Himmel över London

Det har ju varit mycket med det jordiska:

1. Resa till Stockholm

2. Kurering av därstädes ådragen förkylning

3. Förberedelse för sommarfesten i Viken

MEN

litet läsning har det blivit.

AdLibris hade sommarrea på pocketböcker

3 för 99:-

Jag köpte bl.a. Håkan Nessers senaste.

 När H.N är som bäst är han ju glimrande. Mina favoriter är:

1998 – Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

2002 – Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla

2009 – Maskarna på Carmine Street

Jag upplever att H.N. på senare år experimenterar i olika romantekniker – jag gillar uppenbarligen det mera nostalgiskt romantiska…

 Himmel över London verkar väldigt ”KONSTRUERAD” – inte ”My cup of tea”

MEN

Spännande är han ALLTID och ”samtids”skildringen (läs 60- 90-talsskildringarna med start i ”Swinging London” och interiöre från kommunistiska Öststater) väcker ju igenkännande minnen!

I Venedig

Mitt läsande har på sistone varit väldigt seriöst.

MEN

Min resa  hem från   Mälardalsbesöket (20120611) krävde något mera lättläst

Jag inventerade äldste sonens bokhylla och hittade den här . Jag har ofta stött på uppskattande omdömen om Donna Leons kriminalromaner med Venedig som brottsplats, så den slank med som reselektyr.

FÖRST

tyckte jag den var litet ”tam” med skolflicksaktig banal  miljöskildring

MEN

sögs snart in i den synnerligen intressanta skildringen av italiensk/venetiansk mentalitet gällande rättssäkerhet och vardagssociologi…

Huvudperson är kommissarie Brunetti, något så ovanligt som en dedikerad omutbar brottsutredare, som samtidigt har erfarenhet och kompetens att slingra sig in i alla  sekundära lojaliteter. DL:s  skildringsteknik, som först verkar litet naiv, passar utmärkt att utan pekpinnar blottlägga hela vidden av ”medelhavsmentaliteten” i förhållande till sanning, lag och ordning.

 NU

(20120613)

har jag läst färdigt boken.

OCH

– Omdömet om den litet valhänta skildringen av Guido och hans fru Paolas familjeliv med tonårsdottern  Chiara och sonen Raffi står sig även om det finns pärlor som:

I julklapp fick han en grön tröja av  Paola, ett livslångt medlemsskap i en förening som skyddar bävrar av Chiara och ”Plinius den yngres brev” på både latin och italienska av Raffi.

MEN

deckargåtan är magnifik!

Med små medel nystar Brunetti och hans pålitliga, okorrumperade medarbetare

1. signorina Elettra (polischefens sekreterare, stationens enda datorexpert)  och

 2.poliskonstapel Vianello

upp en historia med internationella( politiska och ekonomiska) förgreningar till inbördeskriget i Angola.

Sammanträffande:

När jag så går för att hämta ut nästa laddning sommardeckare på  StatOil möts jag av:

They seek him here, they seek him there:

They seek him everywhere!

I Argos spår

 Jag läser och sprättar, sprättar och läser!

Göran Schildts bok om det Gyllene skinnet var ju vid återfinnandet ouppsprättad.Som väl är är det inte bara biblioteket som jag sparat utan även dess utensilier. Jag använder  nu en papperskniv som fanns i min fars affär. Den är av läder och har Slazengers logotype på handtaget. Den hade han fått i reklam av dess representant strax efter kriget och använde i sin affär.

 Inledningsvisfinns en karta över Daphnes väg och alla de vägar som Argo i olika versioner av myten sades ha tagit. De är ju präglade av att resan gjordes för tusentals år sedan, då man ju inte heller hade någon klar uppfattning om geografin….

 Resan företog Göran Schildt med Daphne 1963. Han försökte i görligaste mån besöka samma farvatten som Jason. Det var ju inte helt lätt:

– dels finns det många versioner vilken väg Argo tog 

– dels var ju Svarta havet genom ”järnridån” i stort sett ett sovjetiskt innanhav!

En sak alla skildringar om Gyllene skinnet är överens om är att utgångspunkten är Iolkos och att skinnet hämtades i Kolkis  

Att besöka Kolkis var ju uteslutet av politiska skäl.

 Utanför Bosporen skildes argonauternas och våra vägar.Enligt Apollonius, som vi följt i föregående kapitel, seglade de österut längs Mindre Asiens kust för att finna sitt Gyllene skinn vid Poti i nuvarande Georgien, medan vi seglade västerut längs den europeiska  kusten till Bulgarien. Sedan möttes vi igen i nordturkiska hamnar och på Donau , som jag i sinom tid skall berätta.

 Jag har nu läst halva boken. GS har valt att varva kapitlen, vartannat berättar om Argos färd med långa avsnitt av de ursprungliga texterna, huvudsakligen Apollonius´version, vartannat om GS upplevelser längs Bulgariens och Rumäniens kuster med en avstickar in i Donaudeltat.

 Läs den spännande fortsättningen!

Påskdeckaren

Jag läste en blänkare om påskekrim
VILKET
fick mig att unna mig en sådan under långfredagens med dess trista väder 
Jag klämde ännu en av Barbara Nadels Istanbuldeckare
Inspectorerna Çetin Ikmen och Mehmet Suleyman följer ett spår som leder dem till en underkultur med Gotiska nattklubbar och Satanism.
Jag citerar INDEPENDENT på baksidan:
The delight of the Nadel books is the sense of being taken beneath the surface of an ancient city which most visitors see for a few days at most.
 We look into alleyways and curious dark quarters of Istanbul, 
full of complex characters and louche atmosphere

BOKREA!

I höstas noterade jag ju att min favorit Leif GW hade kommit ut med sin självbiografi
MEN
att jag  av HIP-skäl skulle vänta med att inköpa och läsa den.

DOCK
lanserades den på bokrean och nu är den i min ägo.
OCH

Jag satte igång och läsa – läste ut den på tre dagar.

Jag har ju städse tyckt om LeifGW:s effektiva, humoristiskt lakoniska stil. Den har han använt även här, men med ett inte så litet stänk av vemod tillagt. I XI avsnitt, sammanlagt 74 kapitel, berättar han om sin uppväxt i en arbetarfamilj med en beundrad pappa ”Gustav”, en sju år yngre lillasyster som är förvånansvärt anonym och en mamma som han efterhand känner sig mer och mer sviken av, och slutligen bryter med helt.
Det börjar bra:
Fram till elva års ålder, avsnitt I och II 98 sid:
Jag har börjat i läroverket. Jag går i första klass i den femåriga realskolan.Jag är duktig i skolan, bäst i klassen utan att anstränga mig;
råkar pappa Gustav ut för en svår arbetsolycka:

När fotot togs ligger han på mage i det som skall bli tunnelbanan genom Stockholms city och spikar reglar som skall skydda hans arbetskamrater från nerfallande sprängsten. En månad senare kommer han själv få en rakt i skallen. En på trettio kilo och just i det ögonblicket då han tagit av sig hjälmen för att stryka svetten från pannan.
Pappan repar sig någorlunda, men:
En sak vet jag utan att behöva fråga vare sig min pappa eller min mamma eller någon annan vuxen. Min barndom har just tagit slut.
 
 Avsnitt III och IV  Tonår, realskola, brånad resp Tonår, gymnasium lumpen beskriver skolgång, lärare och kamrater och mynnar ut i kapitel 35 på sid 161 med rubriken:

”Jag bor på fel sida av Odengatan.
 OCH
Kapitel 37
Mamma är sjuk?

Misstro föder misstro. Redan när jag kommer in i de tidiga tonåren har jag börjat fundera mer och mer på mammas ständiga sjukdomar.

Sedan följer en Kalle Blomkvisthistoria som resulterar i att han ”gör slut” med sin mamma som hela hans uppväxt  fått honom att frukta att hon är döende.
Kapitel 72:
Min pappa Gustav dör på våren 2001, ett par månader innan han skall fylla åttioåtta år. Min mamma Margit dör åtta år senare, vid nittiotvå års ålder, och hade hon bara låtit bli att proppa i sig några hundra kilo mediciner på vägen hade hon helt säkert levt och jag själv hade i vart fall fått vänta med att skriva den här boken.

Kapitel V
På väg, barnafar ,brottsforskare
MEN
Kapitel VI
VERKLIGHETEN STÖRTAD ,
RESAN AVBRUTEN=
Geijeraffären
Vi som var vuxna och tidningsläsare 1969 minns det så väl. Det är oerhört spännande att ta del av Leif GW:s inside story om ´torsdagen som förändrade hans liv´.
Sidan 299 Kapitel 57 är vi åter 
PÅ VÄG, FÖRFATTAREN
inleds
Jag blev författare för att hämnas
avslutas
Sommaren på Expressens kulturredaktion för mer än trettio år sedan. Hunnen så långt i livet det bästa jobb som jag hittills har haft, bäst av alla. Jag har överlevt Geijeraffären, jag är tillbaka och har hur mycket som helst att göra. Jag har också lovat mig själv – dyrt och heligt – att sluta med att färglägga kor. Ett löfte som jag också kommer att hålla. I värsta fall får jag väl skriva dikter och Nils Ferlin är säkert den som kan förlåta, även en sådan som jag, somliga rader.
De avslutande sidorna 311-380  
VIII ÅTTIOTAL OCH NITTIOTAL, MÅNGA ROLLER OCH RÖRIGA ÅR
”PÅ hösten 1996 hinner livet som jag lever ifatt mig.”

Han får en stroke, 
MEN
använder sin vana trogen upplevelsen i en roman.

Jag hoppas han får finnas till i många år ännu och glädja oss med skriftställande och TV-program

Läsgodis

Medan jag går här och väntar på våren unnar jag mig litet spänningsläsande.
Denna bok köpte jag efter en uppskattande recension i SvD
Nu har jag läst den
OCH
Jag håller med!

Jag har ju läst flera av Stephen Booth´s deckare från Peak District med DC Ben Cooper  och hans kollegor DS Diane Fry och nu en ny, DC Carol Villiers. De är alla väldigt välskrivna,med  bra trovärdiga mordgåtor och
FRAMFÖR ALLT
Underbara naturskildringar

Och så lärde jag mig en ny glosa: GRITSTONE

Gritstone or Grit is a hard, coarse-grained, siliceous sandstone. This term is especially applied to such sandstones that are quarried for building material. British gritstone was used for millstones to mill flour, to grind wood into pulp for paper and for grindstones to sharpen blades. ”Grit” is often applied to sandstones composed of angular sand grains. It may commonly contain small pebbles.

København here we come!

För ett år sedan bloggade jag:
Det är en bok som 2003 utgavs av Jolosällskapet och
som står redo för eventuell Köpenhamnsresa med diverse barnbarn!
NU
ska det ske:

jag har skyndat mig att läsa 
 
Göran Zachrison inleder:
Jolo ett försök till Porträtt
Vibeke Olsson( dotter och författare) fortsätter
Vårt Köpenhamn.
Sedan skriver  Rolf Yrlid  drygt 50-sidor  om en  vandring genom centrala Köpenhamn, inspirerad av Jolos egna böcker: ”Kungens Köpenhamn” (1950) och ”Fritt Nyhavn” 1955.

 Här finns rutten angiven.
Jag skulle kopiera denna karta för att  publicera på bloggen
MEN

Jag hade slarvat bort boken. 

Jag letade 
OCH
LETADE
i tre dagar. 

Till slut gav jag upp, och började fundera på alternativ… 
Hur var det, hade inte moster Ebba i sin kvarlåtenskap några böcker om Köpenhamn?
 Det finns ytterligare en ”Gennem det ny København”
OCH
När jag dagen efter FANN Joloboken,
 (Den låg på golvet i sovrummet under två understreckare om Hannah Arendt!) 
visade det sig att det var JUST de böckerna som Jolo hade som vägvisare
 i sina strövtåg i den den danska huvudstaden! 

Förstenad

Sistlidna helg var det ju utomordentligt kallt. Det var med stort mod som man tog sig utanför huset. Jag unnade mig litet förströelseläsning: Ännu en deckare av Barbara Nadel med Istanbul som skådeplats.
Som t.ex i novemberläsningen Djupa vatten (Se länk ovan):

För varje del får man en ytterligare in inblick i Istanbuls kosmopolitiska befolkning. Denna gång är det albanerna. Det finns tydligen ett begrepp gjakmarrja, blodshämnd som i vissa släkter fortfarande praktiseras. I en sådan släkt inträffar så ett mord som Ikmen får i uppgift att utreda.
 )
Förstenad  tar upp två  grupperingar
1. Den ryska maffian som efter die Wende invaderat Istanbul
2.  Den sefardiska minoriteten som tidigare dominerade i stadsdelen BALAT (i nordväst, klicka på kartan för orientering) :
”Husen i Balat byggdes för att stå kvar under lång tid. De omgavs av tjocka höga murar, alla fönster var täckta med utsirade galler och inkräktare stoppades snabbt av enorma dörrar i trä förstärkta med järnbalkar – människorna som bodde här förr i tiden ville inte vara med om några överraskningar. Länderna de kom ifrån – medeltidens Spanien och Portugal – hade inte varit annat än fulla av ´överraskningar´ – bränder, sträckbänkar tumskruvar. Och även om det osmanska riket låg tusentals kilometer från den heliga inkvisitionens grepp, hade folk som Melih Akdeniz´ judiska förfäder inte tagit några risker.”
Det handlar om en osannolik historia med balsamering av lik, som den internationellt kände konstnären Melih  Akdeniz, använder i en ”Performance” som illustrerar den kända barnsagan Karagöz
Den kristna, och judiska (för att inte säga egyptiska) traditionen med balsamering är i total konflikt med den muslimska uppfattningen om hur en död kropp skall hanteras.

Hade jag inte läst Horisontens härskare * hade jag  ansett berättelsen vara rena science fiction!
Barbara Nadel fortsätter också att ge oss biografiska upplysningar om Suleymans och Ikmens familjeliv. I denna berättelse står Hülyas (Ikmens tonårsdotter) förhållande till  pojkvännen Berekiah Cohen i förgrunden. Berekiah är son till en judisk förtidspensionerad kollega till Ikmen. Både han och Ikmens troende muslimska hustru Fatma är EMOT förhållandet.

Jag är VÄLDIGT förtjust i dessa spännande inblickar i Istanbulbornas levnadsförhållanden förr och nu.

* Efter att ha läst Horisontens härskare, och erinrande mig mina erfarenheter av grekernas affärsbeteende vid mitt turistbesök i Aten 1981 är jag  inte ett spår förvånad över deras oförmåga att prestera en trovärdig  statsekonomi!

Först ut!

Så har jag avverkat årets första bok! Jag fick den i julklapp av en svärdotter. Det är en väldigt ”trivsam”, lättläst bok – men svårbeskriven. På Google har jag hittat en amerikansk recension, som kräver åtskilliga rader för att återge innehållet!

 Bl.a:
These two characters provide the double narrative of The Elegance of the Hedgehog, and you will — this is going to sound corny — fall in love with both. In Europe, where Muriel Barbery’s book became a huge bestseller in 2007, it has inspired the kind of affection and enthusiasm American readers bestow on the works of Alexander McCall Smith.
”Still, this is a very French novel”

Vi får möta innevånarna i ett exklusivt bostadsrättshus i Paris. Huvudpersonerna är den 54-åriga portvaktsfrun och yngsta dottern (12) till en av de förmögna familjerna – ”salongsbolsjeviker” – fadern är politiker på vänsterkanten. Det huvudpersonerna har gemensamt är att de är exceptionellt intelligenta, men desillusionerade – saknar ”bekräftelse”, och döljer sitt rätta jag för omvärlden (som en igelkott!)
 Portvakten, som är änka, har förskansat sig bakom en skickligt uppbyggd roll som banal och vulgär – har ständigt TV:n på och svarar korthugget och enfaldigt – samtidigt som hon i ett inre rum, dolt för allmänheten, sitter och läser Tolstoj, Marx och Husserl.
12- åringen för journal över hur hon upplever tillvaron och sin omvärld – är besviken, finner fortsatt liv meningslöst, och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin 13-årsdag.
Det som ruskar om denna värld är att det plötsligt flyttar in en äldre förmögen japan, som genast genomskådar bägge två – portsvaktsfrun när hon reagerar på ett grammatiskt fel som säges:
”Med forskande blick.
Och samtidigt vänder han sig till mig.
 – Kände ni familjen Arthens? Det lär ha varit en mycket speciell familj, säger han.
 – Nej, svarar jag avvaktande,  jag kände dem inte särskilt väl, det var en helt vanlig familj. 
 – Ja, en lycklig familj, säger madame Rosen, som har svårt att dölja sin otålighet.
 – Alla lyckliga familjer liknar ju varandra, mumlar jag för att dra mig ur samtalet, det är inte mer med det.
 – Men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis, replikerar han och tittar konstigt på mig, och plötsligt ryser jag till för andra gången. ”
Till yttermera visso kommer hennes katt förbi och japanen,som visar sig heta Kakuro Ozu frågar vad han heter.
Katten heter Leo …
Det slutar med att Monsieur Ozu bjuder hem både Renée (54) och Paloma (12)på te, de blir vänner osv
Det nöjsamma är att ta del av bådas reflekterande över tillvaron, med de andra familjernas beteende som relief.
Som läsare känner man sig bildad när man t.ex. kan identifiera  citatet ovan. 
Man får  också en förklaring till VARFÖR Renée blivit så bitter och mån om att förespegla obetydlighet.
Genom Kakuros invit till gemensamhet tänker båda om och vågar tro på att det goda existerar!

En riktig Feel Good-roman

Årets bästa

Genom inte bara skicklighet

UTAN ÄVEN

en god portion TUR blev

Årets sista = Årets bästa läsupplevelse.

Skickligheten bestod i att jag ju så gott som dagligen bevakar

SvD kulturbilaga och dess bokrecensioner.

DÄR

läste jag 23 oktober Carl-Johan Malmbergs recension av den svenska översättningen:

 

Fulländad prosa Engelskt liv under 1900-talets första halva är den mest kartlagda intellektuella miljön. Alla med någon betydelse har en stor biografi. Alan Hollinghursts ”The stranger’s child” skakade om genren. Nu finns den i svensk översättning och Carl-Johan Malmberg läser en bok av vad han anser vara Englands bästa romanförfattare

 Jag beställde med vändande post den engelska versionen i pocket till det facila priset 69:-.

 Jag visste ju, efter att ha läst A line of beauty att han kunde skriva….

 MEN

 Redan när jag slår upp boken och läser den första av de 560 sidorna grips jag av förtrollningen:

She´d  been lying in the hammock reading poetry for over an hour. It wasn´t easy: she was thinking all the while about George coming back with Cecil, and she kept sliding, in small half-willing surrenders, till she was in a heap, with the book held tiringly above her face. Now the light was going, and the words began to hide among themselves on the page. She wanted to get a look at Cecil, to drink him in for a minute before he saw her, and was introduced, and asked her what she was reading. But he must have missed his train, or at least his connection: she saw him pacing the long platform at Harrow and Wealdstone, and regretting he´d come. Five minutes later, as the sunset sky turned pink above the rockery, it began to seem possibe that something worse had happened. With sudden grave excitement she picturerd the arrival of a telegram, and the news being passed round; imagened weeping pretty wildly; then saw herself describing the occasion to someone, many years later, though still without quite deciding what the news had been.

 Det är 1913 och Daphne är 16 år. Detta första kapitel av  fem, betitlat  Two acres  efter herrgårdens namn beskriver hur den två år äldre brodern George, som just börjat i Oxford, bjudit hem en studiekamrat, Cecil – de dök strax upp , de hade promenerat från stationen.

Sedan får vi följa trion under hela 1900-talet

 Kapitel 2 (=REVEL) utspelar sig1926 Corley, det herresäte som Cecil växte upp på.

Liksom i kapitel ett får vi smyga oss på gruppen. AH skildrar först naturen, det sociala spelet – först efterhand får man klart för sig vad som faktiskt tilldrar sig – OCH – tilldragit sig.

Cecil, som skrev poesi, stupade i första världskriget. Hans mamma har låtit förfärdiga ett gravmonument och nu har familjen samlats för att bli intervjuade av en man, Oxfordvän till Cecil, som skall skriva en memoar.

Daphne är nu gift med Cecils yngre bror Dudley, Lord Valance, de har två barn;

Det är uppenbart, inlindat i aristokratiskt smalltalk, att det är en väldigt ”dysfunctional family” .

Kapitlet omfattar sidorna111-242, och jag undrar ända fram till sidan 195 VARFÖR det heter Reval!

Kapitel 3 ” Steady,  boys, steady!” utspelar sig sent  60-tal. Efter att ha varit rekvirerat som sjukhem under andra världskriget är det nu säte för en Public school.  Daphne dyker upp som svärmor till den lokala bankdirektören, Mr Keeping. Cecils poesi ingår i läroplanen, de flesta i den yngre generationen kan många verser utantill. Paul, ny banktjänsteman och Peter lärare vid skolan förenas i sin fascination för Cecil.

Den stora sammankomsten är en ”Opening night” där Peter spelar Liszt  fyrhändigt med Corinna Keeping, dotter till Daphne, (som nu i sitt tredje äktenskap heter mrs Jacobs) och Dudley Valance.

Som tidigare är det i metakommunikationen under ”minglandet” som man  får a hunch om vad som EGENTLIGEN tilldrar sig.

Kapitel 4  Something of a Poet.  I detta kapitel får vi följa Paul Bryant som föresatt sig att skriva en minnesskrift över Cecil Valance och, innan alla som kände honom är döda, försöka reda ut vem som var ihop med vem!???   Det går inte så bra…

Sista kapitlet,  5  The old Companions det kortaste ss 519-564  beskriver en ”Celebration” för Peter Rowe – 9 October 1945-8 Juni 2008. Peter som vi mötte i kapitel tre som musiklärare på Corley hyllas för sina insatser som kulturpersonlighet på BBC. Närmast sörjande är hans  äkta make Desmond.   Paul Bryant, som nu är firad litteraturskribent är bland talarna. Fortfarande lever diskussionen om Cecil, vem som egentligen var far till vem.   Professor Jennifer Ralph, St Hildas College, Oxford, klagar över Paul Bryants bok om Cecil Valance,  ”England trembles ”där han försökt reda ut faderskapen till Daphnes barn, dvs bla Jennifers.

Alan Hollinghurst *1954-

2012 års resultat= 37 lästa böcker

Följ den spännande fortsättningen!