Kategoriarkiv: Öresund

Borta bra….

Publicerat av
1

Vistelsen i Mälardalen gick i häggens tecken. Alla träddungar prunkade vita och ljusgröna – det vita var hägg och slån, det ljusgröna nyutslagen ek.
När vi så återsåg vårt kära Öresund ( Thalassa, thalassa*), noterade vi att de redan lagt ut flotten på badplatsen!

OCH
att triften blommade – liksom all annan blomsterfägring är den i år tidig.

* Xenophon’s Retreat
by Norman Hammond

British scholar Timothy Mitford believes he has found the spot from which a Greek army first sighted the Black Sea during its flight from the forces of the Persian king Artaxerxes II in 401 B.C. Earlier that year Artaxerxes had defeated his brother Cyrus at Cunaxa on the Euphrates, crushing the latter’s bid for the throne. Among Cyrus’ forces was a contingent of Greek mercenaries known as the Ten Thousand, led by the Athenian general and historian Xenophon, who recounts the event in his Anabasis. After the battle Xenophon led his troops through the Tigris and upper Euphrates valleys, then across the mountains toward Trapezus (now Trabzon) on the Black Sea coast, fighting their way through various hostile lands.
When they finally saw the sea, from the summit of a mountain about 30 miles inland which Xenophon calls Theches, a great cry went up, ”Thalassa! Thalassa!”--”The sea! The sea!”
In their joy the Greeks built a great stone cairn. Mitford has identified Xenophon’s Theches as Deveboynu Tepe, 30 miles south of Trabzon. From the mountaintop Mitford found ”no fleeting glimpse between mountains, no view snatched from a precipitous track, but a stupendous vantage point where perhaps 400 men could stand and gaze down on the distant sea.” Set back from the rim of the mountain spur was the circular base of a huge stone cairn, 40 feet in diameter.

Vårlöp 2

Publicerat av
Svara

Vi hann inte springa många meter förrän vi träffade dessa friluftare. Josefin hade varit duktig och GÅTT från Domsten, men fick nu en välförtjänt paus med varm choklad. Mamma var från Mjölby och talade oförfalskad öskötska. den gamle berättade om sin turné i Scotland med Norrköpings KK 1954.

På vägen uppför landborgen, in i bokskogen noterade jag årets första vitsippor:
Gravhögen har emellertid legat där ett tag!
Vilket kan konstateras på skylten:
Detta är del 2/3
Läs den spännande fortsättningen!

Vårlöp 1

Publicerat av
Svara

Efter 3 härliga solskensdagar var söndagen den 5 april en mellandag, litet frisk bris, mulet och 7-8°.
Vi tog på oss löparkläderna och begav oss till Kulla Gunnarstorp. ”Vanliga” söndagsfirare hade stannat hemma, det var bara ”vi friluftare” som var på G. En del av dem stod ute på vattnet – det var lågvatten med bra ståstenar!
När vi kom fram till dungen nedanför slottet såg vi en man med kikare.
Vi frågade om han var ornitolog – Jo det ägde sin riktighet. När vi nämnde våra vänner Hillman och fågelskådargänget visade det sig att han även var gammal elitorienterare, hette Lennart Johansson och hade sprungit för Klippan.
Med sig hade han en bror från Halland som dock hade bytt efternamn. Vi samtalade litet om pungmesar och småskrakar – men visst hade jag sett honom förut?
Efter litet funderande kom vi båda på att de är Owe och Ann-Christins NU-varande grannar – vi deras FRAMtida!

Huldts Sportaffär 3

Publicerat av
2

Här följer nu tredje delen av mina minnen om min fars affär:

Mina EGNA erinringar börjar ju under kriget 1939-45. Pappa var inkallad mest hela tiden.
(Det är en intressant historia – han var alltid i ”Djuramåsa” – men det visste jag inte då vad det stod för!
Kommer att redovisas på denna blogg vad det lider…)
Däremot berättade han väldigt mycket om HUR det kom sig att han öppnade sportaffär.

Som framgår av del 1 tjänstgjorde han ca 1920-23 i Berlin på vad som då hette Siemens und Halske. Han var samtidigt en mycket duktig idrottsman, hoppade redan då över 7 m i längdhopp och var uttagen till Olympiaden* där Kalmar Pettersson Björneman, hans främste konkurrent vann guld!

Han tävlade i Berlin för Sportsclub Charlottenburg

I Sverige hade då ännu inte kommit igång någon fabrikation av sportgrejor som skor, fotbollar etc. När pappa C. åkte hem hade han med sig grejor han köpt i Berlin, och genom den galopperande inflationen därstädes kunde han växla förmånligt. ”Valutaschwein” var ett begrepp.
Sedan inträffade, genom samma inflation, att det blev arbetslöshet och finanskris – och på ett bräde avskedades alla utlänningar.
Det var nog i det läget han åkte hem och startade sin sportaffär 1924
I slutet av 20-talet började han spela tennis och vad jag har förstått långt senare hade han under trettiotalet tillsammans med bl.a. Gustaf Krantz börjat engagera sig för att starta en tennishall i Helsingborg.
Han hade satsat resten av sitt ärvda kapital, hallen öppnades hösten 1939…..
Hitler ville ju annat. Ingen var intresserad av att spela tennis, och dessutom fick man inte bränsle att värma upp hallen etc.

Själv blev han också inkallad och under resten av kriget var det väl det han var mest intresserad och engagerad av. Han hade en anställd som skötte affären. Det fanns föga att sälja – det mesta var ju beredskapsvaror som läder till skor och fotbollar, gummi till tennisbollar.
Dock fanns det en cykelverkstad in på gården från Thure Röingsgata – den drevs till början av 50-talet – jag blev själv upplärd där att laga punktering!

Gustaf Krantz hade Herrekipering på hörnet av Stortorget – Södra Storgatan. Här syns han på en bild efter(eller före?) en dubbelmatch. Från vänster Okänd, min farbror Hugo Huldt, tandläkare Carlsgatan 12, Min far Carl Huldt och längst till höger Gustaf Krantz.

När kriget väl var slut var affären konkursmässig.
I dessa tider med SAAB förstår jag att det var en företagsrekonstruktion som gjordes, det kallades ackord….. Troligen hjälpte Gustav Krantz till, i varje fall blev det litet satsning på moderniseringar av lokalen.
Här är mamma och pappa framför den nyrenoverade lokalen, troligen 1948
Det gissar jag på grund av min mammas dräkt inspirerad av Diors New Look.

Nu fanns det inga pengar till anställda. Mamma ryckte in som biträde nu när vi barn båda börjat skolan. Inte bara hade hon sytt sin dräkt själv, utan hon sydde också idrottsbyxor mm som såldes. Det var ju textilransonering. Samtidigt startade en massa föreningar som skulle ha klubbdräkter i bestämda material och färger – så hon sydde för glatta livet det som beställdes av klubbarna.
Jag engagerades som springflicka. Jag hade börjat på flickläroverket – och efter skolan cyklade jag ner till affären och körde ut varor som beställts. På den tiden var det fortfarande vanligt att man ringde och beställde varor som kördes hem inte bara till privatkunder utan även skolor och företag.
Dessutom fick jag ofta åka och hämta varor, framför allt tennisbollar på Tretorn.

GRE-NO-LI var aktuella 1949-53

Vi brukade skämta om att Huldts Sportaffär alltid var full av folk – men sällan av någon som handlade något. Just läget på hörnan, och vid den riktiga Knutpunkten (dvs där man bytte Spårvagn ) gjorde att gamla idrottskamrater och andra bekanta ofta ”tittade in”. Jag fick då springa till Bollbrokonditoriet på Bollbrogatan och hämta kaffe. Vi hade kiff (min fars uttryck som är synonymt med kul, sådana stockholmska slanguttryck hade inte slagit igenom)

Ett nytt sortiment som pappa C. satsade på efter kriget minns jag var fritidsfiske.
Under kriget hade ju hamnen varit avstängd – nu blev det plötsligt fritt fram att stå ute på parapeten och pilka torsk och makrill. För att lära sig sportfiskarnas behov skaffade vi själva fiskegrejor och cyklade ofta vårkvällar ner till Parapeten och stod och pratade med habitueerna. Vid eventuell riklig fångst minns jag att mamma inte alltid blev så glad inför nödvändigheten att sent om aftonen börja rensa fisk …
Dessutom jagades det ju TUNA- fisk i Sundet!
Öresund världsbäst
Troligtvis fångades de första tonfiskarna på spö i Europa utanför Själlands odde i slutet av 20-talet. Detta var inledningen till ett drömfiske, som under några decennier lockade storviltfiskare från när och fjärran till Öresund. Även I Norge spöfångade engelsmän i Trondheimsfjorden under slutet av 20-talet tonfiskar på närmare 300 kg. I Öresund var det exceptionellt kort gångtid till fiskeplatserna. Sundet ansågs därför vara den tonfiskarena i hela världen där man hade bäst chans att under en dag matcha flest tonfiskar. I regi av Skandinavisk Tuna Club – bildad 1949 – arrangerades under många år en internationell storviltfisketävling i Öresund. Årligen drogs det mellan 1946 och 1952, 300-400 tonfiskar i Sundet.

Det bästa året var 1948 då närmare 600 blåfenstunor fångades. Även några år i början av 60-talet var mycket bra med ca 100 fångade fiskar årligen. Senaste gången det fångades en tuna i Öresund var år 1964. Många vådliga fighter med knäckta spön och avslitna linor finns dokumenterade i samtida litteratur – likaså många, mycket lyckosamma.

Den svenske tonfiskepionjären Arvid Carlander krokade 1944 flera stora tonfiskar, som drog iväg med honom och båten över gränsbojen mellan Danmark och Sverige. Den fick man inte under krigsåren passera utan tyskarnas tillstånd, varför Carlander inför risken att bli beskjuten föredrog att kapa linor med flyende tonfisk på. År 1947 fångade Carlander 24 fiskar, varav under en dag sex stycken med en totalvikt på 1000 kg. Hans tyngsta Sundstuna någonsin vägde 325 kg.

Dansken Carl Bauder fångade ensam år l949, 60 blåfenstunor vägande tillsammans 10 310 kg. En vecka drog han 18 fiskar. En annan entusiast, som bordade flera tonfiskar i Öresund, var vår dåvarande kronprins, sedermera kung Gustav VI Adolf.
Dansken Knud Kyvsgaard håller det skandinaviska spörekordet med en fisk på 372 kg fångad år 1950. Hans dotter Birgitte Kyvsgaard håller rekordet på spinnsidan via en fisk på 317 kg fångad år 1961. Alla tiders tyngsta spöfångade tonfisk (679 kg) fångades år 1979 utanför Nova Scotia, Kanada. Utanför Rhode Island, USA och Sardinien i Medelhavet ska det ha yrkesfiskats tonfisk på 680 kg respektive 685 kg.

Det var tider det!

* Strax innan tävlingen hoppade pappa Calle höjdhopp så illa att akillessenan gick av….

Andra vårdagen

Publicerat av
Svara
Vi skulle bara gå ut en sväng för att sträcka på benen.
De hade lovat litet halvdant väder med gråmulet och regn,
och så blev det strålande solsken!
Det går nog bättre att se dem på fjorårsbilden….
Till vår förvåning hade gravänderna funnit för gott att återvända,
bara fem dagar senare än i fjor – som var en osedvanligt mild februari.
Även en företagsam krokus lockades fram av solen.
MEN
Jämfört med i fjor var den två veckor försenad.
Så den här gången hade jag hunnit ansa rabatten!

Sälmorgon

Publicerat av
Svara
I förrgår när vi var nere och vandrade längs golfbanan mötte vi en skidåkerska som visste berätta att det fanns åtskilliga sälar som valt vinterkvarter vid Grå läge-revet . Det var litet vintrigare än sist vi var härSkarvarna stod som vanligt i en taggig rad längs revet
MEN
I kikaren kunde vi tydligt utskilja minst 20 knubbsälar som låg och vilade på stenarna framför.

Stämningen med stillheten och tystnaden som snötäcket ger, fick mig att minnas en stor läsupplevelse,nämligen Seal morning av Rowena Farre.
Jag har nu beställt boken på Amazon!

Åter till naturen!

Publicerat av
Svara

Efter en veckas innevistelse på grund av luftvägsinfektion kom jag idag ut i friska luften igen.
Det känns att det är människans rätta element, livskänslorna väcks ur sin slummer.

På väg ner till stranden mötte vi en ett år äldre Hannes.
Vi beklagade att renhållningsgubbarna funnit för gott att forsla undan hyddan. Å andra sidan har de utrustat stranden med robustare skräpsamlare.
Det var ebb. Min ”milsten” eller snarare km-sten som jag brukar stretcha mot ligger rejält uppe på land. Varje gång jag närmar mig den, särskilt när det är ebb som idag tänker jag på Dorothy Sayers Have His Carcase!
Have His Carcase (1932) begins with Harriet Vane on a walking tour. Her trial for murder behind her, freed from the dingy cell she endured during her detainment, and Lord Peter Wimsey’s advances having been deflected successfully (at least for the time being), Harriet needs a breath of fresh air and a change of scenery. She tramps along the countryside, contemplating the plot for her next murder mystery book. As she traipses along a beach near the sea, she discovers the dead body of a male. The tide is coming in, and Harriet fears that the body may well be washed out to sea — she has no time to summon help, nor does she have the strength to move the corpse. So she takes several items for evidence and she snaps photographs.
The authorities are a long way off in another town, and Harriet must walk the distance. Naturally, the body has been washed out to sea by the time Harriet is able to report the death.

The phrase ”Have His Carcase,” a translation from the Latin habeas corpus, refers to the body of evidence. In this case, the body of evidence is a human body. If there is no body of evidence, there is nothing to build a case upon — no proof that a body was washed out to sea. (Perhaps, after all, he awoke and left on his own.)

På främmande ort: Sista avsnittet.

Publicerat av
Svara

Sedan 1977 är strandheden mellan Nyhamnsläge och Strandbaden ett naturreservat:
Naturreservat: Kullens havsbad (Nyhamnsläge – Strandbadens kusthedsreservat) 95 ha (1977)

Beskrivning
Mellan Nyhamnsläge och Strandbaden finns en större sammanhängande kustzon med sandstrand och svagt utvecklade dyner med bl a sandrör och strandråg. Sällsynt uppträder även martorn. Bakom strandzonen utbreder sig en oexploaterad rest av den gamla kustheden med bl a borsttåtel, sandstarr, backtimjan, fårsvingel, ljung och kråkris. Kusthedens karakteristiska successionsstadier från borsttåtelhed via örtrik fårsvingelhed till rished är representativt utbildade. Längs bebyggelsen i öster finns en planterad tallskog. Området har även geovetenskapliga värden genom att flera rev med stenar och grund bildats långt ut i havet. Dessa grundområden är värdefulla för rastande sjöfåglar. Kustområdet är av mycket stor betydelse för det rörliga friluftslivet i Kullabygden. Välfrekventerad badplats. Landskapsbilden är tilltalande.
På väg till bron över Skälebäcken iakttog vi en man som var nere och samlade tång till sin kompost.


Strax framme vid gränsen

Det är inte alla som vågar språnget över Skälebäcken!
Liksom fiskebåten vände vi kosan hemåt och överlät territoriet åt skarvarna.

Sveriges undergång

Publicerat av
Svara
Svenska ambassaden vid Stenegade i Helsingør

Jag läser i dagens Understreckare i SvD:

För exakt 200 år sedan borde staten Sverige ha gått under, enligt Esaias Tegnér. Förklaringen till förlusten av Finland står också att finna vid Öresund, där en viss Jean Baptiste Bernadotte stod med en fransk-dansk-spansk invasionsstyrka redan året innan.

Dessa spanjorer fick vi höra talas om redan 1976 när vi besökte Rudkøbing. De hade varit mycket väl sedda av åtminstone den kvinnliga delen av befolkningen!

En stor del av soldaterna under franskt befäl i Danmark utgjordes alltså av spanska trupper, men situationen i Spanien hade hastigt förändrats under våren. Den spanske monarken hade fängslats och Napoleon hade låtit en av sina bröder beträda tronen. I protest mot detta hade en militärjunta bildats som trätt i allians med England. Fransmännen försökte hålla spanjorerna på Jylland och Fyn okunniga om detta, men i mitten av juni fick de genom engelsk förmedling kännedom om utvecklingen. Den spanske befälhavaren, markis De la Romana, beslöt att göra uppror, vilket genomfördes den 7 augusti och lyckades nästan fullständigt. Den 13 i samma månad hade Romana lyckats samla 9000 av sina soldater på Langeland och innan framryckande franska och danska trupper hunnit ingripa inskeppades de på en flotta.

Apropos tillfrusna sund:
Läs även Den iskalla marschen