Vår saga:1

Nu sitter jag här i snöyran och sorterar vykort. På baksidan läser man denna text:

Jo,visst! Det var här det började en septemberdag 1954.
Jag startade mina akademiska studier hösten 1953. På den tiden hade vi enbart teoretiska ämnen de första 5 terminerna. Första året lästes anatomi och histologi. Vi skulle lära oss det latinska namnet och läget för alla ben, muskler, nerver, blodkärl, you name it, i människokroppen. Den egentliga tentamen för professorn kom först efter två terminers tragglande.
MEN
För att man skulle vara säker på att vi verkligen flitigt förkovrade oss hade vi varje vecka gruppvis så kallade duggor för en amanuens.
Andra halvåret fick varje grupp ett ett äkta människolik att dissikera .

Amanuensskapet utdelades som någon form av ”extraknäck” för äldrekursare och jag blev faktiskt (efter vad jag senare förstod en animerad diskussion) vid slutet av vårterminen 1954 utnämnd till Lunds Universitets Anatomiska Institutions första kvinnliga dito!

Det var först på hösten som jag fick mig tilldelat en duggrupp – bland dem som hade startat sina medicinstudier först VT-54.

Det var ju litet nervöst att möta sina adepter första gången. Men de var ju bara tre!?
Då säger en av flickorna – (de var två pojkar och två flickor):
-”Han har vattenkopporna!
Jag såg då framför mig en liten gosse…
Hon tillade : ”Men du behöver inte vara nervös, han brukar läsa på!”
Den lille gossen utrustades med ett par glasögon!

Denna bild passade jag på att ta när jag häromsistens var nere i Lund på barndop.
Det visade sig ej längre vara den Anatomiska intitutionen utan Kulturanatomen….

När det var dags för nästa veckas dugga var det ett strålande väder. Jag kom i god tid och stod och väntade på gruppen i solskenet vid den ensamma grindstolpen här till höger. Jag hade på mig min Montyduffel:
Liksom Montydressen var duffelmodet inspirerat av militärklädseln under WW2.
När denna inköptes, på Nils Anderssons i Helsingborg var det mycket nymodigt med Lodenrock . Den var vid inköpet ofodrad, men min sömnadsdugliga moder hade försett den med det rutiga fodret.

Sist att anlända var den ”lille i glasögon”. Han kom mot mig längs Biskopsgatan. Bortsett från att ansiktet var fullt med ärr efter koppor, var han mycket olik mina förväntningar!
Han log inbjudande och hans rödlätta hår gnistrade i motljuset.
Han såg ut som Styrman Karlsson.
Intrycket förstärktes av den blå sammetströja med av modern istickad polokrage han bar under kavajen!

Den gamle har under de 55 år som vi sedermera umgicks också ofta givit sin begeistrade skildring av mig i bemälda duffel och tydligen hellugg!

Här en bild från parken utanför”Asis”. Den lille mellan två ”duggkamrater”.
Läs den spännande fortsättningen

8 svar på ”Vår saga:1

  1. Förra året var jag på 50-års jubileum på nämnda institution. Sedan gick vi över till en villa, Villa Medici tror jag, och åt middag. Omkring 30 personer. De flesta hade blivit professorer. Det fick vi nogsamt veta under måltiden då var och en fick redogöra för sin karriär och hur många barnbarn man hade.
    Så underligt att anatomin har försvunnit. Behövs inte längre, man kan ju slå upp det på intternet. Så Du gick ett år till ingen nytta. Vad hade Du inte kunnat göra i stället.

  2. Så Du gick ett år till ingen nytta.
    Min käre pessimistiske Cousin!
    Du måste lära dig att se tingen Sub specie aeternitatis…
    Pro primo: Jag har i mitt värv som läkare haft, och har fortfarande, utomordentlig nytta av min grundliga kunskap om människokroppen.
    Pro secundo och VIKTIGAST:
    Dagens blogg ( och följande under rubriken Vår saga) handlar ju om den underbara tillfälligheten som ledde fram till att Per och jag blev ett par!
    Per brukade framhålla hur han utan ansträngning lyckades bräda mina då 3-4 kavaljerer, varav samtliga blev professorer – men de var ju ganska tråkiga egentligen.
    Det gäller att fånga lyckan när den dyker upp!
    Kusin OPTIMIST

  3. Jag hann faktiskt med att delta i en laboration på Anatomen 1990 eller något. Vi satt och tittade på formalinpreparerade hjärnsnitt och hade i uppgift att identifiera alla corpusar, locusar och substantior.

    Jag kom ihåg en kuf som deltog; han satt och petade i hjärnvävnaden som om det var en efterrätt han tröttnat på. Hoppas detta UFO aldrig blev kliniker!

  4. Amanda, som är 13 år, hon vet var nyckelbenet och lårbenet sitter, likaså var levern, mjälten och njurarna är belägna. Fingrarna och tårna vet vi alla var de finns. Vad är det Du vet mer, som tog ett helt år att lära in?
    Jag hänger upp mig på detaljer, jag förstår att det är någonting mer betydelsefullt som Du berättar om.

  5. Vår prosektor, som undervisade oss i Cranial uttryckte det så här: Nervus trigeminus mecencephala kärna är som den första kyssen: Den syns inte men den finns där ändå!

  6. Pingback: Årets pussel 2013 | Vikeningarna funderar

  7. Jag tyckte att det var väldigt intressant att vara med på en laboration på Anatomen på 1990-talet när jag läste neurobiologi. För första gången fick vi se riktig hjärnvävnad och jämföra den med bilderna i läroböckerna. Viktigt att förstå det här med kärnor och områden för att förstå hur hjärnan funkar.

    Sen hade vi nån galen föreläsare som det gick rykten om. En sån där institutionsinventarie som aldrig kommit ut bland patienter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.