Das Lesen XVII

Fjärde juni var jag fylld av tillförsikt. Här skulle läsas!
Den nittonde juli hade jag återvänt till verkligheten – det bidde en tumme…

MEN
Orsaken har varit något positivt: Jag har verkligen upplevt en härlig sommar med familjeliv, sol och bad, och nu senast resan till Berlin som jag alltfort håller på att redovisa – tiden och orken för läsande har varit sparsam.
Sikta mot skyn för att nå skogsbrynet!
Den minnesgode och flitige läsaren av denna blogg kanske erinrar sig bakgrunden till mitt införskaffande av denna bok?
När det i juni blev överenskommet att den djefla mannen med sina två döttrar och jag skulle resa till Berlin tillsammans, satte jag igång att läsa:
Boken är på 365 sidor uppdelade på 12 kapitel . När vi anlände till Berlin var jag mitt uppe i det åttonde ss 213 -267 som handlar om tiden 1925-1945.

Kapitel 1 Hur börjar Berlin?  
ca 1200 – 1500  10 sidor
Berlins historia kan sägas börja på 1200-talet då det fanns två samhällen: Berlin på högra stranden av Spree, och Kölln på en ö i floden. De bildade 1307 en union för at hävda sig bättre mot markgrevarna av Brandenburg.
Det bedrevs faktiskt omfattande skeppsfart på medeltiden i detta område. Från Berlin skeppades råg och ekvirke, medan berlinarna ville ha tyger från Flandern och sill och andra fisksorter från Östersjöområdet. Från öst importerades skinn och pälsar. Öl, humle och vin var också begärliga artiklar, fastän berlinarna själva bryggde öl och till och med odlade vin. Visserligen dominerade ölet både som kall och varm dryck, men 1565 fanns inte mindre än 70 vinberg och 26 vingårdar i Berlin, bl.a. på Prenzlauer  Bergs sluttningar.

 Den äldsta kyrkan är Nikolaikyrkan som anlades under 1200-talet. 
Berlin har alltsedan tillblivelsen varit en multikulturell stad :
”Redan 1290 fanns det judar i Berlin. Eftersom det var förbjudet för de kristna att ta ut hög ränta var judarna de enda som kunde bedriva penningaffäre, vilket var nödvändigt för handeln. De skyddades genom privilegier både av den tyske kejsaren och av påven, men det var privilegier de var tvungna att betala höga avgifter för. de var också tvungna att klä sig på ett igenkännbart sätt och tvingades bl.a. bära en spetsformad hatt. Men judarna kunde liksom andra invånare erhålla medborgerliga rättigheter, och något getto existerade inte. De hade egen skola och en egen lärare och de jordfäste sina dö på en särskild begravningsplats i Spandau. den första judeförföljelsen satte in efter den stora pesten 1348-49, vilket man enligt känt mönster gav judarna skulden för. Sedan dröjde det ända till 1500-talets början innan judepogromer ägde rum.
I söder hade tempelriddarna slagit sig ned. Om det vittnar namnet Tempelhof... ”
Kapitel 2 Det protestantiska Berlin  1500-1700 11 sidor
”Luthers reformation som startade i Wittenberg spred sig snabbt till Brandenburg.”
Intressant är att de följande konflikterna inte rörde sig om en trosstrid gentemot katolikerna utan en rivalitet mellan lutheraner och kalvinister! Ända upp i furstehuset fanns skärningspunkten: Kurfursten Johan Sigismund var reformert, medan hans gemål, liksom borgerskapet var lutheran. 

En som blev inblandad i striden mellan lutheraner och kalvinister var Paul Gerhardt, 1607-1676
psalmförfattaren som bl.a. givit oss I denna ljuva sommartid och O huvud blodigt sårat 

Den kalvinistiska bildstormen (när de gjort sitt  fanns det stort sett inte mycket kvar av inredningen utom ett bord där altaret stått) upprörde de lutheranska borgarna och natten mellan den 3 och 4 april 1615 gick de till öppet motangrepp: de kastade sten på de reformerta predikanternas hus och plundringar och blodsutgjutelse följde.

Brandenburg blev mycket drabbat av 30-åriga kriget. Tronföljaren, sedermera ”den store kurfursten” Fredrik Vilhelm skickades på grund av oroligheterna till Holland för utbildning.När han återvände 1638 var Brandenburg ett förstört land:

När han 1640 tog över tronen efter den bräcklige Georg Vilhelm bjöd Berlin en deprimerande anblick:nästan hälften av all hus var förstörda, och stadens invånarantal hade reducerats till hälften sedan krigets början.

MEN
Den enes död den andres bröd
När Ludvig den XIV 1685 upphävde ediktet i Nantes tvingades de franska protestanterna, hugenotterna, som var kalvinister att emigrera. Det rörde sig om cirka 200 000 personer, en tjogondel av den franska befolkningen.
Kurfursten tog chansen att förstärka det avfolkade Brandenburg, han tog emot 20 000, varav 6000 hamnade i Berlin. Staden blev den mest hugenott-täta i Europa, var femte berlinare var hugenott.
Hugenotterna bodde avskilt från den inhemska befolkningen, de hade egen stadsförvaltning, egen kyrklig förvaltning egen domvärjo, ett franskt gymnasium och särskilda skrån.
Läs den spännande fortsättningen!

1 svar på ”Das Lesen XVII

  1. Det fick man aldrig lära sig i skolan, att det var sån konflikt mellan olika protestantiska rörelser!

    Och att det var så många hugenotter i Berlin..
    Och jag som trodde att alla hade hamnat i Holland.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.