2007 – 09 – 19
Än idag finns den av Piraten beskrivna vägen och vägskälet mot alunbruket kvar,1. Dagen innan
Dagen före fjärde tisdagen i juli lågo Bombi Bitt och jag i det djupa landsvägsdiket vid Alunbruket – just där vägen tar av till Eljaröd och Kivik – och väntade på Nils Galilé. För den som inte är skåning är det så gott att tala om att fjärde tisdagen i juli månad är Kiviks marknad och alltså den förnämsta tisdagen för att inte säga dagen på året. Ty den dagen är – eller kanske rättare var – för sydostskåningarna förmer än både Mårten och midsommar och Kristi Himmelfärd.
Vi hade väntat sedan soluppgången eftersom Nils inte sagt hur dags han skulle komma; men komma skulle han och hade själv bestämt mötesplatsen till vägskälet vid Alunbruket. Från vår bädd av gräs sågo vi himmeln lysa blå genom ett nätverk av hundkäx och björnbärsrankor, där fjärilar fladdrade och humlor surrade. Tätt intill oss kröp en ström av svarta myror från ett hål i dikesrenen och strömmen följde lydigt en sträng nyplockad körvel, som Bombi Bitt lagt ut för att avleda denna fara för vår bekvämlighet.
Vi reagerade för varje ljud från landsvägen och kontrollerade trafiken omsorgsfullt. Vi sågo gästgivaren från Tosterup komma åkande i spetsen för en karavan av vagnar lastade med öl på fat och buteljtappad porter i lådor.Långväga göingar skramlade fram, uppflugna på sina långa lass med stegar. Kopparslagare hade dragit förbi med foror fullastade med med mörkblanka kittlar och pannor, glänsande formar och krus. krukomakarnas fjädervagnar, pyramider av lerkärl med hö emellan, hade passert. Zigenares tältvagnar, fulla med svarta ungar som ormbon med yngel, rullade långsamt vägen fram. De svartmuskiga körkarlarna svängde sina piskor. Barfota, brokigt klädda kvinnor traskade mellan vagnarna.
—–
Så kom dagens trafiksensation, världens största menageri från Köpenhamn. Bur efter bur på tunga vagnar, spända efter hästar, åsnor eller qvaggor. Där fingo vi se kvidande tigrar, lejon, som glömt att ryta, ormar, vilka lågo orörliga och livlösa som fantastiska korvar av landsvägsdamm, jättegamar med nakna halsar, apor som knäckte löss med tänderna och övade allsköns odygd, en dromedar med puckel och en utan puckel. Mellan två av vagnrana hoppade en babian med onskefull uppsyn. Det hela var hänförande.
Ja! Det är hänförande.
Jag har hört en vinkännare säga (i positiv mening!):
Ett vin att tugga!
Collage i fotoalbumetJag hade börjat studera i Lund hösten 1953. Våren 1955 flyttade jag in i ett rum på Studentskegården. På den tiden var det ju inte aktuellt med fria lördagar, så jag hade föreläsningar i patologi kl 8-11 fm.
Det hade varit en sällsynt kall vinter och även på morgonen den 30 april, då jag begav mig till Patologen i närheten av Universitetsplatsen , var det naturligt att skruda sig i både kappa och kofta:
Lyckligtvis är skruden förevigad – jag hade på den tiden bara EN kappa!OCH
Så delades Skandinaviska bankens vandringspris ut till kårens under föregående år bäste idrottsman ut
OCH
Det var den gamle!
Själva vandringspriset var en nästan en meter hög pokal av Wiwen Nilsson med Skandinaviska bankens emblem i guld i relief.MEN
Man fick personligen en mindre kopia i silverI mitten på mars hade vi några dagar med 0° och dimma, mistluren gick. Dock var vårljuset starkt nog att avlöja både spindelväven och bråten i hörnorna, så jag kände mig föranlåten att ägna mig åt litet städning och sortering.
Då fann jag detta fotoJag är 13 år. Det är textilransonering, familjens ekonomi ytterst ansträngd, men ändå ville min mor att vi skulle vara välklädda. Det var svårt för henne att hänga med, jag växte så det knakade.
MEN
Bernhard Montgomery
Nu går åter stenbiten till i Öresund.
Dags att ta fram mitt exemplar av föregångaren till Rutiga kokboken Den godaste maten. som såg dagens ljus redan 1953!
Det enda recept som jag numera använder där är nämligen det på Inkokt stenbit – som ej står att finna i några moderna kokböcker eller receptsamlingar.
Lämplig mat en fredag i fastan….
Här ser vi dagens födelsedagsbarn, kringsvärmad av beundrande vuxna sin första sommar. Så småningom har han själv fått axla den beskyddande rollen som storebror och äldre manlig kusin:
Idag är ingen vilken födelsedag som helst utan även hans MYNDIGHETsdag! Han är en allsidigt begåvad gosse med en stor repertoar: pluggar allt från latin och italienska till fysik och kemi!
Trots 8 1/2 års vistelse i Lund som studerande och sedan 1966 Skåneboende har besöken vid dess museum varit få. Bilden ovan är tagen vid det enda besöket på Kulturen under telningarnas uppväxt. Så tillvida har barnbarnen varit duktigare.
Gossen på bilden är numera 48 år och sedan 1995 bosatt i Hjärup, granne med Uppåkra.
När vi häromåret var i Hässleholm och besökte deras Pompejiutställning fanns det där en monter med reklam för ett besök på Lunds Universitets Historiska museum och deras avdelning med Uppåkrafynd – en bosättning med samma ålder som Pompeji!
Ett besök därstädes har sedan dess stått på programmet och sistlidna helg blev det äntligen av.
En hel del föremål står ju dem i Pompeji inte efter
Även om det var begränsat utrymme gjorde den pedagogiska presentationen att man blev högeligen upplyst:
Det fanns visserligen ytterligare 7 utställningsteman, vi kände oss ganska mättade…..
Ovanstående foto är taget framför dess dåvarande hemvist.
När vi var på Kulturen 1974(?) ville jag se Kilian Stobæus´ Kuriosakabinett
MEN
De andra var trötta och lade in sitt veto.
Men NU tog jag chansen:
Förtjusande!Ja, det hade moster Ebba tyckt om hon vetat vad den djefla mannen får i födelsedagspresent i år. Lagom till dagen i fråga dyker denna bok upp ur travarna med arvegods.
När jag bläddrar i den förstår jag av inklistringen att det är en bok från en bokcirkel 1948.
Man fick tydligen disponera boken 3 veckor. Observera även användandet av titlar, och att endast EN man deltog och fick en yrkestitel.
Vid avslutat cirkelläsande fick man ju behålla en bok vardera, min moster Ebba således denna av Stig Dagerman. Det är uppenbarligen förstaupplagan från 1947!
Av SD har jag tidigare, troligen redan på 50-talet läst Bränt barn, Bröllopsbesvär och Att döda ett barn.
Att döda ett barn blev också en mycket uppmärksammad ”förfilm” 1953. Det var ju före TV – biobesök var det stora folknöjet. I städerna var det två kvällsföreställningar kl 19 och kl 21. De flesta spelfilmer var knappt 1 1/2 timme.Innan den ” riktiga” filmen satte igång var det ”förspel”. Dels var det reklam – de för Marabou Mjölkchoklad, Bronzol och Ögonkakao (Andra pris ett paket Ögonkakao!) har ju blivit legendariska.
Men sedan var det SF-jounal (ungefär som Rapport och Aktuellt!) och kulturprogram som inspelningar med pianisten Arthur Rubinstein och violinisten Jascha Heifetz.
MEN
Prosan är helt enkelt bländande.
Ex:
—- Han försvann. I skydd av rosensnåren sprang han bort mot tornet, öppnade dörren, rusade uppför trappan och kastade sig omkull på golvet. Om en stund hörde han röster. Dörren for upp igen. Nyckeln vreds om. En gång. Två gånger. De hade inte ens brytt sig om att titta på nedersta trappsteget. Så litet betydde han. Det var bittert. När inga röster längre hördes gick han sakta och milt nerför trappan och satte sig längst ner, tänkte inga märkvärdiga tankar, kände ingen särskild ilska. Kände överhuvudtaget ingenting Tänkte på ingenting.—- (ur Tornet och källan)
De första 5-6 av de 17 novellerna har innehåll från barn- och ungdomsår och är de jag bäst tycker om. Saltkött och gurka handlar om mobbing i skolan där jagpersonen är mobbaren. Den hade platsat i Realskolans läsebok!
De senare blir efter att de inleds med helt fantastiska konkreta miljö-och naturbeskrivningar mer och mer surrealistiska och ”äckliga”.
Plötsligt tittar jag på omslaget: Nattens lekar och får en ahaupplevelse – det är naturligtvis neurotiska drömfantasier som skildras!
Då har jag litet lättare att ta dem till mig.
Överväxling
I morse när jag vaknade hade det kommit ytterligare 5 cm snö.
Äntligen skulle vi ha sagt om vi var 10 år yngre… (och i livet!)
På åttitalet njöt vi i fulla drag av snövintrarna både i Koarp och på torpet.
den djefla mannen blev distriktsmästare i skidorientering, så även till allas, inklusive sin egens, förvåning den gamle!
Strax i mål
Hur gick det?
I mina strävanden att reducera min bågnande fotokatalog hittar jag emellanåt nostalgiska dyrgripar:
Denna bild är tagen vid det gamla mobförrådet (sedan länge rivet – det behövs ju inte när vår armé är nedlagd…) utanför Kulla Gunnarstorps slott.
Vi började orientera 1977. Det dröjde några år innan vi utrustade oss ”professionellt”. Något av de första vi kostade på oss var moderna löparskor av märket Kahru – de första som den gamle köpte var just orangea! De verkar inte helt nya här.
