Göran Rosenberg * 1948

har ju den gamle i synnerhet men även jag med intresse och uppskattning följt alltsedan han på 70-talet etablerade sig som  ”tidningsjournalist, tevereporter, dokumentärfilmare, kolumnist, essäist och författare i en rad olika medier och sammanhang. Under 70- och 80-talet främst som reporter, programledare och korrespondent i radio och teve, under 90-talet som chefredaktör för tidskriften Moderna Tider, som jag var med och startade 1990” – 

OCH

som det stod i de gamla missromanerna:

Jag är ett offer för stridiga känslor! 

Ja, inte så att jag vacklar i min bedömning: Det är en helt underbar bok, väl värd sitt Augustpris.

Det är sättet han berättar om det korta uppehållet, till en början lättsamt, från ett barns horisont, för att på slutet få läsaren  att uppleva  hela den hjärtskärande tragiken i att det är 

 på vägen från Auschwitz.

PLATSEN ss7-42

I detta inledande kapitel berättas om hur Dawid Rosenberg 1947 stiger av tåget i Södertälje Södra och två dagar senare börjar arbeta på Scania–Vabis som lastbilsmontör. ”Kvinnan som ska bli min mor”=”Hala” har också mirakulöst överlevt Auschwitz och kommer veckor senare till Platsen. Året därpå föds Barnet som, på inrådan från svenska vänner får namnet GÖRAN i stället för det planerade Gershon efter dess farfar.

Resten av kapitlet är Barnets minnen från sin uppväxt så han 60 år senare kan erinra sig dem.

MUREN ss 45-68

Nu startas rekonstruktionen vad som ledde fram till att Dawid hamnade i Södertälje. GR har gått minutiöst tillväga – dammsugit annalerna på bevarade data. Han har tydligen kommit över en lista som SS upprättat där det står ”eingeliefert, 26.VIII. 1944, Auschwitz.” som han har att utgå ifrån.

Själva kapitlet Muren handlar dock om Łódź getto upprättat 1940 och dess Judenrat med ordföranden Chaim Rumkowski

KARUSELLEN ss 71-87

”Våren 1943 skriver Czewslaw Milosz om karusellen i i Krasinskiparken i Warszawa— Våren 1943 kan man från karusellen i Krasin´skiparken se och höra ghettot i Warszawa likvideras. Karusellen stannar inte när ghettot likvideras”

VÄGEN ss 91-141

handlar om blivande pappa Dawids  öden efter det han blivit ”eingeliefert” till dess att Passkontrollen i Malmö registrerar honom som inrest i Sverige 18 juli 1945: Som ung och arbetsför levereras Dawid först som slavarbetare till Büssings lastbilsfabrik i Baunschweig tills den blir obrukbar efter de allierades bombattacker. Då evakueras han tillsammans med andra ”överblivna” koncentrationslägerfångar och deponeras slutligen utanför Ludwigslust.

Ludwigslust – där har jag ju varit 1997…

Då var orten  kring det gamla jaktslottet  fortfarande i hög grad präglad av läget i Östtyskland.

Det får bli en särskild blogg om vad som skedde här!

Händelser vi var lyckligen ovetande om då vi hamnade mitt i en marknad på genomresa till  Wittenberg och Leipzig

UPPEHÅLLET ss145-187

Här skildras tiden från inrest i Sverige 18 juli 1945 till anländ i Södertälje 3 augusti 1947.

”den 12 september 1946 flyttar Hala Staw in hos David* Rosenberg på fridens pensionat i Alingsås. — Den 23 februari 1947 gifter hon sig med mannen som ska bli min far i synagogan i Göteborg.”

* I och med att det bestämmes att de ska stanna i Sverige övergår man från stavningen Dawid Rozenberg till David Rosenberg.

PROJEKTET ss 191-242

Augusti 1947 – november 1959

Nu blandas åter data och händelser som Göran f. 1948 letat fram ur brev och offentliga dokument med hans allt tydligare egna minnen. Han får en lillasyster och pappa blir svensk medborgare 7 maj 1954.

SKUGGORNA  245- 284

handlar om pappa Davids sista halvår. Efter att ha sagt upp sig från  Scania-Vabis i november 1959 satsar han på att bli handelsresande i bijouterier. Hans arbetsgivare, en judisk man som också kommit till Sverige via Auschwitz kör bara en månad senare ihjäl sig. I Lokaltidningen berättas om tilltagande antisemitism. 26 april blir David intagen  på Ulvsunda sjukhem på grund av ett ”progredierande depressionsläge”. Initialt viss förbättring efter åtskilliga el-chocker, försämras ånyo och lyckas den 22 juli 1960 smita undan och dränka sig i en sjukhemmet angränsande sjö.

Interfolierat med dessa fakta finns angivet författarens försök att minnas, vad registrerade den 12-årige Göran?

Det är här de stridiga känslorna kommer in.

Författaren har ju lågmält, men i detalj berättat om de oerhörda fasor som mötte de allierade soldaterna när de kom till ex. Ludwigslust. (se blogg i morgon)  Jag har beundrat den stilla, noggranna men eftertänksamma stilen. Det medlidande, förklämning och avståndstagande mot de som medverkade eller lät det ske som detta väcker har dock varit av intellektuell natur,

MEN

när det nu kommer ner på ett personligt plan – en 12-åring som undrar vad som egentligen skedde, en 2-barnsmor som som själv varit i Auschwitz som står där ensam….

känner jag å deras vägnar stor sorg

SOM

blandar sig med njutningen av att ha tagit del av STOR LITTERATUR!