Under mina, sedan Pers bortgång nästan dagliga, promenader längs Öresund, har jag fotograferat åtskilliga vackra stenformationer.
Just som jag tagit ovanstående bild såg jag en medfotograf knäa bland dynerna med uppenbarligen samma avsikt.
Min vana trogen tog jag kontakt och fick således veta att han och hans hustru, ursprungligen från Polen, sedan tre år är helsingborgare. Även hon fascinerades av stenarnas skönhet, hade plockat med sig en med tillhörande tångruska för avmålning!
Kategoriarkiv: Öresund
Mellandag
Första mellandagen blev en toppendag:
Ur dagboksanteckning:
Jag har haft en helt underbar dag. När jag vaknade efter min 48de kalkonmiddag, som ju verkligen inte blev någon kalkon, fann jag plötsligt att mina två pågående projekt dvs
1. Avrunda begravningen med tackkort etc
2. Finna en ny livsrytm som änka med delmål första julen utan den gamle
var avklarade.
Jag känner mig så nöjd och LEDIG.
Jag har under hösten funnit att detta att vara ute och motionera, beskåda naturen och umgås med medmotionärer minst en timme VARJE dag är en absolut nödvändigt för välbefinnandet.
den gamle på ett skyttevärn 12 februari 2006
Så jag gav mig iväg i gråvädret. All snö har regnat bort, egentligen var det ganska dystert…
(Varför inte gräva djupt i alla julklappsbokstravarna?)
Vintrigt möte
Säleftermiddag
Jag citerar den djefla mannens blogg:
”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus” … novemberprövningen är över – hej adventstid!
De första dagarna i december har varit litet mindre ruskande. Jag gick en inspektionstur längs stranden.
Sälen var där!
(= Den svarta pricken. Hur vet jag att det är sälen?:
Dels hade jag kikare, och så DÖK den med jämna mellanrum. Detta innebar i sin tur att jag fick ta flera foton för att få ett där den var i ovanläge…)
Solnedgången aviserad till 15.39.
Om ett år har jag förnyat förrådet av slånbärslikör…
Adventslunch
Såsom varande FARMOR har jag tidigt satsat på att servera julbordet förste advent, för att bereda utrymme för MORMOR att tindra tillsammans med de gemensamma barnbarnen på julfton. (Sedan tar jag ju revansch på annandag jul…)
Ur länken ovan:
När jag nu tittat tillbaka på redogörelsen för förra årets adventslunch slår det mig hur likt det är.
Men det är ju det som är tradition!
Härmed redogörs endast för det som skiljer:
1 Deltagarna har samtliga blivit ett år äldre.
2 Fotografen tog färre bilder – men kanske bättre?
Att tillreda julbordets alla traditionella rätter har jag ju rutin på. Däremot märkte jag under förberdelserna att jag numera inte har någon julstöksassistent:
Seal morning
Sedan levde vi ju ett lyckligt aktivt liv fram till och med den 1 juli.
Inte förrän i mitten av oktober har det blivit någon reda med läsandet.
Jag trodde att jag skulle finna ett exemplar av Djungelboken i mina gamla ärvda bibliotek – men fann endast The second:
Så nu har jag äntligen blivit färdig att skicka efter den från amazon.com
(Det är lika bra att läsa originalversionen för att bedöma den litterära kvaliteten)
När så jag vid en strandvandring i ett välsignat väder
blev Seal morning den första av mina gamla legendariska läsupplevelser som jag stiftat NY bekantskap med.
To get medical aid entailed a journey on foot or by trap to the nearest clachan, or village, some nine miles away, to put through a call to a township, for no doctor or nurse lived in the clachan.
(1 mile =1609 m dvs 9 miles ~15 km)
Telefon, elektricitet etc var det bara inte tal om.
De har bara två grannar inom räckhåll: en äldre fårfarmare Mr Mc Nairn 4 miles away, och som i sin tur har ytterligare 2 miles to mrs and mr Frazer. Den senare visar sig vara någon form av ”wise man”.
Det sällskap de hade bestod av djur: ett ekorrpar, 2 uttrar (en present från mr Mc Nairn…), en vanlig råtta ”Rodney”.
The first winter in our new home was a particularly exhausting one. For days at a time we were unable to leave the croft because of the heavy falls of snow.
Slutligen kompletteras hushållet med en säl LORA, som visar sig vara mycket musikalisk. Det upptäcktes på grund av det piano som aunt Miriam tagit med till torpet. När hon spelade på det lyssnade Lora som trance . Rowena fick en sångbok och ett munspel i present. När hon övade började Lora högljutt sjunga, lärde sig spela på munspelet och fick en omfattande repertoir.
De blev inbjudna till en ceilidh i Aberdeen, där Loras talanger skulle demonstreras innan huvudgästen, en sångare skulle uppträda. Det var bara det att när Lora kom igång vägrade hon sluta…
Även om det berättas mycket om djuren, inte bara de i hushållet utan alla tillfälliga gäster som de tar hand om, skadade fåglar mm, är det framför allt landskapet, naturen som är huvudperson
Ex
Clouds unfurled in the silvery sky as they were blown to the south. Walking against the wind, I tucked my chin into my collar and attempted to gain headway. Whenever I reached the shelter of a rock I would rest in the lee a moment in order to gain breath before battling onwards. For several miles the only trees in view were a few scatterede birches which bowed and rose at the touch of the wind like swimmers breasting huge waves. These supple trees are seldom much damaged by even the fiercest gales. Exept for the boulders, everything was appeared to be in motion; clouds, birches, even the hills which rolled away to the four horizons did not convey immobility but a smooth movement forwards and outwards. The fascination of this barren scenary I find hard to describe but much of its fascination lies in this very barrenness which impells continous awareness of the sky as well as the earth. Here one senses a great freedom of the spirit. One does not yearn for a variety of scene where there is space.
Efter snart 50 år är det fortfarande en fascinerande läsupplevelse, men helt annorlunda än jag mindes den!
Tidens gång
Strax före den gamles bortgång filosoferade jag om olika tidsperspektiv, dvs longitudinellt eller cykliskt. Redan som pensionär, men framför allt nu som änka har jag återgått till fädernas kalender:
Från Vikens horisont har jag sedan flera år definierat vinter som tiden från 15 november till 15 februari.
Och det vart kväll…
Lördagsnöje
När jag sist gick ut att vandra *, dvs när jag igår utnyttjade solskenet för att ta mig en snabbtur längs stranden med mina stavar , fann jag på återvägen denna lilla grupp som utnyttjade glipan mellan lågtrycken till en sista grillunch innan fimbulvintern är över oss.!
Man har inte roligare än man gör sig, skulle min far ha sagt.
När jag sist gick ut att vandra, mötte jag bland många andra liten jänta, kvick och nätt, kasta boll på detta sätt: tra la la, tra la la, tra la la å tra la la.
När jag sist gick ut att vandra, mötte jag bland många andra en soldat, som gick >>takt tu>>, solbränd rakt som en hindu: takt å tu, takt å tu, takt å tu å takt å tu.
När jag sist gick ut att vandra, mötte jag bland många andra en trumpetare till häst, ut han red som till en fest: tro tro tro, tro tro tro, tro tro tro å tro tro tro.
När jag sist gick ut att vandra, mötte jag bland många andra min kusin från Härnösand, hem vi gick då hand i hand: tra la la, tra la la, tra la la å tra la la.
Ord och musik av Alice Tegner,
sid 98 i Nu ska vi sjunga.
Efter stormen
Jag gick en tur längs stranden och noterade att, trots återkommande bemödanden från kommunens sida att göra den motståndskraftig, har vår badbrygga…. redan demolerats av den första höststormen.