Förundran

I morse vaknade jag som vanligt vid att klockradion spelade upp programmet

Det var

Patricia Tudor Sandahl som talade om

 FÖRUNDRAN

”Förundran är förvåning som ger upphov till tankfullhet”

På mindre än fem minuter  lyckades PTS förmedla flera för mig nya insikter om konsten att leva:

EX

WHO:s Åtta grundstenar för existentiell hälsa där ju FÖRUNDRAN ingår.

 

1. ANDLIG KONTAKT: kontakt med något större som hjälper en att uppleva trygghet och tillförsikt.

2. MENING OCH SYFTE MED LIVET: att det finns ett speciellt syfte med att just jag lever.

3. UPPLEVELSE AV FÖRUNDRAN ÖVER TILLVARON: att man kan känna inspiration och tacksamhet inför sin omgivning, till exempel naturen, konst och musik.

4. HELHET: att tankar, känslor, handlingar, kropp, psyke och det andliga är en enhet.

5. ANDLIG STYRKA: att hitta sätt att komma igenom det som är svårt och känna glädje i livet.

6. HARMONI OCH INRE FRID: att vara tillfreds med sig själv och känna ett lugn.

7. HOPPFULLHET OCH OPTIMISM: att ha en framtidstro även när livet är svårt.

8. EN PERSONLIG TRO (behöver ej vara av religiös art) som ger en styrka i vardagen och hjälper en att njuta av livet.

 – Hänvisa till Robert Frosts definition av POESI

Citera Michael Leunig:

Gud, ge oss regn när vi förväntar oss sol,

ge oss musik när vi förväntar oss problem,

ge oss tårar när vi förväntar oss frukost,

ge os en herrelös hund när vi förväntar oss gratulationer,

Gud lek med oss

vänd oss åt sidan och opp och ned!

OCH

 Albert Einstein:

Man kan leva sitt liv på två olika sätt:

Som om Allting är ett mirakel

OCH

Som om Ingenting är ett mirakel.

Att just dessa ”Tankar för dagen” gick rakt in i mitt hjärta,

menar jag beror på att jag sedan tidig barndom

 och fortfarande vid snart åttio års ålder

har haft – och lyckats behålla – en spontan förmåga att gripas av

FÖRUNDRAN!

Födelsedagsbarn 25

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år

Så mången vänlig stjärna…

 

Vi som varit med ett tag vet ju att dessa rader härrör från Fänrik Ståls sägner.På den tiden Kungliga Skolöverstyrelsen övervakade läroplanerna i landets läroverk var först Esaias Tegnérs Fritjof Saga, därefter Runebergs Fänrik Stål obligatorisk läsning för alla. En del verser skulle läras utantill.

Det är därför  raderna ovan dyker upp i huvudet

vid anblicken av ovanstående bild som är tagen

 sista julen, 2008, vi firade tillsammans.

  Dagens födelsedagsbarn, årets sista,

 önskas en riktig MUMSIG och glad jul

i kretsen av barn och barnbarn!

I Växjö 2

Kusin Hans har ju haft hög uthållighet när det gäller yrkesutövandet!

De sista åren har han tjänstgjort i Tromsö, Norge.

Fyllda 75 är han dock ej längre anställningbar därstädes

Han har nu kunnat ägna all sin energi åt sitt konstnärsskap.

Det började i våras i Båstad,

för att således avslutas med en utställning i Växjö Domkyrka.

Den gamle och jag avlade vid Millenieskiftet ett synnerligen minnesvärt besök  därstädes.

Då gjorde Erik Höglunds glasskulptur stort intryck

varför det kändes naturligt att starta vår rundvandring vid denna.

 Vi gick medsols. Bilderna kom i åldersordning…

 med denna först.

Texten uppe i centrum är:

En människas dagar äro såsom gräset

 hon blomstrar såsom ett blomster på marken. 

  När vinden går däröver, då är det icke mer

 och dess plats vet icke mer därav.

Psaltaren 103 vv 15-16

Jag får plötsligt ett behov av att veta 

NÄR

Detta underbara diktverk som är 

Psaltaren

 kom till:

En del av psalmerna kan stamma från den tidiga kungatiden, 9-700-talen f.Kr., och det anses troligt att många av dem verkligen utgjort sång- och körtexter, inte ursprungligen dikter för läsning. I somliga av dem förekommer inströdda ord som tycks syfta på musik, t ex ”med mitt strängaspel” eller ”Sela” som finns med isolerat i ett stort antal psalmer och saknar säker förklaring (eftersom ytterst litet äldre fornhebreisk text finns bevarad utanför Gamla testamentet; ordet Sela är ett s k hapax legomenon). Det har ibland tolkats som ett stödord för ”instrumentalt mellanspel”.

Se även

 

 

En kakelsättares eftermiddag

Som ivriga läsare av denna blogg vet ,

kämpar jag nu med en av världslitteraturens giganter:

Moby Dick

 Jag har ju efter cirka 100 sidor insett att det är ett projekt på åtskilliga månader

VARFÖR jag

för att något sånär kunna genomföra mitt läsprojekt med 4 böcker/månad

försöker hitta ”bredvidläsning”

Den här boken låg  i en ”mellanhög”,

dvs jag var i början osäker om det gällde en OM-läsning .

Det  är troligen så att jag i början av 90-talet, den kom ut -91, köpte den, läste några kapitel,

sedan blev det sommar eller något som distraherade mig,

 och den blev  liggande i sin ”mellanhög”

FÖR

när jag  nu läst cirka 50 sidor, = en tredjedel, blev jag

övertygad : den var oläst

MEN

Det är den inte längre!

Det är en märklig bok.

Den börjar:

Torsten Bergman hette en man, vithårig och tunn.Han var kakelsättare, född 1917. Och alltså den grå novembermorgon år 1982 då denna berättelse utspelas, i Uppsala, redan 65 år gammal. Han sov i en säng, som en gång varit äktenskaplig och dubbel. Nu var den ensam och med lakanen föga tvättade. Gamla tidningar och ett par tomflaskor låg utströdda litet här och var över golvet, och borta i hörnet var den nedhårade gamla svarta mattan där hunden brukade sova.

Sedan börjar ett långsamt trivialt händelseförlopp som beskrivs på denna vardagliga, samtidigt poetiskt noggranna prosa. Efter hand blir det alltmera dystert och efter  de ovannämnda första femtio sidorna  litet tråkigt…

MEN

Det tar sig!

Återigen blir jag lycklig över LG:s förmåga att stillsamt vända berättelsen till

 en allegori över livets förunderliga gåta: Älska, glömma och förlåta!

LÄS ÄVEN

Vi rundar av med sista dikten i

Om begagnandet av elden:

BLANKHET

Här rådde nu den stilla blankhet

som kunde störas av ett enda årtag.

Årstiden som långsamt svalnar.

Ljudet av kätting som tas loss

och läggs på botten av en eka.

Och rädd att skada denna

vattenspegels sällsamt stora lugn

höll jag min åra svävande i luften

I Eratos sällskap:1

Det började 1951

vilket utgjordes av

Albert Bonnier gav efter andra världskriget ut denna serie samlade dikter

av efter hand alla erkända svenska lyriker.

Fröding- upplagan har utgivningsår 1948.

Jag fick åtskilliga i samband med realskolexamen, konfirmation  etc

OCH

köpte även några favoriter själv.


Följ den spännande fortsättningen!

Ännu en ur buketten

Dvs urEn Bukett Världslyrik

Det är ju inalles 25 dikter som Johannes Edfelt har valt 1957

Den tionde dikten är av William Shakespeare och heter

Tiden

Som våg mot strandens stenar slå

vårt livs minuter ila mot sitt slut,

i ständig ström de tränga idogt på

och maka undan dem som gå förut.

Födelsens stjärna i sim fulla sfär

till mognad hunnen når sitt krön och dör,

krokeggad skugga på dess ljuskrets tär,

och Tiden själv sin gåva grymt förstör.

 

Så mejar Tiden vårens blomsterfång,

i unga pannor ristar han sitt spår,

förtär det liv som spirar blott en gång, 

och intet upprätt för hans lie står.

Och ändå skall min dikt stå oböjd kvar

och vittna om hur värd dess pris du var.

Översättningen är gjord av Erik Blomberg

Originalet på engelska:

Sonnets LX: Like as the waves make towards the pebbl’d shore

Like as the waves make towards the pebbl’d shore,
So do our minutes hasten to their end;
Each changing place with that which goes before,
In sequent toil all forwards do contend.
Nativity, once in the main of light,
Crawls to maturity, wherewith being crown’d,
Crooked eclipses ’gainst his glory fight,
And Time that gave doth now his gift confound.
Time doth transfix the flourish set on youth
And delves the parallels in beauty’s brow,
Feeds on the rarities of nature’s truth,
And nothing stands but for his scythe to mow:
And yet to times in hope my verse shall stand,
Praising thy worth, despite his cruel hand. 

Pudelns kärna 2:1

2. Weimar och Rom 1776-1790 ss 111-189

 Detta kapitel löper över bara 78 sidor, men beskriver en väldigt händelserik period i Goethes liv, så jag väljer att dela upp det på två!

Men först Sturm und Drang

Det finns knappast någon period i Goethes liv som är så full av kreativa uppslag som åren mellan Strassburg och Weimar, alltså perioden 1771-75

Redan vid beskrivningen av dessa år, och alltmer förstärkt allteftersom, uppfattar jag Goethe som den första ”moderna” människan!

Här en skildring av en vän, den första informationen till hovet i Weimar:

”Ju mer jag tänker på det desto livligare känner jag att det är omöjligt att skriva något begripligt om den utomordentliga varelsen Goethe till den som inte sett eller hört honom. Goethe är, för att citera Heinse, ett geni från hjässan till fotabjället; en besatt, tillägger jag, som nästan aldrig tillåter sig att göra om alla andra. Man behöver bara vara hos honom en timme för att finna det i högsta grad löjligt att han skulle tänka och handla annorlunda än han gör. Med detta vill jag inte säga att han inte skulle kunna förändras till det bättre och mer tilltalande; men bara på det sätt som en blomma slår ut, säden mognar och trädet växer i höjden och får krona.” 

Kulturen och dess försörjning var ju före franska revolutionen helt beroende av furstehoven. 1774 kommer Sachsen-Weimars två tonårsprinsar, den blivande hertigen  Carl August, 17, och hans bror Konstantin,16, på besök till Frankfurt på genomresa för vidare färd till Schweitz och Italien på sin ”Grand Tour”. Deras adjutant skriver hem en rapport till deras mor änkehertiginnan Anna Amalia och berättar om sitt sammanträffande med den berömda Goethe.

Änkehertiginnan Anna Amalia, en ovanligt allmänbildad och musikalisk kvinna, är bara 38 år när diktaren kommer till Weimar. Hennes bakgrund och skolning leder tankarna till drottning Kristina av Sverigeoch Katharina den stora i Ryssland. Denna systerdotter till Fredrik II av Preussen och kusin till Gustav den III av Sverige fostrades vid hovet i Braunschweig enligt barockens alla regler och grymheter. Till hennes favoritlitteratur hörde Axel Oxenstiernas (Sic!) franska satirer. Som regent visar Anna Amalia samma förmåga som sina manliga släktingar att, i blygsam skala, dra till sig vittra män och bygga upp kulturinstitutioner. Hon väljer sina hovdamer med omsorg, de får inte vara några dumhuvuden eller tråkmånsar.

Det första Goethe gör som furstementor är att kommendera  ut hovet i naturen.

Det uppskattas av den unge fursten 

… som nu blir våghalsig till häst och en passionerad jägare.

Goethe berättar  :

”Han var som ett ädelt vin i våldsam jäsning. Han visste inte vart han skulle ta vägen med sina krafter, och vi höll ofta på att bryta nacken. På därtill dresserade hästar bar det iväg över häckar och diken och åar, uppåt och inåt bergen. Vi kunde slita ut oss i dagar och kampera i det fria på nätterna, vid en eld i skogen till exempel. Det tyckte han om. Att ha ärvt ett hertigdöme var inget jämfört med att kämpa sig till ett, jaga sig till ett, storma ett, det hade varit något.”


Goethe passar även Anna Amalia:

Goethe är ett fynd för hennes salong, han kan umgås med bildade fruntimmer.

Det visar sig även att Goethe har en kameral kompetens och utnämns  av fursten till Geheimer Legationsrat,  alltså en sorts utrikesråd, och medlem av konseljen. Han får  mångdubbelt i lön jämfört med övriga tjänstemän.

Han använder sitt inflytande för kompetensförhöjning:

I Weimar blir tjänsten som kyrkoherde och hovpredikant ledig. Goethe vill att Herder kallas till den för han vantrivs där han är. Herder är fortfarande ung och bitsk men en stor förkunnare. Carl August driver igenom favoritens önskan och Weimar får ännu en betydande intellektuell att ståta med. 

Karl August av Sachsen-Weimar

1757-1828

 Hertig av Sachsen-Weimar och Sachsen-Eisenach från 1758 till 1809, 

under moderns förmyndarskap 1758–1775.

 Han var från 1809 hertig och 1815 storhertig av Sachsen-Weimar-Eisenach fram till sin död 1828.

Första avsnittet avslutas:

Goethes första år i Weimar står i regerandet och teaterns tecken. Men också förälskelsens

Det är en märklig kärlekshistoria

Goethe älskade kvinnor livet ut, men hade tydligen väldigt svårt att förstå sig på hur han skulle förhålla sig till dem. Redan när han kom till Weimar hade han flera avbrutna förhållanden t.o.m förlovningar. I Weimar blir han bekant med en gift, intellektuell kvinna, som  lär honom hur man umgås med kvinnor ur  aristokratin. Huruvida förhållandet var enbart platonskt  ”därom tvista de lärde”.

DOCK

Till henne skrev han

”en av världslitteraturens originellaste och innerligaste kärleksdikter. 

Med den tar den tyska lyriken ett hundraårs kliv framåt.”

Warum gabst du uns die tiefen Blicke …

PS Jag ser att i länken har man stavat tyskan fel på flera ställen

Så här ska det vara DS

Warum gabst du uns die Tiefen Blicke
Unsre Zukunft ahnungsvoll zu schaun
Unsrer Liebe, unserm Erdenglücke
Wähnend selig nimmer hinzutraun?

Warum gabst uns Schicksal die Gefühle
Uns einander in das Herz zu sehn,
Um durch all die seltenen Gewühle
Unser wahr Verhältnis auszuspähn.
Ach, so viele tausend Menschen kennen
Dumpf sich treibend kaum ihr eigen Herz,
Schweben zwecklos hin und her und rennen
Hoffnungslos in unversehnem Schmerz,
Jauchzen wieder wenn der schnellen Freuden
Unerwarte Morgenröte tagt.

Nur uns Armen liebevollen beiden
Ist das wechselseitge Glück versagt
Uns zu lieben ohn uns zu verstehen,
In dem Andern sehn was er nie war
Immer frisch auf Traumglück auszugehen

Und zu schwanken auch in Traumgefahr.
Glücklich den ein leerer Traum beschäftigt!
Glücklich dem die Ahndung eitel wär!
Jede Gegenwart und jeder Blick bekräftigt
Traum und Ahndung leider uns noch mehr.
Sag was will das Schicksal uns bereiten?
Sag wie band es uns so rein genau?

Ach du warst in abgelebten Zeiten
Meine Schwester oder meine Frau.
Kanntest jeden Zug in meinem Wesen,
Spähtest wie die reinste Nerve klingt,
Konntest mich mit Einem Blicke lesen
Den so schwer ein sterblich Aug durchdringt.
Tropftest Mäßigung dem heißen Blute,
Richtetest den wilden irren Lauf,
Und in deinen Engelsarmen ruhte
Die zerstörte Brust sich wieder auf,
Hieltest zauberleicht ihn angebunden
Und vergaukeltest ihm manchen Tag.

Welche Seligkeit glich jenen Wonnestunden,
Da er dankbar dir zu Füßen lag.
Fühlt sein Herz an deinem Herzen schwellen,
Fühlte sich in deinem Auge gut,
Alle seine Sinnen sich erhellen
Und beruhigen sein brausend Blut.

Und von allem dem schwebt ein Erinnern
Nur noch um das ungewisse Herz
Fühlt die alte Wahrheit ewig gleich im Innern,
Und der neue Zustand wird ihm Schmerz.
Und wir scheinen uns nur halb beseelet,
Dämmernd ist um uns der hellste Tag.
Glücklich daß das Schicksal das uns quälet
Uns doch nicht verändern mag.

En bukett världslyrik

Den envisa vårkylan har  inte krävt/möjliggjort insatser i trädgården-

DÄREMOT

avslöjar ju kvällssolen bokhögarnas dammiga oreda!

 Klicka två ggr för förstoring!

Min käre morbror Rulle fick som bokhandelsmedhjälpare

 varje år en julklapp av diverse förlag.

 Vi börjar med PINDAROS (500 f Kr) :

Endagsvarelser!

 Vad är vårt vara?

En skuggas dröm är människan.

Men faller en stråle av gudasänd glans på vår väg,

då vandra vi i förklarat ljus

och ljuvt blir livet.

översättning Emil Zilliacus

Visst är Stålmannen Clark Kent

Jag läser träget i Lars Gustafssons En tid i Xanadu.

Det är inalles 55 dikter av varierande längd.

Alla är spännande,

somliga mer än andra,

De flesta dikterna är ganska korta, denna en av de längre:

VISST ÄR STÅLMANNEN CLARK KENT

(Till minnet av W.V.Quine, Harvard som gick bort Julafton 2000)

För Bertrand Russell och rätt länge efter

var detta med existens inte så krångligt.

Existens var en kråka

som kom flygande när man behövde den,

ett omvänt E

som talade om att något

som kallade sig ”x” var ett värde

på en variabel. Som hette”f”.

(Omvänt E)x(fx): det finns ett x som är f

– (Omvänt E)x(fx): det är inte så att det finns ett x som är f.

Med denna metod kunde man visa att

det är inte fallet att någon är kung i Frankrike

och flintskallig.

Så detta påstående blir då inte meningslöst 

utan falskt.

 

Med denna metod  går det lätt att bevisa

både att Mr Pickwick är en flicka

(ty det är inte fallet att han är en man)

och

att Clark Kent inte är Stålmannen.

 

”Att vara  är  ett värde på en variabel”,

sade den store Quine som alltid

hälsade vänligt i tobaksbutiken

vid Boston Square.

 

Trodde vi verkligen på det här

 i min ungdom? 

Eller låtsades vi bara?

Så vad gör vi med Clark Kent?

Det vet väl alla människor att att

Clark Kent är Stålmannen?

För att inte tala om stackar Universum

som ensamt går omkring

och förgäves söker hitta

sin variabel att att vara värde på.


Exit Dr. Quine,

and flights of angels sing thee to thy rest.


Men tillbaka till vår fråga:


Vad är nu detta att finnas till?


Tennisbollar kommer tillbaka

men inte gårdagens tennisboll

utan bara den här.

Ty det finns bara en tennisboll,

just denna,

och det har aldrig funnits någon annan.


Jag cyklade längs den i grönska inmurade

floden Isis, alla slussarna förbi,

en försommarkväll år 57

med  danske filosofen Søren Nordentoft

som ville förklara att för Heidegger

är existens något helt annat än för Russell.

Den mörkbruna celloton

som likt en avlägsen dynamo

brummar bakom våra liv?

Eller något annat:

Det finns en enda tennisboll som kan returneras.

Och det var aldrig mer 

än denna enda.

 

Det var svårt att glömma Heideggers bild

i den svarta rektorsuniformnen i Freiburg,

men vad han hade att säga om Varat, 

eller som det snarare hette Dasein

just här och nu och aldrig någon annanstans

var onekligen litet mera likt Livet

än detta pyttelilla omvända E.

Dasein kan aldrig bli ett omvänt E.

Det är härvaro, närvaro, smärta och tvång.

Detta hemliga som håller tingen upprätt.

 

”Och uppriktigt sagt”, tillade den gamle logikern,

medan han diskret slog kritdammet

ur händer som ingav en känsla

att i sin blyga smalhet aldrig ha smekt en kvinna,

i slutet av ett långt och svettigt bevis,

 

”uppriktigt sagt

har jag aldrig riktigt förstått

varför existens skall anses så viktig.

 

Enhörningar, imaginära tal klarar sig ändå,

och Mr Pickwick och alla hans vänner.

För att inte tala om Gud.

Det är ju klart att Stålmannen är Clark Kent.

 

Och resten tar vi vid nästa sammanträde”