wood. antikvarisk forskare och historiker.
Personregistret omfattar 27 personager inklusiv da Cola varav  endast denne och ytterligare 2 är uppdiktade. Bland de historiska personerna finns sådana som Robert Boyle, John Locke och Christopher Wren!
Boken omfattar 709  sidor och ger en mycket detaljrik skildring av det politiska och vetenskapliga läget i England vid denna tid  samtidigt som Pears lyckas med att berätta en spännande skröna

Sedan har jag faktiskt fortsatt. Jag har funnit att det merarbete det innebär, ger sjufalt igen i form av förståelse och fördjupning. Jag hinner ju inte läsa riktigt lika många böcker, men får större tillfredsställelse av dem jag faktiskt ger mig i kast med, som exempelvis En osalig ande!Sedanför att redovisa mina mödor skickade jag med jämna mellanrum mina recensioner  som veckomejl till klanen…

OCH
plötsligt
(det var som vanligt den djefla mannen som varit framme)

Jag har ju med stort nöje i vinter på tisdagar kl 21.00 suttit framför TV:n och tittat på Veckans brott. 
Nu läser jag med välbehag, snabbt och lätt, hans ”Den döende detektiven”.
Den handlar, som alla som läst hans böcker förstår, om Lars Martin Johansson, förre chefen för Rikskriminalpolisen, som sedan en tid lever pensionärsliv. På väg hem från ärenden i huvudstaden till sommarstugan en varm julidag (närmare bestämt den 5 juli 2010), får han för sig att stanna för en varmkorv vid ”Sveriges bästa korvkiosk”. Han möter där ”fyra yngre kollegor från Piketavdelningen”
Just när han åter sätter sig i bilen och skall ta första tuggan på sin nyinköpta Zigeunerwurst med ”doft av nymalen peppar, paprika och lök”, :
”I samma ögonblick måste någon ha kört en isdubb i nacken på honom. Inget molande förebud om en vanlig huvudvärk utan en skarp skärande smärta som plötsligt drog igenom hela bakhuvudet. Ljuden från gatan som blev otydliga, svåra att uppfatta, och försvann, mörkret som slöt sig framför hans ögon, först höger öga sedan vänster, som om någon dragit ner en rullgardin som hängt sig på trekvart. Armen som domnat och fingrarna som blev stumma och stela. Korven som han tappat mellan sätena.
Sedan bara mörker och tystnad” 

sidan 20/502 vaknar Lars Martin Johansson  upp på Karolinska sjukhuset och blir meddelad att han fått en stroke. Sid 39 blir han konsulterad av sin neurolog om ett 25-årigt, nyligen preskriberat, men fortfarande ouppklarat mord på en nioårig flicka.

…och sedan handlar resten av boken om hur Lars Martin Johansson med hjälp av sina gamla vänner och kontakter inom polisen, tillsammans med nya ledtrådar som läkaren kan förse honom med (och som förklarar hennes intresse för fallet) löser det.
Fram till sidan 363  är det som vilken kriminalutredning som helst. Jag fladdrar igenom sidorna och gläds åt Leif GW Perssons  pregnanta och underbara språk ….. har karlen någonsin varit så bra!?
När jag tittar tillbaka till jungfrubloggen läser jag redan då:

Böckerna är utomordentligt spännande och välskrivna.

Det som gör dem så läsvärda är LGWP:s djupa kunskaper om polisarbete, men även ränkspelet politiskt och professionellt. Goda och dåliga poliser resp vilket handlingsutrymme den gode polisen har!

MEN
Hans prosa firar nya triumfer!
En njutning att läsa!