Bombi Bitt och jag:Kiviks marknad

Än idag finns den av Piraten beskrivna vägen och vägskälet mot alunbruket kvar,
dvs det andra öster om markeringen för Christinehofs slott.
Klicka TVÅ ggr för förstoring!

Jag kan inte låta bli att citera följande passus ur Bombi Bitt och jag:

KIVIKS MARKNAD

1. Dagen innan
Dagen före fjärde tisdagen i juli lågo Bombi Bitt och jag i det djupa landsvägsdiket vid Alunbruket – just där vägen tar av till Eljaröd och Kivik – och väntade på Nils Galilé. För den som inte är skåning är det så gott att tala om att fjärde tisdagen i juli månad är Kiviks marknad och alltså den förnämsta tisdagen för att inte säga dagen på året. Ty den dagen är – eller kanske rättare var – för sydostskåningarna förmer än både Mårten och midsommar och Kristi Himmelfärd.

Vi hade väntat sedan soluppgången eftersom Nils inte sagt hur dags han skulle komma; men komma skulle han och hade själv bestämt mötesplatsen till vägskälet vid Alunbruket. Från vår bädd av gräs sågo vi himmeln lysa blå genom ett nätverk av hundkäx och björnbärsrankor, där fjärilar fladdrade och humlor surrade. Tätt intill oss kröp en ström av svarta myror från ett hål i dikesrenen och strömmen följde lydigt en sträng nyplockad körvel, som Bombi Bitt lagt ut för att avleda denna fara för vår bekvämlighet.

Vi reagerade för varje ljud från landsvägen och kontrollerade trafiken omsorgsfullt. Vi sågo gästgivaren från Tosterup komma åkande i spetsen för en karavan av vagnar lastade med öl på fat och buteljtappad porter i lådor.Långväga göingar skramlade fram, uppflugna på sina långa lass med stegar. Kopparslagare hade dragit förbi med foror fullastade med med mörkblanka kittlar och pannor, glänsande formar och krus. krukomakarnas fjädervagnar, pyramider av lerkärl med hö emellan, hade passert. Zigenares tältvagnar, fulla med svarta ungar som ormbon med yngel, rullade långsamt vägen fram. De svartmuskiga körkarlarna svängde sina piskor. Barfota, brokigt klädda kvinnor traskade mellan vagnarna.
—–
Så kom dagens trafiksensation, världens största menageri från Köpenhamn. Bur efter bur på tunga vagnar, spända efter hästar, åsnor eller qvaggor. Där fingo vi se kvidande tigrar, lejon, som glömt att ryta, ormar, vilka lågo orörliga och livlösa som fantastiska korvar av landsvägsdamm, jättegamar med nakna halsar, apor som knäckte löss med tänderna och övade allsköns odygd, en dromedar med puckel och en utan puckel. Mellan två av vagnrana hoppade en babian med onskefull uppsyn. Det hela var hänförande.

Ja! Det är hänförande.
Jag har hört en vinkännare säga (i positiv mening!):
Ett vin att tugga!

Detta är en TEXT att TUGGA.


Det är 62 sidor kvar….

Min bästa valborgsmässoafton

Collage i fotoalbumet
Igår morse när jag vaknade och insåg det var valborgsmässoafton dök
minnet av densamma 1955 upp:

Jag hade börjat studera i Lund hösten 1953. Våren 1955 flyttade jag in i ett rum på Studentskegården. På den tiden var det ju inte aktuellt med fria lördagar, så jag hade föreläsningar i patologi kl 8-11 fm.
Det hade varit en sällsynt kall vinter och även på morgonen den 30 april, då jag begav mig till Patologen i närheten av Universitetsplatsen , var det naturligt att skruda sig i både kappa och kofta:

Lyckligtvis är skruden förevigad – jag hade på den tiden bara EN kappa!
MEN

När jag kom ut från föreläsningen – jäktad eftersom det gällde att först åka hem och rigga om, sedan bege sig till idrottsplatsen, där de sedvanliga studentikosa idrottstävlingarna skulle gå av stapeln med start kl 12.00 – så hade vädret slagit om!

En mild/varm sunnan hade glidit in från kontinenten och det blev omedelbart behov av att strippa. Jag tog av mig kappa, och sedan även kofta. Med klädbyltet under ena armen och kurslitteraturen under den andra skyndade jag Bredgatan fram. När jag så plötsligt såg mig ikring, minns jag hur skrattretande det var att se myllret av ungdomar som på samma sätt släpade på avtagna klädesplagg!

Jag lyckades nog hitta en mera sommaraktig utstyrsel innan jag cyklande infann mig på idrottsplatsen. Jag var anmäld i säckloppsstafetten för damer, där Helsingkrona nation hade anmält ett 3-”manna”-lag.

VI vann!

OCH

Så delades Skandinaviska bankens vandringspris ut till kårens under föregående år bäste idrottsman ut
OCH
Det var den gamle!

Själva vandringspriset var en nästan en meter hög pokal av Wiwen Nilsson med Skandinaviska bankens emblem i guld i relief.
Eftersom första maj var en helgdag, fick vi behålla pjäsen ett dygn, men sedan lämna in den i tryggt förvar på banken.

MEN

Man fick personligen en mindre kopia i silver

Till flydda tider återgår….

I mitten på mars hade vi några dagar med 0° och dimma, mistluren gick. Dock var vårljuset starkt nog att avlöja både spindelväven och bråten i hörnorna, så jag kände mig föranlåten att ägna mig åt litet städning och sortering.

Då fann jag detta foto
Det innehåller för mig mycken information om dazumal:
Det bör ha varit 1948.

1.DRÄKTEN

Jag är 13 år. Det är textilransonering, familjens ekonomi ytterst ansträngd, men ändå ville min mor att vi skulle vara välklädda. Det var svårt för henne att hänga med, jag växte så det knakade.
MEN

Hon sydde själv på sin elektriska Singer som hon fått i bröllopspresent 1930.

Ensemblen var högsta mode – inspirerat av ”Monty” och ökenråttorna!
Jag söker på nätet – där finns föga information utöver Ivar i Duvemålas:
”En jul fick ett paket från henne, som innehöll en s k Montydress med lägermössa
(Det betydde en kopia av general Montgomerys ökenråttors uniform från andra världskrigets strider i Afrika).

Bernhard Montgomery

2. PLATSEN
Platsen jag är fotograferad på – av morbror Rulle! minns jag – är också en efterkrigssensation:
Jag är ”uppställd” framför de första ”Höghusen” * som byggdes efter andra världskriget i Helsingborg. Det var en sensation med så höga hus och dessutom friliggande!
* Info från läsekretsen: Punkthusen kallades de ju!
3. FOTBEKLÄDNADEN
Nylonstrumpor fanns ju inte för gemene man – allra minst för 13-åringar. Detta ytterligt fula mode med sockar till lågskor var väl för tiden i stil med Cajsa Wargs ”Man tager vad man hafver…”
4. FRISYREN
Mer om denna i en ny bloggserie jag förbereder betitlad Mina frisyrer!

Vårmat


Nu går åter stenbiten till i Öresund.

Dags att ta fram mitt exemplar av föregångaren till Rutiga kokboken Den godaste maten. som såg dagens ljus redan 1953!

Det enda recept som jag numera använder där är nämligen det på Inkokt stenbit – som ej står att finna i några moderna kokböcker eller receptsamlingar.

Lämplig mat en fredag i fastan….

Födelsedagsbarn 6

Här ser vi dagens födelsedagsbarn, kringsvärmad av beundrande vuxna sin första sommar. Så småningom har han själv fått axla den beskyddande rollen som storebror och äldre manlig kusin:
Idag är ingen vilken födelsedag som helst utan även hans MYNDIGHETsdag! Han är en allsidigt begåvad gosse med en stor repertoar: pluggar allt från latin och italienska till fysik och kemi!

Det skall bli spännande att följa hans livsval framöver!

Lundamuseum

Trots 8 1/2 års vistelse i Lund som studerande och sedan 1966 Skåneboende har besöken vid dess museum varit få. Bilden ovan är tagen vid det enda besöket på Kulturen under telningarnas uppväxt. Så tillvida har barnbarnen varit duktigare.

Gossen på bilden är numera 48 år och sedan 1995 bosatt i Hjärup, granne med Uppåkra.

När vi häromåret var i Hässleholm och besökte deras Pompejiutställning fanns det där en monter med reklam för ett besök på Lunds Universitets Historiska museum och deras avdelning med Uppåkrafynd – en bosättning med samma ålder som Pompeji!

Ett besök därstädes har sedan dess stått på programmet och sistlidna helg blev det äntligen av.

OCH
Utställningen var högeligen intressant
En hel del föremål står ju dem i Pompeji inte efter
Även om det var begränsat utrymme gjorde den pedagogiska presentationen att man blev högeligen upplyst:

Det fanns visserligen ytterligare 7 utställningsteman, vi kände oss ganska mättade…..
MEN
Ovanstående foto är taget framför dess dåvarande hemvist.

När vi var på Kulturen 1974(?) ville jag se Kilian Stobæus´ Kuriosakabinett
MEN
De andra var trötta och lade in sitt veto.
Men NU tog jag chansen:

Nattens lekar

Människan spår – Gud rår (?)…
Anyhow – Detta förberedde jag inför den djefla mannens födelsedagsuppvaktning efter det här bokfyndet i januari:
Förtjusande!

Ja, det hade moster Ebba tyckt om hon vetat vad den djefla mannen får i födelsedagspresent i år. Lagom till dagen i fråga dyker denna bok upp ur travarna med arvegods.
När jag bläddrar i den förstår jag av inklistringen att det är en bok från en bokcirkel 1948.
Man fick tydligen disponera boken 3 veckor. Observera även användandet av titlar, och att endast EN man deltog och fick en yrkestitel.
Vid avslutat cirkelläsande fick man ju behålla en bok vardera, min moster Ebba således denna av Stig Dagerman. Det är uppenbarligen förstaupplagan från 1947!
Av SD har jag tidigare, troligen redan på 50-talet läst Bränt barn, Bröllopsbesvär och Att döda ett barn.

Att döda ett barn blev också en mycket uppmärksammad ”förfilm” 1953. Det var ju före TV – biobesök var det stora folknöjet. I städerna var det två kvällsföreställningar kl 19 och kl 21. De flesta spelfilmer var knappt 1 1/2 timme.Innan den ” riktiga” filmen satte igång var det ”förspel”. Dels var det reklam – de för Marabou Mjölkchoklad, Bronzol och Ögonkakao (Andra pris ett paket Ögonkakao!) har ju blivit legendariska.
Men sedan var det SF-jounal (ungefär som Rapport och Aktuellt!) och kulturprogram som inspelningar med pianisten Arthur Rubinstein och violinisten Jascha Heifetz.

OCH
Således, Att döda ett barn som troligen den första Trafikpropagandan

MEN

Så dök ju det här med gratisprenumerationen på Axess upp. Då kunde jag slappna av – jag behövde inte vara klar med MIN läsning av boken till den 10/2.
(Ja, han fyller ju inte förrän den 12te men man måste ju räkna med postgången också)

Nu kommer han, den djefla alltså, i egen hög person på besök, så jag kan överräcka den in manu.

Det är en helt underbar – samtidigt väldigt smärtsam bok.

Som väl är det noveller – man klarar känslomässigt inte av att läsa mer än en timme åt gången. Så här efteråt när jag bläddrar, får man samma intryck som vore det poesi.

Prosan är helt enkelt bländande.
Ex:
—- Han försvann. I skydd av rosensnåren sprang han bort mot tornet, öppnade dörren, rusade uppför trappan och kastade sig omkull på golvet. Om en stund hörde han röster. Dörren for upp igen. Nyckeln vreds om. En gång. Två gånger. De hade inte ens brytt sig om att titta på nedersta trappsteget. Så litet betydde han. Det var bittert. När inga röster längre hördes gick han sakta och milt nerför trappan och satte sig längst ner, tänkte inga märkvärdiga tankar, kände ingen särskild ilska. Kände överhuvudtaget ingenting Tänkte på ingenting.—- (ur Tornet och källan)

De första 5-6 av de 17 novellerna har innehåll från barn- och ungdomsår och är de jag bäst tycker om. Saltkött och gurka handlar om mobbing i skolan där jagpersonen är mobbaren. Den hade platsat i Realskolans läsebok!

De senare blir efter att de inleds med helt fantastiska konkreta miljö-och naturbeskrivningar mer och mer surrealistiska och ”äckliga”.
Plötsligt tittar jag på omslaget: Nattens lekar och får en ahaupplevelse – det är naturligtvis neurotiska drömfantasier som skildras!
Då har jag litet lättare att ta dem till mig.

MEN
Jag tänker också:
Stackars Stig Dagerman…

En hejare

Överväxling

I morse när jag vaknade hade det kommit ytterligare 5 cm snö.
Äntligen skulle vi ha sagt om vi var 10 år yngre… (och i livet!)

På åttitalet njöt vi i fulla drag av snövintrarna både i Koarp och på torpet.
den djefla mannen
blev distriktsmästare i skidorientering, så även till allas, inklusive sin egens, förvåning den gamle!

Här ett bildcollage från en stafett – klubbmästerskap? – i Koarp.
Strax i mål
Hur gick det?

Det var då…

I mina strävanden att reducera min bågnande fotokatalog hittar jag emellanåt nostalgiska dyrgripar:

Topografiskt är jag spiksäker:

Denna bild är tagen vid det gamla mobförrådet (sedan länge rivet – det behövs ju inte när vår armé är nedlagd…) utanför Kulla Gunnarstorps slott.

Men när?

Ledtrådar:
1. Bilen är vår gamla Mazda som ju var ny tidigt åttiotal – det var bl.a. den vi åkte till Skottland med.
2 den (då icke så) gamles klädsel och frisyr. Han har efter genomförd träningstur börjat stretcha.

Vi började orientera 1977. Det dröjde några år innan vi utrustade oss ”professionellt”. Något av de första vi kostade på oss var moderna löparskor av märket Kahru – de första som den gamle köpte var just orangea! De verkar inte helt nya här.


En kvalificerad gissning är 1983 eller – 84.
MAO
är han här jämnårig med vår snart halvsekelfirande äldste son