Vår saga:1

Nu sitter jag här i snöyran och sorterar vykort. På baksidan läser man denna text:

Jo,visst! Det var här det började en septemberdag 1954.
Jag startade mina akademiska studier hösten 1953. På den tiden hade vi enbart teoretiska ämnen de första 5 terminerna. Första året lästes anatomi och histologi. Vi skulle lära oss det latinska namnet och läget för alla ben, muskler, nerver, blodkärl, you name it, i människokroppen. Den egentliga tentamen för professorn kom först efter två terminers tragglande.
MEN
För att man skulle vara säker på att vi verkligen flitigt förkovrade oss hade vi varje vecka gruppvis så kallade duggor för en amanuens.
Andra halvåret fick varje grupp ett ett äkta människolik att dissikera .

Amanuensskapet utdelades som någon form av ”extraknäck” för äldrekursare och jag blev faktiskt (efter vad jag senare förstod en animerad diskussion) vid slutet av vårterminen 1954 utnämnd till Lunds Universitets Anatomiska Institutions första kvinnliga dito!

Det var först på hösten som jag fick mig tilldelat en duggrupp – bland dem som hade startat sina medicinstudier först VT-54.

Det var ju litet nervöst att möta sina adepter första gången. Men de var ju bara tre!?
Då säger en av flickorna – (de var två pojkar och två flickor):
-”Han har vattenkopporna!
Jag såg då framför mig en liten gosse…
Hon tillade : ”Men du behöver inte vara nervös, han brukar läsa på!”
Den lille gossen utrustades med ett par glasögon!

Denna bild passade jag på att ta när jag häromsistens var nere i Lund på barndop.
Det visade sig ej längre vara den Anatomiska intitutionen utan Kulturanatomen….

När det var dags för nästa veckas dugga var det ett strålande väder. Jag kom i god tid och stod och väntade på gruppen i solskenet vid den ensamma grindstolpen här till höger. Jag hade på mig min Montyduffel:
Liksom Montydressen var duffelmodet inspirerat av militärklädseln under WW2.
När denna inköptes, på Nils Anderssons i Helsingborg var det mycket nymodigt med Lodenrock . Den var vid inköpet ofodrad, men min sömnadsdugliga moder hade försett den med det rutiga fodret.

Sist att anlända var den ”lille i glasögon”. Han kom mot mig längs Biskopsgatan. Bortsett från att ansiktet var fullt med ärr efter koppor, var han mycket olik mina förväntningar!
Han log inbjudande och hans rödlätta hår gnistrade i motljuset.
Han såg ut som Styrman Karlsson.
Intrycket förstärktes av den blå sammetströja med av modern istickad polokrage han bar under kavajen!

Den gamle har under de 55 år som vi sedermera umgicks också ofta givit sin begeistrade skildring av mig i bemälda duffel och tydligen hellugg!

Här en bild från parken utanför”Asis”. Den lille mellan två ”duggkamrater”.
Läs den spännande fortsättningen

I England ja, ja!

I Hälsingborg fanns det när jag växte upp två tidningar! Utöver fortfarande existerande Helsingborgs Dagblad ”HD”, var det Helsingborgs-Posten som gavs ut 1887-1951.
Mest känd är den senare väl för att det var där Birger Sjöberg var journalist:

Flera person som senare kom att bli kända som författare arbetade under en tid på Helsingborgs-Posten. Chefredaktören Cederborg är ett exempel, men än mer kända är Elin Wägner, som jobbade som recensent på tidningen åren 1903-1904, och Birger Sjöberg, som från 1907 arbetade som reporter och kåsör under signaturen Päta. Sjöberg publicerade även böckerna Fridas bok och Kvartetten som sprängdes under sin tid på tidningen.

MEN

När HD köpte upp Helsingborgs-Posten 1950 ändrades den om till en kvällstidning under namnet KVÄLLSNYTT som gavs ut till 1955.
Det är tydligen via denna publikation som jag 1952 blev intervjuad om min Englandsresa!

Rubriken är inspirerad av Evert Taubes visa Mary Strand som ingick i vår äldste sons älsklingsrepertoar i 5-6-årsåldern:

När i North Shields i England man går iland
som kan hända ibland i England, ja-ja,
så ligger cigarrschappet Tiger Brand
i Dock Street på vänster hand.

Det var där jag blev frälst av miss Mary Strand
ur polisens hand i England, ja-ja,
miss Mary som står uti Tiger Brand
i Dock Street på vänster hand

Ris

Mitt förhållande till RIS är numera gott.

Det började inte så bra. Mina barndomsjular inföll ju under 40-talet. Då, under och strax efter andra världskriget, var ju mat ransonerad. Särskilt s.k. ”kolonialvaror” fanns över huvudtaget inte att köpa.
RIS var en sådan.

MEN

Risgrynsgröten på julafton var ju ett MÅSTE – det blev särskild tilldelning.

MEN

Tillagningsmetoderna var högst primitiva: Risgrynsgröt tillagades ungefär som ”risotto milanese”, dvs man spädde successivt, inte med vatten förstås, utan mjölk, rörde och rörde
– det hade ju en tendens att både bränna vid och koka över!
Så stod kvinnorna på julafton (i mitt barndomshem mostrarna och tant Cais) och rörde och rörde bokstavligen i timmavis….

Lagom till att det blev min uppgift att stå för julfirandet 1960 hade kokkonsten tagit ett jättekliv: Någon, KF:S provkök?, hade kommit på att man kunde korta av spädandet och rörandet åtskilliga timmar genom att FÖRST koka riset i vatten innan mjölken tillsattes.

Mikrovågsugnen har ju revolutionerat hela hanteringen…

Numera är det väl ingen som står hemma och koker gröt – nu kan vi ju lätt om en plätt köpa färdigkokt risgröt på rulle – dessutom är det ju ofta extrapris till jul om man köper två…
Föga anade Olrog

Risgröten har i vårt hem troget funnits med på julafton men inte rönt någon strykande åtgång

VARFÖR

jag tidigt hittade andra användningsområden – inte bara Ris à la Malta.

På sextio-sjuttiotalet inköpte man med fördel SAFFRAN på Apoteket – i denna broschyr har jag hittat åtskilliga trevliga recept.

SOM
Saffranspannkaka

1 l risgrynsgröt
3 (stora – annars 4 små) ägg
1 (=2) paket saffran (står det i det ursprungliga receptet men på den tiden var 1 pkt= 1g!)
1 dl russin
2 krm stött kardemumma
1 dl mald sötmandel
(jag brukar ta litet strösocker också…)

Stöt saffran med litet socker. Blanda det i gröten tillsammans med övriga ingredienser. Häll smeten i en smord form eller långpanna.

Grädda i nedre delen av ugnen i 200° i 30 minuter.
Serveras med sylt och grädde.

Födelsedagsbarn 1

När jag i fjor presenterade vår sjuttonåring benämnde jag henne en målmedveten studiosus!
Hon är ÄNNU mera så nu inför sin 18-årsdag. över huvudtaget är hon en mycket VERKSAM person – här i baktagen hemma hos kusinerna.
Som tydligt framgått för vana läsare av denna blogg – INKÖPs inga presenter numera.
Jag tar mig en rundtur i hemmet och delar ut….

Denna porslinsfågel från Meissen fick jag av min far som minne efter hans första stockholmsbesök efter andra världskriget, troligen 1948.

Fortsatt inventering

Nu när det mesta av julfirandet är avklarat tar jag nya tag när det gäller att sortera våra fotohögar. Denna bild från sensommaren 1974 innehåller för mig MYCKET information:

Min mor dog den 15/6. Det var en oerhört regnig sommar. Vi hade flyttat in i vårt stora dyra! (för oss DÅ, nu är det ju en spottstyver jämfört med dagsvärdet…) hus 1971, men ännu inte lyckats växa i det – vi hade t.ex. inga trädgårdsmöbler. För första gången sedan gossarne föddes jobbade vi BÅDA heltid.
Men trots att vi satt i gräset och åt färdigköpt grillad kyckling minns jag det som en LYCKLIG stund.

Att den blev förevigad berodde på att vår äldste hade valt Fotografering som Fritt valt arbete, hade ny fin kamera och framkallade själv bilderna som togs i svartvitt.

MEN
Det är ju inte han som tagit bilderna utan tydligen mellansonen!(?)

Swinging sixties

Nu kan det avslöjas!
Dessa underbyxor var en av årets av mig utdelade julklappar.

Jag hittade dem i moster Ebbas (död -93) kvarlåtenskap. Det var för mig en Madeleinekaka: Swinging London och Mary Quant.
De har sparats för jag tänkte då att det kanske blir spännande för barnbarn när den tiden kommer…

Och det har den ju gjort!
MEN
Inte kunde jag ana att jag skulle ha sådan tur med vädret……
Mera sixties:
ALLA hade minikjol så även jag
Bilden, att döma av gossarnes ålder, från 1968;
Vi är just anlända till torpet.
Jag undrar om inte jag har kjolen kvar?
Återkommer i frågan

Franske kungens spelmän

Detta blogginslag är en JULKLAPP.

Det kommer de flesta som läser det inte att förstå – men det kan vara intressant ändå:

Nedanstående ballad har jag hämtat från min gamla sångbok från Helsingkrona nation.
Den är skriven av en urlundensare: Frans G Bengtsson:

Det var i Lund Frans G. Bengtsson började skriva. Där umgicks han med litteratörer som Hjalmar Gullberg , Ivar Harrie , Olle Holmberg, Karl Ragnar Gierow och Sigfrid ”Tristan” Lindström. Dessa vänner lekte med språket när de skrev. Att avfärda ett stort ämne med en snabb replik hörde till deras stil. De skrev kvickt och rimmande. Tillsammans hade de diskussioner och debatter. Lundaåren formade nog Bengtssons skrivarsätt en hel del. I dikterna la han mer vikt vid att hitta den rätta klangen, sätta samman rätt ord på rätt sätt, än själva innehållet.
En sak som skilde Bengtsson från mängden var att de flesta på hans tid var modernister. De skrev oromantiska berättelser nära verkligheten. Bengtsson däremot, ville inte skriva om tiden han levde i, den tyckte han var misslyckad. Han skrev i stället om hjältar från forna tider. Han föraktade modern litteratur.


Vi ha kommit från Burgund och från Guienne,
från Brabant och från det gröna Normandie,
Vi har aldrig sett de länderna igen,
sen vi trummade för kungens kompani,
Högt där alpen lyfte kammen klang det,
”Kom! Med kung Karl och Oriflammen!
Emot Rom!”
Och den blåa luften bar
våra vimplar och standar,
tills av liljorna Toscana stod i blom.

Å, de skörderskor vi sett bland lin och korn
stå förundrade med famnen full av ax,
när basunerna vi lyft mot ur och torn:
”Män av Florens! Kungen kommer! Öppnen strax!”
Å donsellerna på torgen!Deras blod
svann ej bort från kind av sorgen för vårt mod,
när det svors, att söderåt

skulle icke längs vår stråt
någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god.

Vi ha spel för marsch och dansmusik för sal,
litaniors drön och sång om Charlemagne.
Vi ha klinkat klavikord och virginal
till en aube och till romanser från Bretagne.
Vi ha rim om Blanchefleur och Herr Floris
och refrängerna om Sieur
de la Palice.
Och där påven fromt höll av
kurtisanernas konklav,
sjöngo vi Ballade des Dames du Temps Jadis.

Trumma på och blåsa klart och hålla takt
är vår lott ännu, fast buk och kinder svällt.
Vi ge än signal till sadling och givakt,
fast de herrar dött, vi fordom följt i fält.
Mellan äreportar, lansar eller bloss,
där man stiftar fred och dansa eller slåss,
gå vi än som fordom med
med baretten käckt på sned
och begravningsinstrumenten i vår tross

Ghibellin och guelf och påve och spanjor
ha vi följt, tills deras härlighet försvann.
Mången furste ha vi tjänat, tills han for
i en svart kaross med flordraperat spann.
Ny mundering får oss smycka
år från år.
Utav fallna herrars lycka återstår
nött livré från någon fest –
svart hos Sforza, grönt hos Este,
och hos Borgia rött som påvedotterns hår.


Finns en kvinna kvar, som minns oss i Guienne?

Blåser våren åter grön i Normandie?
Vi ha aldrig sett de länderna igen.
Vi gå nu mot Rom med Frundsbergs kompani.
Mellan Oriflamme och sabeln är vår gång
med d´Orange och konnetabeln av Bourbon.
Vad längs marschens väg var värt
ge en vink och hålla kärt,
ha vi transsubstantierat till en sång.


Mellan skål och vägg har jag glatt sjungit alla dessa verser – men först på gamla dagar – efter allt läsande om korståg, tempelriddare och normander – förstår jag i detalj vad den handlar om.

Kungen som de jobbar åt är Karl VIII som var kung i Frankrike 1483-1498.

MEN

Vad som sades i Lund var att upprinnelsen till aktstycket var ett VAD som gick ut på att han skulle inflika ordet transsubstantiera i en sång!

VVV:2=Verkligt värdefull Vaccination

Äntligen var det dags för oss 70+ att erbjudas vaccination mot svininfluensan. Vi strömmade till i stora skaror. Jag hade tagit med mig både sudoku och bok, men ordningsmannen (den unge i gul väst – som visade sig vara elektriker!) tillhöll oss att stå snällt i kö och vänta.
Väl inne hos syster visade sig denna vara en gammal bekant från barnkliniken – vi jobbade ihop redan på Banckska sjukhusets tid, tidigt sjuttiotal!
Det erbjöds BÅDE vaccination mot svininfluensan OCH den gamla säsongsinfluensan. Jag tackade och tog emot – det blev två sprutor.
Jag hade noggrant läst igenom Råd och anvisningar, där det poängterades önskvärdheten av att ha kortärmad blus. Efter visst bryderi hade jag lyckats iföra mig en sådan!

Klimatsmart

Årets julstädning liknar inte de föregående. I år skall jag ju inte ha några större kalas, utan passar i stället på att

– sortera
– välja ut
– slänga.

Nu äntligen har jag tid att rensa i alla högar med ”saker som är bra att ha”.
En del ÄR faktiskt SSÄBAH, annat kan ju slängas direkt – som t.ex. den gamles favorit- arbetskläder – en del redan använda av Morbror Gottfrid som dog 1976.

Jag kommer inte att behöva köpa några julklappar – det finns åtskilligt från 60-och 70-tal som blir utmärkta presenter.

Häromdagen hittade jag några tusen exemplar av det här flygbladet
Som synes gör det reklam för en konstutställning på Vikingsbergs konstmuseum
10 juni-28 augusti 1955.

Detta år avhölls i Helsingborg Svenska slöjdföreningens uppföljare av den banbrytande Stockholmsutställningen 1930, nämligen H55!
Det var ju 10 år efter kriget och det satsades stort:


Helsingborg bjöd nationella och internationella företag, formgivare och arkitekter att visa bland annat bostäder, ett antal idéutställningar och en mönstring av produkter från industrier som arbetade med profilerad design. Deltagare var, förutom Sverige, bl. a. Danmark, England, Finland, Frankrike, Japan, Schweiz och Västtyskland.

Alla lokala firmor försökte ju komma med, så t.ex stadens ledande bokhandel Killbergs. De lyckades hyra en kiosk precis framför scenen, där varje kväll en lysande kavalkad av uppträden på internationell nivå gick av stapeln.

Min morbror Rulle såg till att jag blev en av två kioskbiträden!
1955 var jag 20 år och nyförlovad

Genom kioskens läge kunde jag på arbetstid ta del av framträdanden av Lulu Ziegler, Svend Asmussen, ( Swedanes var ännu ej bildat, men Ulrik Neuman och AliceBabs hade egna shower) Zarah Leander Gösta Bernard – ja ALLA skandinaviska stjärnor och en hel del europeiska och amerikanska var DÄR!
Under framträdandena var det ju knappt några kunder….

Hans Alfredsson hade komponerat festivallåten Sundets pärla som i pauserna spelades i högtalarna.
Hasse och Tage hade ju ännu inte träffats, men i ett sommarprogram minns jag att Tage retsamt spelade låten – Hasse var inte särskilt stolt över alstret.
(Jag sökte förgäves på Youtube. – Hm, jag undrar om inte vi har en gammal 33-varvare –
hur gör man nu när man spelar in?)
MEN
Tillbaka till flygbladet:
Min moster Ebba tjänstgjorde på Isacssons boktryckeri som tryckt det. Min morbror Rulle var ansvarig för Killbergs konstutställningar.
En uppgift för kioskbiträdena var att till kunderna sprida information om denna konstutställning. Vi försågs med vad som måste ha varit en miljon blad, delade ut och delade ut – men till hösten återstod fortfarande säkert en meter makulatur.
På den tiden kastades inte papper, baksidan var ju blank och utmärkt för anteckningar.

Nu 54 år senare hittar jag således åtskilliga 100 som är kvar.
Räcker min tid ut!


Mera om ANNA

Det var min moster Elsa som virkade huvudbonaderna…

Här kommer mera om Anna dvs min mormor, som Lotten efterlyste i kommentaren 2006 (se länk)

Eftersom vi tyvärr måste avyttra vårt ärvda torp Skogslund , jag tyar inte med två fastigheter, så håller jag på att inventera alla de föremål som omsorgsfullt sparats och vårdats under de drygt 110 år som huset bebotts.

Det blev litet suddigt – men ni skall ju tänka er Anna skrudad i denna!

Dessa huvudbonader minner mig om att hon alltid när hon vistades ute – och det gjorde hon för det mesta i sitt pysslande med, de sista tjugofem åren innan hon dog 92-årig , POTATIS, VED och JORDGUBBAR. Hon var mycket stolt över att hon inte var gråhårig och ville skydda sig mot solens blekande strålar.
Här ett axplock av tidigare publicerade bilder:

Tillägg:
Vid vidare efterforskning i familjearkiven hittar jag den här bilden som ju visar att hon redan i 35(?)-årsåldern föredrog huvudbonad vid utevistelse. Bilden måste vara tagen på torpet, även om hon vid tiden bodde i Hälsingborg.Bilden är således från 20-talet, då en CYKEL var en chic egendom.